Nytt resetips för alla på väg till Rivieran: Klä av dig ordentligt! Annars kan du få med polisen att göra.

Det lätt absurda är alltså att polis nu patrullerar på vissa franska sandstränder för att kolla att folk (kvinnor) faktiskt är tillräckligt avklädda.

Att inte vara avklädd anses nämligen vara en provokation, bland annat enligt borgmästaren Michel Py i byn Leucate. Att använda burkini, en heltäckande baddräkt, är däremot omoraliskt, ohygieniskt och respekterar inte den franska sekularismen, heter det.

O dessa tider. Det var inte speciellt länge, okej det var på 1940-talet, som konservativa krafter så som den katolska kyrkan rasade mot den moderna versionen av bikinin och all denna nakna hud. Det fanns till och med förbud mot den. I dag håller det alltså helt tvärtom på att bli omoraliskt att inte visa upp den där huden.

Detta bottennapp för den franska och europeiska demokratin och liberalismen finns väl dokumenterat i detta fotografi. Beväpnad polis tvingar en äldre kvinna klä av sig på sandstranden.

När jag ser bilden kan jag inte låta bli att tänka: Vad f-n håller vi på med? Sannolikt är detta exakt vad IS och andra galna radikalislamister vill att vi ska göra, och vi går i fällan, ack så lätt.

Självklart är rädslan på franska sandstränder efter attacken i Nice förståelig, men ett plagg i sig borde inte kunna vara ett hot. Det är inte ens en religiös symbol, det är inte en burkha eller en niqab etc utan snarare ett plagg för den som av olika skäl, till exempel religiösa, inte vill blotta sig på sandstranden men ändå simma. Ska vi verkligen bli provocerade av det? Vad hände med vår frihet som vi är så stolta över, det där att vi alla gör precis som vi själva vill så länge vi inte gör någon annan illa?

Och som det sagts i debatten: Ska beväpnad polis även springa efter surfare i våtdräkt? Hur är det med katoloska nunnor som doppar fötterna i det svalkande havet? Absolut, tycker jag, arrestera dem alla! För det är i så fall lika omoraliskt och provokativt som burkinin.

Och som en inte så liten fotnot: Burkinin är planerad av en kvinna för kvinnor. Bikinin däremot skapad av en man. Antagligen för att det på 1940-talet (liksom i dag) var så spännande så att få se naveln på otaliga kvinnor på beachen, och det är förstås helt ok, eftersom vi har frihet i Europa. Men friheten måste också sträcka sig till det som en dag sommaren 2016 plötsligt blev "omoraliskt", dvs burkinin.

Kort sagt: sluta med fjanteriet och använd polisen till verkligt anti-terrorjobb.

(Efter att artikeln publicerades har Frankrikes högsta administrativa förvaltningsdomstol, Conseil d’État, bestämt att förbudet är illegalt.)

Nu kanske du tycker jag pratar strunt och att jag inte förstått helheten? Eller håller du med? Bägge passar bra, för nu vill vi på Eftersnack höra din synpunkt i saken. Rösta i vår enkät och tyck till nedan så spinner vi sedan vidare i programmet!

Eftersnack
Yle Vega, fre kl. 15.03
Yle Fem sö kl. 16.15
Podden läggs ut på fre eftermiddag på Arenan

Hagnäs saluhall ska genomgå en grundläggande renovering. Nu undrar företagarna i hallen om de har råd att komma tillbaka efter renoveringen.

Enligt projektchef Raimo Järvinen på Helsingfors stads lokalcentral kommer hyrorna att höjas när saluhallen renoverats. Han kan inte ta ställning till hur mycket hallens företagare ska betala i hyra, eftersom Helsingfors stads partitorg fungerar som en mellanhand.

- Det finns en verklig oro för hyreshöjningar bland företagarna. Höjs hyrorna med det dubbla så kommer ingen tillbaka. Det skulle vara idiotiskt att höja hyrorna så mycket att företagarna inte återvänder till den renoverade saluhallen. Då är alla pengar som lagts ner på renoveringen bortkastade, säger Pirjo Passinen som är ordförande för saluhallens företagarförening.

I Hagnäs saluhall kan du idag köpa fisk av fiskhandlaren och kött av kötthandlaren. fisk, hagnäs hall Bild: Ted Urho/yle fisk,hagnäs hall,morgonöppet

- Om många av de nuvarande företagarna som säljer livsmedel skulle sluta, och det istället skulle komma stället som säljer färdig mat - då har Hagnäs hall förlorat sin särprägel, säger Pirjo Passinen från saluhallens företagarförening.

Partitorget betalar hyra till stadens lokalcentral, och den hyran kommer att vara högre efter renoveringen. Företagarna i saluhallen betalar hyra till partitorget.

Partitorget vill ha kvar de nuvarande företagarna

Partitorgets Vd Elina Siltanen försäkrar att hyrorna inte höjs mer än vad företagarna klarar av att betala.

- Målsättningen är att saluhallens företagare kan verka i den tillfälliga paviljongen och sedan återvända till saluhallen. Vår målsättning är inte att höja hyrorna, om hyrorna höjs så är det för att täcka kostnaderna. Vi hoppas på att inte alls behöva höja företagarnas hyror - eller så lite som möjligt, säger Partitorgets Vd Elina Siltanen.

Priset på paviljongen kan synas i handlarnas hyror

Medan den gamla byggnaden renoveras ska verksamheten fortsätta i en tillfällig paviljong på Hagnäs torg.

Hur mycket hyra företagarna ska betala under sin tid i paviljongen är oklart. Byggandet av paviljongen ska konkurrensutsättas.

Så här kunde en glaspaviljong på Hangäs torg se ut. Förslag B 21.3.2016: En tillfällig glashall på Hagnäs torg under renoveringen av hallen Bild: Helsingfors stad hagnäs hall,hagnäs hall renoveras,Hagnäs saluhall

Vi vill inte ha något enormt palats.― Pirjo Passinen

- Fastighetskontoret har räknat med att paviljongen kostar 5,7 miljoner euro, vi hoppas det går att få en paviljong som inte kostar så mycket. Vi vill inte ha något enormt palats. Bara det är fungerande och ljusa utrymmen. Det här påverkar också de kommande hyrorna så vi har långa förhandlingar framför oss.

Det går också att köpa handarbeten i Hagnäs saluhall. Sockor Bild: YLE/Rose-Marie Sundström färger,hagnäs hall,marknad,morgonöppet,stickning,ylle,yllesockor

Det är beslutsprocessen kring den tillfälliga paviljongen som försenat renoveringen.

Helsingfors stad har godkänt en budget på högst 12,5 miljoner euro för renoveringen av Hagnäs saluhall.

Läs mera:

Elantos hus inget alternativ för Hagnäs saluhall - "Vi måste få glaspaviljongen"

Renoveringen av Hagnäs saluhall kör igång i början av nästa år. Nu är frågan var hallens företagare ska vara under tiden, en fråga som kan betyda slutet för hallen som den ser ut idag.

Eija Koski i byn Martois, Korsholm, är "himmelist" och tillverkar traditionella takmobiler i olika material. Nu deltar hon för första gången i Konstrundan och visar upp sina skapelser.

En himmel är en dekoration, som traditionellt görs av råghalm. Den hänger i taket och sätts i rörelse redan av det lättaste vinddrag.

Det var i tioårsålder som Eija första gången såg en himmel och hon blev genast förälskad. Tjugo år senare gick hon ett par kurser i himmeltillverkning.

- Nu har jag själv hållit kurser i 15 år. För fyra år sen kom min första bok och nu i höst kommer den andra - på svenska!

Att ge ut en bok på svenska är spännande för Eija, som är hemma från Savolax. Svenskan får hon använda också under veckoslutet 3-4 september, då hon för första gången deltar i Konstrundan.

- Jag har i många år tänkt att jag skulle vilja komma med. Nu tänkte jag att det är rättan tid.

I och med Konstrundan är besökarna välkomna till det gamla fähus som Eija och hennes man har renoverat för att hålla kurser och utställningar i.

- Alla är välkomna som är intresserade och kanske också vill göra en egen himmel.

Prövar på nya material

Eijas man är ekoodlare och från hans åkrar får Eija råghalm för sitt hantverk. Förutom av den traditionella halmen gör Eija också himlar av andra material. I den nya boken finns exempel på himlar av bland annat plast, metall och papper.

Den största himmel som Eija har gjort var 2,5 meter hög. Det var för hennes utställning i Tokyo som hon gjorde den.

Det var i februari som Eija höll den utställningen. Det var en överraskning för henne att japanerna känner till den finländska "himmelin". Det finns till och med japanska himmelibloggare!

- Nu har jag en agent i Japan och meningen är att min nya bok också kommer att översättas till japanska, säger Eija.

Eija Koski är en av alla konstnärer och hantverkare som deltar i Konstrundan den 3-4.8.2016. Mera information på Konstrundans webbplats.

Eija Koskis himlar

I Sundom i Vasa finns Oskars klockgjuteri. Under Konstrundan 2016 öppnar Ann-Christine och Anders Lindman gjuteriet för nyfikna besökare.

Det var för 17 år sedan som paret såg sig om efter ett hantverk att pröva på. Så fick de veta om ett klockgjuteri och Ann-Christine blev intresserad.

- Vi var där och lärde oss en sommar och så köpte vi gjuteriet och hämtade hit det till Sundom, säger Anders. Vi uppkallade gjuteriet efter vår son.

Under åren har Ann-Christine och Anders lärt sig mer och mer om gjuteritekniken.

- Mycket är det genom att vi försöker på, men vi har också varit på kurser i både Finland och Sverige, säger Ann-Christine.

Mångtusenårig teknik

Ann-Christine och Anders gjuter klockor, ljusstakar, portklappar, prydnadsföremål med mera. Materialet är brons, alltså en legering av koppar och tenn.

Gjutningen görs i sandformar. Sanden formas först runt en modell. Sen avlägsnas modellen och den 1200 grader varma smälta bronsen hälls i formen.

- Det är det gamla sättet att gjuta på, ända sedan bronsåldern, säger Anders.

Bland de minsta föremål som gjuts vid Oskars är de små björnklockorna, som man bär med sig i skogen och vars pinglande håller vilda djur på avstånd.

I andra änden av skalan finns kyrkklockorna. Ann-Christine och Anders har modeller för att gjuta klockor på ända upp till 450 kilo, men så stora jobb har de ännu inte åtagit sig.

- Vi har gjutit klockor på uppemot 50 kilo. Det har gjorts för Lutherska kyrkan och har gått till Tanzania, säger Anders.

Bland de mest spännande projekt som gjorts vid Oskars kan nämnas bronsminiatyren av Stundars museiområde.

- Den är ämnad för synskadade, så att de kan skapa sig en uppfattning av området genom att känna sig fram på miniatyren med händerna, förklarar Ann-Christine.

Oskars klockgjuteri deltar i Konstrundan den 3-4.9.2016. Mera information på Konstrundans webbplats.

Oskars klockgjuteri

Det talas mycket om att man inte ska ta sitt parförhållande för givet och komma ihåg att jobba på relationen. Det här håller familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg inte helt med om.

– Jag tycker inte om att kombinera orden parförhållande och arbete. Det låter lite osexigt, tråkigt och stressigt. När man har kommit till den punkten att man borde ha jobbat mer på sitt parförhållande har man antagligen jobbat ihjäl sig med något annat. Så jag tycker inte man ska "jobba" på sitt förhållande.

