Anni Vanhanen i Larsmo är blind men aktiv på många sätt i samhället. Hon behöver assistenter för att klara sig i vardagen men alltid finns det inte möjlighet till assistenthjälp.

Ifall Anni Vanhanen besöker en butik utan assistent är hon beroende av personalens hjälp. Diskriminerings-och jämställdhetsnämnden undersöker fall där butiker vägrat ge service åt synskadade utan personlig assistent.

Varierande inställning

Yle Österbotten testade läget i två butiker tillsammans med Anni Vanhanen, dels S-market i Annis hemkommun Larsmo, dels Prisma i Jakobstad. Bemötandet i de båda butikerna var helt olika när Anni besökte butiken utan assistent.

I S-Market i Larsmo fungerar servicen utan problem och ett butiksbiträde hjälper Anni att plocka varor i korgen. Prisma i Jakobstad meddelade Anni i slutet av september att hon måste ha en assistent med sig i fortsättningen, det finns inte personal som kan hjälpa med uppköp i butiken.

I båda fallen gick Anni ensam in i butiken och bad om hjälp med att göra inköpen i butiken.

S-Market i Larsmo

S-Markets butikschef i Larsmo heter Joni Rintaniemi och enligt honom är det inga problem, det finns hjälpatt få i butiken även om Anni kommer utan assistent.

- Jo, det kan man absolut få, enligt våra resurser hjälper vi alla kunder så mycket vi kan om vi har tid, säger Joni Rintaniemi.

Kan man få hjälp även om det skulle ta en halvtimme att plocka varorna i kundvagnen?

- Det kan man absolut få, det funkar enligt våra resurser.

- Jag ger tio plus åt butiken i Larsmo, säger Anni Vanhanen.

Prisma i Jakobstad

Anni Vanhanen har tidigare besökt Prisma i Jakobstad utan assistent men i slutet av september blev det stopp. Personalen vid informationsdisken meddelade henne att det kommit order uppifrån att hon måste ha en assistent med sig när hon gör uppköp. Det här beskedet upprepades när Anni besökte Prisma på nytt den 3 november.

- De sade att de har fått order av Prismachefen att de inte kan hjälpa, jag måste ha en assistent med mig.

- Det har egentligen gått bra i butikerna förutom i Prisma i Karleby, där har man inte alls velat ställa upp, plötsligt kom det order uppifrån också i Prisma i Jakobstad att man inte har resurser, säger taxichauffören Håkan Henriksson i Jakobstad som ofta kör kunder till olika butiker och ser hur systemet fungerar.

Harri Riikola är butikschef på Prisma i Jakobstad och vill inte vidkännas att han direkt gett order till personalen att det är den synskadades assistent som skall hjälpa till med inköpen, inte personalen.

Enligt Anni Vanhanen är det det svar hon fått vid informationsdisken på Prisma i Jakobstad.

- Nog finns vi här för kunderna, det hör till vardagen att visa och hjälpa men om det är bråttom kan det bli lite sämre, säger Harri Riikola.

När skall man handla på Prisma i Jakobstad som synskadad om man vill ha hjälp av personalen med inköpen?

- I början av veckan och på förmiddagen, då är det lugnare men det finns ingen speciell personal som går runt och gör inköp med kunden.

K-butik i Rovaniemi har anmälts

Anni Vanhanens upplevelse är inte unik. Ett liknande fall i Rovaniemi anmäldes i somras till diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. Det är Matti Hokkanen som fört sina erfarenheter från en K-butik i Rovaniemi till nämnden för prövning.

Matti Hokkanen är blind från födseln liksom Anni Vanhanen. Matti försöker klara sig så långt det bara är möjligt på egen hand i samhället, han vill leva ett så självständigt liv som möjligt.

- Jag anser att det hör till grundkundservicen i en butik att vid behov assistera handikappade i alla situationer och under alla öppethållningstider, säger Matti Hokkanen.

- Man kan inte leva i den fantasin i butiken att man måste anställa skild personal för ändamålet.

Matti Hokkanen hoppas att nämnden ger sitt svar före årsskiftet.

Säsongen är snart i full gång i de två östnyländska skidbackarna. Sibboåkarna fick snö under skidorna på veckoslutet. Kokonbacken i Borgå öppnar på lördag.

Upp och ner. Upp och ner och upp. Den rätt korta övningsbacken i Tallmo är i flitigt bruk. I den häftiga snöyran är kön till skidliften emellanåt lång. Det är kvällsöppet i Sibbobacken för första gången den här vintern.

slalomåkare i skidlift Bild: Yle/Mikael Kokkola slalom,tallmo

- Vi har railat och en gång klättrat upp för den höga backen för att kunna åka i pudersnö, säger de. Då man railar kanar man på ett rör med skidorna tvärställda.

Att ramla hör liksom till.

- Nå, nog har man några gånger fallit, säger Mikael Lehtimäki. Det tar nog sjukt ibland.

Det senare sägs med ett skratt.

två pojkar på snöbrädor Bild: Yle/Mikael Kokkola Slalombacken,tallmo

- Jag tänker vara här i backen sex gånger i veckan för att träna på hopp och trick.

Hans grenar är freestyle, halfpipe, rail och puckelpist.

- Att flyga fram genom luften är roligt och det ger en stor känsla av frihet, säger Weckström.

Tommi Weckström och Mikael Lehtimäki. två pojkar med slalomhjälmar Bild: Yle/Mikael Kokkola slalom,tallmo,tommi weckström och mikael lehtimäki

två pojkar på snöbrädor Bild: Yle/Mikael Kokkola snowboardåkning,tallmo

vintersport i backen Bild: Yle/Mikael Kokkola slalom,Snöbrädor

I Kokonbacken i Borgå blir det premiär på lördag.

- Vi har haft tre dåliga vintrar, så visst är det fint att nu kunna öppna så här pass tidigt, säger Niklas Blomander. Senast körde vi i gång den andra januari.

Till veckoslutet är barnbacken i gång och kanske också familjebacken. Snökanonerna är i full gång.

- Det skulle få vara lite kallare då vi gör snö. Helst närmare minus tio grader.

snökanon gör snö Bild: Yle/Mikael Kokkola slalom,snökanoner,tallmo

snökanon gör snö Bild: Yle/Mikael Kokkola snökanoner,tallmo

Är du en av dem som går upp i vikt under vintern? Det finns helt logiska förklaringar.

Varje sommar infaller samma konstiga fenomen – mina byxor förstoras med flera centimeter. Vad är det som händer? Självklart är det inte byxorna som blir större, det är bara så att jag förlorar mitt varma vinterfett. Jag är inte ensam om att lägga på lite hull under vintern, och det finns både enkla och svåra förklaringar till detta.

Den enkla teorin kan vi kalla för ”out of sight out of mind”. Det som inte syns tänker du inte på. Vi kan alltså proppa i oss mer mat under vintern utan att tänka på att kroppen förändras eftersom vi inte ser den lika ofta.

Den svåra teorin handlar om att kylan faktiskt påverkar din kropp. Det är lite som att täta fönster på vintern: För att hålla kroppen varm producerar vissa människor mer underhudsfett. Forskare på Arbetshälsoinstitutet säger att personer med lite mulligare föräldrar oftare råkar ut för detta.

Evolutionsteoretiker påstår också att kyla betyder svält och att vi därför gärna äter mer på vintern.

Många äter mer under vintern

Läkaren Otto Lindberg håller ändå inte med om teorin att vi automatiskt skulle bli tjockare på vintern.

- Det märks nog ingen stor skillnad i underhudsfettets tjocklek på vintern. Det kan finnas små skillnader men knappast sådant som skulle påverka hur kläderna passar. Ansamlingen av fett har att göra med att man äter mer kalorier än man gör av med. Då samlas det fett både i underhuden och i bukhålan.

Otto säger att en del av oss ändå nog äter mer under den kalla delen av året. Det är delvis mörkret som kan göra att vi äter mer, och så råkar ju också de stora äthögtiderna jul och påsk infalla under den här perioden. Många rör kanske också mindre på sig under vintern.

Underhudsfettet isolerar

Jag själv är en väldigt frusen person och har alltid tänkt att mitt extra vinterhull skyddar mig mot kyla och vind, men är det alltså inte så? Jo, underhudsfettet isolerar faktiskt.

- Om man har gott om underhudsfett så tappar man inte värme lika fort. Om två personer faller i sjön på vintern och den ena inte har underhudsfett så klarar den sig mycket sämre. Den andra får inte hypotermi lika fort. Underhudsfettet är en extra ylletröja.

Otto tycker ändå inte att vi alla nu ska gå ut och äta upp oss inför vintern, utan rekommenderar istället en riktig ylletröja.

Att vänja sig vid kylan

Hur är det då med en frusen själ som jag själv? Jag försöker alltid vänta med att börja använda vinterjacka så länge jag kan, eftersom jag tänker mig att jag tål kylan bättre om jag långsamt vänjer mig vid den. Jag tycker det fungerar men vad säger de som vet bättre? En del forskare påstår att det går att vänja sig vid kylan. Ett sätt att göra det är till exempel att utsätta dina händer för kyla i två veckor. Efter det ska de fungera bättre även när det är kallt. Läkaren Otto Lindberg håller inte med.

- Det fungerar inte så. Du kan inte lära dig för hela säsongen genom att frysa lite i början. Det brukar nog oftast vara så att först ska man frysa lite och sedan när det gått om är blodcirkulationen bättre.

Du kan ändå anpassa dig för en dag i taget. Först fryser du, sedan går du in och blir varm, och när du går ut igen fryser du inte lika lätt. Det här fungerar bättre hos unga människor än hos äldre eftersom unga har bättre blodcirkulation.

