Rune Drockila i Pyttis, Kvarnby, avslöjar varför yrkesodlade bär är så mycket större och sötare än mången hobbyodlares.

Hemligheten är i korthet sortval, gödsling och bevattning samt växtförhållanden. Drockila odlar hallon och jordgubbar i växthus och på friland.

- Den hallonsorten som ser fin och vacker ut heter Tulameen. Det blir stora, fina och speciellt söta bär.

Made in England

Yrkesodlarna talar om long cane plantor, det vill säga 180 cm höga, tvååriga krukhallonplantor som genast ger skörd. Små vattenledningar i krukorna portionerar vatten och näring i rätta mängder.

Den här sorten kommer som färdiga plantor från England och övervintrar inte i Finland. Efter skördesäsongen slängs alltså plantorna.

Loch Ness utan taggar

Rune Drockila prövade i fjol att odla taggfria Loch Ness-björnbärsplantor enligt samma metod. Några plantor överlevde den stränga vintern liggande och täckta i frilandsjordgubbslandet och växer nu i samma växthus som hallonen.

I växthuset invid odlar Drockila söta och stora jordgubbar av den mycket tidiga sorten Clery. Plantorna kommer från Holland och de odlas som table top-odling, där jordgubbarna växer cirka 1 meter upp på ställningar i torvsäckar.

De här jordgubbsplantorna planteras efter odlingssäsongen ut bland de andra frilandsjordgubbarna för att ge ytterligare en skörd nästa sommar.

Plantorna vaknar när du vill

Alla jordgubbsplantor som Rune Drockila odlar är såkallade frigo plants, det vill säga plantorna placeras på hösten i holländska kylrum och övervintrar där i en temperatur på mellan -1 och -2 grader.

- Normalt planterar vi jordgubbsplantorna i slutet av april och så ger de skörd lämpligt just före midsommar. Man kan själv bestämma när man vill plantera plantorna och från den dagen tar det 55 till 60 dagar till skörd.

Skolstart slut på jordgubbsintresset

Drockila slutar med jordgubbsodlingen när skolorna börjar i medlet av augusti.

- Vi har inte försökt förlänga jordgubbssäsongen på hösten, det är så tungt att vi inte orkar brassa med det så sent. När skolorna börjar verkar det som om kunderna mister intresset för jordgubbar.

Tusen äppelträd

På sensommaren och hösten tar Rune Drockilas tusen äppelträd all tid. Han odlar också bland annat ärter. Bär, grönsaker och äpplen säljs bland annat hemma på gården i Kvarnby, vid en mataffär i Broby och till partiaffärer.

Som skördehjälp har Drockila flinka plockare, de flesta från Ukraina.

Rune Drockilas bärodlingar

Man bör inte ha cellskräck om man vill besöka Brannis grotta i Strömfors.

Det hade tydligen inte mannen vars namn nu används i samband med grottan. Han hette Jaakko Bränn eller Jaakko Brandt och bodde i grottan under somrarna i början av 1900-talet.

Det sägs att han vallade nötkreatur eller får i området och att han livnärde sig på jakt och på fisk ur Skukulträsket och på det som naturen i övrigt hade att erbjuda.

Långsmalt rum

Brannis grotta är egentligen ingen riktigt grotta i ordets rätta bemärkelse. Det handlar snarare om ett krypin som bildats under några enorma flyttblock.

Man får böja sig ödmjukt för att ta sig in, men väl inne kan man ställa sig upprätt. Det är högt till tak åtminstone i den enda ändan av det långsmala rummet.

- Här levde nog Jaakko Bränn ett rätt så intressant liv en del av året, kanske rent av ett rätt så bekvämt liv, säger orienteraren och Lovisabon Esa Huttunen, som intresserat sig för grottan och dess historia.

Hur känner man då till Jaakko Bränn?

- Det är historier som gått från släktled till släktled, men jag har också talat med den före detta kommundirektören i Strömfors, Börje Broas, som vet mycket om kommunens historia, säger Esa Huttunen.

Broas besökte Brannis grotta för första gången redan efter kriget och då fanns ännu resterna av en eldstad kvar samt en del kastruller. Det lär också ha funnits en namnskylt gjord av järntråd.

Esa Huttunen inne i Brannis grotta, som bildats av ett antal enorma flyttblock. esa huttunen i brannis grotta i strömfors 11.07.2016 Bild: Yle/Stefan Härus brannis grotta,esa huttunen,lovisa,strömfors,östnyland

Etta i Berghäll

När Yle Östnyland besöker grottan en varm dag i juli, har det regnat rätt ymnigt i många dagar. Ändå är golvet inne i grottan torrt. Inget regnvatten har sipprat in genom eventuella sprickor i taket.