Ta tid i vardagen

Nyckeln är att man måste ha tid för att vara med varandra. Det finns ett klart samband mellan kvaliteten på relationen och tid.

– Att fixa barnvakt och plötsligt sitta på romantisk tumismiddag kan vara överkurs för många, menar Sundblom Lindberg. Det kan till och med bli lite pinsamt och besvärande ifall man inte har varit tillsammans på länge. Så man börjar inte där, man börjar istället med att ta ut tid hemma.

Att ha tid för sitt parförhållande är att man har tid att gå emot i hallen när den andra kommer hem från jobbet, konstaterar hon.

– Det är att sitta kvar vid bordet tillsammans tio minuter efter middagen och snacka. Vad gjorde du idag? Hur kändes det? Vilka möten har du varit på? Att "catch up" tillsammans helt enkelt. Vad kändes motigt, vad var bäst?

Gemensam planering

Sedan är det bra att då också gå igenom vad man måste göra i hemmet. Vem vill och kan göra vad? Och vad man skulle vilja göra sedan när alla måsten är avklarade. Att visa lyhördhet för den andras behov.

– Om den andra då säger, att jag vill gå och lägga mig tidigt, då kanske man själv kan ta tillfället i akt och ta sig ut på en länk medan den andra sover.

Sundblom Lindberg menar att det bara handlar om att i tio minuter öppna kanalen till sin partner och snacka, för att ta reda på var man är och vad man vill i livet, att dela på det.

Snack och fysisk kontakt

Det som behövs är tio minuter snack och tio minuter fysisk kontakt. Det behöver inte vara konstigare än så.

– Nu talar jag inte om någon snabbis, utan om att man sitter bredvid varandra när man ser på tv, man kan massera sin partners fötter, att sätta sig i famnen när man ser på något tillsammans på datorn. Man ser till att kanalen hålls öppen så det inte hinner skapas irritation eller aggression.

Om man inte alls orkar försöka med det här är nog loppet redan förlorat, enligt Maria Sundblom Lindberg. Däremot är det okej att inte orka bjuda till varje dag.

– Såklart det finns undantag. Men om man orkar försöka trehundra dagar i året, så är man nog på rätt spår.

Sysslorna hemma

Sysslorna i hemmet är ett tradigt ämne i sig, men också ett av de största upphoven till gräl. Vem ska göra vad?

– Det är lite konstigt egentligen för oftast är folk oerhört kompetenta på jobbet, menar hon. Men att hemma göra upp det här med vad gör du, vad gör jag och när är deadline, kan ofta blir svårt. Av någon orsak börjar man från noll varje vecka, vem sköter tvätten och vem tar dammsugningen.

Sundblom Lindberg brukar föreslå att man hemma också ska var lika ambitiös som på jobbet. Man ser det som en nödvändig del som inga vuxna kan undgå.

– Skönast är det om man slipper tjafsa om det. Man gör helt enkelt upp tio punkter, konkret. Vilka grejer tycker jag att är minst jobbiga att göra, och vilka är dina punkter? Tycker partnern att det är jätte jobbigt att sortera sockor och tvätta, så kan jag ta det för jag tycker inte att det är jättehemskt, och jag igen skulle inte alls orka ta itu med köket och skulle jättegärna se att den andra tar det.

Man betar av alla sina punkter och delar på resten.

– Sen kan man också göra sysslorna tillsammans, man kommer överens att det ska ta tjugo minuter och sedan när man är klar ser man på Netflix tillsammans.

Könsroller

När det handlar om det som ska göras i hemmet ser kvinnor det som att de gör mera av sysslorna i hemmet, och männen uppfattar ofta att kvinnorna igen kommenderar dem att göra olika saker.

– Dels handlar det om könsroller, även om man annars är ganska jämställd. Poängen är att man ska komma överens om hur man gör och vem som gör vad. Och att komma överens om standarden, båda måste kunna kompromissa. Ska tvätten alltid vara undanvikt, eller tar man det på torsdagarna före bastun, då man gör det tillsammans. Det här är egentligen sjukt lätt, säger Sundblom Lindberg.

Sedan måste man följa reglerna. Den som inte står ut med att standarden sedan inte håller måttet, måste helt enkelt bita ihop eller finslipa själv. Men klaga kan man inte i det läget.

Vems jobb är viktigare?

Ett annat upphov till gräl är det här med jobben.

– Det blir lätt så att den som har ett bättre jobb gör och är mindre hemma, för att den behövs mer på sitt jobb. Indirekt kan det då bli så att den andra kompenserar med att bli en hushållerska. Det här blir jättetungt, i synnerhet för hushållerskan.

Det handlar om människosyn och människovärde. Om man uppfattar att ens partners jobb är jätteviktigt så måste man också respektera det, fast det skulle vara så att partnern tjänar tusenfemhundra i månaden och man själv tjänar sjutusen.

– Det här syns framför allt när man har barn, säger hon. Vem är det som stannar hemma när barnen blir sjuka? Den som har det “viktigare” jobbet har i regel en tendens att inte vara hemma med barn lika mycket, och den tar inte heller ut föräldraledigheter och vårdledigheter i samma utsträckning.

Lyckan ligger i jämlikhet

Har man liknande jobb och lika betalt är förutsättningarna bäst för jämställdhet på den här punkten, menar hon.

– Ett bra tips kunde vara att man på söndag går igenom veckan tillsammans och kommer överens om vilka de viktigaste dagarna på jobbet är för var och en, och vem som blir hemma om barnen är sjuka.

Drar man jämt och flexar tillsammans känns det mer jämlikt.

– Det är inte heller kärnfysik. Det är det här som gör folk lyckliga, när man känner att det finns respekt, oavsett vad ens jobb är värt i pengar.

Maria Sundblom Lindberg medverkar i Efter Nio om arbete på måndag 5.9.2016 kl. 21.00 på Yle Fem och på Arenan.

I min lilla familj bestående av mig och två döttrar var maten ännu för några år sedan inget vi funderade desto mera på.

För ungefär två år sedan blev mina nästan vuxna döttrar vegetarianer. Inget dramatiskt med deras beslut; vi har alltid ätit mycket grönsaker och ingen av oss är förtjust i korv eller griskött. Det var till och med lite intressant att smaka på soja och tofu fast jag själv fortsatte äta fisk och kött. Det föll sig naturligt att minska på köttätandet och satsa mera på bönor och linser. Gott, hälsosamt och billigt.

Så slutade min yngre dotter med socker. Hon har alltid varit förtjust i sötsaker, men i högstadiet och gymnasiet gick det helt överstyr. Jag kunde hitta mängder av tomma godispåsar på de mest mystiska platser. Som sockerfri har hon berättat för mig hur hon har smusslat och gömt undan godis och hur hon har undvikit att slänga godispapper i vårt sopkärl.

Jag är stolt över hennes stenhårda vilja. Jag som själv äter ganska mycket godis vet hur starkt suget är.

Mitt hjärta blödde, min mage grät.

I början av sommaren meddelade min äldre dotter att hon blivit vegan. Förutom kött och fisk har hon slutat äta ägg och mjölkprodukter. Jag blev flyförbannad. Förlorade 20-0 i argumentation i och med att jag var osaklig och hon var påläst. Min fina lilla flicka som jag fött och skött i 20 år och som på grund av trolig glutenintolerans redan har varit tvungen att slopa en massa gott; tänk att hon nu frivilligt väljer att skippa allt annat gott i matväg också. Mitt hjärta blödde, min mage grät.

Vi är nog vänner igen, min ilska var ful, men kortvarig och min dotter är fin och förlåtande. Innerst inne sörjer jag bland annat våra plättkalas och många andra gemensamma måltider där vi alla kunnat äta samma mat. Jag vet att det går att göra äggfria plättar på till exempel kokosmjölk, men det är ju inte sådana plättar som min mamma lagade till mig. Jag sörjer min barndoms matminnen och -traditioner som jag i min tur försökt ge vidare till mina barn. Mat där inga ingredienser varit svartlistade.

Frasiga plättar gjorda på mjölk och ägg, stekta i smör. Lite socker i smeten dessutom. Dem fick jag äta helt ensam i somras. plättar på en tallrik Bild: Yle/ Tiina Grönroos pannkakor,plättar

Jag är inte ensam om de här tudelade känslorna, tvärtom. Allt fler följer idag olika dieter fast de inte lider av matallergier. Det är glutenfritt, sockerfritt, raw food, vegan, paleo och så vidare. Många av dieterna är bra för både miljön och hälsan. Det är viktigt att tänka i dessa banor och illa att äta ko som pruttar och producerar växthusgaser.

Fast innerst inne i min sargade medelålders själ önskar jag att de riktigt strikta, nya matvanorna är en övergående trend. Är jag som tillsvidare allätare en gammal, självisk och hopplös kvarleva av en förgången tid?

Hur tänker du?

Tänk på allt du läser under en vecka - sociala medier, mejl, googlade texter, rapporter, tidningar, tidskrifter, faktalitteratur, romaner m.m. Vad behöver du på riktigt? Hur skulle den ultimata veckoläsningen se ut om du ordinerade en sådan till dig själv? Om du tänkte på läsningen på samma sätt som vi brukar tänka på mat och göra upp rekommendationer?

Stjärnforskaren Thomas Hackman arbetar vid Physicum som är Helsingfors universitets institution för fysik, belägen i Gumtäkt. Här forskar han i stjärnfläckar och undervisar och handleder studerande. Thomas är den första i vår serie där personer med anknytning till vetenskap och teknik berättar om hurdan läsning som just nu känns angelägen, både professionellt och privat. Det blir ett samtal om hur allvarliga saker som cancer såväl som berättelser i böcker kan bli milstolpar i livet och förändra det.

Physicum vid Helsingfors universitet i Gumtäkt. Physicum vid Helsingfors universitet. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström Gumtäkt,Helsingfors universitet,physicum

Thomas Hackman forskar som sagt i stjärnfläckar, dvs områden på en stjärna som är kyligare än stjärnan i övrigt. Forskningen går i praktiken ut på att läsa och programmera. Programmeringen behövs för att göra grafiska bilder av forskningsresultaten.

Nya insikter om stjärnfläckarna hjälper forskarna att förstå också solen och dess magnetiska aktivitet. Den aktiviteten har nämligen en direkt påverkan både på satelliter och elnät och indirekt också på jordens klimat.

- En av mina kolleger menar att stjärnforskningen är en form av miljövetenskap, men så långt skulle jag inte gå.

Fläckar på solen. Solfläckar. Bild: By NeferKaRe (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY-SA 4.0-3.0-2.5-2.0-1.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0-3.0-2.5-2.0-1.0)], via Wikimedia Commons solfläckar

Jag skulle kunna säga att jag blev feminist på grund av boken.

Nu ska det handla om vad Thomas Hackman helst läser.

Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga. Bild: Söderströms förlag Ab/ Yle/ Ulrica Fagerström märta tikkanen,Söderströms Förlags Ab

- Jag började fundera på vad jag läst som format mig till den jag är? Och främst handlar det då om böcker jag läste i 20-årsåldern.

En stor läsupplevelse kom redan tidigare.

Då Thomas var 15 läste han Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga.

- Jag skulle kunna säga att jag blev feminist på grund av den. Jag hade tidigare läst Henrik Tikkanens böcker, men det här gav ett annat perspektiv på honom och familjelivet. Dels handlar den ju om familjevåld och våld mot kvinnor men dels också om varför någon kan leva ihop med en partner som behandlar henne illa. Jag tycker att varje man borde läsa den boken någon gång.