Forskningsprofessor Hannu Rintamäki på Arbetshälsoinstitutet säger att det är händerna som anpassar sig bäst till kylan. Ditt ansikte anpassar sig också mycket snabbare än andra delar eftersom det är den kroppsdel som utsätts mest för vårt emellanåt hårda klimat. Huvudet kan du inte vänja vid kyla på samma sätt eftersom mycket av vår värme försvinner ut just där. Har du hakat på trenden med bara anklar kan du också få problem eftersom de inte heller riktigt är anpassade att tåla många minusgrader. Går det riktigt illa kan du drabbas av perniosis, eller köldknölar som det också kallas. Då sväller det drabbade området upp och blir dessutom rött och börjar klia.

Hur anpassar du dig till kylan? Alla tips emottages (förhoppningsvis) med värme.

Korsnäströjan har bevarats i sin ursprungliga form i närmare 170 år och intresset för tröjan lever vidare. I handarbetskretsar världen över uppskattas denna unika hantverksform som kombinerar både stickning och virkning. Tröjan är inte bara en hyllning till de två teknikerna utan även ett praktexempel på det handgjorda eftersom det inte går att göra en Korsnäströja på maskin.

Tre personer som samtidgt stickar på samma korsnäströja. Tre personers händer som stickar på samma tröja samtidigt. Bild: Yle/Lee Esselström Hantverk,Korsnäs,stickning,Tröja

På hembygdsmuseét i Korsnäs gör man allt för att hålla traditionerna vid liv. Här kan man få se något så unikt som tre personer som stickar på samma tröja. Så kunde det nämligen gå till innan rundstickorna fanns. Då kunde man hjälpas åt med de stickade partierna på det här sättet. Alla damer som förevisade hur det kunde gå till förr i världen är dock eniga om att det är betydligt lättare att sticka ensam med en modern rundsticka. Enligt tradition stickar den skickligaste prickvarvet medan de två andra stickar naturvitt. Det gäller det att ha bra samarbetsförmåga och jämnt tempo. De virkade delarna kunde man få hjälp med av en virkningsexpert i byn. Idag kan man säga att den personen är Gun-Britt Stenberg som antagligen innehar världsrekordet i flest egengjorda Korsnäströjor med 45 tröjor och en korsnäsklänning på meritlistan.

Närbild på en Korsnäströja med de dansande flickorna i mönstret. Virkat mönster med flickor och blommor Bild: Yle/Lee Esselström handarbeten (produkt),Hantverk,Korsnäs,virkat

Att göra en Korsnäströja är ett mycket tidsdrygt arbete. Det tar en timme att virka ett mönstervarv runt tröjan, om man är skicklig. Man använder ett tunt 2- eller 3-trådigt yllegarn och stickor nr 2 och virknål nr 1,75 eller 2.

Även om tröjorna kan ha sina individuella små skillnader finns det en klar och tydlig enhetlighet. Det som gör en tröja till en Korsnäströja. Både ärmar och bål är virkade både upptill och nertill. De virkade partierna har röd botten med mönster i främst gult och grönt men även blått, lila och rosa kan förekomma. De virkade mönstren är många olika storlekars blommor, geometriska former, slingor, timglas eller de speciella dansande flickorna. De virkade partierna virkas med så kallad pälsbältesteknik. Det betyder att man virkar fasta maskor med nedtag i den bakre maskbågarna i varvet under. Varvets alla färger löper med under virkningen så att de trådar som inte används döljs av den man virkar med. Det här betyder att även baksidan blir snygg och inga trådar lämnas hängande.

Två gamla Korsnäströjor på hembygdsmuseét. Två gamla Korsnäströjor på skyltdockor Bild: Yle/Lee Esselström Hantverk,Korsnäs,Tröja

Mittpartierna på ärmar och kropp är stickade med naturvit botten och prickar i rött och grönt eller rött och blått. Prickvarven varvas med två vita varv mellan varje färgrand. Det förekommer även en del mönsterstickning på de stickade partierna men i huvudsak är det mest mönster på de virkade delarna.

I början var det främst välbärgade män och viktiga personer i samhället som fick sig en Korsnäströja. Sedan blev tröjan en populär fest- och kyrkklädsel för män och senast vid giftermålet borde varje man ha denna festtröja i sin ägo i enlighet med den tradition som föddes i slutet av 1800-talet.

De första varianterna hade en kantig halsringning som gjorde att tröjan kunde användas båda vägar och på så sätt slitas jämnt. Sedan när det blev mer allmänt att även kvinnor hade en Korsnäströja så gjorde man den öppen med knäppning framtill eftersom det ansågs mer praktiskt.

Hantverksexperter på Korsnäshembygsförening. Fyra kvinnor klädda i korsnäströjor arbetar på korsnäströjor. Bild: Yle/Lee Esselström Hantverk,Korsnäs,Tröja

Läs mer om Korsnäströjan i "Korsnäströjor förr och nu" av Gretel Dahlberg 1987 eller i "Lankapaitoja ja muita asusteita" av Luutonen, Bäckman och Bäckman 2016.

Det är inte alltid så lätt att bestämma trädslag utifrån en sågad och hyvlad träbit. Ofta skulle man behöva få se löv och bark för att vara riktigt säker. Jag fick tag i några trästubbar, klurade ut trädslaget och gjorde soffbord av dem.

I Finland finns det mellan 25 och 30 olika trädslag, de vanligaste är björk, gran och tall. Om näver sitter kvar på björkstubben är den lätt att känna igen. Däremot påminner gran och tall om varandra. Dom har båda en ganska grov och skrövlig bark.

Den mest synliga skillnaden på en hyvlad gran- och tallplanka ser man på kvistarna. Granen har rundare och hårdare kvistar som ofta till och med lossnar när träbiten är torr och man knackar på kvisten. Tallens kvistar sitter hårdare fast i virket. Granvirke är mycket lättare än tall och åldras annorlunda. Tallen gulnar mer än granen.

Till fasadbräder passar gran utmärkt. Granens celler är nämligen uppbyggda så att vatten inte riktigt lätt kan tränga sig in. Tallen å sin sida är bra snickarvirke för t.ex. utomhusmöbler.

Ask

En av stubbarna jag hade som utgångsmaterial kom från ett träd som vuxit i en park. Den var av ask och var alldeles våldsamt tung.

Ask användes förr till vränger/spant när man gjorde träbåtar. Ask är lätt att böja om man värmer upp det i vattenånga och asken tål också fukt ganska bra.

Trädstockar blir små bord Bild: yle/Strömsö bark (växternas beståndsdelar),möbler,Strömsö (tv-program),träd

Poppel

En annan stubbe vägde nästan ingenting. Den var riktigt fnöskig och torr under barken och var inte mycket till snickarvirke, trots att den såg potent ut från början. Den påminde till utseende om sälj men visade sig vara en poppelstubbe.

Poppeln är ett fint träd. Den slår ut stora skott på vårarna som doftar gott. Om man däremot inte tycker om poppelträd och försöker utrota dem på sin gård finns stor risk att man förlorar kampen. Sågar man ner en poppel rakt av kommer det upp 20 nya popplar. Den skjuter likt asp upp nya skott ur rotsystemet.

Ett tips är att ringbarka poppel och asp på sommaren något år före man sågar ner dem. Då torkar trädet ut och kan inte längre producera rotskott. Låter man däremot träden stå kvar kan man välja att njuta av dem. Aspens löv prasslar fint och poppeln är vacker om våren.

Trädstockar blir små bord Bild: yle/Strömsö möbler,Strömsö (tv-program),träd

Björk

Den tredje stubben var av björk, inget snack om saken eftersom den hade näver på sig. Björkens näver är unikt, ljust och slätt. Veden är ljus och det är inga stora färgskillnader mellan årsringarna. Den är ett fint och hårt snickarvirke.

Trädstockar blir små bord Bild: yle/Strömsö bark (växternas beståndsdelar),möbler,Strömsö (tv-program),träd

Förr eller senare kommer de emot en - påsarna med halvfärdiga projekt. Kanske hittar man dem i sina egna skåp när man röjer i röran eller så hittar man dem i en kär släktings dödsbo. Saker som av en eller annan orsak aldrig blivit färdiga. Vissa saker vill man kanske inte slänga, som en nästan färdig tröja som någon jobbat med i tiotals timmar. Här kommer några tips på hur man kan återvinna halvfärdiga handarbeten även om man varken kan sticka eller virka.

Bortse från vad det ursprungligen var tänkt att bli och se på det med nya ögon. Vrid och vänd! Även om det ser ut som att det kanske var tänkt att bli en filt kanske du kan göra en lampskärm av det. En mössa kanske kan bli en liten tygpåse, en strumpa en handdocka osv. Finns det något behov just du eller någon annan har som kan lösas med detta? Är det dekorativt, går det att kombinera med något du redan har eller är det bara rysligt fult? Man kan åtminstone alltid ta vara på garnet, riva upp arbetet och göra ett nystan av det.

Är det ett eget projekt som glömts i skåpet är det kanske lättare att göra sig av med - man brukar ju helst villa glömma sina egna misslyckanden. Om det halvfärdiga har tillhört någon annan brukar åtminsone jag behandla det mer respektfullt - någon har ju satt ner en massa tid på detta.

Ofta är det inte svårt alls. Kanske är det bara trådarna som behöver fästas. Är det ett stickprojekt där stickorna ännu sitter i kan man lära sig avmaskning eller bara dra ut stickan och sicksacka kanten så den håller utan att repas upp. Är det en halvfärdig virkning kan man bara klippa av tråden och dra garnet igenom öglan och fästa tråden Sedan kan man sy ihop något av det.

Jag fick ärva en halvfärdig Korsnäströja, därför fick just den bli exempel på vad man kan göra om man varken kan sticka eller virka. Jag sydde en kanal för hand runt ena öppningen och trädde i ett gummiband. Kjolen blev färdig på en liten stund och jag kommer att vara härligt varmt om baken hela vinterhalvåret. Fast det kunde ju lika gärna ha blivit en kudde eller en förvaringspåse av just den halvfärdiga tröjan.