Det enda som sipprar in är dagsljuset. Dels via ingången, dels via en liten öppning i andra ändan av den några kvadratmeter stora grottan.

- Det här motsvarar nog en etta i Berghäll i Helsingfors, skojar Huttunen.

Brannis grotta upptäcks årligen av allt fler. Från rastplatsen invid Skukulträsket är det bara att gå en knapp kilometer längs den väl upptrampade åtta kilomter långa vandringsleden som löper runt Skukulträsket.

- Jag skulle säga att grottan besöks så gott som dagligen av någon. Varje gång jag är här, brukar jag möta någon på stigen, säger Huttunen.

En av väggarna till Brannis grotta är vackert mossbelupen på utsidan. esa huttunen på väg mot brannis grotta i strömfors 11.07.2016 Bild: Yle/Stefan Härus brannis grotta,esa huttunen,lovisa,strömfors,östnyland

Geocachinggömma

Det finns planer på att utöka vandringslederna och att låta trycka upp en ny vandringskarta. Det är företaget Strömfors Outdoor Factory, arrangör för olika evenemang i terrängen i trakterna av Strömfors bruk, som gärna skulle bygga ut lederna. Brannis grotta skulle vara en sevärdhet också vid den nya vandringsleden.

Grottan är också en geocachinggömma. Inne i grottan har man gömt en så kallad cacher, men Esa Huttunen har inte lyckats hitta den.

- Det krävs stort tålamod att hitta den och säkert också lite hjärngymnastik. Kanske rentav riktig gymnastik också, eftersom det gäller att sträcka och stretcha för att komma åt alla de sprickor i bergväggen där cachern möjligen finns gömd, säger Huttunen.

Tiotalet gömmor i terrängen

Det finns, eller har åtminstone funnits, flera geocachinggömmor i området.

- Det har funnits ett antal inom en radie på 5 kilometer men vissa kan ha försvunnit. Någon måste ansvara för dem om de ska hållas på plats, men jag tippar nog att det kan finnas ett tiotal inom en radie på tio kilometer, säger Huttunen.

På en av dem är nu alltså platsen avslöjad. Det gäller bara att hitta rätt skreva eller skrymsle inne i Brannis grotta för att få fram den.

Orienteraren Esa Huttunen har avslöjat en geocachinggömma. Esa Huttunen balanserar Bild: Yle/Charlotte Vainio esa huttunen,slaklina

Jag undrar om inte mobilspelet Pokémon Go är den största sommarflugan sedan gud vet när? Det spelas överallt just nu: i Helsingfors, i Finland, i Europa, i världen. Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett så många människor fastna för ett nytt spel så här på nolltid.

Mina barn spelar det, mina grannar spelar det, mina vänner spelar det, och när jag går omkring i stan tycks var och varannan spela det. Hur jag kan veta det? I så gott som varje gathörn eller park, på varje torg och vid varje sevärdhet finns det människor som stirrar på sin mobil och svischar med pekfingret över skärmen. De spelar Pokémon Go.

Konstverket Olo n:o 22 i Sandviken genom Pokémon Go Konstverket olo n:o 22 av Pasi Karjula och Marko Vuokola (Sandviken i Helsingfors) sett genom Pokémon Go Olo n:o 22

Olo n:o 22 i realiteten Olo n:o 22 av Pasi Karjula och Marko Vuokola (Sandviken i Helsingfors) Bild: Yle/Peter Lüttge Olo n:o 22

Du spelar spelet i din mobiltelefon med hjälp av en app som du kan ladda ner gratis. Pokémon Go utspelar sig i en så kallad förstärkt verklighet, till skillnad från en virtuell verklighet som ersätter den verkliga världen med en simulerad. Med det menas att du spelar spelet ute i till exempel staden Helsingfors och spelet använder sig av din omgivning med hjälp av mobilens kamera och gps. Sedan appliceras spelet på eller i den riktiga världen.

Tycker du att det låter krångligt? Det tyckte jag också. Det var därför jag ville testa spelet.

En blodig nybörjare

Till saken hör att jag är en inbiten icke-nörd. Jag har då aldrig i mitt liv spelat spel på vare sig dator, konsol eller telefon. De senaste virtuella spelen jag ägnade mig åt var så kallade arkadspel på sent 70- och tidigt 80-tal. Spel som spelades i stora automater som fanns i spelhallar. Spel som Space Invaders (1978), Pac-Man (1981) och Donkey Kong (1982).