Då jag köper bröd kollar jag att det inte innehåller mer socker än ett gram per hundra och helst åtminstone fem gram fiber per hundra.

Sockerbotar på ett fönsterbräde. Bild: Yle/Rolf Granqvist bitsocker,socker,österbotten

Det finstilta

- Så tänkte jag också på hur hjärntumören jag fick för fyra år sen har påverkat det jag läser. En konkret sak är att jag nuförtiden läser mycket innehållsförteckningar. Jag är nämligen mer noggrann med vad jag äter.

Det finns vissa saker Thomas undviker.

- Snabba kalorier. När jag köper bröd ser jag till att det inte innehåller mer socker än ett gram per hundra och helst åtminstone fem gram fiber per hundra.

Och det var just en viss läsning som ledde in på det spåret.

- När jag blev sjuk så läste jag boken Anti-cancer skriven av David Servan-Schreiber som själv fick en hjärntumör.

Hypotesen i boken, förklarar Thomas Hackman, är att cancerceller hela tiden uppstår, men att det är omständigheterna i kroppen som bestämmer om de börjar löpa amok.

- Det finns ju förstås många faktorer likväl som direkt slump som påverkar, men rätt viktigt är det vad man äter. Jag följer råden i boken och är ju vid liv fortfarande så det kan ju inte ha skadat.

Thomas Hackman på Physicums tak. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström thomas hackman

Thomas skämtar om sin sjukdom. De år som har gått sen diagnosen har skapat en viss distans. En distans som också har märkts i hans förhållande till läsningen.

- Då jag fick sjukdomen tänkte jag att jag har så lite tid kvar att jag noga måste välja vilka böcker jag läser.

Hurdana böcker fyllde kriterierna?

- Främst böcker av kända författare, klassiker.

Dostojevskij bokrygg. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström Fjodor Dostojevskij

Men efter en tid ändrade han inställning igen.

- Jag tänker inte längre så. Man läser ju för den tid man lever, inte för den tid då man är död. Sen har det ju ingen betydelse vad man läst eller inte läst.

Livet finns i nuet.

- Jag har börjat leva mitt liv mer som att jag egentligen inte skulle vara så hemskt sjuk, förutom att jag nu väljer bort sådant som jag tycker är onödigt. Om jag märker att en bok är tråkig, onödig eller direkt dålig så kämpar jag inte till slut med den.

Böcker. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström böcker

Den ultimata veckoläsningen

I den här serien ska personer rekommendera läsning till sig själva, gärna i form av så konkreta exempel som möjligt. Man får botanisera fritt i hela utbudet av text vi möts av idag, allt från den minsta förpackningstexten till den tyngsta klassikern kan tas med. Så här resonerar Thomas Hackman.

- Jag börjar dagen med Husis på vardagarna, Hesari på veckosluten. Har det hänt något speciellt så kollar jag också text-tv.

- När jag kommer till jobbet läser jag astronomiska artiklar, främst inom mitt eget område. Jag brukar titta på en sida där nya vetenskapliga artiklar om astronomi publiceras. Ibland läser jag också andra astronomisidor som t.ex. avaruus.fi.

En hel del lästid lägger Thomas gärna också på vetenskapliga artiklar där han själv är medförfattare. Artiklarna vid Physicum skrivs på engelska så det handlar om att i dem se över såväl innehåll som språk.

En annan sorts läsning som han behöver och tycker om är programmeringsspråk, som behövs för att åskådliggöra forskningen.

- Främst fortran och ett interactive data language IDL. Läser ganska mycket direkt från skärmen.

Människans hjärna Bild: YLE hjärna,magnetundersökning,mri

Ett inlägg som gör skillnad

- Efter jobbet går jag in på Facebook och läser. Jag är med i två slutna grupper om hjärntumörer, en rikssvensk och en finsk. Det är egentligen de enda ställen på Fb där jag skriver inlägg.

I diskussionsforumen kan man lätt uppdatera sig med aktuell information, men ännu viktigare är det stöd som personerna där kan ge varandra.

- Folk skriver ner vad de upplever. Glädje, frustration, en positiv MRI-bild.

- Då jag har glioblastom och är en av dom i de här grupperna som haft sjukdomen längst, så är det ganska många som följer med vad jag skriver. Jag visar att visserligen är det är en allvarlig sjukdom, men man kan överleva längre. Och till dem som det går sämre för så försöker jag ge psykologiskt stöd.

Också de anhöriga behöver och kan ges stöd.

- Anhöriga får ofta väldigt lite stöd från hälsovårdssystemet och det är inget att skämmas för om man mår dåligt.

Bokryggar. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström bokryggar

Kvällsdeckare

- Läsningen är viktig som avkoppling och jag försöker att varje dag läsa skönlitteratur. Jag har ofta två böcker på gång, en lättare och en tyngre som jag kan välja mellan. T.ex. Dostojevskij och en deckare. Leif GW Persson är min favorit bland deckarförfattarna, även om jag inte alls gillade hans senaste.

Tähdet ja avaruus. Bild: Tähdet ja avaruus/ Yle/ Ulrica Fagerström Tähdet ja avaruus

Läsning som Thomas gärna skulle ge sig själv mer av hittas i ett par av de tidskrifter som han prenumererar på men som han ofta bara delvis hinner läsa innan nästa redan är på väg in genom brevluckan.

- Tähdet ja avaruus håller mig ajour, den är bra skriven. Då jag själv är expert så är det roligt att kolla igenom om det finns sakfel. Oftast är det så väldigt små detaljer att det inte har någon betydelse för den som läser. Det kanske står 100000 år fast det borde vara 200000 osv.

- Ny tid har bra artiklar speciellt om världspolitik. Man ser på Turkiet med andra ögon om man läst en artikel med historia om vad som ligger bakom olika företeelser.

Pyramiden

Varje intervjuad i den här serien har i slutet av intervjun fått rita en kostpyramid för sin veckoläsning, vad den helst ska bestå av.

Precis som i näringsrekommendationerna så har vi längst ner det som ska intas mest av allt och högre upp sådant som rekommenderas i mindre mängd.

Thomas Hackmans rekommenderade läsning till sig själv - i pyramidform. Läsning på ordination. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström läsning

Du kan se allt det vi redan pratade om. Men vad betyder det där med tidtabeller allra högst upp?

- Alltid om jag far någonstans så kollar jag tidtabeller. Jag tajmar så att jag inte ska behöva vänta, jag njuter av att det går med ett visst ”flow”.

Mossa på sten i Kimito Bild: Jon Hautamäki mossa,skog

- Jag får mycket ut också av att inte läsa och t.ex. lyssna på musik istället. Är jag på semester på en stuga på landet så kan det gå någon dag utan att jag alls läser. Jag är istället ute och går i skogen, plockar bär och fiskar. Att vara ute i naturen är nästan det mest terapeutiska av allt.

Det här är första delen i en serie intervjuer för programmet Kvanthopp i Yle Vega på söndagar kl. 15.03.
Du kan lyssna på de enskilda intervjuerna här.
Redaktör är Ulrica Fagerström.

I Finland kastar man bort 24 kilogram mat per person per år. Det kostar både pengar och resurser.

- Vi kastar bort fullt ätbar mat, och det är ett problem, säger Lisbeth Eriksson, hushållsrådgivare på Marthaförbundet och projektledare för Svinnkampen.

Det enklaste knepet för att minska svinnet är att planera bättre, säger hon.

- Börja med att inventera matförråden, och ta en bild av kylskåpsinnehållet innan du far iväg till jobbet. När du kommer hem är du trött och kommer kanske inte ihåg vad du har, och då köper du kanske mycket, säger Eriksson.

Hon säger att man också ska använda sina sinnen. Vi slänger till exempel mjölk genast då bäst-före-datumet är passerat, trots att den ännu går att använda. Man ska också försöka använda hela råvaran och sedan vara kreativ i köket. Dessutom kan man fundera på sina egna vanor

- Om du alltid kastar bort till exempel sallad kan du ju fundera på om du verkligen behöver köpa det. Då undviker vi att slänga var femte matkasse som vi enligt Statistikcentralen gör.

Svårt att utvärdera sig själv

Helleke Heikkinen, som besökte festivalen tycker att det är svårt att utvärdera hur mycket man sist och slutligen kastar bort.

- Man tänker väl alltid om sig själv att man inte kaster bort så mycket, men i verkligheten är det antagligen inte sant. Jag försöker undvika att kasta bort så väldigt mycket, men säkert händer det när det kommer till färskvaror som grönsaker eller liknande.

Hon tycker att det är bra att man uppmärksammar hur mycket mat som kastas bort.

- Jag kom hit för att jag tycker att återvinning är ett viktigt tema. Jag har också gått till den nya restaurangen i Lappviken som gör mat av matsvinn, och jag har använt appen Resq, säger Heikkinen.

App hjälper restauranger hitta kunder

Resq är en app där restauranger kan nå kunder som vill köpa deras matsvinn.

- Vi försöker rädda mat från restauranger, hotell och caféer. Om det blir någon överbliven mat som fortfarande är i bra skick den dagen så kan man köpa den direkt i vår applikation eller på vår nätsida. Sedan kan man avhämta maten och värma upp den, säger Tuure Parkkinen, vd för Resq-club.

Appen har kontakt med 200 restauranger i Finland, 100 av dem i Helsingfors.

- Speciellt singelhushåll kastar bort mycket mat. Kanske är portionerna för stora, kanske man inte orkar laga mat den dagen. Då kan man köpa mat via vår app till nedsatt pris, säger Parkkinen.

Aj håller du på ännu, är kommentarer som Jennifer Molnár-Koschinski får höra när hon tackar nej till bakverk och sötsaker.

- Släkten vill gärna bjuda, men så får man en konstig stämpel. Det känns att man gör något tokigt när man tackar nej.

Jennifer Molnár-Koschinski lever sockerfritt och hon försöker se till att hennes snart femåriga dotter ska äta så lite socker som möjligt. I praktiken betyder det att dottern numera äter det som bjuds på barnkalas, men hemma är det fortfarande ganska sockerfritt.

Det att Jennifer har skippat socker anses inte speciellt konstigt, men när hennes dotter fyllde ett år började allt fler anse att flickan borde få smaka på sin egen födelsedagstårta. Från den dagen har Jennifer varit tvungen att vara bestämd men välmenande med oförstående släktingar och andra vuxna.

- Vid tvåårsåldern fick hon sina första yoghurtar och som treåring fick hon de första kexen och bullarna. Godis fick hon först som fyraåring och den här sommaren har hon fått smak för det söta. Jag märker en tydlig skillnad. Hon blir vildare och humöret går upp och ner. Får hon sött på kvällen har hon svårare att somna.

Jennifer och hennes familj bor i Vasa, men under sommaren har de tillbringat en stor del i Västnyland där släkten finns. De fasta vardagsrutinerna har frångåtts och både Jennifer, hennes man och dottern har ätit en hel del sötsaker.

- Det märks också på mitt humör, säger Jennifer som när jag träffar henne väntar på en återgång till vardagslunken och en sockerfri diet.

choklad Bild: YLE choklad,depression,fakta,webbdoktorn

Min största överraskning var att det fanns socker i skinka!

Jennifers beslut att skippa socker mognade småningom. Hon ville dessutom gå ner i vikt. Den första tiden var jobbig, men efter ungefär tre veckor var suget efter sött borta. Så länge Jennifer undviker socker har hon inget sötsug heller, men beroendet kommer lätt tillbaka. Jennifer säger att hon är så pass känslig för socker att hon till och med undviker att äta frukt. Banan triggar hennes sockerberoende trots att det är fråga om fruktsocker. Dottern däremot äter frukt.

