Hösten kommer alltid för fort, åtminstone om man är tomat. Septemberljuset räcker inte till för att frukten på tomatplantan ska mogna. Men det finns mycket gott man kan göra med gröna tomater. Här har vi samlat några läckra recept där gröna tomater spelar huvudrollen.

Gröna stekta tomater

Man ska inte jämföra gröna och röda tomater, man ska helt enkelt se dem som helt olika råvaror, ungefär som citroner och mandariner, de fungerar i helt olika sammanhang. Gröna tomater har till exempel en syrlighet och fasthet som kan vara önskvärd vid tillredning. Gröna stekta tomater är en rätt som kan fungera som sidorätt eller förrätt. Där röda tomater lätt blir mosiga och översöta vid tillagning behåller gröna tomater en krispigare konsistens. Man ska bara akta sig för en för lång tillagning eftersom de då kan få en lite fadd smak.

Tomaterna steks lätt i pannan och bakas färdiga i ugnen. Stekta gröna tomater Bild: Yle/Carina Ahlskog Recept,steka,strömsö,tomat

Vinägrett med gröna tomater

I en vinägrett utgår man vanligen från syran av vinäger eller citron, men i den här vinägretten tar man tillvara på friskheten i gröna tomater. Den passar utmärkt som tillbehör till grillat kött eller fisk, eller varför inte som en salsa eller annan liknande kall sås. I det här receptet används gröna, röda och gula tomater av blandade sorter. Smaka dig fram och hitta dina egna favoriter. Kaprisen ger sälta och citronskalet förstärker friskheten. Mycket enklare än så här kan det inte bli.

Vinägretten med gröna och röda tomater passar utmärkt som kall sås till grillat. Portion med tomater och kött Bild: Yle/Carina Ahlskog Recept,strömsö,tomat

Inlagda gröna tomater

Omogna tomater blir en god inläggning med lite krusbärston när den får stå och dra några dygn i en god och smakrik lag. Förkoka gärna senapsfröna för att dra ur smak och göra dem aningen mjukare i konsistens. Smaken på tomaterna mjuknar ju längre inläggningen får stå.

Inlagda gröna tomater. Inlagda gröna tomater Bild: Yle/Carina Ahlskog Inläggning,Recept,strömsö,tomat

Tomatsallad på mogna tomater

Blev det för mycket gröna tomater kanske den här tomatsalladen är något för dej? Salladen toppas med rostat bovete och serveras med krydpeppargrädde. Grädden är ett lent komplement till den friska salladen.

Salladen toppas med rostat bovete. tomatsallad med kryddpeppargrädde Bild: Yle/Carina Ahlskog Recept,sallader,strömsö

Lykopener för hälsan

Tomater innehåller mycket vitaminer och mineraler och är bra att äta för att hålla mineralbalansen i kroppen. De innehåller också protein och lykopen som är en bra antioxidant. Oftast ska man vara försiktig med uppvärmning av frukt och grönt för att bevara näringsämnena. Lykopenet däremot, kan man tillgodogöra sig mycket bättre om man värmer upp tomaterna så en pastasås med grönsaker eller en tomatmarmelad är bra sätt att få i sig lykopen. Här kan du läsa mera om tomatens hälsofrämjande effekter.

Nördigt om tomater

Tomaten är världens mest odlade grönsak och den äts på alla kontinenter. Tomaten kategoriseras som en grönsak fast den egentligen är en potatisväxt med frukter. Det odlas omkring 7 500 olika tomatsorter i världen. Liksom potatisen finns det tomater i olika storlekar, former, färger och nyanser, från nästan svart via purpur och röd till gul, orange och grön. Här kan du läsa mera om olika tomatsorter och om tomaten i historien.

I gårdagens Obs Debatt på Yle Fem menade Jörn Donner att Konstsamfundet har ”förstört” två tidningar, dvs. Västra Nyland och Borgåbladet (numera Östnyland) och håller på att förstöra en tredje (Hbl). Stämmer detta?

Ja, Jörn Donner skrädde inte på orden, då han sade att ”nu finns det två skräptidningar kvar i öst och väst”.

Konstsamfundets vd Kaj-Gustaf Bergh, Svenskfinlands största kommersiella mediechef, svarade med att medievanorna förändrats och att han har en vän i Stockholm som berättat att numera läser ingen en papperstidning i tunnelbanan, utan alla läser på en skärm. Han inflikade dock att det alltid kommer att finnas behov av god journalistik på svenska.

Till god journalistik brukar räknas att journalister kan ställa kritiska frågor som naturligtvis får och ska bemötas. Men inte för Bergh. En stund innan direktsändningen började fick han ett raseriutbrott och hotade med att gå hem om fel frågor ställdes: ”Jag har inte kommit hit för att diskutera mina tidigare uttalanden”, och inget som står i den nya tidningen Amos arv, fräste han, och började slita bort mikrofonen.

Detta trots att programmakarna kommit överens per telefon, då första kontakten togs, om att man även vill diskutera hans utlåtanden i den nypublicerade tidskriften Amos arv och vilka reaktioner de väckt. Då tackade Bergh ja till att delta i debatten. I senare mejlväxling spann programmakarna vidare och skrev att debatten skulle handla om de svenskspråkiga tidningarnas betydelse för finlandssvenskheten i vidare mening, vilket det var meningen att diskussionen skulle utmynna i.

Bergh uttalar sig i Amos arv

I tidskriften Amos arv säger Bergh bland annat: ”Jag har ingen vision om hur tidningsverksamheten ska se ut i framtiden” och verkar beteckna djup journalistik för ”gullig verksamhet” (eftersom det inte finns ”någon” som vill betala för dylikt).

Bland annat dessa uttalanden ville Obs ta upp och få en kommentar till, men det förbjöd alltså Bergh just innan sändningen skulle börja, eftersom han i det läget endast stödde sig på innehållet i mejlen som programmakarna skickat - inte på överenskommelsen per telefon.

Redaktörerna för Amos arv, Lina Laurent och Annica Lindström, intervjuades i början av programmet. Själv vägrade Bergh att synas i bild så länge Laurent och Lindström intervjuades. I bakgrunden syns därför bara en tom stol mittemot Donner.

Så mycket för respekten för journalistik, alltså. Och så mycket för den mediala öppenheten hos mediechefen.

Men Bergh fick som vanligt som han ville, genom showmanér och manipulation. I intervjun i Obs visas sedan upp en helt annan, saklig, sida av vd:n.

Vad tycker du?

Men tillbaka till sakfrågan. Vem ska man ”skylla” på när det gäller lokaltidningarna eventuella förfall? Är det faktiskt Konstsamfundets ”fel”? Eller är det annonsörernas och läsarnas? Eller är det i själva verket meningslöst att ”skylla” på någon alls. Borde vi istället konstatera att tiderna förändras, och att något nytt kommer att uppstå istället. Att varje tid har sina trender?

I dagens Eftersnack ska vi diskutera frågan vidare. Men först behöver vi din input. Tyck till i vår enkät så spinner vi sedan vidare.

Artikeln är kompletterad med mera detaljer kl. 13:55.

Eftersnack, Yle Vega, fre kl. 15.03.
Yle Fem, sö kl. 16.15.
Livestream via bildlänken ovan.
Podden finns på Arenan.

Vad är en riktig hamburgare och varifrån kommer den? Den officiella historien lär att själva biffen ursprungligen var rå och härstammar från Djingis khan. Genom handel med ryssar kom råbiffen till Tyskland, emigrerade sedan till USA där den stektes och fick en semla runt sig. Men är Hamburg rätt stad för benämningen eller borde den rent av heta romare eller Apiciusbiff?

Den ursprungliga defintionen av en hamburgare avsåg antingen själva biffen eller den färdiga produkten, d v s en biff av nötkött mellan ett skivat bröd med diverse tillbehör. Idag är det möjligt att kalla vad som helst som serveras mellan två bröd för hamburgare eller burgare.

Burgare med oxbringa och karamelliserad lök Burgare med oxbringa och karamelliserad lök. Bild: Leo Gammals Brioche,Brisket,brisketburgare,bröstkorg,Gatukök,gatumat,hamburgare,Lök (Art),oxbringa,Snabbmat,street food,såser

Rågburgare med rödlök Freddies rågburgare Bild: YLE/Strömsö Fredrik Smulter,hamburgare,rågburgare,snabbmat,strömsö

Oumphburgare med tillbehör Oumphburgare med tillbehör Bild: Leo Gammals Granatäpplen,hamburgare,hummus,majonnäs,oumph,oumphburgare,rödlök,sojaprodukter,Vegan,vegetariska rätter

Idag räknas hamburgare som nordisk husmanskost. En hamburgare behöver inte ha en biff av nötkött för att få kallas burgare, utan mellan brödet kan man lägga en tjock skiva länkkorv, fiskbiffar, strimlat kebabkött samt de mest fantasifulla vegetariska produkter tillsammans med diverse tillägg och såser. Så har det inte alltid varit.

Låt oss ta en närmare titt på produkten som blev en nordamerikansk symbol och nationalrätt.

Förberedelser inför en bankett efter jakt. Förberedelser inför en romersk bankett efter jakt. Bild: Yle/Public domain/Jerzy Strzelecki Bankett,jakt (fångst),Mosaik,Romerska kejsardömet,Romerska riket,Villa Romana del Casale

En strid ström av människor, djur och vagnar passerar Porta Capena i riktning Via Appia och Via Latina. Invid stadsmuren sitter tiggare och fattiga i skuggan i hopp om att någon skulle visa barmhärtighet och skänka en slant.

Slavar har bråttom att handla inför kvällens middag. Kvinnor och barn väljer grönsaker, ostar, frukter och fisk med omsorg i det öronbedövande ljudet av bräkande får och getter, skällande hundar och ropande köpmän. Två män bär ett nyslaktat vildsvin fastbundet på en stör. Amforor med vin, olja och garum lastas på vagnar som dras av slitna oxar.

Vi ser inte plebejen som tillbringar eftermiddagen i badhuset med att förhandla till sig middag hos patriciern han är klient hos. Om britsarna runt bordet är upptagna är han villig att stå längs väggen och iaktta måltiden. Om han dessutom lyckas underhålla värdarna och gästerna får han garanterat en korg mat med sig hem. Det lyckas inte alltid och då blir det en billig rätt i ett thermopolium.

Slavar häller upp vin till patricier. Slavar häller upp vin till patricier. Bild: Yle/Public domain/Pascal Radigue 100-talet (decennium),Amfora,Bardomuseet,Dougga,Krus,Mosaik,Patricier,Romerska kejsardömet,Romerska riket,slavar,Tunisien,vin

Thermopolium var ett gatukök i antikens Grekland och Rom. Thermopolium betyder ordagrant ett ställe som säljer något varmt.

De var kommersiella, små etablissemang med färdiglagad mat, en sorts föregångare till dagens korvkiosker och restauranger. Där åt fattiga, frigivna slavar och plebejer som saknade egna kök i sina lägenheter eller inte lyckades bli bjudna på middag hos någon patricier.

Matservering i antikens Pompeji. Matservering med i antikens Pompeji. Bild: Yle / Public domain / Jensens Gatukök,krukor,matserveringar,Plebej,Pompeji,restauranger,romarriket,Romerska riket,Snabbmat,snabbmat,snabbmatställen,thermopolium

Matställe i Ostia Antica. Matservering i antikens Ostia Antica. Bild: Yle/ Public domain / Marie-Lan Nguyen antiken,Gatukök,matserveringar,Ostia Antica,Plebej,restauranger,snabbmat,snabbmatställen,thermopolium

Små blodkorvar (botulus) och korv (farcimen) från Lucania (dagens Basilicata) var populära rätter men också pyttipannor (minūtal) och gryträtter (patina).

På menyn fanns också rätter av grovhackat nöt- och griskött, bl a isicia omenata, d v s köttbullar och –biffar inlindade i näthinna. Historiker tror att denna fyllning i näthinna hade vissa likheter med en modern hamburgerbiff.