Peter Lüttge och Björn Karlsson - två glada Pokémon Go-spelare Peter Lüttge och Björn Karlsson. Bild: Yle/Peter Lüttge björn karlsson,peter lüttge

Det var därför jag bad Yle X3M:s spelkritiker och -guru Björn Karlsson att hjälpa mig. Sagt och gjort. Vi träffades och det första jag måste göra var att ladda ner spelet till min mobil. Det gick snabbt och enkelt. Efter att jag hade installerat spelet, öppnade jag det. Jag fick jag välja min spelfigur, pojke eller flicka, och så kunde jag modifiera den genom att byta ut hår- och ögonfärg och kläder. Men det var inget måste.

Jag var faktiskt överraskad över hur bra och logiskt användargränssnittet var. Jag fattade vad jag måste göra och kom framåt till själva spelmodus utan problem. Det var bra eftersom jag får i nerverna så fort jag inte fattar vad jag måste göra. Jag fångade min första Pokémon hemma hos Björn i hans kök och sedan for vi ut.

Det här är ingen selfie. Det är en Pokémon Go-spelare. Selfie via konstverket Olo n:o 22 av Pasi Karjula och Marko Vuokola (Sandviken i Helsingfors) Bild: Yle/Peter Lüttge Olo n:o 22,Selfie

Barnsligt och enkelt

Nu undrar du kanske hur spelet fungerar? Det är så här: Ute i den riktiga världen finns en parallellvärld som befolkas av så kallade Pokémons. De här Pokémons skall du fånga med hjälp av så kallade Pokébollar som du kan samla på dig vid Pokéstops som finns utplacerade på utvalda platser: vid sevärdheter, konstverk, skyltar, i parker, i gathörn osv. Du ser dem och de Pokémons som du kan fånga på kartan på din mobil.

Många cyklar runt och fångar Pokémons. Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken Bild: Yle/Peter Lüttge Pokémon Go

Du fångar dem genom att skjuta med bollarna på en Pokémon. När du träffar den kapslas den in i bollen och vips, är den din. Det är lite barnsligt men ändå helt skoj. I videon här nedan kan du se hur det fungerar i praktiken.

Ibland får du ett ägg vid ett Pokéstop. Du kan placera ägget i en inkubator och ruva på det. Det gör du genom att gå några kilometer. Ägget kläcker sedan en pokémon som du kan utöka din samling med.

Samlingsplatser

Somliga Pokéstops är uppgraderade med så kalla Lure Moduls. Det betyder att du kan slå dig ner där och vänta på Pokémons som regelbundet besöker stället. Finns det flera sådan utökade Pokéstops på ett och samma ställe har du en given träffpunkt för områdets Pokémonspelare.

Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken Bild: Yle/Peter Lüttge Pokémon Go

I Helsingfors finns de största vid Gamla studenthuset och i Gamla kyrkoparken. I Pestparken som den också kallas finns hela sex sådana Pokéstops med Lure Moduls. Du kan inte tänka dig hur många spelare som samlas där. Björn och jag var där på en måndag eftermiddag tillsammans med hundratals andra Pokémon Go-spelare. Helt otroligt.

Det som slår en är att många spelar Pokémon Go i grupp. Vänner och syskon spelar tillsammans. Och många familjer. Spelet är ett nöje som tycks attrahera unga som gamla.

Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken Bild: Yle/Peter Lüttge Pokémon Go

Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken Bild: Yle/Peter Lüttge Pokémon Go

Nördar och icke-nördar

Förvisso är nördfaktorn ganska hög men i parken finns människor av alla de slag. Stämningen är avslappnad och påminner lite om Valborg. Spelare kommer och går i en strid ström. Jag kan tänka mig hur det ser ut här om kvällarna och på helgerna.

Spelets aggressionsfaktor är lika med noll och det påverkar förstås stämningen överlag. Spelet framkallar inte heller någon hektik. Så du kan lugnt slå dig ner och umgås med de dina och de andra som finns och spelar på samma ställe.

Spelets beroendefaktor är i början ganska hög. Det är skoj att gå genom stan och plocka åt sig bollar, ägg och roliga figurer. Jag känner mig som en modern dagsdrivare som flanerar genom staden. Eller drishar som man säger i Helsingfors.

Då och då kommer man till en arena, ett så kallat Gym. Det fanns ett på Sandvikens torg. Det här gymmet kan man erövra och så äger man stället tills en annan spelare lyckas fördriva en därifrån. Min level räckte inte till för en sådan operation. Jag kom till level fyra på några timmar. Björn hade level 17 så det var hans uppgift att försöka ta över Sandvikens torg. Men han lyckades inte.

Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken Bild: Yle/Peter Lüttge Pokémon Go

Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken Bild: Yle/Peter Lüttge Pokémon Go

Plus och minus

Nu undrar du kanske om jag blev biten av flugan? Så där, skulle jag säga. Jag är också annars mycket ute och på stan. Spelet är förvisso samtidigt lockande och pockande. Men pockandet på din uppmärksamhet är nog också lite distraherande. Förvisso kommer du till ställen du inte har sett tidigare men hur mycket ser du egentligen?

Spelet väcker inte heller några nostalgikänslor i mig som det gjorde för Björn, som hör till den åldersgrupp som spelade de första Pokémonspelen som barn. Också den enerverande musiken stängde jag av med detsamma.

I min telefon (en iPhone 5) fungerade spelet bara "så där". Det hängde sig många gånger och när det fanns många människor på ett och samma ställe och tävlade om nätets utrymme fungerade det dåligt. Ett problem som jag har haft många gånger förut med den sortens telefoner. Det var förstås ganska frustrerande eftersom jag fångade bara få Pokémons på de stora Pokéstops där det fanns många människor.

En extern batteriladdare är nästan ett måste om man vill spela Pokémon Go. Extern batteriladdare Bild: Yle/Peter Lüttge Batteriladdare,extern batteriladdare

Och så var då det där med batteriet. Mitt batteri tog slut på en timme. Som tur var hade Björn med sig en extern batteriladdare som jag fick använda. Han var långt ifrån den enda. Jag kan tänka mig att tillverkarna av de här bärbara extraladdarna gnuggar sina händer och tackar Nintendos dotterbolag Niantic för spelet.

Så vad skall jag till sist säga om hela paketet? Vilket betyg skall jag ge? Spelet är ju helt skoj. Man måste spela det ute som är definitivt ett stort plus med tanke på dagens soffpotatisar till unga. (Den här sommaren måste föräldrarna ropa in sina ungar i stället för att sjasa ut dem!) Man kan spela det ensamt eller i grupp. Det är gratis.

Det är så här: om jag skulle vara i Björns ålder skulle jag ge den 4 av 5 Pokébollar. Men i och med att jag saknar den där nostalgifaktorn som unga vuxna har och inte är så nördig av mig får Pokémon Go 3 av 5 Pokébollar av mig.

Det finns sämre saker man kan fördriva en sommardag med. Solen skiner. Gå ut och spela, gott folk. Men se upp för trafiken, trösklar och stup!

Pokémon Go-spelare i Gamla kyrkoparken i Helsingfors

I hundratals år täcktes husväggarna i Norden med en lerblandning, tills andra material kom in på marknaden. I Pernå renoveras en stuga från 1700-talet med den urgamla tekniken, och vi tog oss en titt på hur arbetet går till.

På Ollas gård i Pernå, Lovisa, håller Eva Godenhielm-Vuori på att renovera den gamla bagarstugan. Det är en verkligt gammal byggnad som troligen har stått där ända sedan Stora ofreden på 1700-talet.

Huset är Godenhielm-Vuoris sommarstuga, och när det visade sig att den behövde en ordentlig renovering bestämde sig Eva för att hon ville göra det med gamla metoder. Lerklining är en av metoderna som hon använder på väggarna och något som hon utför helt själv, med hjälp av sommarjobbaren Ingrid Henriksson.

Delar av bagarstugan kan vara äldre än från 1700-talet. Bagarstugan på Ollas gård utifrån. Bild: Yle / Hanna Othman Bagarstuga,ingrid henriksson,Lerklining,ollas gård

Lerklining är ett sätt att ytbelägga stock. Man blandar ihop en massa som kan bredas ut i två lager; det första fyller igen håligheter och mellanrum i stockar, det andra lagret bildar sedan en jämn och slät yta, som då man rappar en vägg. Det yttersta lagret kan målas med färg.

- Metoden har eventuellt från början haft helt hygieniska skäl, det finns en massa små kryp som trivs mellan stockfogarna, säger Godenhielm-Vuori som kallar sig en glad amatör och nybörjare.

Lermassan kan användas till att fylla upp tomrum mellan stockarna. Leran här håller ännu på att torka. Lermassa mellan gamla stockväggar. Bild: Yle / Hanna Othman byggnadsvård,Lerklining,ollas gård,stockvägg

Massan, eller degen som används består av naturmaterial som man kan hitta på den egna gården. Det finns många olika recept på internet, men det som används på Ollas är en del lera som tas från jorden under moränen, tre delar mursand och en del färsk hästavföring rakt från spiltan för att binda massan. Det ska också vara en del fibrer, exempelvis uppblött tidningspapper, sågspån eller myrstack. Allt vispas med en betongvisp.