En kjol gjord av en halvfärdig korsnäströja Bild: Yle/Susanna Ström-Wilkinson kjolar,Strömsö (tv-program),återanvändning

När M. A. Numminen var ung berättade en god vän att när han fyller trettio kommer ålderskrisen att slå till. Alla som fyller trettio år fylls av en stor fruktan för döden. Så han var beredd på det värsta när 30-årsdagen närmade sig – men inget hände.

– Jag fyllde trettio år men märkte ingenting. Jag hade just kommit ut med den skiva som gjorde att musiken blev mitt yrke, Kissa vieköön. Två år senare gavs den ut på svenska under namnet Katten också, och gjorde ännu större succé.

Åren gick. M.A. Numminen fyllde fyrtio. Han ordnade en hemlig fest för sina vänner. Han hade hyrt en hel restaurang och lät alla “äta och supa” på hans bekostnad, men ingen visste om att det var en fyrtioårsdag man firade. Ålderskrisen lyste med sin frånvaro.

Femtioårsdagen firades tillsammans med hustrun Helena på ett hotell i Paris. Det blev en minnesvärd händelse.

– Klockan tjugo över två på natten kom en servitör till vårt rum, med vagnar lastade med champagne och fina tårtor. Jag är nämligen född klockan tjugo över två på natten.

Firade 75-årsdagen på bensinstation

M. A. Numminen kan inte längre minnas hur han firade sin sextio- eller sjuttioårsdag. Men i fjol fyllde han sjuttiofem, och den dagen har han i färskt minne.

– Min fru och jag firade på Hyvinge ABC-station. Vi beställde varsin kopp kaffe och lite tårta, och det var det!

Den ålderskris som drabbar de allra flesta människor någon eller några gånger i livet har han alltså undvikit galant.

Drillades att uppträda av fadern

Mauri Antero Numminen föddes i Somero år 1940, en dag innan Vinterkriget tog slut. Hans pappa förestod en lanthandel. Fadern hade stor betydelse för att lilla Mauri Antero i framtiden blev scenartist.

– Min far ville att jag skulle kunna uppträda redan när jag var barn. Jag uppträdde med dikter som liten pojke, och när jag var tretton anmälde han mig till en retoriktävling i skolan. Jag blev en god talare i gymnasieåldern och sedan dess har det varit mycket lätt för mig att uppträda.

M. A. Numminen år 1974 Musikern M.A. Numminen, 1974 Bild: Yle/Arja Lento m.a. numminen,ma numminen,numminen

Svårt sjuk de första 24 åren

Barn- och ungdomen präglades ändå av sjukdom och smärta. M. A. Numminen hade allvarliga problem med magen ända tills han som 24-åring opererades för sin åkomma.

Fram till den dagen hade hade det varit otänkbart att dricka alkohol, magen sade nej. Två veckor efter operationen bestämde M. A. Numminen sig för att prova på att dricka en flaska mellanöl.

– Magen sade absolut ett stort nej. Men sedan väntade jag två veckor till, och då sade magen till ölet: Välkommen. Så jag tog ganska många flaskor, och märkte till min glädje att jag kunde supa öl som alla mina studiekamrater. Jag hade en, låt oss säga, en svängig vår.

Han blev sedermera en stor ölvän och -expert, och har också givit ut en bok om Finlands ölbarer (Baarien mies, 1986). Han var också ordförande för Finlands ölsällskap fram till år 2004 och skrev artiklar i öltidskriften Olut-lehti.

Efter magoperationen har M. A. Numminen haft turen att få vara förhållandevis frisk. Kanske det är en av orsakerna till att han inte har behövt tampas med ålderskriser. En annan orsak är antagligen att få artister i vårt land har varit så produktiva på så många olika fält.

Sångstilen kom till av en slump

År 1960 gick flyttlasset till Helsingfors och han inledde studier i sociologi, lingvistik och filosofi. Han specialiserade sig i språksociologi och forskade bland annat i “stadin slangi”. Vid sidan av studierna var han trummis i ett band – The Orgastic Nalle Puh Big Band – tillsammans med bland andra Pekka Gronow.

– En gång hade jag lånat ut mina trummor och kunde inte spela. Då föreslog pianisten att jag skulle sjunga i stället. Kanske var jag så pass blyg att jag inte vågade sjunga med min normala stämma utan valde en egendomlig röst. Jag tyckte själv att det lät lysande!

Så föddes den legendariska sångstil, som emellanåt hoppar upp i falsett, som gjort M. A. Numminen känd och älskad med hittar som Gummiboll och Med min kvinna i riksdagshusets park.

Pedro Hietanen och M. A. Numminen som Pommi och Gommi år 2004. M.A. Numminen uppträder iklädd kanindräkt år 2004. Bild: Wikimedia Commons, Tuomas Luukkonen m.a. numminen,ma numminen

Extraknäckte som jazzfotograf

Vid sidan av musikkarriären har M. A. Numminen också gjort sig känd som bland annat filosof och författare. Den första diktsamlingen kom 1970 och sedan dess har han givit ut tretton böcker, den färskaste för några månader sedan. Den heter Jazzin meining och innehåller bilder som en ung M. A. Numminen, som var en ivrig amatörfotograf med en mycket fin och dyr kamera, tog i början av 60-talet när världsartister som Count Basie, Duke Ellington och John Coltrane hade spelningar i Helsingfors.

– Jag hade en så fin kamera att alla trodde att jag var en proffskille. Även musikerna trodde att jag var proffessionell fotograf och jag fick därför komma närmare scenen än någon annan.

Det här är första gången bilderna publiceras. De har legat i förrådet fram till nu.

Konstnärlig mångsysslare

Han har medverkat i ett trettiotal filmer, som regissör, manusförfattare, kompositör och skådespelare. Han har en stor och trogen följarskara i Tyskland, efter att han tonsatte och sjöng in den tyska filosofen Ludwig Wittgensteins texter på originalspråk. M. A. Numminen är också hedersdoktor vid Helsingfors Universitet och Åbo Akademi.

– Jag har alltid humor med i mina projekt, också när de handlar om allvarliga saker. På det sättet är jag ett evigt barn.

Samma takt håller han fortfarande, trots att 76-årsdagen har passerats. Hela året har M. A. Numminen turnérat tillsammans med sin långvariga vän och vapendragare Pedro Hietanen med showen Förbjudna sånger, som innehåller låtar som inte fick spelas i radio på 60-talet på grund av sitt chockerande innehåll.

– Jag är fortfarande pigg. Dessutom har jag ett gott mänskligt förhållande, med min fru, och det är väldigt bra.

M. A. Numminen har glömt hur han firade sin 70-årsdag. Men han gjorde det vid pianot, bevisar den här bilden. MA spelar en kort etyd på piano Bild: Yle/Kjell Ekholm ma numminen,mauri antero numminen, m.a.numminen, fokus på

Brist på pengar till produktioner

De kriser som han trots allt har upplevt under sitt liv har främst varit ekonomiska. Det är inte alltid som han har fått pengar att genomföra sina, enligt många allt för stora, projekt. En gång fick han inte fyra miljoner mark för att skapa ett oratorium, och det ledde till en kris på ett par månader. Men det gick över, trots att det fortfarande råder större brist på medel än på kreativitet.

– Om ni ger mig pengar så kommer jag att producera ett och annat under de kommande fem åren, säger M. A. Numminen och plirar med ögonen, i hopp om att något välvillig mecenat ska nappa.

Efter Nio om kriser, måndagen den 14 november i Yle Fem samt på Arenan.

Österby Sportklubbs (ÖSK) Maria Ljungqvist ger några tips för nybörjare som ska ge sig ut i skidspåret. Till en början gick det aningen risigt för Yle Västnylands skidnovis.

Maria Ljungqvist är juniortränare i ÖSK. Hon skidar själv omkring 1000 kilometer och deltar i ett par långlopp varje vinter. Maria Ljungqvist säger att det är jätteviktigt med bra utrustning då man beger sig ut i skidspåret.

Yle Västnylands novis har däremot inte stått i skidspåret på 30 år.

1) Välj rätt utrustning

Köp inte första bästa skidor eller pjäxor. Det lönar sig att konsultera en expert för att få det man behöver.

Skidorna ska vara lämpade för just ditt behov, skidskorna ska vara i din storlek och stavarna ska ha rätt längd.

2) Ta det lugnt i början

Känn först efter hur det känns att stå på skidorna. Och när du väl kommer i spåret lönar det sig inte att rusa iväg direkt.

Till en början kändes det lite skakigt att stå på skidorna för Yle Västnylands nybörjare. Efter en stund kändes det, ja, precis lika ovant, trots Maria Ljungqvists lugnande ord.

- Du provar hur skidorna känns i spåret och så tar du sakta fart och börjar röra på dig. Skuffa fart med stavarna, turvis till en början. Rör på skidorna i jämn takt.

3) Svikta med knäna i nedförsbackarna

Då du väl skaffat så mycket mod att du vågar börja ta dig framåt i spåret händer det oundvikliga ganska snart: Från plan mark byter terrängen en aning och det börjar slutta utför.

- Böj dig lite framåt. Svikta en aning med kroppen och låt det gå undan, lyder Maria Ljungqvist råd.

Enklare sagt än gjort kanske, då kroppen känns styv som det berömda järnspettet. Backen utför gick småningom bättre för nybörjaren. Först gällde det förstås att bli lite modigare.

4) Tyngden framåt i uppförsbackarna

Uppförsbackarna kan vara besvärliga. I synnerhet om de är branta.

- Lägg tyngden framåt och luta framåt då du sparkar. Då går det lättare, säger Maria Ljungqvist.

Novisen funderar tyst för sig själv att det kanske krävs kondition också för att komma uppför alla backarna.

- Ta det sakta i början. Det går enklare för varje gång, tröstar Maria Ljungqvist.

5) Våga falla

Under den korta skidlektionen hann eleven också falla omkull.

- Man måste falla. Annars har man inte försökt tillräckligt, försäkrar juniortränaren Maria Ljungqvist.