Apicius snabbmat

Recept från kejsardömets tid (27 f.Kr – 476 e.Kr) finns bevarade i Apicius receptsamling/kokbok De re coquinaria (Om kokkonsten) från ca 400-talet, skriven på vulgär latin. Det andra kapitlet är tillägnat rätter av malet kött, malda inälvor och fisk. Här finns också receptet till isicia omentata.

I De re coquinaria förekommer de seprata begreppen isicium och omentata som lätt kan förväxlas med varandra. De har nämligen flera betydelser. Genom att läsa recepten förstår man vilken råvara eller teknik som avses samt vilken rätt det är fråga om.

Isicium (plur. isicia) betyder stekta eller kokta bullar av olika sorters färs eller fett. Bullarna kan lagas av t ex malen bläckfisk, isicia de lolligne eller räk- och hummerfärs, isicia de scillis vel de cammaris amplis. I vissa fall avser isicium också fyllning till stor korv eller en slät och fin fyllning som i en paté.

Isicia omentata åts av alla samhällsklasser. De godaste bullarna lagades av påfågel, fasan, kanin, kyckling, kräftdjur och spädgris.

Omentata är en rätt av malet kött eller inälvor inlindad i tarm eller bukens fetthinna (omentum), som också kallas näthinna. Omentata kan vara en stor korv, men också bullar eller biffar.

Alexis Soyers porträtt av Apicius Apicius porträtt av Alexis Soyer från 1800-talet. Bild: Yle/Public domain/PD-US 100-talet (decennium),1800-talet,Alexis Soyer,Apicius,Apicius,Apicius,Finsmakare,gastronomi,kokbok,Marcus Gavius Apicius,Romerska kejsardömet,Romerska riket

Pärmbild till Apicius kokbok. Pärmbild till Martin Listers version av Apicius kokbok: De opsoniis et condimentis. Bild: Yle/Public domain/Kansas State University 400-talet (decennium),Apicius,Apicius,de opsoniis et condimentis,de re coquinaria,kokbok,Marcus Gavius Apicius,Martin Lister,Recept,receptsamling,Romerska kejsardömet,Romerska köket,Romerska riket

Apicius isicia omentata (Bok 2, recept 43)

Isicia omentata: pulpam concisam teres cum medulla siligine in vino infusi. Piper, liquamen, si velis, et bacam myrtae exenteratam simul conteres. Pusilla isicia formabis, intus nucleis et pipere posiis. Involuta omento subassabis cum caroeno.

Köttbullar i näthinna: Hacka bitar av kött och märg till färs och blanda med bröd som blötlagts i vin. Mal peppar och myrtenbär utan frön. Blanda kryddorna och garum i färsen. Rulla till små bollar, pressa i pinjefrön och hela pepparkorn i dem. Svep in bollarna i bukens näthinna och stek dem med caroenum (mycket söt vinreduktion).

I det här receptet fungerar näthinnan i första hand som skydd för pinjefröna och pepparkorna som riskerar falla ur när köttet krymper under stekningen.

Åt romaren en romare?

Hur sannolikt är det då att romaren åt sin isicia omentata som en komplett hamburgare om defintionen är en stekt, platt biff av malet nötkött (helst black angus) mellan ett bröd, med ringar av rå lök och inlagd frilandsgurka?

Brödet: De tidiga romarna åt huvudsakligen runda, flata bröd (panis) av emmer, men under kejsartiden introducerades också bröd av vanligt vete, bl a focaccia (panis focacius). De rika åt bröd tillsammans med ägg, ost och honung, ibland doppades det i vin och åts med oliver, ost och vindruvor. Fattiga fick nöja sig med flata bröd och salt.

Lök och gurka: Romarna var av tradition vegetarianer och odlade frukter och grönsaker, inklusive gurkor (cucumis) och lök (cepa) som åts färska och inlagda. Skörden förvarades i beckade kärl eller lades in i olika sorters lag, vinäger, vin eller honung. Lök ingår i ett flertal av Apicius recept, men inte inlagd frilandsgurka (cucumis anguria), även om kunskapen och en förkärlek för inlagda grönsaker fanns.

Sannolikheten att en plebej, en fattig romersk medborgare eller en frigiven slav hade ätit en isicia omentata mellan två flata bröd tillsammans med skivad rå lök och inlagd gurka i ett thermopolium måste nog ses som mycket osannolik. Rätten serverades troligen med garum (fisksås) och en bit bröd. Romarna använde fisksås på samma sätt som vi använder ketchup idag.

Malet eller hackat kött inlindat i bukhinna, tarm, palmblad eller annat hölje var och är ingalunda unikt för romarna eller italienarna, utan förekommer runt om i världen. Vi har t ex fransk crepinette, sydafrikanska skilpadjies, engelsk faggot och samisk gurpi som alla påminner om varandra, men Apicius recept på isicia omentata torde vara de tidigast bevarade.

En romersk bankett av Bompiani. En romersk bankett av Roberto Bompiani. Bild: Yle/Public domain/J. Paul Getty Museum 1800-talet,Bankett,italien,italienare,J. Paul Getty Museum,Roberto Bompiani,Romerska kejsardömet,Romerska riket

Köttrester under sadeln

Hamburgarens officiella historia är en annan än den du precis läst om. Den börjar i Mongoliet 1206 när härskaren Djingis khan (1167 - 1227) inleder sina erövringar som skall bli ett av världshistoriens största sammanhängande imperium.

Djingis khans armé bestod i huvudsak av krigare till häst, soldater som red långa sträckor över stäpperna utan att sitta av hästarna. De stannade sällan upp för lunch eller middag, utan fick nöja sig med bitar av helkött som förvarades och mörades under sadeln. Uppvärmda köttrester skrapades ihop och plattades till med en hand och äts råa med en hand medan de red.

Kött fanns det gott om. Med armén följde trossen, d v s vagnar med proviant och stora flockar av får, getter, oxar och hästar som slaktades efter behov.

När Djingis khans sonson, Khubilai khan (1215 - 1294) invaderade Moskva följde det skrapade köttet med. Ryssarna välkomnade rätten som biff tartar efter tatarerna, en då vanlig benämning för mongoliska stamfolk.

Strid mellan mongoler och kineser av Rashid-al-Din Strid mellan mongoler och kineser av Rashid-al-Din Bild: Yle / Public domain / Sayf al-Vâhidî 1200-talet,1211,Djingis khan,erövring,invasion,kineser,mongoler,Mongolernas invasion av Kina,Mongoliet,Rashid-al-Din Hamadani,strider

Hur sannolik är denna återgivning eller handlar det om en myt?

Historiker bekräftar, att mongoliska stamfolk, i synnerhet nomader i stora delar av Eurasien (Mongoliet, Korea, dagens Urkraina) åt råbiff av nöt- eller hästkött. Med mongolväldets utbredning spreds traditionen och blev känd och introducerades i något skede av det ryska köket. Det har troligen hänt under en längre tidsperiod, men senast på 1400- eller 1500-talet när ryssarna återtog mark, mongolsväldet upplöstes och tsardömet Ryssland utropades.

Mathistoriker framhåller, att stamfolken i första hand åt mjölkprodukter och att råbiff bara åts i samband med slakt. Helkött skall nog ha placerats under hästsadeln, men inte för att ätas utan för att förebygga skavsår. Det kan naturligtvis inte utelsutas att mörat kött med stark hästarom kan ha fungerat som nödproviant, men kritikerna hävdar, att även om tatarer och andra stamfolk åt råbiff är den inte specifikt kopplad till varken Djingis Khan eller Khubilai Khan.

Den första personen som nämner tartarbiff i Europa är den franske kartografen och arkitekten Guillaume Levasseur de Beauplan i publikationen Description d'Ukranie (1651). G. L. de Beauplan befann sig i Ukraina på uppdrag av den polska armén och bevittnade hur man tillredde en två fingrar tjock råbiff av nyslaktat hästkött.

Hamburgerbiffen föds

I samband med Hansans avveckling under Trettioåriga kriget (1618 – 1648) började Hamburg segla på ryska hamnar där sjömännen fick smak för rysk tartarbiff som såldes i hamnkvarteren. De förde kunskapen med sig till hemlandet där hemmafruar stekte biffarna (idag frikadeller), medan gatukök fortsatte sälja dem råa. Hamburgerbiffen var nu född och en variant introducerades med den tyska emigrationen till England på 1700-talet, nämligen hamburgerkorv.

Ett recept på Hamburgh Sausage finns dokumenterat i Hannah Glasses kokbok The Art of Cookery Made Plain and Easy (1758). Det består av hackat nötkött, talg och kryddor. Författaren rekommenderar att korven serveras med rostat bröd. Glasses kokbok publicerades i USA 1805 och blev väldigt populär i det koloniala Amerika.

Råbiff med äggula och tillbehör Råbiff med äggula, saltgurka, lök och rödbeta. Bild: Leo Gammals köttprodukter,Lök (Art),lökar,malet kött,nötkött,ryska köket,Råbiff,rödbeta,rödbeta,saltgurka,tartarbiff,Äggula

Den tyska hamburgerbiffen samsades nu med den ryska tartarbiffen som i fina kretsar gjordes den av färskt, finhackat nötkött av hög kvalitet, t ex stekar eller filéer. Den serverades med hackad lök och rödbeta, en rå äggula, peppar och kapris.

I Hamburgs hamnkvarter såldes råbiff av betydligt sämre kvalitet för en billig penning. Köttet var saltat och torkat och måste därför hackas rejält innan tillredning. Råbiffen kom med en skiva bröd och ibland med ett stekt ägg.

Denna beskrivning stämmer rätt väl igen med hur the Oxford English Dictionary definierade en hamburgerbiff 1802. Encyklopedin talar om en skiva, salt och lätt rökt, hackat kött blandat med lök och skorpsmulor. Betoningen låg snarare på hållbarhet än smak.

På 1820-talet började den stora emigrationen av tyskspråkiga européer till USA. Kunskapen om hamburgerbiff seglar över Atlanten.

Tartarbiff på oceanångarna. RMS Lucitania anländer till New York 1907. Bild: Yle/Public domain/N.W. Penfield 1907,emigranter,Lucitania,new york (staden),Oceanångare,Royal Mail Ship

Hamburgerbiff fanns t ex ombord på oceanångarna mellan Hamburg och New York på 1850-talet.

- Ombord serverades en berömd Biff Hamburg som var saltad och ibland lätt rökt för längre hållbarhet. Köttet var hårt, därför malet och ibland utökat med blötlagt skorpmjöl och hackad lök. Den var i synnerhet populär bland judiska emigranter, som fortsatte laga hamburgerbiffar av färskt kött i USA.

Så skriver den irländska matskribenten och kokboksförfattaren Theodora Fitzgibbon i The Food of the Western World - An Encyclopedia of food from North American and Europe (1976),

Biffar av nötkött på skärbräda. Två biffar av malet nötkött med mortel och saltkvarn. Bild: Leo Gammals biffar,hamburgare,hamburgerbiff,Kryddkvarn,malet kött,Mortel,nötkött,Peppar,salt (kryddor),Skärbräda

Benämningen hamburgerbiff lanserades aldrig i Tyskland där man alltjämt pratar frikadelle, boulette, brisolette, klops (köttbullar, köttfärs, biffar), fleischpflanzerl, hackhuller och hacktätschli.

I det tyska köket finns också hacksteak, hackbeefsteak eller Deutsches Beefsteak (Beefsteak haché) men då avses en pannbiff (Salisbury steak), inte en hamburgerbiff (Hamburg steak).

Emigranterna tog biffen med sig i land och i nedre Manhattans hamnkvarter sålde tyska gatukök stekta och råa biffar av kryddat, hackat kött av sämre kvalitet till fattiga och sjömän. Den annonerades som biff i Hamburgerstil, varefter sjömän i New York började prata om hamburgare.

Vem uppfann hamburgaren?

Mot slutet av 1800-talet såldes grillade, halstrade och stekta hamburgerbiffar över stora delar av USA. De såldes i första hand av ortsbor och kringresande försäljare på olika marknader och evenemang. Köttet var av betydligt bättre kvalitet än det tyska saltköttet i Hamburgs hamnkvarter.

Det finns fler teorier om vem som uppfann den första hamburgaren, d v s en biff mellan två skivor bröd. I Oklahoma, Wisconsin, Texas och Connecticut ser fortfarande ett flertal familjer sig vara upphovsmän till hamburgaren.