- Metoden har använts ända sedan vikingatiden, men sedan har den småningom blivit undanträngd av pappersprodukter på 1800-talet.

På den gamla bagarstugans väggar har man kunnat se hur modet förändrats. När stockarna skulle renoveras hittade man lerklining underst, sedan två lager av tjock papp som var målat i många lager, efter det nio lager av tapeter. Där emellan hade hela rummet tapetserats med tidningar från år 1906.

En färdig vägg med två lager lerklining. Ser ut som en rappad vägg. Massan ska torka i två till tre veckor. En färdig vägg med två lager lerklining. Bild: Yle / Hanna Othman byggnadsvård,Lerklining,ollas gård

Lerklining valde Eva Godenhielm-Vuori dels för att det var det understa lagret som hittades på väggarna, och dels för att hon tycker att den ger en levande och varm atmosfär. Hon beskriver det som att den följer buckligheten i timret.

Naturlig metod

- Det är viktigt för mig att göra jobbet med en naturlig metod. När jag tog mig an huset så visste jag att det är gammalt och det måste man respektera, säger Godenhielm-Vuori.

Hon säger att hon kanske ändå inte riktigt visste vad hon gav sig in på, men under processen har intresset växt. Ju mer hon läser på och lär sig om att renovera gamla byggnader desto mer intresserad blir hon. Ett intresse som är lätt att hålla i liv i Lovisa där det finns många andra som också sysslar med att restaurera gamla hus.

Eva Godenhielm-Vuori och Ingrid Henriksson. Eva Godenhielm-Vuori och Ingrid Henriksson. Bild: Yle / Hanna Othman byggnadsvård,eva godenhielm-vuori,ingrid henriksson,Lerklining,ollas gård

Sextonåriga Ingrid Henriksson har hjälpt till med lerkliningen och säger att hon lärde sig metoden väldigt snabbt.

- Jag trodde det skulle vara svårare. Det luktar också mindre än jag trodde, egentligen ingenting alls, med tanke på att vi sätter hästskit på väggarna, säger Henriksson.

På internet kan man lära sig mycket om lerklining. Eva och Ingrid fick hjälp med att komma igång genom föreningen Saviyhdistys.

Reklambyrån N2 har långtgående planer på att muddra i Tölöviken och skapa en badstrand. De planerar också bostäder, hotell och restauranger. Politikerna är försiktigt optimistiska till planerna.

Projektet för att skapa en badstrand med hotell, bostäder och restauranger är bearbetat av den danska arkitekt- och planläggningskontoret COBE i samarbete med det finska kontoret Lunden Architeture på beställning av den Helsingforsbaserade reklambyrån N2.

Medborgarparken väntas kosta cirka 210 miljoner euro.

Mindre vikbotten att rensa gör jobbet lättare

Enligt projektledare Jussi Nurmio på N2 är tidtabellen ännu oklar. Om allt går som planerat skulle byggprojektet vara klart år 2022.

Jussi Nurmio och Eero Lunden. Jussi Nurmio och Eero Lunden. Bild: N2. Tölöviken

Den största utgiftsposten är att muddra i viken och rena bottensedimentet. Projekteamet har uppskattat att man skulle behöva rena 100 000 kubikmått vikbotten.

Nu har Helsingfors stad utrett Tölövikens tillstånd. Enligt stadens undersökning är det bara 90 000 kubikmeter havsbotten som behöver renas.

Under bara de senaste åren har staden utvecklas jättemycket.― Jussi Nurmio, N2

Stadens undersökning om vikbottnen gav en rejäl skjuts framåt för Medborgarparksprojektet.

- Nu har vi kunnat göra ganska grundlig kostnadsberäkning och avgöra hur vi ska finansiera projektet, säger Jussi Nurmio på reklambyrån N2.

Stort och betydande område

Projektet gäller ett område på 3,5 hektar.

- Det är helt obegripligt att vi har den här pölen som inte lämpar sig för simning mitt i Helsingfors. Utan vidare borde människor ha rätt att använda området, säger Nurmio.

Tölöviken enligt N2. Tölöviken enligt N2. Bild: N2. illustration,Tölöviken

Det är inte bara "pölen" som skulle renoveras. För att projektet ska lyckas måste reklambyrån N2:s plan stå sig ekonomiskt.