- Det är helt otroligt hur det finns socker i det mesta vi äter. Min största överraskning var att det fanns socker i skinka! Det är då man börjar fundera var gränsen ska dras.

När Jennifer bakar, vilket hon gör sällan, använder hon sötningsmedel. Hon vill helst undvika artificiella sötningsmedel också.

I familjen Molnár-Koschinskis kylskåp finns ingen färdigmat. I den maten finns en hel del dolt socker. Maten görs från grunden av råvaror.

För Jennifer har det sockerfria livet blivit något hon vill fortsätta med. I somras åt hon socker och märkte genast att hon började må sämre.

- Nu är vikten på en sådan nivå att jag vågade experimentera, men sockerfällan är sådan att beroendet kommer snabbt tillbaka.

För Jennifer blev det en ny sockeravvänjning efter att intervjun med henne gjordes i Ekenäs i augusti. En avvänjning som inte låter speciellt skön.

- Vid sockeravvänjning brukar man få huvudvärk, jag blev dessutom lite yr och magen protesterade också.

Har du erfarenheter av att vara sockerfri? Hur fungerar det för dig?

De känner sig mest hemma hos varann, även om de kommer från helt olika kulturer. Det är bara synen på spöken som skiljer. Thang Nguyen tror att de finns och brukar bjuda dem på mat ibland, medan Isabel Kullström helst inte vill veta av dem.

- Jag kan bli rädd när Thang börjar prata om spöken, säger hon.

Isabel växte upp i Oravais och om hon var rädd för spöken som barn, så var det alltid någon vuxen som sa att sådant inte finns på riktigt. Men när Thang var barn och sprang hem, rädd, för att han sett ett kvinnligt spöke i ett träd, så tröstade hans pappa honom med att det var vanligt med spöken i just det trädet. I Thangs vietnamesiska familj ber de regelbundet till andar och avlidna släktingar, och bjuder in vissa spöken på mat ibland. Senast i augusti hade de en sådan högtid.

- Det är ungefär som er allhelgona, säger Thang. Men vi minns alla hemlösa, bortglömda spöken istället, och ger dem pengar och mat.

Isabel trivs bra på de buddhistiska familjefesterna, trots att också spöken bjuds in.

- Alla samlas och maten är jättegod. Och jag tror ju inte på spöken egentligen, men när jag ser hur Thang och hans släktingar tänker, så börjar jag nog undra lite mer.

Vissa gånger känns det faktiskt som om någon annan är där i rummet. En känsla som jag aldrig har fått hemma.― Isabel om de vietnamesiska familjefesterna

Thang och Isabel träffades för två år sedan, på en dans i Petalax.

- Först tänkte jag att nej, honom kan jag inte bli ihop med, minns Isabel.

- Att han är alldeles för gammal för mig.

Men några veckor senare var de ihop ändå och snart kändes åldersskillnaden på fyra år inte så drastisk. Däremot var avståndet mellan hemmen större, då Isabel bodde i Oravais och Thang i Närpes.

Vi vill vara med varandra hela tiden, säger Isabel och Thang. thang nguyen och hans flickvän isabell kullström står på en fotbollsplan Bild: Yle/Privat bakom parabolen,thang nguyen

- Vi fick åka mycket bil och buss i början, säger Thang. Och när vi väl sågs stannade vi alltid ett par nätter hos varann.

På det sättet kom de också snabbt in i varandras familjer.

- Man fick ett extra hem på något sätt, säger Isabel. En extra släkt.

Tillsammans fick de också många högtider att fira.

Jul, nyår, vietnamesiskt nyår, venetiansk, påsk, Thangs farfars dödsdag, allhelgona, vietnamesiska varianten av allhelgona, lillajul, Thangs farmors dödsdag...― Thang och Isabel räknar upp alla högtider de brukar fira ihop

Men nu har de ändå flyttat hemifrån, för tre veckor sedan, till en gemensam lägenhet i Vasa. Thang studerar till sitt drömyrke, frisör, och Isabel ska bli socionom.

- Så nu får vi se varandra varje dag, säger Isabel.

Jag blir glad bara av att se hennes ansikte, säger Thang. thang skrattar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,thang nguyen

- Jag vet inte vad det är med Thang, säger Isabel. Men jag blir på dåligt humör om jag är utan honom flera veckor. Jag är inte en person som öppnar mig för vem som helst, men med Thang kan jag göra det. Han lyssnar och känns trygg, jag tror att det är därför.

Nu när de bor ihop kan de festa till fyra på morgonen om de vill, eller bara stanna hemma och titta på film. Och det känns plötsligt som om de har tre hem.

Ett i Närpes, ett Oravais och ett i Vasa― Thang och Isabel räknar upp sina tre hem

Senaste resan gick hem till Oravais där Thang skulle delta i en fisketävling tillsammans med Isabels pappa, morfar och storebror.

I bilen började Thang prata om spöken igen.

- Först sa jag att han skulle sluta, att jag bara blir rädd av det, säger Isabel. Men samtidigt är det ju fascinerande också.

Så Thang berättade vidare. Att spöken inte visar sig för vem som helst. Att ett spöke bara visar sig för mänskor som det passar bra ihop med.

- Om en mänska och ett spöke får syn på varann så betyder det bara att de passar bra ihop, säger Thang.

- Inte farligt alls.

Isabel vet inte vad hon ska tänka. Hon är kristen, men tror inte på allt inom kristendomen heller.

- Jag tänker att det man inte varit med om vet man inte heller något om, säger hon.

- Allt beror nog på vad som har hänt en här i livet. Fast i vår kultur finns det ingen erkänd tolkning för spöken och andar. Den som säger att den sett sånt verkar bara galen här.

- Men, säger Thang. För mig är det vanligt. Jag har ju vuxit upp med det.

Han försöker ändå aldrig övertyga Isabel.

- Han är inte sån, säger hon.

- Han låter alla tro som de vill.

Genom Isabel och hennes familj har Thang också vant sig vid finlandssvensk kultur. Som Gäddkastet, till exempel. I den tävlingen åker ungefär 250 deltagare ut på havet för att fånga fisk med kastspö.

Det vinnande laget. Atte Kantola, Adrian Kullström, Mikael Kullström och Thang Nguyen. Ifjol vann de lagtävlingen i Gäddkastet och i år kom de trea. Thang Nguyen står tillsammans med medlemmar ur flickvännens familj och ser in i kameran. Bild: Yle/Privat bakom parabolen,thang nguyen

De tävlar i lag och i Thangs lag är det mest Isabels släktingar som står för kunskapen.

- De lär mig var det är bäst att kasta, vilka drag som funkar bäst och var det finns stenar att akta sig för, säger Thang.

Men Thang kanske ändå har bidragit till tur i laget, eftersom de vunnit priser båda åren som han varit med.

- Åtminstone har jag ju haft tur i kärlek, säger Thang.

Se mer om Thang och hans tro i filmen Gud är min farfar:

Thang Nguyen medverkar i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen Bakom parabolen här

Över 1 300 har sedan årsskiftet gått med i S:t Karins reko-ring. En del är producenter, de allra flesta konsumenter.

- Vi får nya medlemmar så gott som dagligen, berättar Greta von Wendt, en av dem som håller i trådarna för S:t Karins reko-ring.

- Att så många är med berättar något om hur populärt ekokonceptet är och hur stor efterfrågan är i S:t Karins, slår reko-ringens grundare Helena Särkijärvi fast, men tillägger att det kunde gå ännu bättre. Ju fler kunder desto fler producenter!

”Bättre kvalitet på varorna”

Reko står för rejäl konsumtion, förklarar Greta von Wendt. Det betyder att produkterna är lokalt producerade och att kunden köper produkterna direkt av producenten, utan mellanhänder.

- Handeln är genomskinlig, man vet vad man köper.

Själv köper Greta von Wendt ägg, grönsaker, frukt, en del kött, fisk och yoghurt gjord på fårmjölk.

I S:t Karins säljs också honung producerad i S:t Karins, garn och fårfällar.

- Fler fiskförsäljare och färdig vegetarisk snabbmat välkomnas, tipsar Helena Särkijärvi.

S:t Karinsborna Riitta och Tom Andersson köper gärna via S:t Karins reko-ring. Riitta och Tom Andersson handlar gärna via S:t Karins reko-ring. Bild: Yle/Monica Forssell reko-ringar,riitta andersson,tom andersson

Den som är intresserad av att köpa livsmedel via en reko-ring ansöker om att bli medlem i en grupp på Facebook. Inför varje distributionsdag meddelar producenterna vad de har till försäljning och kunderna meddelar i sin tur vad de vill köpa. Sedan träffas producenter och konsumenter på ett på förhand avtalat ställe.

I S:t Karins distribueras varorna på parkeringsplatsen i korsningen av Pargasvägen och Nylandsvägen (väg 110) Reko-ringen i S:t Karins distribuerar sina varor. Bild: Yle/Monica Forssell reko-ring,s:t karins

S:t Karinsborna Riitta och Tom Andersson köper både via reko-ringen i S:t Karins och den i Åbo.

- Det är så trevligt och bättre kvalitet på varorna, en stor del är ekologiska och vi tycker att det är bättre att de som odlar får pengarna, förklarar Tom Andersson.

Potatis, gurka och lök. Korg med potatis, gurka och lök. Bild: Yle/Monica Forssell grönsaker,Korg

Att en del varor kanske kostar aningen mer än de skulle göra i någon av de stora mataffärerna intill stör inte.

- Det här är många gånger bättre, säger Tom Andersson och kallar äggen från Pöytis för ”världens bästa”.

Ägg från Pöytis Ekologiska ägg från Pöytis. Bild: Yle/Monica Forssell ekologiska ägg,ägg

Garn från Yläne Garn från Yläne på S.t Karins reko-ring. Bild: Yle/Monica Forssell garn,reko-ring

Producenten får bättre betalt

Det hela går raskt undan och när det är distributionsdag i S:t Karins, på parkeringsplatsen i korsningen av Pargasvägen och väg 110, är det hela över på mindre än halv timme. Någon försäljning utöver det som på förhand avtalats om sker i princip inte eftersom det inte handlar om torgförsäljning.

- Torgförsäljning styrs av en betydligt striktare lagstiftning, förklarar Helena Särkijärvi.

Pumpor från Sagu. Pumpor till försäljning i S:t Karins reko-ring. Bild: Yle/Monica Forssell pumpor

Kitty Hynynen som säljer kött från Pargas säger att just det är en fördel, nämligen att det går raskt undan och att hon som producent bara behöver ha med sig det som beställts. Hynynen deltar inte bara i S:t Karins reko-ring utan också ringarna i Pargas och Åbo.

Priset hon får för sina produkter är en annan stor fördel.

- Vi får ju ett bättre pris för köttet än vad vi får om vi säljer till slakterierna.

Reko-ringarna ett urbant fenomen

I hela landet finns det över 140 reko-ringar. En del fungerar bra, andra sämre. I Österbotten, där reko-konceptet introducerades redan 2013 finns det många framgångsrika reko-ringar. Att konceptet fungerar särskilt bra i Österbotten tror Greta von Wendt att handlar om att österbottningarna helt enkelt sysslat med reko-ringar längre än invånarna i södra delen av landet.

Var reko-ringarna är placerade har också stor betydelse.