Bit ihop, stig upp och försök på nytt. Så tänker eleven tappert och stakar vidare.

För de yngre som vill lära sig skida håller Österby Sportklubb träningspass i Västerby skidcentrum i Ekenäs. Träningarna hålls på onsdagar klockan 18 och på söndagar klockan 10.

När Gymnastikföreningen i Helsingfors grundades gympade damerna med korsetterna på. Idag har föreningen svårigheter med att hitta lämpliga utrymmen.

Gymnastikföreningen i Helsingfors grundades år 1876 och ordnar idag gympatimmar av många slag både för barn och vuxna. Lördagen den 12 november ordnas en stor jubileumsuppvisning på SYK.

Idag gympar föreningen i t-shirts med GFH-logo på. På 1870-talet hade damerna på sig korsett när det gymnastiserade.

Att kvinnor äntligen kunde bestämma själva vad de gjorde och hur dom gjorde det utan översyn, det var oerhört radikalt.― Kerstin Ehnholm, Gymnastikföreningen i Helsingfors

Föreningen är bokstavligen systerförening till Helsingfors Gymnastikklubb som fyllde 140 år ifjol. GFH:s initiativtagare är Elin Waenerberg och det var hennes som grundade HGK. År 1876 var det omöjligt att tänka sig att damer och herrar skulle kunna gymnastisera tillsammans.

Flickorna fick inte ens titta på herrarna när de tränade i sina skjortärmar. Det var alldeles för vågat.

Kerstin Ehnholm är ordförande för Gymnastikföreningen i Helsingfors. kerstin ehnholm i norsens gymnastiksal Bild: Yle/Helena von Alfthan gfh,kerstin ehnholm

- När föreningen första gången fick inbjudan till Svergie 1891 så väckte det ett ramaskri bland konservativa kretsar i Helsingfors som ville förbjuda flickorna att åka iväg, för man tyckte att det kommer främmande herrar och tittar på dem, säger Kerstin Ehnholm.

Problem att hitta träningsutrymmen

Gymnastikföreningen i Helsingfors har till skillnad från sin broderförening HGK inga egna utrymmen. Föreningen betalar hyra till staden för att få ordna motionspass i skolorna.

- Vi har ganska få svenska skolor och vi har inte haft möjlighet att komma in där. Det finns andra som kanske har större grupper och får förtur. Det kan jag förstå på ett sätt. Men när det finns så få svenska skolor så tycker jag att vi borde på något sätt ha en liten förtur, säger Kerstin Ehnholm.

HGK har en egen sal, Gloriahallen på Lilla Robertsgatan. Systerföreningen GFH är hänvisad till hyrda utrymmen . Gloriahallen, ytterdörr, Lilla Robertsgatan Bild: Yle/Helena von Alfthan gloriahallen,helsingfors gymnastikklubb,hgk

- Vi hade före Norsen reparerades timmar här fyra kvällar i veckan. Det var oerhört bra, för folk lärde sig att det här är vår skola så att säga. Nu har vi tre timmar sammanlagt under två kvällar, säger Ehnholm.

Gymnastiksalen i Norsens tredje våning passar föreningen bra. gymppa i norsens gymnastiksal Bild: Yle/Helena von Alfthan gfh¨,gymnastikföreningen i helsingfors

Fastighetschef Mauno Kemppi på utbildningsverket berättar att nyrenoverade utrymmen ofta är eftertraktade. Utbildningsverket ansvarar för uthyrningen av Helsingforsskolornas utrymmen på kvällar och veckoslut.

- Språket finns inte i våra kriterier. Det är utbildningsnämnden som har fattat beslut om kriterierna, säger Mauno Kemppi.

Beskedet om lediga skolsalar kommer för sent

Kerstin Ehnholm berättar att GFH fått de sista beskeden om vilka utrymmen de får hyra i skolorna ut först den tredje veckan i augusti. Det här är problematiskt, eftersom motionspassen ska köra igång i september.

- Vi kan inte engagera ledare när vi inte riktigt vet när vi kan ha timmarna. Så det är ett enormt pusselspel varje år, säger Kerstin Ehnholm.

På utbildningsverket håller man med om att tidtabellen inte fungerar.

- Jag håller med om att det är problematiskt. Vi vill utveckla systemet så det skulle bli lättare att reservera utrymmen, säger fastighetschef Mauno Kemppi på utbildningsverket.

Hemma på gården hos familjen Palola bor två hästar och tre katter i ett litet stall byggt av röda stockar. Här spenderar 14-åringa Martta och pappa Pekka mycket av sin lediga tid. Egentligen är Pekka inte så intresserad av ridning, men att ha en gemensam hobby med familjen är mycket uppskattat.

Min roll här hemma är egentligen ganska liten. Martta och Kerstin (Marttas mamma) har lovat mig att jag inte behöver stiga upp så tidigt på morgonen, säger Pekka.

I veckan har en ny häst flyttat hem till gården, en brun valack som heter Brown Buttler. Far och dotter skrattar då de talar om hur det gick till när Brown Buttler flyttade hem till dem.

Förändringar är svåra, så för säkerhets skulle brukar jag vara emot dem först, säger Pekka och fortsätter, men man vänjer sig nog.

I stallet hjälps familjen åt varje dag. Martta och mamma Kerstin ansvarar för hästarnas träning och välmående och Pekka fixar praktiska saker och fungerar som chaufför till träningar och tävlingar.

- Det är fint att kunna dela en hobby med sin tonåring, säger Pekka.

Pappa är som en kompis, säger Martta.

Tillsammans pratar de om hästar, ridningen och så händer det också att de grälar, speciellt då det gäller tid och att komma i tid till tävlingsplatser.

Sällsynt med hästpappor

På tävlingsplatsen brukar Pekka hjälpa till vid uppvärmningen och hålla koll på klockan och starttiden. Efter att ha stått bredvid på ridplan i flera år har han också ibland synpunkter på Marttas prestationer.

- Jag brukar berätta vad jag tycker, vad som såg bra ut och vad som gick bättre förra gången, säger Pekka.

I sin roll som hästpappa är Pekka ofta rätt ensam. Det är mest mammor som delar sina barns hästintresse. Samma erfarenhet har familjen från tiden då Martta spelade fotboll som 10-åring.

- Det var också glest med pappor där, även om det var mera pappor på fotbollsplan än på ridplanen. Jag undrar var papporna finns? Ärligt talat tror jag att de ligger på soffan, som jag brukar göra ibland, säger Pekka.

Chauffören är en viktig person

För att lyckas inom hästsporten är det något av ett måste att en person med körkort ställer upp och skjutsar till träning och tävling. Förutom att vara chaufför är Pekkas roll att fixa hemma i stallet, bära vatten och fodersäckar, reparera trasig stallinredning och hålla ordning på saker.

Och även då vi blickar mot Marttas framtida drömmar om att få delta i riktigt stora tävlingar en dag, ser han en självklar uppgift.

- Det kanske tar tjugo år innan hon når sitt mål, men jag tror min roll kommer att vara den samma som idag, man kan alltid bygga, städa och hjälpa till på något vis, säger Pekka.

Pekka hoppas på att det kommer att bli flera hästpappor framöver.

- Det är väldigt givande. Det blir många stunder av fint uteliv och roligt sällskap, säger Pekka.

Södra Finlands enda fortfarande aktiva ysteri, Porlom mejeri, släppte i början av oktober en ny produkt gjord helt utan mjölk. På en månad har den redan hittat sina användare.

Ute på landsbygden i Lappträsk finns en by som heter Porlom. Ett av de största husen i byn hört till Porlom mejeri, ett företag som redan har 96 år på nacken. Trots att mejeriets verksamhet helt snurrar kring mjölkprodukter, har man nu tagit steget ut från sin komfortzon och lanserat en ”ost” utan mjölk.

På marknaden finns en del ostliknande, mjölkfria produkter, men de är gjorda i Storbritannien, Förenta staterna eller i Tyskland. Porlom mejeris VD Kari Ollikainen känner inte till att någon annan i Norden skulle tillverka veganisk ost.

Den veganska "osten" finns i smakerna naturell och chili. Lappar av "Porlammin Vege" Bild: Yle/Jeannette Lintula mejeri,ost,porlammin,porlammin vege,porloms mejeri,vegan,veganost

Porlammin vege "ost" etikett Bild: Yle/Jeannette Lintula mejeri,ost,porlammin,porlammin vege,porloms mejeri,vegan,veganost

Personer som kallar sig veganer avstår förutom från kött också från produkter som bland annat är gjorda på mjölk. Det betyder att osten försvinner från tallriken.

- Eftersom produkten inte innehåller mjölk får vi inte kalla den ost, men den är väldigt lik ost på alla andra sätt, säger VD Kari Ollikainen.

Han berättar att ”osten” genast väckt mycket uppmärksamhet både hos konsumenter och också i storkök. Tiden verkar ha varit den rätta för att släppa produkten på marknaden.

Porlom mejeris byggnader ligger i centrum av Porlom. Porloms mejeri på vintern Bild: Yle/Jeannette Lintula fabrik,mejeri,porlammin,porlammin osuusmejeri,porloms mejeri

Ollikainen säger att företag hela tiden måste hitta på nya produkter så de beslöt sig för att testa den mjölkfria osten. De kan tillverka den med de maskiner de har, utan större investeringar.

- Vi släppte den möjligtvis lite för tidigt på marknaden. Produktutvecklingen fortsätter ännu och vi hoppas att den hittat sin slutgiltiga form senast under våren.

Porloms "veganost" i paket Bild: Yle/Jeannette Lintula mejeri,ost,porlammin,porlammin vege,porloms mejeri,vegan,veganost

”Porlammin Vege – används som ost” står det på förpackningen. Förutom att produkten inte får kallas ost, smakar den inte heller som ost. Kokosolja och modifierad stärkelse hör till huvudingredienserna. Men till konsistensen är den ändå som en ost; den kan rivas med ett rivjärn eller skivas med osthyvel.