Därför har man planerat att bygga bostäder för 9000 kvadratmeter och använda 28 000 kvadratmeter till andra byggnader. Enligt N2:s webbsida planeras restauranger, kulturutrymmen, strandpromenader och ett hotell.

Tidtabell beroende på stadens beslut

I höst borde alla osäkerhetsfaktorer klarna. Behandlingen av Helsingfors generalplan pågår som bäst och borde vara klar i slutet av oktober. Då är det dags för N2 att ansöka om att få reservera området.

- Det är den kritiska fasen därför att då är det politikerna som fattar beslut. De bedömer vårt projekts utvecklingsduglighet, berättar Jussi Nurmio.

Om politikerna ser potential i projektet, godkänner de en planeringsreservering för ett eller två år framåt. Efter det är det ändå osäkert om planerna leder till konkreta byggen.

- Vi får bara se om det tar två månader, ett halvt eller ett år för staden att fatta sitt beslut.

Det är viktigt att området tjänar så många som möjligt.― Heta Välimäki, stadsplaneringsnämnden

Hittills har det bara varit reklambyrån N2 och dess samarbetspartner som har planerat Tölöviken. Om planeringsreservationen godkänns är staden också med i planeringen.

Staden är öppen för förändringar

Hennariikka Andersson (saml.) från stadsplaneringsnämnden beklagar i att hon inte ännu kan kommentera projektet på ett konkret plan.

Tölöviken i sitt nuvarande skick. Tölöviken. operan,tölöviken

- Hela nämnden har varit på semester i en månad.

Hon förhåller sig ändå positivt till projektet.

- Självklart tycker jag att allt som aktiverar medborgare och ökar den offentliga trivseln bara är en positiv utveckling.

Det håller Heta Välimäki (sdp) i stadsplaneringsnämnden också med om.

- Medborgarparken skulle självklart vara ett fint tillägg till Helsingfors som utvecklas hela tiden. Att få en badstrand mitt i Helsingfors skulle vara utmärkt!

Så här kan Tölöviken se ut om reklambyrån N2:s plan godkänns. Så här kan Tölöviken se ut om reklambyrån N2:s plan godkänns. Bild: N2. illustration,Tölöviken

Välimäki anser att staden också har ansvar för området.

- Tölöviken är ändå så värdefull att det skulle vara essentiellt att staden var med i varje fas av projektet. Det är viktigt att området tjänar så många som möjligt.

Stadsborna vill vara med och planera

Människorna bakom Tölöviksprojektet har gjort ett gediget grundarbete. I projektets facebookgrupp finns till och med 15 000 medlemmar.

- Vi har ett jättekompakt samfund på nätet och får många nya idéer via Facebookgruppen. Gruppen är helt offentlig och öppen för alla, berättar Jussi Nurmio på N2.

Viktigt också i stor skala

Jussi Nurmio pratar mycket passionerat om projektet.

Utan vidare borde människor ha rätt att använda området.― Jussi Nurmio, N2

Varför är det här projektet så viktigt för dig?

- Jag älskar Helsingfors. Det finns så mycket potential här. Under bara de senaste åren har staden utvecklas jättemycket i och med användningen av alla stränder, till exempel Ärt- och Busholmen.

Inom några år kan man möjligtvis simma i Tölöviken. Inom några år kan man möjligtvist simma i Tölöviken. Bild: N2' Badstrand,illustration,Tölöviken

Enligt Nurmio är det inte bara de nuvarande stadsborna och turisterna som skulle dra nytta av projektet.

- Nuförtiden tävlar städer om turister, huvudkontor och utländska arbetstagare. Staden är en evolution. Alla generationer gör sina beslut. Hoppas att vi månar om vår tid.

Mer information om planerna finns på projektets webbsidor.

Bar Aspholm i Pernå, Isnäs stänger efter över 40 år. Ägarna, Börje och Toni Aspholm, förklarar varför.

- Vi kommer i pensionsåldern. Visst kan man fortsätta efter det men vi har nu hållit på i fyrtiotre år så... .

Det hela började år 1974 då Aspholms köpte en gammal butiksfastighet på andra sidan av vägen. De ville försöka få ett samlingsställe för Isnäsborna.

- Vi måste ha lyckats bra eftersom vi fortfarande fortsätter, säger Toni.

Från gammalt till nytt

I den gamla baren fanns en livsmedelskiosk och ett café. År 1986 flyttade Bar Aspholm till ett modernt tegelhus.

- Vi köpte tomten av Pernå kommun, fick byggnadslov och så började vi bygga eget. Butikslokalen var så gammal och hälsovårdsmyndigheterna ville ha bättre kylutrymmen, wc och rinnande vatten.