1885 styrde 15-årige Charlie Nagreen från Hortonville, Wisconsin sin oxdrivna kärra till lantbruksmässan Outagamie County Fair i Seymour. Där sålde han köttbullar med dålig åtgång. Charlie insåg att köttbullar var klumpiga att äta medan man strosade omkring. Han plattade då till dem, lade dem mellan två skivor bröd tillsammans med rå lök och inlagd, dillkryddad gurka och kallade sin uppfinning för hamburgare.

Namnet tog han från hamburgerbiffen som redan var populär i trakten. Hamburger Charlie sålde sina hamburgare på marknaden varje år fram till sin död 1951.

Skylt vid Charlie Nagreens staty. Skylt med hyllning till hamburgaren Bild: Yle/Public domain/Wimharter 1855,Charlie Nagreen,hamburgare,Outagamie County,Wisconsin

Bröderna Frank och Charles Menches från Akron, Ohio hade rest runt till olika evenemang och marknader i Mellanvästern sedan början av 1880-talet. De såldes sandwichar med hemlagade korvbiffar (hot sausage patty sandwich). När de nådde marknaden Erie County Fair i Hamburg, New York på rundresan 1885, tog grisköttet till sandwicharna slut och då gris inte fanns att få hos de lokala slaktarna fick bröderna nöja sig med nötkött istället.

Frank och Charles malde köttet, blandade det med farinsocker, kaffe och kryddor och sålde dem som hamburgare, med en stekt biff mellan två skivor bröd. Namnet tog de från platsen de befann sig i. I nekrologen i Los Angeles Times 1951 nämns Frank Menches som hamburgarens skapare.

Frank och Charles Menches från Ohio. Köpmännen Frank och Charles Menches från Ohio. Bild: Yle/Public domain/PD-US 1885,charles menches,Erie County Fair,frank menches,Gatukök,hamburgare,Ohio

På självständighetsdagen den fjärde juli 1891 grillade Oscar Weber Bilby från Tulsa, Oklahoma biffar av black angus som han lade på hustruns hembakta semlor. Det här var första gången biffar åts med traditionellt hamburgerbröd. Hamburgarna blev en stor succé bland grannar och vänner.

Händelsen noterades också i den lokala dagtidningen. Traditionen med hamburgare på självständighetsdagen fortsatte i många år och ibland dök fler än 100 gäster upp på familjens gård.

Louis Lassens gatukök med hamburgare. Louis Lassens lunchvagn (bilden tagen 1907-1916) Bild: Yle/Public domain/PD-US 1895,Gatukök,hamburgare,Lassen,louis lassen,New Haven, Connecticut

Louis' Lunch gör reklam för sig att vara den första restaurangen som sålde hamburgare och som fortfarande är verksam i USA idag. Den grundades av den danske emigranten Louis Lassen i New Haven, Connecticut som en liten matvagn 1895. Enligt Louis Lassen skapades hamburgaren 1900 när en jäktad kund, Gary Widmore, bad om att få något snabbt med sig. Han lär ha sagt:

- Louie! I'm in a rush, slap a meatpuck between two planks and step on it!

Louis rafsade åt sig malet kött, gjorde en biff av det, som stektes och lades mellan två skivor rostat bröd. Tidskriften New York skrev att rätten vid den tidpunkten fortfarande var anonym för allmänheten och att det var först flera år senare som sjömän började kalla smörgåsen för hamburgare. Detta ifrågasätts av såväl historiker som matkritiker.

1917 flyttade Louis' Lunch in i ett gammalt garveri och fungerade där till 1975 då man flyttade fyra kvarter till sin nuvarande adress, 263 Crown Street. Hamburgarna steks alltjämt på en gjutjärnsspis från 1898 och brödrosten är från 1928. I USA:s kongressbibliotek nämns dock Louis Lassen som hamburgarens upphovsman.

Hamburgare med angusbiff och pommes frites. Hamburgare med pommes frites. Bild: Leo Gammals biffar,hamburgare,hamburgare,hamburgerbröd,lökar,majonnäs,malet kött,pommes frites,snabbmat,tomat

Genombrottet i St. Louis

1900-talet förde med sig ett flertal entrepenörer på olika håll i USA som sålde grillade biffar mellan rostat bröd eller hamburgerbröd.

Genombrottet för flera snabbmatsrätter kom 1904 med världsutställningen i St. Louis, Missouri. Där såldes bl a varm korv med bröd, glass i våffelstrut och hamburgare. Grillade biffar med rå lök mellan två skivor rostat bröd såldes av Fletcher Davis. The New York Tribune skrev om en ny sandwich som kallades hamburgare.

Vy från världsutställningen i St Louis 1904 Vy från världsutställningen i St Louis 1904 Bild: Yle/Public domain/David R. Francis/PD-US 1904,Paviljong,regeringsbyggnad,Saint Louis,Världsutställning

1916 utvecklade kocken Walter Anderson från Wichita, Kansas, ett speciellt hamburgerbröd, med tyngre deg än vanlig bröddeg. Bröden var rektangulära och formpassade för de grillade biffarna.

Walter sade snart upp sig från sitt dåvarande jobb och köpte en gammal spårvagn som han förvandlade till en diner. 1921 grundade han USA:s äldsta hambugerkedja, the White Castle Hamburger, med försäkringstjänstemannen Edgar Waldo Billy Ingram. White Castle serverar fortfarande rektangulära hamburgare med 400 grams, ånggrillade biffar på en bädd av hackad lök.

Märk att det inte blev populärt med ost i hamburgare förrän mot slutet på 1920-talet. Även här tävlar ett flertal om vem som var först, men det lär ha varit den 16-årige kocken Lionel Sternberger, som under en arbetstur i faderns sandwich shop i Pasadena, Kalifornien 1926, skall ha experimenterat med att förse biffar med en skiva amerikansk ost (cheddar).

OS med hamburgare i Helsingfors

Den amerikanska hamburgaren anlände till Finland i samband med OS i Helsingfors 1952, men förblev ett kuriosum de följande tio åren. Fram till 1973 när hamburgerkedjan Wimpy öppnade tre restauranger i Helsingfors hade det bara varit möjligt att smaka på hamburgare i några få grillar i amerikansk stil. Med Wimpy öppnades marknaden för ny snabbmat. Matkaravinto hämtade konceptet från England, där hamburgare åts med gaffel och kniv.

1975 öppnade andelslaget Elanto två restauranger med namnet Speedy. Hamburgarna var enkla med semla, biff, stekt lök, ketchup och senap, trots att McDonald's hade lanserat en potentiell förebild i sin Big Mac 1968.

Samma år köpte Kesko licens för den amerikanska hamburgarkedjan Carrols som öppnade i Citypassagen i Helsingfors. Samtidigt utökades utbudet av hamburgare med olika huvudingrediens, bl a fisk och höna.

1980 öppnade Hesburger på Kristinegatan i Åbo. Restaurangens flaggskepp var dubbelburgaren som redan hade skapats i slutet på 1970-talet.

Under 1980-talet öppnade också kedjorna Burger King, Clock, Rolls, Hesburger, McDonald's sina restauranger, men de var trots det rätt sällsynta i den finländska gatubilden. Genombrottet kom på 1990-talet med hamburgarrestauranger och gatukök i varje köpcentrum och kyrkby. På bara tio år flerdubblades antalet restauranger och trenden har fortsatt in på 2000-talet.

Samisk burgarbiff

Ett kuriosum i det samiska köket är rätten som påminner om romersk isicia omenata, nämligen nordsamisk gurpi (uttalas gorpi). Gurpi är kallrökt renkorv eller knyten av malet renkött inlindade i näthinna. Gurpi känns också igen som trollkorv.

Gurpi lagar man genom att mala ner och salta köttet och sedan rulla in det i näthinna. Efter det kallröks korven på traditionellt vis i en rökkåta. Färdig gurpi grillas på pinne eller steks i panna med renfett eller smör. Man skivar upp korven eller knytet och steker den på medelvärme tills den är genomstekt. För tunna skivor kan göra den stekta korven torr. Gurpi kan också torkas och ätas som sådan och passar utmärkt som t ex lätt utelunch.

För vidare läsning och fördjupning:

Litteratur:

Phyllis Pray Bober: Art, Culture, and Cuisine - Ancient and Medieval Gastronomy (1999)

T. Elo, H. Laakkonen, E. Valjakka: Apicius - Roomalainen keittokirja (De re coquinaria) (2002)

Internet:

Wikipedias allmänna artikel om hamburgare och artikel om hamburgarens amerikanska historia. (på engelska)

Webportalen What's cooking Americas sida om hamburgarens historia.

Lee Raynors artikel om hamburgaren och artificiellt framställt kött på webportalen HubPages

The Yorkshire Posts artikel om ett brittiskt evenemang där man återskapar romersk burgare.

Annie Grays blogginlägg om romersk isicia omentata.

Wikipedias artikel om olika sorts inlagd gurka. (på engelska)

Matti Markkolas artikel om Finlands första hamburgarrestauranger. Ylioppilaslehti.(14.5.2010)

Sametingets publikation: Ur Samisk mat - Exempel på mattraditioner som grund för det moderna samiska köket (2010)

Renskötarhustruns blogg med bilder från när hon lagar gurpi.

Är du en av dem som förvarar smörkniven i kylskåpet? Sluta genast ifall du vill undvika eventuell matförgiftning. Det finns också fler saker du ska hålla koll på i köket, kylskåpshandtaget till exempel.

Anna Vikström som är sakkunnig på Hygieniapassi.fi har koll på smuts och bakterier i våra kök. När jag berättar att jag kan använda samma smörkniv i två veckor känner jag nästan hur hon ryser där på andra sidan telefonluren.

- Jag rekommenderar verkligen att du byter ut den till en ren varje gång, för visst växer mikroberna långsammare i kylskåp, men de slutar ändå inte växa helt. Dessutom överförs smuts från dina händer till kniven, och det kan också fastna brödsmulor som är en bra grogrund för mikrober, säger hon.

Speciellt så här i förkylningstider kan illsinnade bakterier sprida sig från dörrhandtag till det kära smöret. Anna berättar också att mikroberna kan ge matförgiftning. Till exempel trivs listeriabakterier ganska bra i kyla.

Disktrasan ska inte lukta illa

Anna vet hur ett rent kök ska se ut. Hon vet också vad vi vanliga slöstädare oftast glömmer bort i köket.

- Förvånansvärt många tror att det hör till att disktrasan ska lukta illa, men så är det verkligen inte. Lukten informerar oss om att det växer något där som inte borde göra det, säger Anna.

En ren disktrasa luktar alltså inte. Hur kan vi inte ha koll på detta? Anna säger att det är viktigt att skölja av disktrasan noggrant efter varje användningstillfälle. När den blir smutsig ska du tvätta den eller byta till en ny. Är du riktigt bakterierädd kan du ha flera disktrasor som du växlar mellan, så att du varje dag kan torka dina ytor med en helt ren trasa. Det är också bra att ha olika trasor för olika ytor – alltså att du inte torkar golv och diskbänk med samma trasa. Och absolut inte toaletten så klart.

Diskborsten är en stabil trotjänare

Man kunde ju tro att diskborsten är något som också borde bytas ut ganska snabbt, men så är det inte.

- Om du tvättar och sköljer den efter varje användning så att det inte fastnar smuts och fett, kan du använda den så länge den ser bra ut. Lite så där som med en tandborste, säger Anna.

Äntligen en kökspryl där vi kan slappna av lite, men kom ihåg att tvätta av den med varmt vatten. Matrester börjar snabbt leva sitt eget liv.

Samma kaffemugg en vecka - är det okej?

Jag vill spara på miljön och tänker belåtet att min ovilja till att diska min kaffekopp ju faktiskt hjälper naturen. Jag sparar på vatten och diskmedel och alla är nöjda. Ja, speciellt bakterierna.

- Jag rekommenderar att alltid tvätta av kaffemuggen efter varje användningstillfälle, åtminstone en gång om dagen. Ditt spott samlas där på muggen och sprider bakterier. Det kan också samlas bakterier i botten på koppen, säger Anna.