- Efterfrågan på den här sortens produkter ökar hela tiden. Vi är beredda att öka sortimentet efter efterfrågan. Vi kommer bland annat att lansera en ny smak, säger Ollikainen.

Kari Ollikainen och ostmästare Matti Ampuja provsmakar elva månader gammal svart emmental. Högar av ost på mejeri Bild: Yle/Jeannette Lintula mejeri,ost,porlammin,porloms mejeri

Porlom mejeri har redan fått in en hel del respons på ”osten” och Ollikainen säger att det till 95 procent har varit positivt.

- Feedbacken uppmuntrar oss att fortsätta jobba med produkten.

Målet är att kunna exportera Porlammin Vege till andra europeiska länder.

Riven ost paketeras i byggnaden. Ost packas in på fabrik Bild: Yle/Jeannette Lintula mejeri,ost,porlammin,porloms mejeri

Ostbranschen är tuff enligt Kari Ollikainen, trots att finländarna äter 27 kilogram ost per person i året. Det är en ökning på runt 11 kilogram från millennieskiftet.

- Men vi tror på framtiden. Vi har alltid trott det, det är väl därför vi är det enda ysteriet kvar i södra Finland som tillverkar hårda ostar.

Kari Ollikainen har varit VD för Porlom mejeri redan i 24 år. Kari Ollikainen Bild: Yle/Jeannette Lintula kari ollikainen,porlammin,porlammin osuusmejeri,porloms mejeri

Mejeriet anställer 24 personer, och några fler under bråda tider, exempelvis inför julen.

Arla har hittills hyrt en del av byggnaden för förvaring, men från och med årsskiftet kommer Porlom mejeri att själv utnyttja det för sin verksamhet.

Arla har hyrt förvaringsutrymme av Porlom mejeri. Efter årsskiftet bygger Porlom mejeri om utrymmena för sina egna behov. Hyllor på mejeri Bild: Yle/Jeannette Lintula hyllor,mejeri,porlammin,porloms mejeri

Den här tiden på året så är det mörkt. Jättemörkt. På kvällarna är våra fönster som svarta stora hål. Men det går att ändra på! Med hjälp av fönstertusch kan du skapa snöfall, vintermönster eller vilka figurer du än önskar. Snyggt på dagen, fullkomligt lysande på kvällen!

Det enda du behöver är vit fönstertusch som enkelt tvättas bort med fuktig trasa. Pennorna hittar du vid bokhandlar och hobbybutiker.

Vad ska man rita då? Låt dig inspireras t.ex. av mönster du sett i tidningar eller rita helt enkelt vita fyllda cirklar och du har ett snöfall. Grafiska enkla former blir effektfullt om man upprepar dem. Vill du få ett juligt intryck är kransar, stjärnor, renar och hjortar motiv som fungerar fint på fönstret.

Testa att rita din idé på papper först om du är osäker. Det går bra att använda schabloner eller mallar men eftersom det är så enkelt att putsa bort går det också att vara spontan och bara rita det du känner för.

Här är en av mallarna vi använde:
Mall för rådjur

Lycka till!

Finländska barn och unga rör på sig oroväckande lite - med tiden mindre och mindre. Fortsätter det så här kommer dagens barn att leva kortare och sjukare liv än sina föräldrar, också globalt. Det här varnas det för i en ny internationell undersökning.

Att vi rör på oss för lite och sitter för mycket är ingen nyhet. Myndigheter och experter tutar ut det här budskapet jämnt och ständigt. Men många väljer att slå dövörat till. Det här gäller även barn och unga.

- Nog har jag tänkt på att jag borde röra på mig mera, men jag orkar nästan aldrig. Jag rör mig ungefär från tågstationen hem. Visst är det bra att man försöker motivera och informera om det här, men jag vet inte hur ofta det fungerar, säger 16-åriga Urban Back.

Också Felix Dahlberg, 16 år, har funderat en del på de här frågorna, men inte gjort så mycket åt saken. Det här trots att forskarnas varningar låter skrämmande.

- Det låter nog lite hemskt om alla blir krokryggade och bara hänger på datorn. Inte vet jag riktigt vad jag annat kan säga.

Hur tar du dig nu hemåt från skolan?

- Med buss.

Så du cyklar eller går aldrig till eller från skolan?

- Nej.

Nog har jag tänkt på att jag borde röra på mig mera, men jag orkar nästan aldrig

Tonåringar största riskgruppen

De här killarna är inget undantag, tvärtom. Under de senaste 20 åren har barns och ungas fysiska uthållighet försvagats drastiskt, och övervikt har blivit allt vanligare. Och i dag rör under hälften av barnen på sig aktivt en timme per dag, vilket är en minimirekommendation. Ännu i lågstadieåldern rör finländska barn på sig rätt mycket, jämfört med i andra länder.

De stora problemen uppstår i högstadieåldern. Det är alltså barn som står med ena foten i barndomen och den andra i ungdomen som utgör den största riskgruppen. Bland niondeklassare är det bara omkring en femtedel av eleverna som rör på sig tillräckligt.

Ett gäng skolelever sitter på en bänk och surfar på sina smarttelefoner. Bild: Yle/Clara Wirta elever,grundskolan norsen,korridorer,mobiltelefoner och -apparater,raster,skolan (fenomen),smarttelefoner,sociala medier,surfa,telefoner,ungdomar

Situationen varierar ändå väldigt mycket från barn till barn. Det har därför uppstått en växande hälsoklyfta.

- Det finns de som väldigt aktivt håller på med olika idrottsgrenar och hobbyer. Men så finns det en växande grupp som rör på sig, väldigt, väldigt lite. Man kan se en tydlig tudelning.

Det säger forskaren Tuija Tammelin från Likes-forskningscenter, som har samlat in finländsk data för den här nya internationella hälsojämförelsen, Global Matrix.

Vuxna bär stort ansvar för de växande hälsoklyftorna

Enligt Tuija Tammelin och andra forskare är utvecklingen alarmerande. Moralpredikan och fingerpekande går ändå sällan hem hos de unga. Däremot kan vuxna föregå med gott exempel. Livsstilen och rollmodellerna kommer hemifrån och kan ofta härledas till klasstillhörighet och socioekonomisk bakgrund.

- Föräldrarnas utbildning har en klar inverkan, visar forskningen. Men också deras egna vanor, konstaterar Tammelin.

Hälsofrågor har blivit en faktor som förstärker de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället. Den som har mera pengar att röra sig med, rör oftast också mera på sig. Man talar därför om hälsoklyftor, som en del av andra klyftor i samhället.

Bild: Yle/Erica Vasama barn,borgå,fotboll,kvarnbackens skola,rast,skolbarn,skolgård

Pekskärmen pekas ut som den stora boven

Skolan och hobbyer spelar en viktigt roll, och finländska barn har fler hobbyer än någonsin. Problemen uppstår i hemmet och vardagsrutinerna.

Det låter nog lite hemskt om alla blir krokryggade och bara hänger på datorn

Vi är bra på att ordna och delta i organiserad idrottsverksamhet. Men det räcker inte med aktiva hobbyer, det handlar om att ändra på hela livsstilen inom familjerna. Det säger Eva Roos, näringsforskare vid Folkhälsan.

Eva Roos, näringsforskare vid Folkhälsan Eva Roos Bild: Yle eva roos

- Den stora försämringen har skett i hur vi rör på oss i vardagen. Små barn i Finland rör ännu på sig mycket, men många slutar med sina hobbyer när de bli äldre, och då ersätter de ofta den tiden med skärmtid. Det är något som händer med finländska barn när de når tonåren, något som inte sker i andra länder, säger Eva Roos.

Den stora boven i dramat anses föga överraskande vara skärmen - datorn, paddan eller mobilen. Det här är också något de unga vidkänns vid.

I S:t Karins svenska skola har alla elever en egen pekplatta Bild: Yle/Linus Hoffman dator i undervisning,lärplatta,lärplattor,pekplatta,pekplattor,s:t karins svenska skola,skolklass,st karins svenska skola,undervisning

Ett globalt problem som syns tydligt på lokal nivå - också i Svenskfinland

Staten och kommunerna gör redan väldigt mycket för att ge barn och unga en sund spark i baken. Men de är snabba med att passa bollen tillbaka till de vuxna. Varför följa nationella hälsorekommendationer när mamma och pappa inte gör det?

Samma problem finns också bland vuxna. Tänk bara på hur mycket de vuxna sitter vid datorer inne på sina kontor

- Själv tränar jag mycket, men jag vet att det här är ett problem bland barn och unga. Men nog finns samma problem också bland vuxna. Tänk bara på hur mycket de vuxna sitter vid datorer inne på sina kontor, påpekar Sonja Eklund, 17 år.

Hälsoproblemen bland barn och unga är ett så kallat glokalt problem. Det är en del av en global tendens som har stark förankring i det lokala.

Också finlandssvenska föräldrar borde se sig i spegeln. Svenskspråkiga barn har en rätt god hälsa, men sitter mer än finskspråkiga. Det visar en undersökning som Folkhälsan har gjort, där man jämfört hur mycket svenskspråkiga och finskspråkiga barn rör på sig.

Det kan finnas flera förklaringar till det här, men näringsforskare Eva Roos lyfter upp en konkret sak som kan ha stor inverkan: Skolvägen i den egna kommunen eller staden.

- Överlag går eller cyklar finländska barn rätt ofta till skolan, jämfört med i andra länder. Men variationen är stor beroende på var du bor. Och det här kan vara extra stor utmaning för svenskspråkiga skolelever som ofta har en betydligt längre skolväg, vilket gör att de ofta skjutsas eller tar buss.