- I storstäder har alla inte tillgång till bil och det kan vara lite jobbigt att transportera trettio ägg i allmänna fortskaffningsmedel, förklarar von Wendt. Hur bra en reko-ring fungerar beror också på hur mycket producenter som är med.

Reko-ringarna är också ett förhållandevis urbant fenomen.

- De som är intresserade av konceptet är i första hand mänskor som bor i närheten av större städer, tror Särkijärvi. På landsbygden behövs det inte reko-ringar på samma sätt eftersom konsumenter och producenter hittar varandra ändå.

Hur producenterna upplever de olika distributionskanaler som finns för lokala produkter är något som Naturresursinstitutet Luke för tillfället undersöker. Det är jord- och skogsbruksministeriet som har beställt undersökningen och bland annat tar man reda på hur prissättningen av produkter som säljs i reko-ringar, gårdsbutiker, mataffärer och via internet skiljer sig från varandra.

I Egentliga Finland finns det reko-ringar i bland annat Pemar, Pargas, S:t Karins, Nådendal, Åbo och Reso.

- Jag läser inte rapporter och forskningsrön om olika dieter. Det är helt onödigt, säger Valentina Herold-Sarkanen som betonar att det är fråga om hennes liv och hur hon mår. Valentina och hennes man Roger Sarkanen följer LCHF-dieten.

LCHF är en förkortning på low carb high fat, det vill säga en diet där man äter väldigt lite kolhydrater och mycket fett. För paret Sarkanen betyder det bland annat att de har skippat socker, bröd, pasta och potatis. I stället äter de mycket kött, smör och grädde. De äter också grönsaker, men då i huvudsak grönsaker som växer ovanom markytan.

Orsaken till att de började med LCHF var problem med vikten. De tycker att de följer en ny livsstil - inte en diet.

- Jag vägde 82 kilo till mina 158 centimeter, säger Valentina som jobbar inom vården och dessutom började lida av högt blodtryck och förhöjda sockervärden trots att hon bara var drygt 20 år gammal.

Godis och fet mat var en dålig kombination

Också Roger var kraftigt överviktig. Han säger själv att han har många kilo kvar till sitt mål, men lågkolhydratkosten kommer han att fortsätta med oberoende av vad vågen visar i framtiden.

Båda började följa LCHF för fem år sedan. Resultaten var ganska omedelbara: vikten rasade, blodsockret stabiliserades och Valentinas blodtryck sjönk. Roger, men också Valentina började i ett skede äta mera kolhydrater.

- Jag tyckte det var okej med en godispåse på onsdagar, säger Roger, men kombinationen kolhydrater och fet mat var inte bra.

För cirka två år sedan återgick Valentina till strikt LCHF och Roger hakade på en tid senare. I dag säger de båda att det straffar sig genast om de syndar. Roger äter på lördagar en potatis, men försöker däremellan hålla sig till samma mat som Valentina. När jag träffade Valentina och Roger i augusti hade de några dagar innan gift sig efter tio år tillsammans. Roger hade före bröllopet fuskat och ätit pizza, med den påföljd att det inte var enbart bröllopsnerverna som gjorde att han fick uppsöka toaletten före vigseln och festen.

Nej till lightprodukter

Några överdrivna fettmängder äter Valentina och Sarkanen inte.

- Vi äter visserligen grädde, creme fraiche, feta ostar och smör. Men inte med sked, skrattar Roger. Och vi äter definitivt inga lightprodukter.

- Lightprodukter är förbjudna, säger Valentina, men vi äter nog hälsosamt. Vi äter väldigt mycket grönsaker. Vi äter tills vi blir mätta. Efter en bra måltid hålls vi mätta många timmar.

Vi äter tills vi blir mätta.

- Jag tror det är tidsbrist, det kräver tid att laga all mat och att hitta motsvarande och ersättande produkter i stället för till exempel vetemjöl. Men sedan när man blir van går det av bara farten.

- Många tror dessutom att det blir jättedyrt. Kött, mandelmjöl, fiberhusk och så vidare. Det är klart att de här grejerna är dyrare, men det lönar sig inte i början att försöka hitta substitut till allt det man borde lämna, till exempel bröd och bakverk. Tvärtom ska man försöka få bort sitt sötsug, säger Valentina.

Valentina tror också att många blir rädda för de studier som gjorts och där bland andra hjärtläkare har varnat för LCHF, att det mättade fettet proppar igen blodkärlen och ökar risken för ett flertal sjukdomar. Valentina för sin del väljer att inte bry sig om de här rapporterna.

- Det finns så mycket hälsofördelar med den här livsstilen. Mina värden har blivit bättre, jag har en massa energi nuförtiden.

Roger hänvisar igen till sina tidigare erfarenheter, det att man inte ska fuska, tro att man kan äta både socker och vetemjöl när man följer LCHF, för då börjar man må dåligt.

Vi försöker nog frälsa andra också

- Vi försöker nog frälsa andra också, mina arbetskamrater brukar fråga mig vad det är som doftar så gott i köket. När de andra dricker kaffe klockan nio på morgonen äter jag biff med bearnaisesås, säger Roger och skrattar. Klockan tolv är de jättehungriga medan jag klarar mig till kvällen.

I flygbranschen cirkulerar legendariska anekdoter om flygvärdinnan som än sa det ena, än gjorde det andra. Ann-Sophie Sandström skriver om vad hon inte gjorde - och gjorde - då hon jobbade i den spanska flygbranschen på 1980-talet:

En sommarkväll år 1989 träffade jag Elena på en uteservering i Palma de Mallorca. Vintern innan, när vi båda var stationerade på Gran Canaria, hade vi gjort många flygningar tillsammans - oftast till Helsingfors. Elena var en av de kabinchefer jag tyckte bäst om. Hon hade humor, och så var hon inte så där överdrivet petig när det gällde småsaker - som hårtofsar som inte hölls i styr eller bristfällig sminkning. Nu hade vi inte setts på ett par månader, och jag jobbade inte längre kvar i samma flygbolag.

- Stämmer det att du fick sparken för att du hade sagt go to fucking hell till en passagerare på en flygning till England...? För det har jag hört av en som sa att hon hade hört det av nån som var med på flygningen.
- Nej, sa jag. Och varför sku jag ha gjort en flygning till England? Du vet ju att jag nästan alltid hamnade på de skitjobbiga finlandsflygningarna...
- Men svor du åt en passagerare?
- Nej, faktiskt inte.
- Äsch, nu kan jag int berätta det här vidare... Jag borde aldrig ha frågat! Men skål i alla fall. Och så övergick vi till att skvallra om gemensamma bekanta.

Jag var långt ifrån den perfekta flygvärdinnan, men strängt taget hade jag inte fått sparken, utan man hade bara låtit bli att förnya mitt kontrakt. Det spanska flygbolaget behövde inte så många som talade finska - eller påstod sig tala finska - under sommarsäsongen, så man hade tänkt låta mig vara arbetslös ett halvår och sedan anställa mig på nytt till hösten när behovet av personal som talade finska var större.

Ann-Sophie Sandström inom kundservice Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. sminkning

Jag hade ingen lust att vänta på att eventuellt bli anställd på nytt, och jag ville gärna bo kvar i Spanien, så när jag fick veta att mitt kontrakt inte skulle förnyas gick jag genast och erbjöd mina tjänster till ett annat spanskt charterbolag som snart skulle börja flyga till Finland.

Anställningsintervjun var mycket kort:

- Har du jobbat som flygvärdinna?
- Jo, i nästan två år.
- Talar du finska?
- Pués, sí...
- Ok, vi ska se till att du får ett kontrakt så att du kan förnya ditt arbetstillstånd.

För det här hände sig på den tiden då Finland ännu inte var en del av EU.

Ett par år senare, när jag än en gång skulle förnya mitt arbetstillstånd, stod jag i en olidligt långsam kö tillsammans med andra utlänningar. Jag hade hamnat bakom en pratsam svensk flygvärdinna som hade erfarenhet av tre olika charterbolag. Medan vi köade underhöll hon mig med anekdoter från flygvärlden.

- Hörde du om den där piloten som under en lugn nattflygning gick till bakre köket och tafsade på en av de svenska flygvärdinnorna och frågade om hon hade lust att bli medlem i tiotusenmetersklubben?
- Nähä? Vilken gris! Ville hon det då?
- Det vet jag faktiskt inte...

- Och så var det en flygvärdinna, jag tror hon var från Norge, som i slutet av en lång flygning fick nån sorts kortslutning i hjärnan och gick fram och tillbaka i gången och slog till de passagerare som satt närmast...
- Ja, men det kan jag förstå! Vem har int ha haft lust att göra det?

- Ibland under säkerhetsdemonstrationen, när jag står mitt i planet och ska visa hur många nödutgångar det finns och var de befinner sig, så då får jag en nästan oemotståndlig lust att göra fula gester med händerna och visa båda långfingren... Och jag hörde förresten att det var en finsk flygvärdinna som faktiskt gjorde så på sin sista flygning för något år sedan!

I det skedet börjar jag fnittra hysteriskt...
Svenskan tittade frågande på mig, för så roligt var det där väl ändå inte...?

- Men det var ju jag! Det var jag som visade långfingret med båda händerna på en kort flygning mellan Teneriffa och Gran Canaria! Kaptenen visste att det var min sista arbetsdag, och han sa att jag kunde göra precis vad jag ville, så tillsammans med de andra flygvärdinnorna gjorde vi hela säkerhetsdemonstrationen till en absurd show. Det kändes desstuom helt ok att sluta, för i det skedet visste jag redan att jag skulle få jobb på ett annat flygbolag...

Ann-Sophie Sandström och kolleger. Bild: Ann-Sophie Sandström. Privat arkiv. Aviation

Jag hade nog också hört talas om piloten som erbjöd en flygvärdinna sex under en nattflygning, och en kompis påstod att hon hade varit med när den norska flygvärdinnan fick fnatt och började slå vilt omkring sig.
Men vad vet jag? Jag var inte där - så det kanske inte alls var så som det berättades.

Det jag däremot är helt säker på är att jag aldrig nånsin under mina fem år som flygvärdinna bad en passagerare go to fucking hell.

Åtminstone inte på engelska.

Ann-Sophie och Peter Sandström gör podden Sandström, lyssna på senaste avsnittet med flera anekdoter och minnen här:

En vanlig dag för ett barn under 8 år ska innehålla minst tre timmar fysiska aktiviteter, och barnet ska helst inte sitta still mer än en timme i sträck. Så lyder de nya rekommendationerna.

De tre timmarna av fysiska aktiviteter kan handla om allt från lätt motion till fartfyllda fysiska aktiviteter, antingen utomhus eller inomhus. Den tidigare uppmaningen var att barn ska röra på sig två timmar per dag.

Såväl utbildnings- och kulturministeriet som social- och hälsovårdsministeriet står bakom den nya rekommendationen.

Barn leker i gunga invid Merituulen koulu i Ingå. Bild: Yle/Monica Slotte barn,Ingå,lek (barnlek),merituulen koulu,skolan (fenomen),trafiksäkerhet

I rekommendationen sägs samtidigt att man ska undvika att låta barnet sitta still i över en timme, även korta stunder av stillasittande ska innehålla avbrott.

Som motvikt till att röra på sig ska barnet få hälsosam kost och tillräckligt med vila.

Vardagsrutin att röra på sig

Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen säger att ansvaret för att se till att barnet rör på sig ska fördelas på många personer.