Men så igen – lite skit rensar magen, eller hur man nu brukar säga?

Kan det bli för rent?

På tal om smuts och hälsa – kan man städa för mycket?

- I professionella kök används desinficeringsmedel, men det behöver du inte göra där hemma. Om du haft magsjuka eller något sådant så kan du använda desinficeringsmedel, men annars räcker diskmedel eller något annat medel för ytor, säger Anna.

Den största boven

Var finns det då mest bakterier i ett kök? Disktrasan är en god kandidat, men minst lika god är kylskåpet.

- Det lönar sig att hålla kylskåpshandtaget riktigt rent, för där fastnar bakterier eftersom man ofta tar tag i det med smutsiga händer, säger Anna.

Hur bra är du på att hålla rent i köket?

Den pensionerade författaren och regissören Neil Hardwick minns med värme sin första tid i Finland.

Det var 1968 som han för första gången kom hit. Då var det för att han hade träffat en finsk flicka, men det höll inte och han återvände till England. Men när han sedan 1969 kom tillbaka till Finland igen kom han för att stanna.

Det fanns några specifika skillnader mellan England och Finland som engelsmannen direkt lade märke till.

– Jag upplevde allt som hade med alkohol att göra här just då som extremt underligt. Det här med hur man skulle bete sig på restauranger var en sak. Om jag på en restaurang mitt i allt ville gå och säga hej åt en kompis vid ett annat bord måste jag be om lov att förflytta mej dit och sedan skilt be servitrisen att komma och flytta mitt ölglas till det andra bordet. Helt vansinnigt, säger han.

Finska kvinnor överraskade

Men positiva saker stötte han också på.

– I England i slutet av 60-talet betedde kvinnor sig ofta lite fånigt i mäns sällskap, som om de var lite dumma och inte förstod sig på saker och ting, helt enkelt för att inte verka hotfulla i männens ögon.

Därför blev Hardwick positivt överraskad när har kom till Finland och träffade finska kvinnor.

– Kvinnor här betedde sig inte alls så. De var på samma nivå som männen eller till och med ovanför dem och det här var verkligt uppiggande. Kanske det var bland annat det här som också fick mej att stanna här, säger han och skrattar.

Aktiv pensionär

Idag är Neil Hardwick officiellt pensionerad men sysselsätter sig med att regissera teater. Vintrarna tillbringar han på Mallorca med att skriva. England besöker han ungefär vart annat år.

– Jag gör lite av varje. Senast har jag skrivit en pjäs som jag skall regissera i Tammerfors nästa år, berättar han.

Skidande flyktingbarn

Utöver det här har Hardwick också aktiverat sig på ett helt annat plan. Han fungerar som fadder för ett projekt med skidundervisning för flyktingbarn, ett projekt han brinner för. Projektet Kansainvälinen hiihtokoulu dras av bl.a. Axa Sorjanen, och avsikten är att hjälpa flyktingbarn som kommit till Finland.

– När de här barnen kommer till Finland från t.ex. Syrien är de ofta traumatiserade och i fysiskt ganska dåligt skick. De kan inte språket och känner ingen, föräldrarna kanske har dött eller är kvar i hemlandet. Vad kan vi då göra för dem? Jo, vi kan lära dem att skida. Vi kan ge dem skidutrustning för längdåkning, och ett ställe att träna på. Till exempel skidtunneln i Stensböle har varit bra, och sedan tar vi dem upp till Lappland!

Det här gjordes med stor framgång förra vintern och nu är tanken att utvidga verksamheten för att kunna involvera flera barn. Därför försöker nu Hardwick och de andra faddrarna för projektet samla in mera pengar.

– Slutresultatet är så fantastiskt. Ett barn som haft det svårt och kanske inte haft roligt och lett på många år börjar skratta, skapar vänskapsband med finska barn och lär sig språket. Familjerna, om de också är här, får en chans att umgås med andra familjer och på det här sättet införlivas i det finska samhället. Det här har också sysselsatt mej en hel del på sistone, konstaterar han.

Lärdom av sin depression

För ett antal år sedan insjuknade Neil Hardwick i en depression.

– Det var en tung tid. Jag blev sjuk snabbt och tillfrisknandet tog väldigt länge. I två och ett halv år var jag borta från arbetslivet.

Medan han ännu var sjuk råkade han träffa Asko Sarkola i tamburen på en restaurang. Trots att Neil Hardwick var sjuk vågade Asko Sarkola ta chansen och erbjuda honom regijobb för Helsingfors stadsteater.

– Han skickade en text på posten till mig och där började vårt långa samarbete, för att Asko vågade ta risken.

I backspegeln konstaterar Hardwick att depressionen också lärde honom en hel del.

– För ett tag sedan hade jag satt väldigt mycket tid på ett filmprojekt som sedan av olika orsaker inte blev av. Och då satt jag bara och väntade på att depressionen skulle kliva in genom dörren igen. Men den kom aldrig. För nu har jag verktyg här uppe i huvudet för att klara av sådana situationer, konstaterar han.

Neil Hardwick medverkar i Efter Nio om glömska på måndag 12.9.2016 på Yle Fem och På Yle Arenan.

Har det blivit mera soffa och mindre spånbana på sistone? Kanske du hör till dem som egentligen vill röra på sig, men som i något skede har tappat sugen, det vill säga motivationen? Läs då om det här glada promenadgänget och ta efter!

Det började med att jag som radioredaktör gjorde ett upprop på facebook. Jag efterlyste soffpotatisar som vill komma igång med promenader. Döm om min förvåning när väldigt många tog kontakt och anmälde sig.

Det finns tydligen många soffpotatisar enbart i Västnyland, som jag av egna geografiska skäl beslöt att får bli det område där gänget ska samlas för att i några månader utsätta sig för många promenader, en hel del svett och förhoppningsvis också skratt och glädje. Det ska nämligen vara roligt att röra på sig.

Svenska yle samarbetar med fem finlandssvenska organisationer i en kampanj vars syfte är att få så många som möjligt att ge sig ut i naturen, umgås med varandra och ta sig en promenad. Det handlar om Gåkampen 2016, som arrangeras under tiden september till november.

Här är våra soffpotatisar

Mirja Koponen är sjukskötare som jobbar i tre skift. På sina lediga dagar jobbar hon som möbeltapetserare. Mirja jobbar också med förebyggande hälsovård, vilket innebär en hel del spring på bland annat mässor, utbildningar, kundbesök med mera. Något spring på spånbanan eller i skogen med de tre hundarna har det däremot inte blivit på många år.

Mirja har fullt upp med tre olika jobb. Mirja Koponen i sin hall där hon reparerar och klär om möbler Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen,gåkampen 2016,mirja koponen,motion,Soffpotatis

Mirja som tidigare nästan bodde på gym, föll för närmare tio år sedan från en skidhiss i slalombacken. Axeln opererades och Mirja var rädd för att den nyopererade axeln skulle ta skada av någon oförsiktig rörelse på gymmet. Axeln är i dag i utmärkt skick men Mirja har inte kommit igång på nytt med sitt motionerande. Tomten hemma hos Mirja och hennes man Arto är stor och inhägnad. Hundarna, som är små, får således motion på gården medan Mirja och Arto har blivit riktiga soffpotatisar.

- Min ursäkt är att jag inte har tid, säger Mirja, som tänker lägga in promenader i sitt fullspäckade schema.

- Jag är rädd för att min kondition börjar bli riktigt dålig och därför vill jag nu få till stånd en ändring, fortsätter Mirja Koponen.

jag får åtminstone frisk luft

Karin Svahnström försöker dra sig till minnes när hon senast motionerade riktigt på allvar.

- Det var när jag hade fått mitt andra barn 1974. Då var det trendigt att springa och tillsammans med grannfrun for vi ut på löprunda.

Karin är en sann soffpotatis. Karin Svahnström ute vid så kallade järnvägsbron i Karis Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen,gåkampen 2016,karin svahnström,motion,Soffpotatis

Karin medger direkt att hon är en riktig soffpotatis, som helst sitter i soffan, läser böcker och äter småbröd. De enda promenaderna hon gör är när hon går till och från matbutiken. Sträckan är inte speciellt lång.

- Jag har haft cancer och läkaren rekommenderade redan då motion. I fjol tillbringade jag fem månader på sjukhus, min vikt gick ner till 49 och jag har just inget kvar av min muskelmassa. När jag såg uppropet i facebook handlade jag impulsivt och anmälde mig till soffpotatisgänget.

I sitt yrkesverksamma liv har Karin rört på sig en hel del, så kallad vardagsmotion. Nu har hon varit pensionerad i cirka fem år.

- Jag vet inte hur mycket jag bygger upp mina muskler med promenader, men jag får åtminstone frisk luft.

Sportskor eller sandaler med bling-bling

Karin Svahnström har på sig ett par relativt nya bekväma skor när vi möts på en parkering invid spånbanan i Karis. Sällskapets tredje soffpotatis är Synnöve Lindholm. Hennes outfit vad gäller skor är kanske inte ändamålsenlig, men sandalerna är i stället snygga.

- Vad då, jag trodde inte vi skulle ut och gå på vår första träff, säger Synnöve och skrattar.

Så här ser Synnöves guldsandaler ut. Bild på sandaler med guldpaljetter Bild: Yle/ Tiina Grönroos Sandaler

Hennes sandaler är överströdda med guldpaljetter och saknar ordentlig klack, men Synnöve hävdar bestämt att hon ska klara av att gå i dem.

Synnöves historia påminner om Mirjas. Tiden är på kort som företagare, arbetsdagarna blir långa och när Synnöve väl kommer hem kan klockan närma sig 22.

Synnöve jobbar 50-60 timmar per vecka Synnöve Lindholm i sin tygaffär Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen,gåkampen 2016,motion,Soffpotatis,synnöve lindholm

- Jag var aktiv och gick på gym för tre till fyra år sedan. Men det blev till sist ett stressmoment att hinna stänga tygaffären, hinna hem, ta en matbit och sedan skynda iväg till gymmet, säger Synnöve som ibland går ut med brorsdotterns hund.

- Men titta här, säger Synnöve och visar på en mobilapplikation i sin smarttelefon. Jag var jätteduktig i december och ända till och med mars.

Gångstavar med fjädring och rumpskor

Synnöve är den i soffpotatisgänget som gillar tekniska hjälpmedel och sportutrustning. Förutom appen som visar hur många kilometer hon har avverkat på sina promenader, äger hon också gångstavar med extra fjädring. Fjädrarna med motstånd ska ge de så kallade gäddhängen i överarmarna en tuff match. Dessutom har hon sportskor med rundad botten, så kallade masai- eller rumpskor. Hemma finns också en crosstrainer, men den maskinen är lånad och samlar mest damm.

- Jag hade också en konditionscykel hemma, tänkte att den skulle vara i användning medan jag såg på tv. Den var i bruk hela två nyhetshalvtimmar. Nu är den såld, hoppas nya ägaren cyklar mera, säger Mirja och skrattar.

Det ska vara roligt att motionera

Vid första träffen får Mirja, Karin, Synnöve och Mirjas man Arto goda råd av Ian Granström, själv före detta soffpotatis och numera aktiv motionär och idrottare. Han sysslar med allt från löpning, gym och promenader till handboll, fotboll och innebandy.

Vem skulle tro att Ian är en före detta soffpotatis? Ian Granström ute invid Karis spånbana Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen,gåkampen 2016,ian granström,motion

- Motionsformen ska vara rolig, man måste tycka om det man gör. Sällskap är också bra. Jag talar av egen erfarenhet. Efter åtta timmar på jobb vill man helst bara sjunka ner i soffan, då är det bra att ha någon som tar en med ut, säger Ian.

Motivationen är en annan sak Ian vill tala om.

- Motivationen kommer och går, inte ska ni tro att Usain Bolt känner sig motiverad alla dagar, men han springer och tränar ändå. Unna dig nya skor eller nya leggings så känns det roligare.

Ian poängterar att motion är något vi alla ska göra för vår egen skull.

- Efter en tid märker du att du är piggare, har mera energi och plötsligt har du också bättre kondition.