Bild: YLE/Dimitri Volgin elever,skolväg,spark,sparkkälke,sparkstötting,våno skola,väståboland

Fattiga länder klarar sig rätt bra

Läget är alarmerande inte bara i Finland, utan också globalt. Finland klarar sig visserligen rätt hyfsat i internationell jämförelse, men enligt undersökningen klarar alla länder sig i snitt väldigt dåligt. Utmaningarna med att få barn och unga att röra på sig mer verkar alltså vara mer eller mindre de samma i alla de 38 länder som deltagit i undersökningen. Bäst klarar sig Slovenien, Nya Zeeland och Zimbabwe.

Det här vittnar om att man ofta rör på sig mera i vardagen i fattigare länder. Men i mera välbärgade länder är det ändå de med en bättre socioekonomisk position som tenderar att röra på sig mer. Några enkla förklaringar finns alltså inte.

Pojke åker ner för en backe Bild: YLE/Kalle Kultala 1950,arkivet,barn,kalle kultala,lek,pulka,pulkabacke,pulkaåkning,svartvit,svartvit bild

Inte för sent att vända skutan

Trots den dystra bild som forskarna målar upp av våra barns liv, är det inte skäl att kasta in handduken och gripas av panik. Visst går det utför i rasande takt, men det går att bromsa.

Eva Roos spekulerar helst inte i några skräckscenarier, och det är svårt att sia om hur samhället kommer att se ut i framtiden. Mycket beror också på vad vi lyckas göra i dag, påpekar hon.

- Om ingen ändring sker kommer det att stå samhället väldigt dyrt, det är helt klart. Men jag är övertygad om att det går att driva igenom en större attitydförändring under de här barnens livstid.

Redan nu göra man mycket både inom skolan, på dagis och på statlig nivå. Frågan tas nu på mycket större allvar och diskuteras mer än förut, konstaterar Eva Roos och tillägger:

- Det skulle vara viktigt att ta med barnen och de unga när man planerar in mera fysiska aktiviteter, så att också deras synpunkter hörs i vårt lands idrottspolitik.

Tänk dig att leva så miljömedvetet och sparsamt att allt ditt skräp ryms i en liten glasburk! Det är precis så som Åbobon Julia Degerth lever.

Julia låter bli att köpa mat, kläder och kosmetik som är förpackade i plast. Allt ska gå att sortera och återanvända. Det lilla som sedan blir kvar och som då är enbart skräp ska rymmas i en glasburk. Den här livsstilen kallas zero waste och Julia har levt enligt de här principerna sedan maj i år.

- Jag har alltid varit miljömedveten och försökt minimera användandet av plast, men jag har som så många andra köpt köttfärs i plastförpackningar och liknande saker.

Nej till plast

I våras fick Julia upp ögonen för Lauren Singer, en ung kvinna bosatt i New York och som under fyra års tid levt ett plastfritt liv. Allt skräp eller avfall som den här amerikanskan har samlat på sig under dessa fyra år ryms i en liten glasburk.

- Ju mer jag läste om hennes liv, desto mer inspirerad blev jag själv. Det här är faktiskt det bästa jag läst.

Livsstilen kallas zero waste, alltså noll skräp och sedan mitten av maj i år (2016) lever Julia Degerth enligt samma principer som Lauren Singer.

Trots att Singer varit aktiv bland annat på You Tube med att sprida sitt budskap är det väldigt få som helt följer livsstilen. Julia har läst om några caféer och affärer i Tyskland som följer zero waste, men vad gäller Finland misstänker Julia att hon tillsvidare är den enda som verkligen försöker hålla sitt avfall nere vid noll.

Men hur fungerar det? Går det verkligen att dra ner på sitt skräp så drastiskt att allt ryms i en glasburk?

Enligt Julia Degerth i Åbo går det att leva ganska nära zero waste.

- Mitt första miljöval var att jag så gott som slutade köpa kött. Grönsaker och frukt går att köpa i lösvikt och då tar jag med en tygkasse till butiken. Jag använder inte plastpåsarna vid frukt- och grönsaksdisken. Jag har också köpt köttfärs i Saluhallen, men då hade jag med en egen burk dit jag bad att få köttet. Det gick hur bra som helst.

Tja till papper

Julia berättar vidare att hon bakar sitt bröd själv. Mjölet finns i papperspåse, men den påsen och övriga papperspåsar återanvänder Julia tills de nästan går i bitar.

- Papperet och all kartong sorterar jag och för till insamling. Ibland köper jag kokosmjölk i konservburk och de här burkarna borde man egentligen återanvända som ljuslyktor och pennställ, men jag har nog fört dem till metallinsamling.

Ja till hemlagad kosmetik

Julia gör också sin tandkräm själv för att undvika plasttuber och således skräp. Detsamma tänker hon göra den dag hennes fuktighetskrämer tar slut. Förpackningarna fanns redan i Julias hem innan hon övergick till zero waste och därför tänker hon med gott samvete använda innehållet i dem till sista droppen, Därefter tänker hon tillverka sina salvor och krämer själv.

- Det finns hundratals olika recept på nätet, säger Julia som för några veckor sedan försökte tillverka sin egen mascara. Det blev däremot ett mindre lyckat experiment. Mascaran blev som stora klimpar på ögonfransarna.

Sådana misslyckanden grämer Julia, men ännu mer bekymrar det henne att all mascara som säljs förpackas i plast.

Återanvänd mera

Julia köper idag väldigt lite kläder. Det mesta hon använder är köpta second hand. Kläderna tvättas med tvättnötter som går att använda om och om igen.

- Tvättnötterna köps i lösvikt och när de sedan har gjort sitt kan man kompostera dem, säger Julia som också berättar att de går att använda som diskmedel och schampo.

Finns det något som Julia köper som är förpackat i plast och således mot zero waste-livsstilen?

- Vårt toalettpapper är förpackat i plast. I USA finns det toalettpapper som har pappersemballage, men att importera toapapper från USA är miljömässigt värre än att köpa våra pappersförpackningar i plast.

Ensam om sin livsstil

Julia har ett sätt att undvika att samla på sig plast. Den plast som finns runt toalettpapperen ger hon till sin pojkvän som använder den som skräppåse. På så sätt återanvänds plastemballaget en gång i alla fall och dessutom hemma hos pojkvännen, inte hos Julia.

Varken pojkvännen eller övriga familjemedlemmar och vänner är helhjärtat med i zero waste, men de hejar på Julia och många har också minskat på sina avfallsmängder.

Julia däremot klarar sig med sin lilla glasburk dit det någon gång sätts ett pyttelitet skräp som inte platsar i komposten eller i insamlingar.

Glad om hon kan inspirera andra

I framtiden när Julia Degerth planer på att starta ett företag där zero waste står i centrum. De här planerna är tillsvidare hemliga eftersom Julia är mitt i sina studier.

Det som däremot är mer aktuellt är att Julia är nominerad i klassen ”Årets inspiratör” i Galan 2016, en blogg- och nöjesgala som ordnas/hölls den 19 november i Vasa. Vill du veta mera om Julia och zero waste kan du leta rätt på hennes blogg som heter Grön i Åbo.

Sedan liten har jag beundrat de stora ljuskronorna som hänger i våra kyrkor. Blänkande mässing och levande ljus i flera våningar har något magiskt över sig och skapar en lugn och sakral stämning.

Våra vanliga matskedar har den perfekta formen för att på ett enkelt sätt skapa en egen ljuskrona, modell mindre!

Att återanvända gamla skedar är rätt populärt idag så det gäller att ta ett par rundor till loppiset ifall du inte är så lyckligt lottad att du råkar ha lämpliga skedar i dina gömmor. Sen är det bara att samla ihop det övriga materialet och börja på.

Det här behöver du:

• Gamla skedar, 6 st
• Ljushållare för ljugransljus 6 st
• Gängstång, 5 mm tjock och ca 23cm lång + brickor och muttrar
• 6 st skruvar med muttrar max 3,5 mm i diameter
• Träkulor i olika storlekar
• Mossa och lavaklädda grankvistar till “stora bollen”
• Akrylfärg
• Målartejp
• För upphängning: sliverfärgad järntråd + lite pärlor
• 6 st julgransljus
• Verktyg: tänger och borrmaskin

Gör så här:

1. Fäst en bit målartejp på skaftet och skedbladet och märk ut var du tänker borra hålen.
2. Borra hål i skedskaftet med 5mm borr och i skedbladet med en mindre borr, ca 3,5mm.
3. Forma skedarna med hjälp av två tänger. Tips! Jag limmade filtbitar på tängerna för att undvika märken på skedarna.
4. Måla träkulorna med akrylfärg i de färgnyanser du valt. Kolla hålen i träkulorna och borra upp dem till 5mm vid behov.
5. Klipp ljushållarna itu och ta vara på själva ljushållaren. Förstora hålet till 3,5 mm.
6. Tillverka ”spegelbollen”. Börja med att forma en boll av mossa, linda med silverfärgad spoltråd och klä över med små lavklädda grankvistar. Tips! Du kan också använda en boll av stickmassa istället för mossan.
7. Skruva fast ljushållarna på skedbladen (skruvar 3,5mm).
8. Börja nerifrån och plocka ihop delarna till ljuskronan: mutter – träkula – mossboll – träkula – mutter - osv…

Obs! Det är viktigt att du sätter muttrar på bägge sidor om skedarna och spänner ihop ordentligt så att skedarna hålls i rätt position!

9. Avsluta med en mutter och spänn ihop!

Häng upp kronan, sätt i ljusen och tänd – sätt dej i din favoritfåtölj och njut!

Axelrem och geotextil istället för de traditionella vedkorgsmaterialen spån och trädrötter. Med den här vedkorgen tar vi oss ett skutt framåt i vedbärningsteknik.

Material:

• 2 st tygbitar á 45cm x 100cm. Jag använder geotextil (markduk) men det går lika bra med annat tjockt tyg

• 8 st trälister á 4mm x 3cm x 40cm

• 2 st 40cm långa rundstavar med en diameter på 15 mm

• Grön sytråd

• 1 st spännrem á 1 m

Gör såhär:

• Klipp till tygbitarna.