- Alla vi vuxna, såväl inom småbarnsfostran, skolor, hobbyer och i hemmet, har ett ansvar för att se till att barnen rör på sig minst tre timmar per dag, säger Grahn-Laasonen.

Utbildnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen. Sanni Grahn-Laasonen i riksdagen sanni grahn-laasonen

På föräldrarnas ansvar blir att stöda och uppmuntra barnet, både genom att höra vad barnet själv har för önskemål, och genom att se till så barnet har tillgång till den utrustning som behövs.

Tanken är att motion ska bli en vardagsrutin för barnet.

- Att röra på sig främjar inlärning och ger upplevelser som lycka och att lyckas. När barn rör sig tillsammans utvecklar de samspel och sociala kontakter, samtidigt som det är bra för hälsan, säger Sanni Grahn-Laasonen.

Utbildnings- och kulturministern hoppas att aktiviteterna ska leda till levnadsvanor som håller i sig livet ut.

Också äldre barn ska vara aktiva

Det finns en rekommendation även för barn och unga i grundskoleåldern, de ska röra på sig minst en timme per dag. För att nå målet finns det olika projekt som ska göra skoldagen mer aktiv och trivsam.

År 2005 blev Finland ett av de första länderna i världen att ge rekommendationer för hur mycket barn under skolåldern ska röra på sig. En grupp med experter från flera olika områden har tagit fram rekommendationerna.

Barn som leker vid Kyrkbackens daghem i Karleby Bild: YLE/Ida-Maria Björkqvist barn,daghem,dagis,karleby,kyrkbackens daghem,lek

En tillräcklig fysisk aktivitet är nödvändig för att ett barn ska växa och utvecklas i normal takt. Aktiviteterna stöder samtidigt inlärning genom att inverka positivt på bland annat uppmärksamhetsförmåga, minne och motorik.

När Andreas Wiberg försvarar sitt sätt att äta och leva tar en del människor det väldigt personligt. Andreas har valt veganismen av etiska och miljömässiga skäl, inte för att kroppen ska må bra.

Åbobon Andreas Wiberg har varit vegan i drygt ett och ett halvt år. Det hela började med en utmaning. Andreas sambos kompis utmanade honom att delta i ”vegaanihaaste”, veganutmaningen som pågår i en månad. För Andreas gällde det att avstå från animaliska produkter, det vill säga kött, fisk, ägg och mjölkprodukter.

- Jag fick e-post varje dag med recept på mat och information om vegansk livsstil.

Det var till en början ingen lätt sak för Andreas att hålla sig till den nya dieten, inte ens fast han från tidigare varit vegetarian.

- Tre veckor in i utmaningen väntade jag bara på att månaden skulle ta slut och att jag igen skulle få börja äta ost. Ost har varit en stor grej för mig. Men så en vecka senare var det där!

Utmaningen var avklarad, men Andreas ville inte längre återgå till att äta ägg, mjölk eller egenhändigt fångad fisk. Köttet hade han redan tidigare skippat.

- Förutom efter sena kvällar. Då kunde det bli en hamburgare eftersom favoritmaten sedan barnsben varit just hamburgare.

Efter veganutmaningen har Andreas inte ätit hamburgare gjorda på kött. Däremot lagar han ofta veganburgare. Köttet från nöt och gris går att ersätta med växtproteiner.

- De första tre månaderna var lite besvärliga. Det var som att lära sig laga mat på nytt. Jag kände till exempel inte till råvarorna. Men efter en tid började det löpa. När du väl lärt dig produkterna är det enkelt att laga veganmat.

medlemmarna ber nästan om ursäkt om de sätter upp bilder med något grönt på tallriken.

- Jag är med i en facebookgrupp som heter ”sipsikaljavegaanit”. Där handlar det om ganska enkel, fet och ohälsosam mat och medlemmarna ber nästan om ursäkt om de sätter upp bilder med något grönt på tallriken.

Det är av etiska orsaker och miljöskäl som Andreas har fortsatt vara vegan. Andreas tycker om djur, han vill inte att de ska lida eller känna smärta på grund av att vi ska kunna äta kött-, ägg- och mjölkprodukter.

- Dessutom orenar köttindustrin våra vatten, vår jord och vår luft. Jag vill göra det här för vår framtid.

mina föräldrar har undrat varför jag gör så här, men de har varit okej med saken.

- Nå, mina föräldrar har undrat varför jag gör så här, men de har varit okej med saken. De har märkt att jag har gått ner i vikt och frågar om jag får tillräckligt med mat i mig. Några av mina arbetskamrater har väl också funderat lite. Mina kompisar är inte veganer men de förstår mig.

Andreas försöker inte övertala andra att bli veganer men hoppas att alla skulle tänka mera på hur vi konsumerar kött- och mjölkprodukter. Om någon frågar, berättar han gärna vad man kan ersätta till exempel smör och grädde med.

- Det kommer hela tiden nya produkter Australien har lanserat en ny veganbiff och i Finland har vi pulled havre som känns köttig.

I dag följer allt fler människor olika dieter och många av dem går ut på att man slopar vissa födoämnen. Är veganismen den mest strikta och får veganerna mycket kritik?

- Det kan nog hända, speciellt när vi försvarar vårt sätt att äta och leva. Folk tar det väldigt personligt. Ändå anklagar jag ingen för deras sätt att äta och leva. Jag förstår inte varför en del ogillar veganismen,

Andreas tar en kort tankepaus, sedan ler han stort och fortsätter:

- Min ideologi går ut på att älska alla så mycket som möjligt. Var så mot andra som du vill att de ska vara mot dig.

Många mindre städer än Borgå har en bowlinghall, ja, till och med två. I Borgå saknas en sådan. Inom de sju bowlingföreningarna i staden börjar man misströsta.

- Det ser inte alls bra ut. Jag är nog mycket pessimistisk. En bowlinghall är en stor investering även om en sådan också hämtar in pengar, säger Seija Middleton.

Hon är ordförande för bowlingföreningen URA i Borgå och tidigare också styrelsemedlem i Borgå bowlingförbund.

Det var Borgå bowlingförbund som drev bowlinghallen i Borgå fram till konkursen vid årsskiftet 2015-2016.

- En av orsakerna till konkursen är nog den att tillväxten inom sporten just nu är rätt så dålig, säger Middleton.

Middleton anser att det är ganska märkligt att en stad av Borgås storlek trots allt inte har en bowlinghall.

- Kajana, som har cirka 10 000 invånare färre än Borgå, har till och med två bowlinghallar och staden har byggt båda, säger Middleton.

Blir dessa bowlingklot i Lovisa hemlösa? Bild: YLE/Jonas Blomqvist bowling,bowlingklot,lovisa bowlinghall

Borgåbowlare spelar i Lovisa

I Borgå finns det sju bowlingföreningar. I synnerhet föreningen Nike, en bowlingförening för seniorer, växer och har vind i seglen.

- Vi inom de olika föreningarna är nog mycket besvikna på att det verkar vara omöjligt att få till stånd en bowlinghall i Borgå. Bowling är ju en sport som i praktiken är självfinansierande. Med inkomsterna från föreningar och turneringar kunde man i stort sett finansiera ett hallbygge, tror Middleton.

I dag spelar Borgå stads aktiva bowlare på olika håll, bland annat i grannstaden Lovisa, en stad med 15 000 invånare.

- Borgåbowlarna spelar nu under Lovisa bowlingförbund, vilket är positivt. Tillväxten inom bowlingen är inte så stor i Lovisa, så det är positivt att vi får ha aktiva bowlare från grannstaden och förgylla den lokala tävlingsserien, säger Ilari Uusinäkki från bowlingföreningen KK-team i Lovisa.

bowlingspelare och bowlingklot Bild: Yle/Johanna Burman bowling,bowling pargas,bowling pensionärer

Återkallad från startblocket

Ett privat företag hade i våras planer på att bygga en ny bowlinghall i Kokon och det fanns till och med färdiga ritningar.

I dag har företaget av olika anledningar dragit sig tillbaka. Idrottsdirektör Per Högström vid Borgå stad beskriver situationen med en bild från löpningen.

- Läget är nu det att man stigit upp från startblocken och väntar på ny signal, säger Högström.

Idrottsdirektör Högström jobbar som bäst med att försöka hitta eventuella nya intressenter.

- Vi söker alternativ och försöker hitta någon som kunde vara intresserad av verksamhet i Borgå. Staden skulle definitivt vara en ypperlig plats för en bowlinghall med tanke på att det i regionen och närområdena bor cirka 80 000 människor, säger Högström.

Krympande intresse utan hall

Vid bowlingföreningarna i Borgå hoppas man att det ska gå vägen, men det brådskar.

- Om det inte byggs en bowlinghall i Borgå de närmaste åren kommer intresset för bowling att krympa dramatiskt i staden, misstänker Seija Middleton, ordförande för bowlingföreningen URA i Borgå.

Enligt Middleton skulle en ny bowlinghall inte bli oskäligt dyr, men någon instans borde trots allt vara villig att punga ut med cirka 2 miljoner euro.

- Frågan är bara vem som kan tänkas ta en sådan summa på nacken, undrar Middleton.

Många finländare lägger ner stora mängder av pengar på vitaminpiller - och slänger därmed i praktiken ut pengar genom fönstret. Man behöver inte äta vitaminer "för säkerhets skull".

Professor Marina Heinonen säger i tidningen Kuluttaja att en frisk person som följer näringsrekommendationerna inte behöver äta vitaminer och spårämnen i pillerform. Heinonen är professor vid Helsingfors universitet och specialist på näringsfrågor.

Enligt tidningen betalar en finländare årligen i medeltal 60 euro för näringstillskott.

Reklam lockar till inköp

Reklam för all världens piller och brustabletter riktas till stressade människor som inte orkar och hinner "ta hand om sig själva". Pillren ska pigga upp den trötta och slutkörda människan så att hen igen glatt orkar trampa vidare i ekorrhjulet.

Finravinto 2012-undersökningen visar att den här typens reklam fungerar.

Över två av fem kvinnor använder någon form av kosttillskott. Välutbildade kvinnor i huvudstadsregionen är den grupp som använder mest tillskott. - Och den gruppen är också den som normalt äter mångsidigt och hälsosamt.

Enligt undersökningen får finländarna i medeltal i sig de flesta näringsämnena via vanlig mat.

Män bosatta i Norra Karelen är den grupp som äter minst näringstillskott.

Kalktabletter Bild: Sage Ross/CC-by-sa-2.0 droger,hälsa,kalcium,kalciumtillskott,kalktablett,kalktabletter,knark,kosttillskott,medicin,narkotika,piller

Näringstillskott är inte medicin

Enligt lagen är näringstillskott livsmedel - inte läkemedel. De får inte heller saluföras som läkemedel - trots att de säljs också på apotek.

C-vitaminer och zinktabletter äts i stor skala i syfte att förhindra förkylning.

Forskning har ändå visat att varken c-vitamin eller zink - eller multivitaminer - förhindrar att förkylning bryter ut. Sjukdomstiden kan dock förkortas en aning.

Reklamen talar här ofta ett annat språk och man kan lätt få en bild av att pillren förhindrar förkylning trots att det kanske inte sägs rakt ut.

I den finstilta texten kryper sanningen fram: Här sägs det att näringstillskott inte ersätter en mångsidig och balanserad kost.

Konstiga prisskillnader

Vitaminer och näringstillskott säljs i matbutiker, naturkostbutiker och på apoteken. I dag säljs mycket också via nätet.