Den första gemensamma promenaden

Efter Ian Granströms sporrande entusiasm över motionerandets fröjder är det dags för den första promenaden eller länken som vi har för vana att säga. Tre kilometer går av bara farten, Synnöve får inga blåsor eller skavsår och Karin är småsvettig och överraskad över att det var ganska roligt. Mirja i sin tur berömmer spånbanan med sina tuffa backar och Arto tömmer lite sand från sina kängor.

Arto är gängets tysta medlem. Jag tror många män känner igen sig, det är svårt att få en syl i vädret när ett gäng kvinnor är ute på promenad. Jag kommer på ett nytt och lite mer glamoröst namn på soffpotatisgänget. De är lite som Charlies änglar, med den hemlighetsfulla Charlie eller kanske snarare den mer tystlåtna Bosley i bakgrunden. Låt äventyret börja!

Här är de- Charlies änglar eller Soffpotatisgänget 2016 Synnöve Lindholm, Karin Svahnström, Mirja Koponen och hennes man Arto ute på promenad längs en spånbana i karis Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen,gåkampen 2016,karin svahnström,mirja koponen,motion,Soffpotatis,synnöve lindholm

Mirja, Karin, Synnöve och Arto har alla anmält sig till Gåkampen 2016. Det kan också du göra!

Vi kommer under höstens lopp följa med de snart före detta soffpotatisarna och deras väg mot motivation, ökad kondition och lust att röra på sig. Hänger du med?

Vad har du för tips för att komma upp ur soffan? Dela gärna med dig av dina erfarenheter, kilometer och bilder till tiina.gronroos@yle.fi Du får gärna kommentera här också.

Från och med den 12 september är det möjligt att registrera nästan vilken webbadress som helst med en .fi-ändelse. Tidigare fanns det stränga begränsningar.

Redan för en vecka sedan blev det fritt för var och en att registrera till exempel kombinationer av för- och efternamn med en .fi-ändelse.

Från och med den 12 september är det också möjligt att registrera exempelvis förkortningar av bolagsnamn och vissa kränkande uttryck, samt uttryck som uppmanar till brottslig verksamhet.

Toppdomänen .fi släpps alltså mer eller mindre fri för var och en att registrera nästan vad som helst. Även utländska personer och företag får registrera adresserna.

Strul med varumärken

Tidigare skulle den som registrerade en .fi-adress vara minst 15 år gammal och finländsk medborgare eller bosatt i Finland, men de här begränsningarna har tagits bort.

Om man ville registrera en adress med för- och efternamn skulle man också ha kopplingar till namnet.

Om du alltså vill vara säker på att just du får registrera ditt eget namn med en .fi-ändelse, så kan det vara skäl att reservera adressen så snabbt som möjligt.

Dessutom fanns det vissa förbjudna kategorier av ord som inte fick förekomma i adresserna. En lista över några hundra förbjudna ord och uttryck är nu slopad. Listan innehöll till exempel svordomar och rasistiska ord.

Centralhandelskammaren har även uppmanat företag och bolag att hålla koll på sina webbadresser och se till så de har registrerat alla adresser de kan tänkas vara intresserade av innan någon annan hinner göra det. Det kan gälla till exempel varumärken eller förkortningar av företagsnamnet.

Det har tidigare rapporterats om fall i andra länder där varumärken har registrerats som webbadresser av personer som inte hör till företagen. Sedan har adresserna sålts för dyra pengar.

Kommunikationsverket ställer sig i bakgrunden

Det finns några undantag med webbadresser som fortfarande är skyddade. Det gäller till exempel registrerade företagsnamn och namn på föreningar.

Den som tidigare har registrerat domännamn via Kommunikationsverket måste nu använda sig av en tjänsteleverantör som kan sälja namnet.

Man kan alltså inte längre köpa .fi-adresser direkt av Kommunikationsverket. Ungefär 80 procent av de som äger webbadresser sedan tidigare har ändå skaffat dem via tjänsteleverantörer.

Kommunikationsverket kommer fortsättningsvis att övervaka användningen och registreringen av webbadresser.

Moderna och snabba glasfiberbåtar i all ära, men för Vasabon Erkki Laakso är idealet ett annat. Hans träbåt Selene är sjösatt år 1960 och kommer som bäst upp i dryga 7 knop.

- Det här är en 7,5 meter lång båt som jag har ärvt av mina gudföräldrar. Det är nu ungefär fyra år sen jag fick överta båten.

Erkkis gudfar jobbade på Vasa yrkesskola som kamrer. Båten byggdes på yrkesskolan som ett elevarbete. Den sjösattes år 1960 - samma år som Erkki föddes.

- År 1962 sattes den maskin i båten som är där nu, en Albin som då den var ny gav 20 hästkrafter, säger Erkki.

En båt att använda

Erkkis gudföräldrar använde båten för utflykter och semesterresor. I loggböckerna finns nedtecknat att paret var ute på upp till sex veckor långa resor.

- Man kan också hissa en liten mast och hissa ett segel för att spara på bränsle på långa medvindsetapper, eller om motorn krånglar.

Erkki har tagit sig an båten med den filosofin att den ska användas. Den är inget museiföremål som ska vara i tiptop skick. Varje säsong innebär ändå att någon del av båten tas under behandling, skrapas och målas.

- Men att vara så rädd om ett lackat däck att man måste gå på det i strumpfötterna, det är inte vad jag söker efter.

Erkki Laaksos Selene En träbåt från början av 1960-talet Bild: Yle/Roger Källman båtar,Motorbåt,småbåtar,Träbåt

Nu på sensommaren, då vädret har blivit bättre, har Erkki ofta tagit ut båten på en kvällstur. Det är skön avkoppling efter arbetsdagens slut.

Med hjälp av GPS-navigatorn har han mätt upp att båten som mest går att få upp i 7,5-8 knop. Den hastigheten går ändå inte att hålla nån längre stund, för då överhettar motorn.

Motor med provenans

Båtens motor är av märket Albin och är tillverkad i Kristinehamn i Sverige år 1962. Fabriken är numera nedlagd, men ett annat företag har fortsatt att tillhanda service och reservdelar.

- Då de lade ner fabriken så köpte han upp alla gjutformar och alla färdigtillverkade reservdelar, plus packningar, tändstift och allt sånt som behövs.

Erkki ringde till företagaren för att få råd och hjälp med att sätta motorn i skick. Han bad Erkki ta reda på motorns nummer, som ska finnas på en bricka på motorblocket.

- Jag skickade en bild av brickan och efter 15 minuter fick jag tillbaka en bild på leveranskortet från 1962, från när motorn hade levererats till Telva i Helsingfors. Så han hade ordning och reda på sitt lager!

Albinmotorn från år 1962 En båtmotor tillverkad av Albin Motor AB. Bild: Yle/Roger Källman Båtmotor,förbränningsmotorer,motor,motorer

Motorn har ett 6-volts elsystem och elstart. Den är byggd för att startas på bensin och då den blivit varm byter man över till petroleum.

- Men petroleum får man inte köpa i större mängder än i litersflaskor så nu kör jag på bensin. I brist på 99 oktan så kör jag på 98. Det går bra, men man måste vara noggrann med att se att oljenivån och sånt hålls i skick.

Erkki berättar att han själv inte förstår sig på motorer. En granne som har jobbat hela sitt yrkesliv på ett båtserviceföretag lärde upp honom, på ett villkor:

- Jag ska göra allt själv, för annars lär jag mig inte. Som vi brukar säga i Vasa är man "i bågan" på sjön om det inte funkar och man inte vet vad man ska göra.

Aldrig glasfiber!

Den här typen av båt börjar vara rätt så sällsynt, konstaterar Erkki. De flesta som har sommarstuga vill ha en snabb båt att åka ut till stugan med.

- Klart det finns en massa träbåtar, men just den här storlekens båtar börjar vara så att de har blivit beklädda med glasfiber. Så har de ruttnat sönder och så har man bränt upp dem.

Sätter man glasfiber på en träbåt som börjar vara murken i botten så är det "spiken i kistan" för den. På sin dödsbädd kom Erkkis gudfar med förmaningen: "Laga aldrig glasfiber på skrovet!"

- Det har jag lovat, så om jag inte längre orkar hålla Selene i skick eller något inte går att reparera mera så är det bara att elda upp den, säger Erkki. Det vore väl ett passande slut för en sån här båt.

Erkki Laakso till rors i båten Selene. Erkki Laakso till rors. Bild: Yle/Roger Källman erkki laakso

När Seval Bitic utövar islam blir livet mera inrutat och strukturerat. Han ber fem gånger om dagen och försöker styra sina handlingar och tankar enligt givna mönster.

- Det lugnar mig, säger han. Och Gud har sagt att vi ska vaka över gränserna.

Mänskorna vill jämt ha mera, mera, mera, säger Seval Bitic. Mera av allting, liksom. Seval Bitic förbereder fiske Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,seval bitic

Själv har han lätt för att överdriva och ser sig som en slav under sina egna intressen.

- Vi är alla slavar under något. Jag är en slav under tobaksrökning och fiske, eftersom det lätt går till överdrift för mig.

- Så är jag Guds slav också. Inte Guds barn, som kristna brukar säga. Gud är inte min pappa.

Gud har ingen fru, säger Seval Bitic. Så hur skulle han då kunna ha något barn? sevel bitic fiskar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,seval bitic

Innan bönen och rutinerna lugnade ner honom var han fylld av kaos inuti. Kriget i det forna Jugoslavien hade satt sina spår och han var besviken på kristna mänskor som ställt till det för muslimerna i hans land.

- Jag hatade dem till och med, säger han.

Hemma i Bosnien blev det därför mycket våld och svåra känslor, så han tycker det är bäst att han hålls borta därifrån.

I mitt hemland finns det för mycket som påminner mig...― Seval

- Men jag längtar hem ändå, säger han.

I Finland är det inte heller alltid så lätt att vara muslim.

- Inte i dagsläget. Jag får frågor gällande mitt skägg. Och folk har kallat mig för jävla muslim och jävla utlänning och sådana saker.

- Men det är lasten som man bär. När man inte är i sitt land, hemma.

Seval Bitic. seval vid vattnet Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,seval bitic

Seval Bitic är en av medverkandena i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen. Läs mer om produktionen här.

Svenska Yles serie kring olika kosttrender har väckt stort engagemang bland publiken. Tack för alla kommentarer! De visar hur stort intresse det finns för kostfrågor.

Att följa en viss diet tycks inte bara vara en hälsofråga, utan för en del är det en livsstil. Många ifrågasätter myndigheternas kostrekommendationer och söker information annanstans.

Tiina Grönroos frågade i sin kolumn om det idag är gammalmodigt att vara allätare och många kände igen sig.

"Kan helt skriva under din text. Precis så känner jag mig som ung 30-åring bland alla mina vegan-hipstervänner. Jag vill äta av allt utan några dieter o trixande."

Men en del tycker att att vi helt klart inte är designade för att äta allting.

"Tiina behöver bara ta en titt på sina tänder så blir hon varse om att människan av naturen är en allätare. Vi har vassa hörntänder för att kunna bita stycken från kött och fisk och vi har breda platta tänder bak i munnen för att tugga frukt och grönsaker. Däremot är vi fortfarande inte helt anpassade för att äta spannmål eftersom många inte tål gluten. Men så är jordbruket också bara omkring 8000-10000 år gammalt."

Internet populärare än myndigheterna

Allt färre vänder sig nuförtiden till de nationella kostrekommendationerna när de vill veta hur de ska äta. Istället har det blivit populärt att söka den information man vill ha på Internet. Eva Roos som är docent i näringslära vid Folkhälsan, menar att kosttrenderna är en del av individualiseringen i samhället.

- Vi vill ta ett större ansvar över vår livsstil och har ett behov att kontrollera vad vi gör. Att utesluta en viss typ av mat och välja vad vi äter ger oss en känsla av kontroll.

Enligt Eva Roos påverkas vi av normerna i den grupp vi lever i. Samtidigt har vi också behov att byta och skilja oss från de andra när för många anammat samma stil. Dieter är ganska sällan bestående för någon.