• Nåla ihop tygbitarna och rita ut linjer för trälisterna.

• Sy längs linjerna.

• Skjut in trälisterna i kanalerna du sytt.

• Rita ut handtaget och klipp bort den delen.

• Sy kanaler för rundstav och skjut in rundstavarna.

• Sy fast båda långsidorna.

• Mät ut hur lång axelrem du vill ha, klipp av den och sy fast den runt rundstaven.

Vedkorg

En ny typ av vedkorg

Det senaste året har man vid centralköket i Houtskär satsat extra mycket på råvaror från orten. Satsningen på närproducerat har varit mycket lyckat tycker både kökspersonalen och kostchefen.

Vid centralköket i Houtskär har man fullt upp och arbetet med dagens lunch är i full gång. Här tillreds lunch för ungefär 80 personer.

Maten transporteras till Träsk skola och till daghemmet i Houtskär. De som bor på Fridhem äter dagens mål på äldreboendet. Dessutom är det flera äldre runt om i byarna som får sin mat levererad från köket. Då Yle Åboland är på besök bjuds det på potatismos och gäddfärs till lunch och både potatisen och fisken kommer från Houtskär.

Moset är tillverkat från potatis från Houtskär och också gäddan är fångad av lokala fiskare. Lunchen är klar att serveras vid cenralköket i Houtskär. Bild: Yle/Johanna Ventus centralkök,kosthåll,kök,mat

Hösten 2015 startade kosthållet i Pargas ett försök i Houtskär och målet är att använda så mycket närproducerade råvaror som möjligt. Satsningen har varit mycket lyckad om man frågar kostchef Niina Isberg.

- Jag tycker det har varit en jättebra satsning. Kunderna är nöjda och personalen är motiverad så också jag är mer än nöjd, säger Isberg.

Fisk och potatis från Houtskär och kött från Korpo

Listan på råvaror i köket som kommer från orten är lång. Förutom fisk och potatis har man ett lager av bland annat tomater, dill, persilja och vetemjöl som täcker behovet året om. Köttet får man från Korpo och då till exempel ortens morötter och gurka tar slut satsar man på att köpa inhemskt. Exempelvis har man bytt ut ris mot inhemskt korn.

- Målet är att kunna använda närproducerade livsmedel i matlagningen så långt som möjligt och därefter använder vi endast inhemska livsmedel. Måste vi använda utländska varor så ser vi till att de är rättvisemärkta eller ekologiska som till exempel kaffe, säger Maria Dahlqvist som är kosthållsförman vid centralköket i Houtskär.

Kökspersonalen ger satsningen på närproducerade råvaror tummen upp. Här Maria Dahlqvist och och Paulina Öhman I Houtskär satsar man på närproducerad mat i centralköket. Bild: Yle/Johanna Ventus centralköket i houtskär,houtskär,kosthåll,kök,köket i houtskär,närproducerad mat,närproducerat

Att släpa varor över halva världen känns fel då vi har så fina produkter på nära håll. Det känns också bra att kunna främja lokala företagare.

Bakom satsningen i Houtskär finns en motion om att främja användningen av närproducerad mat som De grönas Helena Särkijärvi lämnade in för ett par år sedan. Att man valde att satsa på närmat i just Houtskär beror på att intresset från personalens sida var så stort, berättar Isberg.

- Personalen i Houtskär var väldigt intresserad av att göra mat av närproducerade livsmedel och vi tänkte att det skadar ju inte att pröva, säger Isberg.

Och visst finns det fortsättningsvis ett stort engagemang bland personalen. Maria Dahlqvist lyfter fram att alla som jobbar i köket är väldigt inspirerade och att alla jobbar hårt för att det ska fungera.

- Det känns meningsfullt. Att släpa varor över halva världen känns fel då vi har så fina produkter på nära håll. Det känns också bra att kunna främja lokala företagare och den lokala ekonomin genom att satsa på närproducerat, säger Dahlqvist.

Jobbar hårt för att hålla kostnaderna nere

Engagemanget behövs för förändringen att ta in mer närproducerade råvaror kräver ett hårt jobb från personalens sida. Inte minst då kravet från kosthållet var att livsmedelskostnaderna inte fick öka. För att hålla kostnaderna nere bakar man nu sitt eget bröd och har valt att en till två luncher per vecka ska vara vegetariska. Här lyfter Maria Dahlqvist fram att satsningen på mer vegetarisk mat också är ett sätt att bidra till en mer hållbar utveckling med tanke på miljön.

I köket bakar man varje dag. Den här dagen bjuds det på bullar till kaffet. Bullar bakade vid centralköket i Houtskär Bild: Yle/Johanna Ventus bullar,Bulle,Fika,Houtskär,Kanelbulle,kök

Personalen har också ändrat sitt sätt att jobba i köket. Numera tillverkar man maten från grunden och undviker hel- och halvfabrikat. Till exempel kokar man sin egen buljong och gör sin egen dressing och yoghurt. Det hela bygger på att alla är med på noterna.

- Det är ett teamarbete från början till slut. Satsningen på närproducerat har krävt att vi ändrat vårt sätt att jobba i köket men det känns meningsfullt så vi vill definitivt fortsätta, säger Dahlqvist.

Vad tycker då de som äter maten, är de nöjda?

- Vi har fått mycket bra respons och folk verkar nöjda, säger Dahlqvist.

- Folk är jättenöjda. Jag har bara fått positiv feedback och också de som får sin mat från Pargasområdet vill ha mera närproducerat, säger Isberg.

"Svårt att satsa på närmat i större kök"

Satsningen i Houtskär är ett pilotprojekt men det kan dröja innan alla som får mat från centralköket i Pargas stad får äta närproducerat. I Houtskär har man lyckats hålla kostnaderna nere men i större kök blir det enligt Niina Isberg svårare.

- Det är inte bara i Houtskär som vi använder närproducerat, i hela Pargasområdet är ofta någon råvara lokalt producerad. Till exempel kommer nästan 80 procent av potatisen från närområdet. I Nagu och Korpo använder man närproducerade gurkor och tomater året om men till köket i Pargas kommundel behöver vi så stora mängder att enbart närproducerat inte är möjligt, säger Isberg.

Kostchef Niina Isberg är mycket nöjd med satsningen på närmat i Houtskär och säger att försöket får en fortsättning. Niina Isberg, kostchef i Pargas. Bild: Yle/Johanna Ventus kosthåll,niina isberg,niina isberg kostchef i pargas

Men att man kommer att fortsätta att satsa på närproducerad mat i Houtskär står klart.

- I Houtskär finns det ingenting som tyder på att vi ska sluta, men med resten av Pargas får vi helt enkelt ta ett steg i taget. Vi har nu potatis från närområdet och så får vi se om det går att utöka. Det kommer inte att bli så att det hela tiden finns något närproducerat på matlistan men då det är möjligt ska vi definitivt ha det, säger Isberg.

Sy korgar i olika storlekar för olika ändamål eller använd den här tekniken till grytunderlägg eller en väska. Idén är enkel men tekniken kräver lite skicklighet med symaskinen eftersom man skulpterar korgen samtidigt som man syr. En liten varning är dock på sin plats. När man väl kommit igång med den här tekniken blir den lätt beroendeframkallande, man börjar se allt möjligt som man kunde använda tekniken till.

Gör förvaringskorgar till syhörnan, för garnnystan, vantar och mössor, badrumsartiklar eller leksaker. Mattor, grytunderlägg och sittunderlag fungerar också utmärkt, liksom olika slags väskor.

Lägg personlig prägel på slutprodukten genom att välja tygremsor i olika färger och mönster. Det är lätt att byta färg på remsorna och göra randningar med olika bredd och färg. Själv tycker jag om när färgerna ligger nära varandra men lika roligt kan det vara att leka med större kontraster. Sytråden ger också färg och mönster till helheten om du väljer en färg som sticker ut istället för en mer diskret.

Tre handgjorda korgar av mattväft Bild: Yle/Lee Esselström handarbeten (produkt),Korg,Strömsö (tv-program)

Börja med att forma bottenplattan. Den kan formas till cirkel eller oval. Fortsätt med att skulptera väggarna genom att lyfta arbetet och dra lite i mattväften samtidigt som du syr första väggvarvet. Det kan krävas lite övning innan handlaget sitter.

Du behöver:

• Färdiga mattrasor eller tyger du vill återanvända.
• Bomullsrep eller mattväft som inte töjer och är ca 0,5 cm i diameter. Jag använde stickad mattväft som jag lade dubbel för att få rätt tjocklek.
• Symaskin
• Sax
• Strykjärn

Det är lättast att arbeta med tygremsor som är ca 1,5 cm breda och släta, men det går också att använda smalare tygremsor och nystan med färdigt rivet material.

Materialet som behövs för att sy en korg. Stickad mattväft i nystan och rivna remsor av tyg Bild: Yle/Lee Esselström Mattrasor,Strömsö (tv-program),textilier

Gör så här:

1. Klipp hack i tyget ca 1,5 cm från kanten och riv remsor som är ca 40 cm långa.
2. Stryk remsorna släta så är det betydligt lättare att arbeta med dem.
3. Ta nu materialet du valt som "kärna" - det du virar tygremsorna runt. Använder du som jag stickad mattväft så behöver den läggas dubbel för att få tjockleken 0,5 cm i diameter. Dra ut några meter från rullen/nystanet och vik dubbelt (klipp inte av eftersom det är svårt att veta hur mycket som behövs).
4. Vira den första tygremsan runt mattväften några cm och vik ner ändan för att börja sy ihop varven.
5. Sätt arbetet i symaskinen och sy med 5 mm bred sicksacksöm så att varven fästs vid varandra. Tänk på att sy så att arbetet växer på utsidan av symaskinen.
6. Vira tygremsan runt "kärnan" några cm åt gången. Håll tyget på plats och vrid starten efter hand så att varv efter varv sys fast som en spiral.