Priserna kan dock ibland få konsumenten fundersam, och tidningen Kuluttaja ger ett exempel: Glucosamin Plus kostar 17,90 euro på Tokmanni medan samma tillverkare saluför Arthrobalans Plus på Universitetsapoteket för 46 euro.

Medlet är avsett för vård av lederna. Namnet varierar men innehållet är det samma enligt beskrivningen på förpackningarna.

"Ät inte för säkerhets skull"

Uttalanden om att näringstillskott inte alls behövs kan väcka starka känslor.

Många konsumenter och försäljare av dessa produkter försäkrar att dessa medel har effekt medan officiella näringsexperter och statliga instanser är försiktiga i sina utlåtanden.

Till exempel professor Marina Heinonen vid Helsingfors universitet har en försiktig inställning. Hon anser att man inte ska äta extra tillskott om man följer näringsrekommendationerna.

- Man ska inte äta vitamintillskott för säkerhets skull - framför allt inte fettlösliga vitaminer som samlas i kroppen - det vill säga A-, D-, E- och K-vitaminer, säger hon enligt Kuluttaja.

- Om man lider brist på något ämne är det naturligtvis berättigat att ta ett tillskott i någon form - men inte annars,

Extra vitaminintag kan till och med vara skadligt. Speciellt A-vitamin ska inte ätas i för stora mängder.

I Europa höjdes i år rekommendationen för D-vitaminintag till 15 mikrogram. I Finland är rekommendationen 10 mikrogram

Också D-vitamin bör intas med måtta. Enligt Heinonen rekommenderar apoteken ofta för stora doser D-vitamin för kunderna.

I forskningsvärlden råder det dock oenighet om det lämpliga dagliga intaget av D-vitamin.

I Finland tillsätts det vitaminer i maten

I Finland är rekommendationen 10 mikrogram D-vitamin per dag vintertid - men bara vid behov.

Det är bara barn och äldre människor som rekommenderas extra D-vitaminintag året runt - oavsett kosten, och för äldre människor är rekommendationen 20 mikrogram.

Också i Finland har en del läkare krävt att det rekommenderade D-vitaminintaget höjs.

Den rekommenderade mängden i Finland hör fortfarande till den lägsta i Europa - trots att solen skiner jämförelsevis lite jämfört med övriga europeiska länder (D-vitamin bildas i huden när solen lyser).

Den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA rekommenderar 15 mikrogram per dag.

Mjölk Bild: BananaStock Ltd. granskat,mjölk,radio vega

I näringsrekommendationerna förutsätts det att man dagligen får i sig en halv liter mjölk- eller växtbaserade produkter med tillsatt D-vitamin, att man breder fett som innehåller D-vitamin på brödet och att man äter fet fisk ett par tre gånger per vecka.

Om man inte gör detta behövs det tillskott på burk.

Sällsynt med vitaminförgiftning

Man ska vara försiktig med A-vitamin och inte överskrida de rekommenderade gränserna.

Överdosering kan leda till vitaminförgiftning - men det är ovanligt, och då handlar det om verkligt stora överdoser.

Enbart vanlig mat och en multivitamintablett per dag leder inte till skador.

När ska man äta vitamintillskott?

Många människor tuggar i sig vitaminpiller helt i onödan.

Enligt Finravinto 2012-undersökningen får den genomsnittliga finländarna i sig nästan alla vitaminer och spårämnen i enlighet med rekommendationerna.

Det vanligaste som finländarna lider brist på är folat. Folat hör till B-vitamingruppen, och finns i helkornsspannmål, färska frukter och grönsaker samt i lever.

Folat försvinner dock lätt vid lagring och upphettning av mat. Bristen tar sig uttryck i lågt hemoglobinvärde.

Folat är också viktigt för fostrets utveckling. Gravida kan bli rekommenderade folsyra.

Anemi pekar på vitaminbrist - och det märks i form av trötthet och minskad prestationsförmåga.

Kvinnor i fertil ålder lider också ofta av järnbrist. Järntillskott i stora doser är ändå inte bra.

Om man inte dagligen äter färska frukter, grönsaker och bär kan man lida brist på många viktiga näringsämnen.

Behovet av extra järn eller B-vitamin kan visa sig vid ett läkarbesök. Man kan göra D- och B12-vitamintest mot betalning på privata läkarstationer och apotek.

Brist på D-vitamin kan ta sig uttryck i försvagad benbyggnad och minskad motståndskraft. Veganer behöver ofta extra tillskott av B12-vitamin och eventuellt kalcium.

Om man inte dagligen äter färska frukter, grönsaker och bär kan man lida brist på många viktiga näringsämnen. Då är den bästa justeringen av obalansen att äta mera frukt och grönsaker - och inte att ta till pillerburkarna.

Frukter, grönsaker och vitaminburkar. Bild: Lilian Tikkanen d-vitaminpreparat,frukt,grönsaker,kosttillskott,livsmedel,piller,pillerburk,vitaminer,vitaminpreparat,äpple

Rekommendationer gäller friska människor

Det är bra att minnas att rekommendationer alltid gäller enbart friska människor och människor i genomsnitt.

Sjuka människor kan ordineras stora mängder näringsskott av olika slag.

Också en frisk människa kan behöva näringstillskott under graviditet, amning, i samband med hård sport eller bantning.

C-vitamin och zink kan enligt forskning förkorta en förkylning men förhindrar inte att förkylningen bryter ut

Många äldre människor och kroniskt sjuka människor äter för lite mat och kan därför behöva näringstillskott.

Det är dock skäl att rådfråga läkare angående extra pillerintag eftersom vissa näringstillskott kan försvaga upptagningen av mediciner.

Svag övervakning

Kan man då lita på att pillerburken innehåller vad etiketten utlovar?

Näringstillskott granskas inte lika noga som mediciner. Ansvaret för att innehållet är korrekt ligger hos tillverkaren, importören och försäljaren.

Det handlar om livsmedel - och det betyder att övervakningen inte är lika strikt som vid granskning av läkemedel.

I fjol visade tidningen Råd & Rön att vissa B-vitaminprodukter inte alls innehöll den utlovade vitaminmängden.

Det utlovas att produkten i fråga leder till att "gifter i kroppen neutraliseras."

Det förekommer också humbug: Man ska alltid låta varningsklockorna ringa om näringstillskott marknadsförs som "nästan en medicin" eller som botemedel för en sjukdom.

Överord och löften om snabb viktminskning är annat man ska se upp med - likaså läkares och kändisars rekommendationer.

Marknadsföring kan också handla om att spela med rädsla: Det utlovas att produkten i fråga leder till att "gifter i kroppen neutraliseras."

Batik kan göras på många sätt och i olika tekniker. Ett sätt som ofta kallas afrikansk batik är gjort med hjälp av mjöl och vatten, dvs mjölbatik. Enklare kan det inte bli. Och när något är enkelt triggar det inspirationen, för då kan man göra det precis i den stund andan faller på. Sånt gillar vi!

Mjölbatikblandningen består av en del vatten, en del mjöl. Jag blandade 2 dl vatten med 2 dl vetemjöl och rörde ihop till en smet, så klumpfri som möjligt!

Annat som behövs är:

• gamla schampoflaskor
• lakanstyg eller annat bomullstyg
• akrylfärg (textilfärg om produkten ska kunna tvättas)
• penslar
• underlägg
• metalltråd
• snöre

Häll över blandningen i schampoflaskan. Jag valde dessutom att efter hand hälla över smeten i en mindre flaska (från ett resekit) för att få en mindre stråle och för att en liten flaska är lättare att hantera.

Bred ut tyget på bordet med skyddande papper eller vaxduk under. Utgå från en skiss eller skapa ett fritt mönster.

Min inspiration till mönstret kommer från japanska vindsockor, Koinoborin. I Japan firar man under våren en familjehögtid, barnens dag. Då dekorerar man hus och gator med vindsockor i olika material och med motiv av karpfisken. Därav fiskmönstret!

Eftersom tyget skall vikas dubbelt när det sys ihop till en vindsocka började jag med att markera mittlinjen på tyget med tejp. Mönstret får gärna vara så symmetriskt som möjligt.

Vill man, kan man skissa mönstret försiktigt med blyerts, men då ska man vara noga med att spritsa batikmönstret aningen bredvid, annars kommer blyertsstrecken att synas när det är klart.

Rita mönstret på tyget med mjölblandningen. Du märker ganska snabbt om du har en för lös eller för fast blandning. Tillsätt i så fall mjöl eller vatten i smeten och rör om. Jobba i jämn takt, då blir linjerna bäst.

Torktiden beror på mjölblandningens konsistens. Det tar ungefär tre timmar för ytan på mjölblandningen att stelna. Vill man att det ska vara helt torrt kan man vänta ännu längre eller till nästa dag. Här får man helt enkelt prova sig fram.

Jag föredrar att jobba vidare medan det ännu finns fukt kvar i mjölbatiken för att enklare dra av ”mjölsträngarna” i lite längre remsor. Är det helt torrt så knaprar man bort mjölet i mindre flisor.

Eftersom min slutprodukt är en vindsocka målar jag med akryl. Gör man produkter som behöver tvättas målar man med textilfärg.

Sen är det dags att fylla i fälten mellan mjölsträngarna med färg. När färgen har torkat kan mjölbatikmönstret tas bort. Vänta tills allt är snustorrt eller kör när färgen har torkat, ni väljer själva. Är det fukt kvar är det lite kletigare och är det kruttorrt är det lite mera petande.

För att förvandla tyget till en vindsocka behövs en symaskin. Sy två raksömmar längs sidorna och en kanal vid fiskens mun. Trä en metalltråd i kanalen som gör att öppningen blir rund. Fäst trådar i tyget och bind fast vindsockan i verandaräcket, i störar eller i en kort pinne.

Sedan är det bara att hoppas på mycket vind. Eller springa och ha roligt med den!

Mjölbatik

Glutenfritt, sockerfritt, fettfritt, köttfritt eller så tvärtom, mycket kött och mycket fett. Det finns många olika kosttrender och numera är det inte endast födoämnesallergier som styr vad vi låter bli att äta. Hälsan är viktig, vår kropp är som ett tempel, endast det bästa duger. Hur hälsosamt är det i längden att följa olika dieter?

Mariann Pörtfors, Susanna Nöjd och Camilla Lundqvist jobbar med hälsa och kostrådgivning. De jobbar en hel del tillsammans eftersom de ofta delar samma arbetsutrymmen, men intresset för mat och hälsa har för var och en vaknat för många år sedan kring det egna köksbordet.

Mariann Pörtfors äter mångsidigt men undviker gluten. profilbild på Mariann Pörtfors Bild: Yle/ Tiina Grönroos dieter,glutenfri diet,hälsokost,kostrådgivare,kostrådgivning,mariann pörtfors

Man får inte bli för fanatisk

- Man kan optimera sin hälsa så som många vill optimera sin ekonomi, man behöver inte nöja sig med att må så där, säger Mariann Pörtfors kostrådgivare, utbildad kock och föreståndare i storhushåll. Mariann pratar gärna om mat. I sitt nuvarande jobb som kostrådgivare träffar hon kunder som vill gå ner i vikt, men de allra flesta som Mariann träffar har problem med magen.

Ibland känner jag starkt att jag behöver choklad

Mariann har lagt märke till att många följer dieter som någon slags religion.

- Man får inte bli för fanatisk, att jag har rätt och du har fel. Egentligen tror jag inte att det finns någon diet som passar alla. Jo, ren och naturlig mat utan tillsatsämnen passar alla.