Börje och Toni Aspholm går i pension efter att ha arbetat sju dagar i veckan i över fyrtio år i sin bar Börje och Toni Aspholm utanför sin bar i Isnäs, Pernå aspholms bar,bar,börje aspholm,isnäs,pernå,toni aspholm

Viktig tupplur

För paret Aspholm har baren varit ett slags livsstil.

- Hit kommer man på morgonen och härifrån far man hem på kvällen. Man måste ta en tupplur på dagen för att orka, säger Toni.

Börje inflikar:

- Här är man nästan dygnet runt utan semester och utan lediga dagar så nog blir det ju en livsstil det här också, nog blir man ju van med det.

Isnäs "Gubbdagis"

För Isnäsborna har baren varit en samlingspunkt.

- Hit kommer de på morgonen och här är litet sådant här "gubbdagis" och sommargäserna tittar in.

Isnäsbaren har livsmedel, kaffe, öl, tips och olika spelautomater. Den är öppen sju dagar i veckan från klockan nio på morgonen till klockan åtta på kvällen.

Aspholms bar har varit till salu i ett år redan utan att någon spekulant har slagit till. Paret Aspholm är ändå optimister.

Bill och Björn Blomqvist spelar på spelautomaterna i Aspholms bar. De tycker båda att det är dåligt om den stängs.

Björn säger att baren är en viktig samlingspunkt för Isnäsborna.

- Här är mycket folk och den är nära om man behöver en liter mjölk.

Reko-ringarna i Västnyland utvidgar nu till Karis. Den första utdelningen sker fredagen den 5 augusti klockan 18 på yrkesutbildaren Axxells parkeringsplats i centrum av Karis.

Det har diskuterats en hel del på sociala medier att Karisborna vill ha en egen reko-ring. Producenten Jelena Ahlblad tog sedan tag i saken och grundade ringen.

- Karis är närmare huvudstadsregionen, så vi försöker också få med konsumenter som inte tar sig ända till Ekenäs, säger Jelena Ahlblad som själv säljer kakor och bakverk.

"Finns varor för både Ekenäs och Karis"

Rekoringen i Ekenäs träffas också fredagar, en timme tidigare än i Karis, kl. 17.

- Jag tror inte risken finns att Ekenäsborna fyller beställningarna. Producenterna ser nog till att det blir över för Karisborna. Dessutom kommer också producenter till Karis som inte deltar i Ekenäs, säger Ahblad.

De två ringarna också kan samarbeta. Eftersom båda utdelningar sker på fredagar kan en producent som kommer lite längre ifrån först delta i reko i Ekenäs och senare i Karis, säger Ahlblad.

Jelena Ahlblad (till vänster) tillsammans med Bitte Westerlund som håller i trådarna för Ekenäs reko. Jelena Ahlblad och Bitte Westerlund vid eken på Yle Västnylands gård. Bild: Yle/ Bubi Asplund bitte westerlund,Ekenäs,försäljning,jelena ahlblad,mat,närproducerad mat,närproducerat,Raseborg,rejäl konsumtion,reko,Västnyland

De säljer bland annat buskbönor, bacon, köttpiroger och hårvårdsprodukter. Asylsökande från Raasepori Resort och Mjölbolsta säljer bär och svamp.

Reko, som står för rejäl konsumtion, innebär leverans av förbeställda produkter, inte torghandel. Beställningar av producenterna sker via Facebook.

Att hoppa från klippor, byggnader och broar ner i vatten kan låta som något som sker i en actionfilm. Tuukka Palonen och Niko Laitila har klippdykning som hobby. De har hoppat i ifrån bland annat Emsalöbron, lyftkranen vid Nosturi i Helsingfors och murarna runt Sveaborg.

- Då tio meter från ett hopptorn inte längre räcker börjar man söka mera utmaning. Att hoppa i naturligt vatten är helt annat än att hoppa i det klara bassängvattnet, säger Tuukka Palonen.

Att välja ställen att utföra sina hopp är en balansgång. Laitila förklarar att han tycker om att hoppa från ställen som människor känner igen. Han hoppar trots att det är lite knivigt på ett moraliskt plan, för då kan någon utan den rätta kunskapen och erfarenheten apa efter och göra något dumt och i värsta fall skada sig.

- Så länge man kan utföra hoppen säkert är det mycket givande, förklarar Niko Laitila.

Säkerheten i fokus

Att hoppa från höga höjder är inte riskfritt. Hastigheterna blir höga och att landa fel kan i värsta fall leda till att man svimmar då man träffar vattenytan. Dessutom ska man vara mån om att det inte finns något i vattnet som kan skada en.