Cirkel som sys på maskin Bild: Yle/Lee Esselström handarbete (arbete),Strömsö (tv-program),sömnad
7. Gör sedan en rund botten. Vill du göra den oval så måste du vika ner en längre start, t.ex.10-15 cm i början. Försök att hålla arbetet plant och jämnt och sy så att sömmen kommer precis mellan varven och fäster dem vid varandra. Håll ihop och lägg följande varv tätt mot föregående samtidigt som du syr. Sy några cm åt gången, vira mer tyg, sy lite till osv tills du fått önskad storlek på bottenplattan.
8. När du vill byta färg klipper du bara av den rivna remsan och fortsätter med annan färg.

Cirkel som sys på maskin Bild: Yle/Lee Esselström Cirkel,Strömsö (tv-program),sömnad
9. När du vill börja göra väggar så får du tänka på om du vill ha en skålform eller en rak vägg. Ju rakare vägg destu hårdare får du dra i materialet samtidigt som du brant viker upp bottenplattan och syr fast det första väggvarvet. Det kan krävas ett par varv för att få väggen att börja "stiga". Därefter får du avgöra om du vill hålla väggen rak hela vägen eller om du vill att den ska formas utåt eller inåt. Vill du ha den rak så spänner du inte på lika mycket i fortsättningen utan matar jämnt hela vägen.

Korg som sys på maskin Bild: Yle/Lee Esselström handarbete (arbete),Strömsö (tv-program),sömnad
10. För att skarva "kärnan" lägger du ny start efter den gamla och virar tygremsorna runt likadant.

Mattväft som skarvas ihop Bild: Yle/Lee Esselström handarbete (arbete),Strömsö (tv-program),sömnad
11. Sy korgen till önskad form och storlek.

Korg som sys på maskin Bild: Yle/Lee Esselström Korg,Strömsö (tv-program),sömnad
12. Ta loss korgen från maskinen för att se om den är tillräckligt hög. Klipp av "kärnan" på önskat ställe och vira tyget runt ändan. Fäst ändan på insidan och sicksacka så att avslutningen säkert hålls fast.

Korg sydd av mattväft Bild: Yle/Lee Esselström handarbete (arbete),Korg,Strömsö (tv-program)
13. Kontrollera så att det inte blivit något hål någonstan mellan varven. I så fall får du sicksacka lite till.

Tre korgar med olika form. Tre handgjorda korgar av mattväft Bild: Yle/Lee Esselström handarbeten (produkt),Korg,Strömsö (tv-program)

Nu är det hybris! Alla turister vill till Finland! Eller så känns det i alla fall i Svenska Yles rapportering.

Hundraårsjubileet 2017 fungerar förstås som en spark framåt men det går djupare än så när reseskribenterna analyserar. Det är naturen, tryggheten, de fyra tydliga årstiderna, de små men dynamiska städerna. Och det ärliga finländska folket.

Men om det finns någon som kan tona ner dylika hyllningsord är det naturligtvis finländarna själva. Vi börjar med det finländska klimatet. Alla älskar vi en fin finländsk sommardag, bäst i världen, men ungefär där slutar vår kollektiva tro och uppskattning. Mörka höstar. Iskalla vintrar. Allt för kort vår. Regnig och kylig sommar. Bla, bla, bla, ni vet vad jag menar.

Klimatet är det bästa!

Konstigt då att det finns andra som uppskattar. Eller att vi tidigare varit stolta. Jag läste nyligen några turistbroschyrer från 1930-talet som ville locka utländska turister till Finland. Där stod, svart på vitt, att det bästa med Finland är klimatet. Att det är så behagligt. Njutbart året runt. Till exempel:

One of the biggest attractions of Finland is its climate

Det stod också att Finland är billigast i Europa, men det var då och det kan vi glömma, men klimatet är därmot mera beständigt. Så kanske vi helt enkelt har fel attityd? Borde vi inse att klimatet är grejen (själv står jag för detta)?

Sen har vi naturen. Man ska förstås alltid vara försiktig när man börjar skryta om natur. Ändå är det klart att Lappland, Insjöfinland, skärgården med mera är helt unika områden och dessutom lätt tillgängliga. Men innan vi spricker av hybris ska vi komma ihåg att de flesta länder i världen har otroliga naturupplevelser att bjuda på. Vi kan börja med att titta på våra grannländer, och vad ser vi: Norge, Sverige, Ryssland - samtliga också naturparadis.

Men det goda är att natur-resenärerna räcker till för alla: För det finns ett sug på det lugn och den äventyrskänsla som naturen kan bjuda på.

Tiger på två språk?

Än folket då? Vi är ju så buttra och asociala! Och vi kan inga språk!

Mysko då att redan på trettiotalet, i samma broschyrer, står att vi är superduktiga:

Knowledge of foreign languages is much more common in Finland than in the majority of nations

Man kan förstås analysera detta om i en majoritet av länder, om vad det egentligen betyder, men hej, det var på 1930-talet, och inte har vi väl blivit mindre internationella sedan dess? Eller mindre öppna?

Personligen tror jag att finländare är alldeles förträffligt vänliga och språkkunniga gentemot utländska turister. Lite svårare har vi det kanske med våra grannar och med-finländare.

City lights

Och så var det städerna. En finländsk småstad en söndag sommarförmiddag sjuder inte av liv, men den som tar sig till dessa städer söker ju inte heller Manhattan. Kanske de söker just en sömnig småstad? Den där charmen. "Det riktiga livet". Och så vidare. Besök till exmepel Hangö en trött höstdag och det är kärlek för de flesta, bara man kan se lite djupare. Tycker alltså jag.

Dessutom brukar städer som Helsingfors och Tammerfors hyllas för sin dynamik. För att inte tala om universitetsstaden Jyväskylä. Och när vi ändå är i gång så tror jag att småskaligheten också bidrar till trygghetskänslan. I dagens värld är resenärer väldigt måna om att känna sig trygga, att röra sig i ett land där saker fungerar, där det är rent. Tacka den nordiska välfärden, som vi visserligen verkar montera ner så småningom, för det!

Nåväl, hur ser du på Finland som resmål? Hör vi till eliten? I dagens Eftersnack ska vi naturligtvis ta itu med frågan, men först behöver vi din input. Tyck till nedan och rösta sedan i vår enkät, så spinner vi vidare i programmet.

Eftersnack
Yle Vega, fre kl. 15.03
Repris, lör kl. 20.03
Yle Fem sön. kl. 16.15
Podden finns här

Läs mera:

National Geographic listar Finland som ett land du måste besöka

Bilden av Finland som ett utmärkt resmål verkar sprida sig i världen. För några veckor sedan rankades Finland som världens tredje bästa resmål av Lonely Planet och nu har världens största resemagasin National Geographic Traveler gett Finland en plats på sin lista över platser som måste besökas 2017.

Det känns så bra att krama en vän! Eller rufsa ett barn i håret. Visste du att ömsinta beröringar är så viktiga att kroppen har specifika nervfibrer för att känna igen dem?

Det är skillnad mellan olika slags beröringar. Känselsinnet består av olika nervsystem som är specialiserade på att förnimma olika slags känselintryck.

- Beröring är väldigt nyttigt. Och det kostar ingenting, säger biträndande professorn Lauri Nummenmaa från Turun yliopisto, som forskat mycket i känslor.

Eget system i hjärnan

Smärta, köld och värme har egna nervbanor. Långsamma smekningar uppfattas med ett alldeles eget system.

– Vi har en specifik typ av nervfibrer, C-känselfibrer. De förmedlar långsam behaglig beröring, säger Nummenmaa.

Det mest fascinerande är att den information som förmedlas av C-känselfibrer inte behandlas på samma ställe i hjärnans känselområde som övriga sinnesförnimmelser.

– Informationen som förmedlas via dessa fibrer färdas huvudsakligen till hjärnans känselområde, insula. Det är ett område i hjärnan som behandlar information om känslor och kroppens tillstånd. Man kan säga att det är ett system för behagliga känselintryck, lite som ett system som motbalanserar smärta.

Smekning är inte sexuellt

C-känselfibrerna, som upptäcktes först för några år sedan, har uppenbarligen en stor betydelse för att bilda sociala relationer och för att få människor att hålla samman. Mekanismen är inte den samma som under sexuell upphetsning.

– Detta är ganska spännande! C-känselfibrerna kan ligga bakom ickesexuell parbildning. Det kan vara okej att stimulera dessa cellknippen även hos en vän, utan sexuella avsikter, begrundar Lauri Nummenmaa.

Man kan alltså smekas och kramas så mycket man vill. Längtan efter beröring kan vara ett tecken på brist på långsam smekande beröring, inte nödvändigtvis längtan efter sex. En öm beröring vårdar både kroppen och själen.

– När en människa är på gott humör, har det många andra effekter på välmåendet. Redan på grund av det kan man tänka att beröring är väldigt nyttigt.

Då man rör en annan människa ska man självklart vara uppmärksam, eftersom beröring av vem som helst inte känns bra. Vi är av naturen misstänksamma mot främmande personers beröring.

Människor är också olika. Ingen kan tvingas att beröra och krama om det inte känns bra.

Smekningar har en egen rytm

Även i ett parförhållande är det viktigt att det också finns annat än sexuell beröring, så att samhörigheten förstärks. Om någon smeker handen i en väldigt snabb takt känns det ganska otrevligt.

– Sexuell beröring är en annan sak, säger Nummenmaa. Det finns olika system i kroppen och hjärnan, som styr sexuell beröring och annan beröring.

För en behaglig beröring är takten viktig.

– Om till exempel partnern smeker handen i en väldigt snabb takt känns det ganska otrevligt, beskriver biträdande professor Lauri Nummenmaa. Om handen å andra sidan ligger stilla eller rör sig väldigt långsamt känns det inte heller speciellt trevligt. Dessa C-celler är inställda på en ganska specifik frekvens.

ursprungsartikeln på Yle uutiset
översättning: Annika Ljungberg