LCHF prisas och kritiseras

I kostserien har vi bekantat oss med människor som äter sockerfritt, glutenfritt, enligt LCHF och veganskt. LCHF-dieten, där man ersätter kolhydrater med fett, väckte mycket diskussion:

"Efter att ha ätit lågkolhydratkost en tid märkte jag att min annars oroliga mage var fullständigt lugn och normal. I övrigt kände jag mig även piggare. Har ända sedan dess hållit mig till en rätt strikt lågkolhydratkost och mår utmärkt. Det känns bra att åter ha en normal mage, samtidigt som jag kan förebygga framtida problem."

"Fråga er själva snälla människor: Vad är hälsosammare, frukt eller bacon? Prova att leva på ena saken en vecka så får vi se hur ni mår. LCHF är skapad av industrin och prisas av människor som vill frossa i biffar och såser."

Farligt med smör och grädde

Docenten i näringslära, Eva Roos, ställer sig mest skeptisk till just LCHF.

- Det här kan bli farligt då man ersätter kolhydrater med mättat fett. Äter man mycket smör och grädde så påverkar det kolesterolvärdena negativt. Antalet människor som insjuknar i hjärt- och kärlsjukdomar har ökat hos oss sedan det blev vanligare att äta så här.

Enligt Roos går det att minska på kolhydraterna, men då ska man vara noggrann med vilket slags fett man ersätter dem med.

Att vara sockerfri har inga näringsmässiga risker, säger Roos men lyfter istället fram en social aspekt.

- På många sociala tillställningar serveras söta saker och då kan man känna sig utanför gemenskapen. Själv skulle jag fundera om det är värt det.

Misstro mot auktoriteter

Veganismen är enligt Roos den mest extrema kosten, då man utseluter alla animaliska produkter.

- Veganer bör ta B12-vitamin i tablettform, säger Eva Roos. Annars finns risk för allvarliga brister.

Vart ska man då vända sig om man vill få tillförlitlig information om vad som är hälsosamt att äta?

- Näringsterapeuterna har en lång utbildning bakom sig. Men idag finns det en misstro mot myndigheter och forskning, det ser vi överallt i samhället.

Eva Roos menar att vi i stället har behov att söka kunskap via andra kanaler, bland annat sociala medier. Där identifierar vi oss med vissa grupper och hamnar på sätt och vis i en bubbla där vi matas med information som passar just oss.

Under sensommaren invaderas många kök av bananflugor. De små djuren är inte farliga men däremot irriterande. Insektforskaren tipsar om öl som lockbete.

– Bananflugorna kan vara irriterande, men de är inte skadliga, säger insektforskare Lena Huldén vid Agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors Universitet.

Att bananflugor surrar runt din mat, eller sätter sig på en brödskiva betyder inte att maten har blivit oätlig.

– Det är mer av en estetisk fråga, man dör definitivt inte av bananflugor, säger hon.

Bananfluga. Bild: André Karwath bananfluga,errare humanum est

Några flugor behöver inte utrotas

Så länge som det bara handlar om en eller några få flugor behöver man inte ta till några åtgärder. Men ifall ditt kök har invaderats av en hel svärm av bananflugor kan du försöka utrota dem.

Enligt Huldén är det första steget att städa köket. Det lönar sig att skölja de frukter man har hemma och förvara dem i kylskåpet istället för i fruktskålen.

Dessutom är det bra att genast diska smutsiga dricksglas och inte låta dem stå framme på borden.

– För bananflugor räcker det med en droppe öl eller juice som hamnat på en yta och torkat. De förökar sig mycket snabbt, säger hon.

Det tar tolv dagar för ett bananflugsägg att utvecklas till en fluga. När flugan har kläckts tar det ytterligare ett dygn innan den är könsmogen och kan börja föröka sig.

Bananflugor betyder inte ett smutsigt hem

Trots att du hittar bananflugor surrandes runt ditt sopkärl betyder det inte att ditt hem är ovanligt smutsigt. Bananflugor dras till frukt, inte smuts.

– Bananflugor gillar särskilt fruktskal och allt som är ruttet, säger Lena Huldén.

Enligt henne bär vi hem flugorna i våra butikskassar.

– Bananflugornas ägg finns i nästan alla fruktdiskar i alla affärer. Det är omöjligt att helt bli av med dem, säger hon.

Äggen finns bland annat i vindruvor, bananer, äpplen och tomater. Då man tar in frukterna i rumstemperatur kläcks äggen.

Skämda äppel i en korg. Bild: Yle/Rolf Granqvist bioavfall,fallfrukt,frukt,äppel

Såhär gör du din egen flugfälla

Internet är fullt av olika knep för att utrota bananflugorna. Lena Huldéns tips är att blanda öl och några droppar flytande diskmedel i en burk.
– Diskmedlet är viktigt, utan det drunknar flugorna inte utan simmar runt i vätskan. Diskmedlet tar bort ytspänningen från vätskan, säger hon.

Det är doften som lockar till sig insekterna. Man kan också använda till exempel ättika, rödvin och fruktskivor som lockbete.

Okej, jag är medelålders. Till och med punkarna på pendeltåget niar mig när de erbjuder mig sittplats (och jo, det gör de ofta). Inget ont i att vara medelålders och allt gott till artiga personer, men varför har niandet brett ut sig igen?

När jag började jobba som reporter på radionyheterna för ungefär 15 år sedan, fick jag lära mig att nia krigsveteraner, presidenter och Matti Klinge. Resten ska duas och därmed punkt.

Numera blir jag niad av telefonförsäljare, av butikspersonal (också äldre än jag själv), av yngre personer som är måna om att vara artiga och visa aktning. Vad hände med du-reformen? Som drevs igenom av kämpar på 60- och 70-talen, för att skapa ett samhälle där ingen var förmer än någon annan?

En teori kunde vara att det är en ekonomisk strategi – att människor tenderar att köpa mera saker och beställa dyrare restaurangportioner om de känner sig hedrade och uppburna.

Men det finns många som blir direkt sårade om de kallas ni, kanske främst bland de 60- och 70-talister som var med om reformen och för vilka det blev en hjärtesak och en symbol för demokrati och jämlikhet att dua. Dessa personer skulle aldrig köpa något av en niande telefonförsäljare.

I internationella sammanhang väcker det ofta häpenhet och beundran att vi i Norden duar lärare och professorer och använder varandras förnamn. Det ÄR verkligen ett bra sätt att sudda ut hierarkiska system.

Det är också ett sätt att skapa distans till den man pratar med att säga ni. Jag känner en fransman som berättade att hans föräldrar niar varandra, varvid jag helt paff frågade om de niar varandra också i sängen. Det svarade han inte på.

Oftast vill vi ju inte provocera, utan visa varandra uppskattning. Många äldre personer berättar om att det känns respektfullt och bra att bli niad, och det bjuder jag gärna på.

Kanske är det med ni som med hen. Var och en borde ha rätt till det pronomen som känns bäst. Sen kan man aldrig veta vad en person man inte känner föredrar. Själv tycker jag att den gamla tumregeln jag fick då jag började som reporter fungerar ganska bra, så jag niar fortsättningsvis bara krigsveteraner, presidenter och Matti Klinge. Och höga militärer, om jag kommer ihåg.

Vad tycker du? Eller ursäkta, vad tycker ni?

Efter Nio om regler den 13 september i Yle Fem samt på Arenan.

Den här salvan har fått kultstatus bland make up-artister och skådespelare eftersom den är så återfuktande. Salvan är mjukgörande vid torr hud och hjälper mot torrfläckar och sprickor. Den kan hjälpa mot eksem, utslag och ibland även psoriasis. Den mjukar upp och reparerar torra och spruckna nagelband och är superbra som läppbalsam. Salvan sägs också kunna påskynda läkningen av ärr, blemmor och insektsbett.

Ingredienser:

• 3 dl ekologisk rapsolja
• 67 g bivax
• 1 msk honung
• 1 tsk malet pollen
• ½ msk propolistinktur

Mät upp bivax och nästan all olja i en rostfri bunke. Sätt bunken i ett varmt vattenbad och tillsätt propolistinkturen. Låt bunken stå i vattenbadet tills allt smält ordentligt. Här är det väldigt frestande att vara och peta med vispen, men det är ingen idé. Det enda som händer är att vispen blir kladdig av bivax och svår att diska. Låt alltihop stå i lugn och ro tills det har smält!

Under tiden kan du sätta honungen i ett annat vattenbad och försiktigt värma upp den till max 40°. Låt honungen stå kvar i det varma vattnet och rör i malet pollen. Rör om ordentligt tills pollenet har löst sig i honungen.

När bivaxet och oljan har smält ihop lyfter du ur det ur vattenbadet och rör och rör och rör med en visp tills salvan blir krämig. När salvan svalnat till 37°, tillsätter du honungsblandningen och fortsätter röra med vispen tills allt löst sig ordentligt i salvan.

Häll upp salvan i små burkar, helst färgade glasburkar, som skyddar den från att oxidera.

Honungsinpackning

Hacka en näve rosenblad fint och rör ner i ½ dl honung.
Applicera i ansiktet, håret och resten av kroppen.
Låt verka i 10 minuter och skölj sedan av.

Perfekt att göra i bastun.

Honungsinpackning med rosor. En buskros med en skål med honungsinpackning i bakgrunden. Bild: Yle/Minna Mäkelä honung,rosor,strömsö

Bin förser oss inte bara med honung, bivax och andra nyttiga produkter. Honungsbina är också våra viktigaste pollinerare. Utan dem skulle en mängd grönsaker, frukter och bär bli både svåra och dyra att odla.

Honung är det äldsta sötningsmedlet vi känner till och honungsbina tillhör våra äldsta husdjur. Man uppskattar att domesticeringen påbörjades i Mellanöstern för 6 000-7 000 år sedan. Men långt innan dess ägnade människor sig åt honungsjakt, en riskfylld syssla där man klättrade uppför klippväggar eller upp i träd för att hämta honung ur binas bon.

I Bicorp, Valencia, i Spanien finns 8 000 år gamla grottmålningar som visar människor som hämtar vaxkakor från vildbisamhällen. Så småningom utvecklade man enkla biodlingar genom att flytta den del av ett träd där bina bodde hem till sin bosättning.

Bina – viktiga små jordbrukare

Idag är honungsbina en viktig del av jordbruket i hela världen, i sin roll som pollinerare. Det finns många pollinerare, men honungsbina är de kommersiellt viktigaste – helt enkelt för att man kan välja själv var man vill ha dem.

Har man en äppelodling gör man klokt i att se till att ställa ett par bikupor i närheten, eftersom skörden blir större när bina pollinerar blommorna. Upp till 70 procent beräknar man att en skörd kan öka när bina hjälper till.

Dammvippa är alternativet

Alternativet till insektspollinering är handpollinering. Det är lätt att föreställa sig hur enormt mycket arbete som skulle gå åt till att gå runt med en dammvippa och pollinera varenda blomma i en äppelodling. Eller gå runt i skogen för den delen, och handpollinera blåbärs- och lingonblommor. Äpplen skulle bli en dyrbar delikatess och blåbär en bristvara.

Det är inte bara frukt och bär som behöver pollineras för att ge bra skörd. Även matvaror som gurka, squash, avokado, kaffe, nötter och solrosfrön är beroende av honungsbin. Rapsfält och bomullsodlingar likaså.

Tuffa tider för bin

Honungsbina har det tufft nu och många samhällen dör bort under vintern. Den största orsaken till det är ett kvalster som heter varroa. Kvalstret för med sig olika virus som skadar och försvagar bina, ungefär som fästingar gör hos oss.

Våra nordiska biraser kan inte själva hantera varroakvalstret, utan behöver hjälp av biodlaren för att hantera varroainvasioner i bikupan. Till Finland kom varroakvalstret 1986 och finns nu i hela landet, utom på Åland och kring polcirkeln.

Behöver näringsrik föda

Tillgången på näringsrik föda under hela säsongen är också viktig. Bina behöver kvalitativt pollen med hög proteinhalt och nektar med mycket kolhydrater för att överleva. Om bikupan står vid ett raps- eller rypsfält måste det finnas mat åt bina även när rapsen slutat blomma.