Mariann säger att hon äter mångsidigt, men följer också sin intuition. Hon känner efter vad hon behöver. Just nu känner hon att hon behöver grönsaker och att hon mår bra av att äta mycket grönsaker.

- Men ibland känner jag starkt att jag behöver choklad, skrattar Mariann och tillägger att det här med vad man vill ha inte alltid är det samma som kroppen behöver.

Äter Mariann Pörtfors choklad?

- Jo, men då väljer jag mörk choklad. Jag äter en sådan som innehåller mindre socker. Kakaobönan i sig är bra, den innehåller mycket antioxidanter och magnesium. Det jag undviker är vitt socker, sötningsmedel och raffinerade fetter såsom margarin.

Mariann undviker också gluten. I vetemjöl, liksom i vitt socker finns ingen näring som kroppen behöver säger hon.

Hur är det med råg, något som vi finländare stolt lyfter upp som ett hälsosamt sädesslag?

- Rågbröd, isynnerhet bakat på surdeg är bra, men det ska man inte heller äta morgon, middag, kväll och sju dagar i veckan, svarar Mariann.

Överlag förespråkar kostrådgivaren Mariann Pörtfors måttlighet.

- Jag tror mera på att tillåta i stället för att vara alltför restriktiv och sträng i sin diet. Är man alltför hård mot sig själv skapar det psykisk stress, vilket leder till att kroppen också mår illa.

Jag litar mera på en ko än en kemist

Susanna Nöjd, som tillsammans med Mariann Pörtfors driver en hälsokostaffär i Karis, har lagt märke till att yngre kvinnor är intresserade och pålästa vad gäller kosttrender och dieter. Också allt fler äldre har börjat fundera på sina matvanor.

Susanna Nöjd lade om sina kostvanor för åtta år sedan. profilbild på susanna nöjd Bild: Yle/ Tiina Grönroos dieter,glutenfri diet,hälsokost,mat,susanna nöjd

Jag vet att det finns delade åsikter om gluten

- Jag vet att det finns delade åsikter om gluten. Men min mage mår bra efter att jag slutade äta bröd. Min mage mår inte heller bra av rött kött och jag får acne av kvarg och grynost, livsmedel som annars kopplas ihop med träning och bra proteinkällor.

Det kan låta som att Susanna äter ganska restriktivt, men det håller hon inte med om. I stället talar hon om naturlig mat. Susanna är ute efter originalet, det vill säga råvaran och hon vill ha så enkla och få ingredienser som möjligt.

- Jag vill inte ha några halvfabrikat eller konstiga yoghurtar som lovar att magen ska fungera. Jag väljer också smör framom margarin. Jag litar mera på en ko än en kemist.

Hemma hos Susanna äter hela familjen ganska långt samma mat. Hennes sambo, som har diabetes typ 1, mår i dag mycket bättre och har kunnat minska sina insulindoser.

- Många tror kanske att man är märkvärdig eller krånglig, men jag mår bra av att äta så här. Jag vet att det finns folk som inte håller med mig, men vi tänker alla olika och alla har rätt till sin åsikt.

Kosten har all betydelse för vår hälsa

- Äter vi helt på tok, blockerar vi vår kropp och det leder till problem.

Camilla Lundqvist är tveksam till stränga dieter. profilbild på Camilla Lundqvist. Hon sitter på en röd parkbänk. Bakom frodigt grönt gräs. Bild: Yle/ Tiina Grönroos camilla lundqvist,dieter,homeopati,hälsa,mat

Hitta glädjen i maten i stället för att ta det för dödallvarligt

Camilla är tveksam till stränga dieter där man utesluter flera födoämnen.

- Då tillåter du dig inte att njuta av vardagen. Jag förstår om du är känslig för vissa livsmedel. Men om du är alltför sträng blir det en massa begränsningar och då mår du inte heller bra. Hitta glädjen i maten i stället för att ta det för dödallvarligt.

Har kosten blivit en ny religion?

- Hmm, det var kraftigt sagt. Det finns två sidor. Om du försöker att du själv och dina barn ska må så bra som möjligt får du vara lite försiktig i dina val så att det inte blir en strikt religion.

Att färga garn med naturens råvaror är riktigt spännande. Samma recept kan ge olika nyanser beroende på omständighterna så man vet aldrig hur det riktigt blir till slut. Jag färgade garnhärvor av finsk fårull med renfana och vassvippor som ger gula och gröna nyanser om man förbetar med alun.

Innan man sätter igång med växtfärgningsprojektet bör man reservera tillräckligt lång tid, gärna två dagar eller en väldigt lång hel dag. Man kan färga med bark, svampar, kottar, färska växter eller torkade växter. Det viktiga är att man aldrig plockar mer än 1/3 del av beståndet från samma växtplats och att man inte tar fridlysta eller ovanliga växter.

Räkna med 400g färsk växt för 100g garn eller 1kg färsk växt för 300g garn (mitt recept). Det går att prova med nästan vad som helst men om man vill vara säker på att resultatet inte bleknar med tiden så kan man hålla sig till de kända och beprövade växtfärgningsväxterna.

Samma växt kan ge ett tjugotal olika färger beroende på vad man betar med, vilken färg ursprungsgarnet är och vilka färger man använder före eller efter. Olika växtplats, årstid och väderlek kan också påverka färgningen och det är först när garnet torkat som man ser den slutgiltiga färgen. Är man inte nöjd med färgen kan man färga om garnet, men då kommer slutresultatet att påverkas av den första färgen.

Mängden växter bestämmer färgstyrka och härdighet. Använd handskar när du handskas med kemikalier och andas inte in dem. Växtfärgning ska helst göras utomhus för ventilationens skull.

Du behöver:

• ofärgat garn, gärna ren spunnen obehandlad ull (jag använde naturvitt och ljusgrått)
• våg
• bomullsgarn
• termometer
• kastrull som rymmer minst 10 liter, en per växt/färgbad
• salt
• ylletvättmedel
• baljor
• vatten
• kokplattor (en per färg/kastrull)
• Alun (latin: alumen, köpes på apotek)
• handskar
• måttsats
• något att röra om med
• en tång/pinne att lyfta garnet med
• en pinne/kvastskaft att hänga garnet på tork på
• 400g färsk växt /100g garn. Jag använde 1kg vassvippor för 300g garn och 1kg renfana för 300g garn.
• sax
• ettika

OBS! När man arbetar med ull är det viktigt att inte göra några hastiga temperaturväxlingar eller hård behandlig av garnet, då tovar det sig. Garnet sätts alltid i fingervarmt vatten och det ska alltid kallna tillsammans med vattnet och endast försiktigt röras om.

Garnfärgningen består av minst tre stadier:

1. Förtvätt
2. Förbetning
3. Färgning
4. Efterbetning / andra färgbad

Betningen kan göras med t ex ammoniak, bikarbonat, garvsyra, järnsulfat, kopparvitriol, oxalsyra, pottaska, vinsyra mfl. Jag använder alun. Förbetning med alun ger klara färger och det är det äldsta och mest använda betningsmedlet.

Ofärgat finländskt yllegarn i naturvitt och ljusgrått. Ofärgad finsk spunnen ull Bild: Yle/Lee Esselström garn,strömsö,Ylle

1. Väg upp garnhärvorna och anteckna vik. Märk nystanen om det behövs.

2. Öppna härvorna och knyt om lösa bomullsband som en 8 runt garnet på minst fyra ställen. Om de två ursprungliga knutarna är för hårt knutna måste de göras om lösare, annars kan de vara som de är.

3. För att färgen ska fästa jämnt och fint på garnet ska det tvättas ordntligt först. Lägg garnhärvorna i blöt tillsammans med 1 msk salt per 100g garn. Låt garnet ligga och dra i 30 min. Skölj sedan garnet minst två gånger i ljummet vatten.

4. Tvätta garnet försiktigt i ljummet vatten med lite ylletvättmedel. Skölj ur ordentligt med ljummet vatten. Krama försiktigt ur vattnet. Låt garnet vänta.

5. För att färgen ska fästa på garnet gör man något som kallas förbetning. Betning kan göras också efter ett färgbad för att nå andra färgnyanser på garnet. Man kan beta med olika substanser men jag valde alun, ett av de vanligaste. Mät upp 3-5 liter vatten per 100g garn i en kastrull. Jag använde 10 liter vatten för 3 garnhärvor á 100g. Ta på handskar. Mät upp 15g alun/100g garn. Jag tog alltså 45g alun till en 10 liters kastrull med vatten för 300g garn. Ta ett par deciliter vatten ur kastrullen och lös upp alunet i vattnet. Häll sedan det i kastrullen och rör om.

6. Lägg i det blöta garnet i kastrullen med handvarmt alunvatten. Låt temperaturen stiga till 80-90 grader och håll det där i en timme, rör försiktigt om ett par gånger under tiden. Stäng sedan av plattan och låt garnet och alunvattnet tillsammans svalna till handvarmt vatten.

7. När alunbadet svalnat tar man upp garnet. Skölj ur garnet med rent handvarmt vatten i minst två omgångar. Nu kan man om man vill hänga upp garnet och låta det torka tills man har möjlighet att färga (ifall man inte hinner färga det samma dag). Då blöter man det bara i handvarmt vatten igen innan man går vidare till nästa steg.

8. Klipp eller skär växterna i mindre delar och koka i kastrull med 3-5 liter vatten/ 400g växtdelar. Jag tog 1kg växtdelar och 10 liter vatten. Låt växtdelarna koka en timme. Sila bort dem från vattnet och låt växtvattnet svalna till fingervarm temperatur.

Sila av växtvattnet för att avlägsna växtdelarna. Avkok på renfana som silas av för att användas till färgning av yllegarn. Bild: Yle/Lee Esselström renfana,strömsö,Växtfärgning

10. När växtvattnet är fingervarmt kan du lägga i de blöta garnhärvorna i kastrullen och låta temperaturen stiga till 80-90 grader och hållas där i en timme. Rör försiktigt om i kastrullen ett par gånger under tiden. låt sedan allt svalna till handvarm temperatur igen.

11. Ta upp garnen ur kastrullen när växtvattnet svalnat och skölj ur garnen i flera vatten.

Ursköljt garn färgat med vassvippor. Ursköljt yllegarn färgat med vassvippor Bild: Yle/Lee Esselström garn,strömsö,Växtfärgning

Växtfärgade garner som hänger på tork. Växtfärgade garner som hänger på tork. Bild: Yle/Lee Esselström garn,strömsö,Växtfärgning

Exempel på andra växter som ger hållbara färger:

Färgkulla
Getpors
Mjölon
Blodspindling
Lupin
Brännässla
Rödklöver
Äppelblad
Åkerpilört
Rölleka
Gullris
Gråbo
Björkblad

Vivan Bergkulla från Grankulla lånade ut sin mors växtfärgningshäfte som är nästan 100 år gammalt, så här ser det ut. De vackra blå nyanserna får man av vejde eller indigo medan de vackar rosa, röda och lila nyanserna fås med koschenill och krapp.

Växtfärgningsprover från tidigt 1900-tal. Växtfärgningshäfte från början av 1900-talet. Bild: Yle/Lee Esselström garn,strömsö,Växtfärgning

Växtffärgningsprover från tidigt 1900-tal. Växtfärgningsprover från tidigt 1900-tal. Bild: Yle/Lee Esselström garn,strömsö,Växtfärgning

Växtfärgningsprover från tidigt 1900-tal. Växtfärgningsprover från tidigt 1900-tal. Bild: Yle/Lee Esselström garn,strömsö,Växtfärgning