Lantbrukaren kan tänka på att så in blommande grödor till pollinerare. Man kan också se till att lämna sälg, vide, hallonsnår och honungsört i områden där det finns bin. Även tillgången till blommor i trädgårdar under hela säsongen är viktig.

Förlorad genetisk bredd

Aveln på bin har visat sig innebära vissa problem. Precis som med andra husdjur har vi avlat fram honungsbin som är friska, lugna och trevliga. Men samtidigt har vi förlorat en genetisk bredd som tidigare har gjort bina mer motståndskraftiga mot sjukdomar.

Varroakvalstret, som är en relativt ny skadegörare på honungsbin, kan inte bina själva klara av idag. Nu försöker man avla fram egenskaper hos bina som gör att de på sikt ska kunna klara av kvalstret själva och på så sätt bli mer livskraftiga. Genom att hålla varroakvalstret i schack håller man också virusinfektionerna nere.

Vad kan vi konsumenter göra?

Det viktigaste vi konsumenter kan göra för att hjälpa bina är att köpa lokalt producerad honung. Då stödjer vi våra lokala biodlare så att de klarar att hålla sin biodling igång och på så sätt får vi våra grödor pollinerade.

Den som äger mark kan hjälpa till genom att lämna växter som vide, sälg och hallonsnår som ger bina bra tillgång till föda. Vi som har trädgårdar kan odla dragväxter för bin, som björnbär, gurkört, hagtorn, hästkastanj, kattmynta, kärleksört, körsbär, lind, malva, myntor, rosor, solrosor och ärtväxter. Och så kan vi lämna kvar ogräs som maskros, mjölkört, tistel och vitklöver.

Hjälp bina genom att lämna kvar ogräs och odla dragväxter för dem. Bin. Bild: Yle/Strömsö bin,strömsö

Att ha ett skafferi är en dröm.

Ett skafferi för sylt, saft och andra grejer som förädlats under hösten. Skillnaden mellan ett skåp och skafferi är att skafferiet är platsbyggt och blir på så sätt en del av rummet. Ett skafferi som är byggt i ett hörn sticker inte ut, skymmer inte och tar inte mycket plats.

Till skillnad från nya hus brukar gamla hus alltid vara lite sneda och det är sånt man får leva med i den typen av byggnader. Om man bygger skafferiet i ett gammalt hus är det klokt att räta upp de väggar som kommer bakom skafferiet innan man börjar på.

Bygget

Stommen till skafferiet är uppbyggd av plankor. Plankorna är hyvlade och 45x98 mm tjocka.

Gör en stadig och rak stomme - att montera dörr, fönster, panel och hyllor går sedan så mycket lättare.
Skafferiets mått är ca 1x1m.

• Såga till och skruva ihop 4 st så kallade underliggare. Måtten beror på hur stort skafferi du bygger, huvudsaken är att delarna är lika långa. Hörnet skall vara 45 grader vilket betyder att delarna skall vara sågade i 22,5 graders vinkel (när man sätter ihop dem blir hörnet 45 grader)

• Skruva fast delarna i tak och i golv.

• Skruva fast stående stolpar mellan underliggarna. Stolparna kommer mot väggen, i hörnet och mot dörröppningen.

• Jag sågade kanterna på två st plankor i 22,5 graders vinkel och skruvade ihop dem för att få en bra hörnstolpe.

• Mellan stående stolpar skruvas liggande plankbitar in som stöd. Jag satte dem på två olika höjder. Nedre liggande plankor på ca 80 cm höjd och övre på 2,20 m höjd. Hela skåpet är ca 3 m högt-

Skafferiets konstruktion

Ytan

• Jag använde slät, hyvlad panel att klä in skafferiet med. En spontad panel är bättre än kant i kant eftersom det inte blir springor när man bygger av spontad panel. Panelspik och spikpistol underlättar, men det går lika bra att spika för hand med liten spik.

• Dörren i detta skafferi är minimal. Den är enbart 49 cm bred men fungerar bra trots det.

• Att hitta ett överljusfönster som passar exakt på dörren kan vara svårt. Det går också bra att dela skafferiet med en liggande list ovanför dörren och då passar ett antingen mindre eller större fönster lika bra. Oftast hittar man inte karmar till de gamla fönstren och dörrarna, dem måste man i så fall bygga själv.

Panel, fönster och dörr

En lysande lykta

Tapeter, hyllor och en lampa gör gott åt skafferiet. För elinstallationer behövs hjälp om man inte själv är elektriker, men i övrigt kan man göra allt själv. Skåpet är målat med linoljefärg.

Färdigt skafferi

FM i mathantverk lockar nästan 60 deltagare till Ekenäs i oktober. Företagen tävlar med sammanlagt 150 produkter i nio olika kategorier.

De första öppna finländska mästerskapen i mathantverk ordnas den 10 - 13 oktober på Yrkeshögskolan Novia i Ekenäs.

Totalt deltar 58 företag. Tävlingen är öppen för nordiska deltagare och har lockat tre deltagare från Sverige.

De övriga evenemangen som ordnas i anslutning till tävlingen gör det möjligt för deltagare att nätverka, säger Seija Ahonen-Siivola från jord- och skogsbruksministeriet i ett pressmeddelande.

Flera bagerier finns med på deltagarlistan. Rågsur vid aroma bageri, kvevlax Bild: Yle/Sara Storbäck aroma,aroma bageri,aroma konditori,bröd,kvevlax,rågsur

FM i mathantverk finansieras av programmet för utvecklande av landsbygden i Fastlandsfinland.

De första Reko-ringarna i landet startades år 2013 i Jakobstad och Vasa. På bara några år har antalet kunder ökat explosionsartat och nu har Reko-ringen i Vasa över tiotusen medlemmar.

Reko-ringen i Vasa är den största i landet. Reko, som kommer från orden rejäl konsumtion, betyder att kunderna köper varor direkt av producenterna. Varorna beställs på förhand via en facebookgrupp och hämtas ut vid ett utdelningstillfälle, utan mellanhänder. Vasaborna kan beställa produkter varje vecka och under en timme på torsdagseftermiddagen lever Kaserntorget upp och fylls av varor och kunder.

Den här torsdagen är den första utdelningen efter att medlemsantalet i Reko-gruppen klättrade över tiotusen. Höstsolen värmer försäljare och kunder och många har kommit i god tid före utdelningen ska börja.

Vid skåpbilen där Rosmarie Finne säljer grönsaker ringlar sig en kö av kunder som ska avhämta varor. Företaget har sålt via Reko-ringen sedan starten. Rosmarie Finne berättar att försäljningen är ett komplement till det man annars säljer till butiker och partihandlar.

Ines Tuohimaa och Rosmarie Finne säljer grönsaker. Ines Tuohimaa och Rosmarie Finne säljer grönsaker i Reko-ringen i Vasa. Bild: Yle/Marie Sjölind ines tuohimaa,reko vasa,rosmarie finne

- Det ger mycket tillbaka att sälja här. Man hör ju aldrig från partihandeln att något skulle ha varit bra eller dåligt. Här får vi träffa konsumeterna direkt och får bra respons - oftast positiv, att de tycker att det har varit gott och fräscht, säger Finne.

Ökningen i antalet Reko-medlemmar har inte märkts särskilt mycket i Finnes försäljning, som har varit rätt stabil. Rosmarie Finne tror att det är en ökad medvetenhet om matens ursprung som lockar fler att gå med i gruppen.

- Jag tror att konsumenterna vill handla direkt. De har hört att handeln kanske tar lite för stora andelar av intäkterna, så jag tror att det är deras sätt att stöda de små producenterna.

Gunilla Blom har handlat ägg, potatis och sallad på veckans utdelning. Hon är stamkund på Reko-utdelningen och säger att både hon och allt fler av hennes bekanta gärna köper direkt av odlaren.

- Jag tycker att det är billigare och så är det förstås bra att det inte är några mellanhänder.

Maria Nyby handlar på Reko-utdelningen för andra gången och säger att det som har fått henne att gå med i gruppen är just chansen att slippa mellanhänderna i mathandeln.

Maria Nyby. Maria Nyby på Reko-utdelning i Vasa. Bild: Yle/Marie Sjölind maria nyby,reko vasa

- Det är säkert många som tycker att det här konceptet är bra, att producenterna får hela kakan.

Nyby berättar att hon har varit nöjd med de produkter hon har testat hittills.

- De har väldigt bra utbud här. Man borde bara planera vad man har tänkt laga för mat bättre så man skulle kunna utnyttja utbudet ännu bättre, säger Maria Nyby.

Producenter köar för att få sälja

Facebookgruppen där alla beställningar görs administreras av sju personer. Två av dem är Ann-Sofi Ljungqvist och Maria Ehrnström-Fuentes som konstaterar att mycket har hänt under Reko-ringens korta livstid. I början var det svårt att locka med producenter.

Ann-Sofi Ljungqvist och Maria Ehrnström-Fuentes är två av administratörerna för Reko-ringen i Vasa. Ann-Sofi Ljungqvist och Maria Ehrnström-Fuentes, administratörer för Reko-ringen i Vasa Bild: Yle/Marie Sjölind ann-sofi ljungqvist,maria ehrnström-fuentes,reko,reko vasa,reko-ring

- Först var många producenter misstänksamma. De trodde inte att konceptet fungerade och ville inte vara med. Men efter att vi började växa så här explosionsartat inne i centrum blev det istället kö, och många nya producenter ville komma med, säger Maria Ehrnström-Fuentes.

År 2013 var utbudet magert.

- När vi började fanns nästan inget, det kunde vara någon som kom och sålde alla sina vitkålshuvuden och det var vårt grönsaksutbud, säger Ehrnström-Fuentes.

Nu har 150 producenter anslutit sig medan runt 20 väntar på att bli godkända. På Kaserntorget kan man köpa fisk, bär, kött, mjöl, svamp och mycket annat.

Utnyttjar snabbheten med Facebook

En viktig vändpunkt i Reko-handelns början var när arrangörerna förstod att kunderna inte var så intresserade av att förbinda sig till strikta kontrakt med beställningar i flera månader. Istället upptäckte man möjligheterna med snabba och lättanvända facebookgrupper.

- Vi insåg att vi kan göra kontrakten som en annons med kommentarer på facebook och jag tror att det var ett av framgångskoncepten, säger Maria Ehrnström-Fuentes.

I takt med att Reko-ringen i Vasa har vuxit har flera nya ringar i närheten grundats. Man kan köpa Reko-mat i till exempel Solf, Replot, Kvevlax, Vörå och Smedsby.

Vem är det då som ansluter sig till Reko-ringarna? En brokig skara, ser man på Kaserntorget. Allt från unga vuxna till pensionärer köar eller går mellan de olika försäljarna, flera drar barnvagnar och i vimlet skymtar allt från träningskläder till kostym.

- Det är ett brett kundunderlag. Många barnfamiljer, sedan har vi sådana som är intresserade av matlagning, kunder som är intresserade av matens ursprung, och kunder som vill träffa producenterna, säger Ann-Sofi Ljunggren.

Hon och Maria Ehrnström-Fuentes säger att många av medlemmarna i Reko-gruppen har ett intresse för att bibehålla en livskraftig miljö i sitt lokalsamhälle. Vad är det då som har fått medlemsantalet att öka från noll till tiotusen på tre år?

- Intresset för närmat och intresset för att köpa direkt av producenten, säger Ann-Sofi Ljungqvist.

Från producenthåll har det förekommit kritik mot att alla inte får vara med och sälja på Reko-utdelningarna. Arrangörerna säger att man betonar diversitet och att både stora och små producenter kan tas med, privatpersoner såväl som företag. En viktig faktor är att kommunikationen mellan producenten och kunderna fungerar.

Försäljarna är ansvariga för det de säljer, både gentemot kunderna och myndigheterna. Det betyder till exempel att producenterna tar ansvar för att betala skatter. Under de tre åren som Reko-ringen i Vasa har verkat har det inträffat några fall där försäljare har uteslutits ur nätverket. Då har det handlat om förseelser som att försäljarna inte har dykt upp med kunders beställningar eller inte följt gällande hygienkrav. De flesta producenter uppges ändå ha skött sig väldigt väl.

Framtiden för Reko-handeln ser ljus ut. Administratörerna hoppas på ännu mer dialog mellan konsumenter och producenter. Hittills har grupperna använts för försäljning men kunde användas ännu mer för att utbyta viktig information. Maria Ehrnström-Fuentes säger att nätverket är känsligt och reagerar snabbt, så det är viktigt att intresset upprätthålls då produktutbudet är stort och kundunderlaget är bra.

- Genast då producenterna inte får tillräckligt mycket sålt faller de bort, så vi hoppas verkligen att själva försäljningen ska öka, inte bara medlemsantalet i gruppen, säger Maria Ehrnström-Fuentes.

Kocken Michael "Micke" Björklund kommer till Österbotten för att laga mat. Hans utmaning är att leva på ultralokala råvaror i 5 dagar. Du kan följa med på hans matresa och hjälpa honom på vägen från måndag 19.9 till fredag 23.9.

Närproducerad mat har aldrig varit mera populärt än det är nu. Folk handlar i rekoringar och butikerna utökar sitt utbud av närproducerad mat. Att äta närproducerad mat är inte bara klimatsmart. Genom att välja närproducerat försäkrar du dig också om att i framtiden kunna äta sånt som är producerat i dina hemknutar.

Men vad händer om du måste avstå från all mat som inte är producerad 30 km från din trappa? Det är det här projektet NÄRMAT handlar om.

Micke kommer under 5 dagar att testa på att leva ultralokalt. Morgonmål, lunch och middag skall tillredas av lokala råvaror och menyn skall vara så varierande som möjligt. Med på resan har han redaktören Maria Erikslund som smakar på maten och hjälper honom att hitta fram till producenter, hemmaodlare och matentusiaster.

Vi gör det naturligtvis inte lätt för honom, en proffskock behöver lite motstånd.

• Han får använda samma råvara (eller förädlad produkt) bara en gång under veckan. Råvaran får inte komma ur frysen.
• Han får använda samma producent bara en gång under veckan.
• Han måste avstå från allt som inte är producerat inom en radie på 30 km från Vasa torg.

Karta för projektet Närmat Bild: Yle karta,närproducerad mat,Vasa,Österbotten

För att överhuvudtaget kunna laga mat behövs ändå vissa basingredienser. Micke fick fem ingredienser att välja mellan. Salt, grädde, smör, socker, kaffe, peppar. Men han fick bara välja tre. Hur valde han?

Micke behöver din hjälp

Har du tips på råvaror, producenter eller kanske har en korg med överlopps svamp kan du hjälpa Micke. Antingen genom att skriva in dina tips i kommentarsfältet här, på Yle Österbottens eller Strömsös facebooksida. Fr.o.m måndag den 18.9 klockan 8.00 kan du också ringa eller sända sms direkt till Micke. Telefonnumret är 040 3243695. Han svarar alltid då han har möjlighet.

Från och med måndag 19.9 kan du också följa med vår liveblogg från Mickes matresa på webben och i radio. Micke väljer bland dom mest intressanta tipsen som kommer in.

Fredag är festdag

På fredag 23.9 presenterar Micke den ultimata Vasatallriken av de bästa råvarorna han hittat under veckan.

Den här matresan gör vi alltså tillsammans. Nu är det upp till bevis inte bara för Micke utan också för dig. Det här är ett pilotprojekt, lyckas vi riktigt bra kanske det blir något som vi förverkligar i hela Norden.

Bin förser oss med så mycket mer än honung. Bikupan är ett veritabelt apotek där vi kan hämta råvaror till hälsa, hudvård och kosttillskott.

Honung

Honung består av nektar från blommor och bladskaft, och sekret från bladlöss som sugit växtsaft från olika träd (det brukar kallas skogshonung). Bina hämtar in nektarn och omvandlar den till honung. Honungen är binas kolhydratkälla, både under sommaren och vintern.

Om honungen naturligt innehåller mer fruktsocker än druvsocker förblir den flytande en längre tid än om den innehåller mest druvsocker. Lindblomshonung kan till exempel hålla sig flytande upp till ett år medan rapshonung blir fast väldigt fort.

Honung har använts inom folkmedicinen i hela världen, för att kurera förkylningar, hosta och tarmproblem, och för att behandla sår och brännskador. Honung är bakteriedödande och har också effekt på en del svampar. Numera använder man honungsomslag inom vården på svårläkta sår, liggsår och brännskador.

Den bakteriedödande effekten beror dels på att honungen innehåller så mycket socker att bakterier och svampar inte kan överleva i en honungsmiljö, dels på att honungens surhetsgrad gör att bakterier inte trivs. Honung innehåller också väteperoxid som är bakteriedödande och enzymer som gynnar läkningsprocessen genom att bidra till nybildning av vävnad.

På huden är honung mjukgörande och den hjälper till att binda fukt i hud och hår. Därför kan en enkel honungsinpackning vara ett bra alternativ till en hårinpackning eller hudkräm.

ett glas med honung. Bild: Yle/Carina Ahlskog honung,strömsö

Tyvärr finns inte mjölksyrebakterierna kvar i honungen någon längre tid efter att honungen skördats, men mjölksyrebakterierna lämnar efter sig en del substanser som kan bidra till honungens läkande verkan i varierande grad. Nu jobbar forskarna på att ta fram läkemedel baserade på binas mjölksyrebakterier.

Bivax

Bivax använder bina för att bygga celler i bisamhället där drottningen kan lägga sina ägg och där bina förvarar honung och pollen. Bina producerar bivaxet i körtlar som sitter på undersidan av bakkroppen.

De vanligaste användningsområdena för bivax i kosmetiska sammanhang är som konsistensgivare i salvor, crèmer, cerat, hårvax och läppstift. Bivax tas inte upp av huden, men det har fina terapeutiska egenskaper.

Vaxet skyddar, lugnar och läker, och håller huden mjuk och smidig. Den som lider av torr hud, hudsprickor och förhårdnader kan med fördel använda en bivaxsalva. En sådan salva är också bra till att läka sår och eksem, eller bara skydda huden när man är ute och fiskar eller åker skidor på vintern.

Kakor av bivax. Bild: Yle/Strömsö avsnitt 7,bivax,trädgården på strömsö

Bivax kan man köpa av biodlaren eller i hobbybutiker.

Propolis

Propolis består av vaxer och hartser som bina samlar in från löv- och barrträdens knoppar. Träden använder hartserna för att skydda knopparna från skadegörare, och bina använder propolis på samma sätt.

Bina tätar springor i bikupan med propolis och drar en hinna av det över hela insidan av kupan för att skydda den. Om någon större skadegörare, som en mus, har tagit sig in i kupan och dött där kan bina mumifiera musen med ett tjockt lager propolis så att den inte ruttnar och sprider sjukdomar.

Propolis skyddar bisamhället från bakterier, virus och svampar och fungerar på samma sätt för människor. Vi kan använda propolis till sårvård eller tugga det mot halsont. Det bästa är att göra en propolistinktur och använda den till sår eller ta några droppar i ett glas vatten mot förkylning.

Bitar av propolis. Bild: Yle/Strömsö avsnitt 7,propolis,trädgården på strömsö

Pollen

Honungsbin samlar in olika sorters pollen till mat åt bisamhället. När arbetsbina rör sig inne i en blomma fastnar pollen i biets päls. Bina kammar ihop pollenmjölet med sina ben och blandar det med nektar till små klumpar som de placerar i pollenkorgarna på bakbenen.

Beroende på vilka blommor bina har besökt kan pollenet variera i färg från vitt, gult, rött till grönt, blått och svart. Bina lägger pollenklumparna i celler inne bikupan och klickar över lite nektar. Då startar en mjölksyrejäsning av pollenet som gör att det fermenterar och blir väldigt hållbart. Fermenteringen gör också näringsämnena i pollenet mer tillgängliga för bina. Mjölksyrejäst pollen kallas för bibröd.

Pollen är rikt på protein, vitaminer, mineraler, flavonoider och karotenoider. Det är därför värdefullt som kosttillskott. Pollen har också dokumenterad verkan på prostatabesvär.

Även pollenallergiker kan ha glädje av bipollen. För att förbereda kroppen inför pollensäsongen börjar man äta av pollenet redan under midvintern. Då tar man en liten, liten smula varje dag och ökar dosen successivt till en tesked per dag. På så sätt vänjer man kroppen gradvis vid pollen och behöver inte få lika stark reaktion när pollensäsongen startar.

Lokalproducerat pollen är bäst eftersom det innehåller pollensorter som finns i just ens eget närområde. Honung innehåller också pollen, så det är bra av den anledningen också att välja en lokalproducerad honung. Men det är viktigt att vara uppmärksam på kroppens reaktioner. Får man allergiska reaktioner av att äta pollen är det bäst att låta bli.

Pollenkorn på fat. Bild: Yle / Carina Ahlskog pollen,pollen,strömsö

Verkligheten är en gråskala. När den gestaltas i medierna blir den däremot svartvit. Två parter av motsatt åsikt får debattera med varandra, och fokus är på själva motsättningen. Tyvärr präglar den här typens journalistik de allra flesta finländska medier.

Det säger Anu Koivunen, som är medieforskare och professor, samhällsdebattör och en storkonsument av allehanda medier. Hon efterlyser debatter där det finns åtminstone tre ståndpunkter.

– Oberoende om vi diskuterar flyktingar, vaccinering eller dieter, så lönar det sig att föra fram flera perspektiv än bara A och B. Det är mitt förenklade budskap.

Regeringen sätter agendan

Anu Koivunen säger att politiken i Finland har blivit medialiserad. Det vi konsumenter ser i medierna är regisserade utspel, då beslutsfattare bjuder in journalister till en presskonferens för att ta del av ett på förhand bestämt innehåll.

– Det är regeringen som sätter agendan för politisk journalistik. Vilka frågor som diskuteras bestäms av regeringen. Sedan förekommer det en viss granskning, eller försök till granskning, där politikerna ändå bara upprepar samma fraser som de har lärt sig utantill.

Svårt att komma åt myndigheterna

Oberoende medier är en av demokratins hörnstenar, och det är mediernas ansvar att granska myndigheter och beslutsfattare. Tyvärr är det svårt att komma åt myndigheterna, och det beror på dessas skickliga mediestragegier och dugliga PR-människor.

Anu Koivunen tar som exempel på Helsingin Sanomats artikel om Migrationsverket, i vilken anonyma källor inifrån beskrev situationen som ohållbar. Tjänstemännen avslöjade att de inte har tillräckligt med tid att behandla ansökningarna och att de inte förstår varför olika beslut fattas.

– Den här nyheten slog ned som en bomb – men det var PR-maskineriet hos myndigheten som hade lyckats förvandla den egentliga frågan till ett "kommunikationsproblem". Journalisternas frågor om myndighetens agerande försvann, och istället sitter vi och funderar på hur synd det är om de anställda på Migrationsverket som har det så stressigt.

Journalisten medborgarens bästa kompis

Det finns enligt Anu Koivunen ingen "quick fix" för det här problemet. Men hon säger att journalisten ska vara medborgarens bästa kompis, och tänka på att ställa de frågor som är viktiga för vanliga finländare.

– Det paradoxala är att offentlighetslagen innebär att journalisterna i princip har tillgång till allt. Det finns också många journalistiskt högklassiga utgivningar och en stor mängd grävande journalister som ställer de relevanta frågorna. Att få ordentliga svar är däremot mycket svårt.

En annan poäng är att mediekonsumenterna borde vara beredda att betala för kvalitetsjournalistik – för sådan kostar pengar.

Skippa personfixeringen

Anu Koivunen är enligt egen utsaga en politiknörd och en storkonsument av politisk journalistik. Det som hon finner minst intressant är alla spekulationer kring vem som blir ett visst partis nästa ordförande. Ändå fylls spalterna ständigt av sådana här diskussioner, eftersom de är så frestande – personfixerad journalistik väcker alltid intresse. Det går dessutom lätt och snabbt för en journalist att presentera gallupsiffror och spekulera kring dessa.

– Det här är den enklaste formen av politisk journalistik, och den genererar många klick. Men fokus på personer inom politisk journalistik ökar inte förståelsen för politiska processer.

Efter Nio om medier, måndagen den 19 september i Yle Fem samt på Arenan.