Hopphöjden från Emsalöbron är cirka 20 meter. Arkivbild. emsalö bro Bild: Yle/Stefan Härus borgå,emsalö,emsalö bro,östnyland

Då Palonen och Laitila förbereder sig för ett hopp brukar de ha dykare att kolla att det inte finns något som står upp från botten. Dessutom väntar åtminstone en, helst två dykare på hopparen då han landar så att han kan bli räddad ifall han svimmar vid landning. Det absoluta minimidjupet för att hoppa är fem meter.

- Att kolla från sjökortet eller bara genom att ekoloda hittar man inte bråte som har blivit kvar från till exempel brobyggen. Därför måste en dykare alltid kolla hur det ser ut före man hoppar, förklarar Laitila.

Då säkerhetsanordningarna är fixade är det bara att hoppa, så länge nerverna håller. För Laitila och Palonen är det viktigt att stället de hoppar från är högre än tio meter, för annars kunde de lika bra gå till ett ställe med ett hopptorn.

- Emsalöbron är ett bra ställe att öva hopp från cirka 20 meter som redan börjar vara ganska högt, förklarar Palonen.

Världsmästarskap i high diving

Det ordnas världsmästarskap i simhopp från 27 meter för män och 22 meter för kvinnor. Då byggs en ställning vid ett tillräckligt djupt vattendrag för att kunna utföra simhopp från en hög höjd. Vid landning har kroppen nått en hastighet på 85-90 km/h då man hoppar från 27 meter. Vid hopp från 22 meter når kroppen en hastighet på 72-75 km/h.

Världens högsta hopp utfördes år 2015 av Lazaro Schaller från 59 meter. Då nådde han en hastighet på 123 km/h. Schallers hopp räknas ändå inte som high diving eftersom han inte utförde några volter eller spinn, utan hoppade fötterna före. Schallers hopp utfördes i ett vattenfall.

- Alla som tävlar i världsmästarskapen har en mycket bättre teknik än oss för de har en bakgrund i simhopp. Vi kör mer freestyle, förklarar Palonen.

Palonen och Laitila har ändå tävlat i Splash diving contest i Tyskland. I den tävlingen är tanken att man ska hoppa på ett sätt som orsakar största möjliga plasket.

- Sen håller vi också på med clownhopp, och jag är regerande finsk mästare i clownhopp, säger Laitila stolt.

”Inte farligare än fotboll eller ishockey”

Hittils har killarna klarat sig bra utan skador. Blåmärken är den vanligaste skadan som Palonen och Laitila får av sin gren.

- Det som brukar höra grenen till är spruckna trumhinnor, men det kan ske redan då man hoppar från en brygga, förklarar Laitila.

- Efter att vi har varit på riktigt höga ställen och hoppa brukar vi jämföra vem som har fått största blåmärket, berättar Palonen skämtsamt.

Ifall du vill se hur hoppen ser ut kan du kolla in det här. (Emsalöbron vid 5:05)

Marc Aulén är en välkänd Helsingforsprofil: kock, restaurangägare, kokboksförfattare, fotograf, keramiker och musiker. En riktig stadin kundi, fastän han är född i Belgien.

Nu har han skrivit en bok till. Den här gången ingen kokbok utan en mycket personligt hållen bok om hemstaden Helsingfors: The Helsinki Book.

Sipilä ringde

Egentligen var det meningen att boken skulle ges ut i dessa dagar. Men så ringde statsrådets kansli till honom. Och vad gör du när statsministern vill tala med dig? Du går dit så klart.

Marc Auléns Helsingfors

Väl där fick han veta att hans bok är utvald för att representera landet som en del i Finland 100-års firande nästa år. Och om han kunde tänka sig att vänta med publiceringen tills nästa år. Svaret var givet. Vilken start för en bok som han valt att publicera själv.

På cruise genom stan

Så i stället för att presentera hans pinfärska och färdiga bok tar vi till en plan B. Vi bestämde oss för att ta oss en tur med hans stora scooter genom hans Helsingfors och titta på ett par av hans absoluta smultronställen.

Peter Lüttge och Marc Aulén Peter Lüttge och Marc Aulén Bild: YLE/Peter Lüttge marc aulén,peter lüttge

Han hämtade mig och så var det bara på med hjälmarna och i väg. Redan på den första sträckan blev vi påminda om hur förfärligt det är att bege sig ut i Helsingforstrafiken med en tvåhjuling: cykel, mopo, scooter, motorcykel ... ingen skillnad. Titta själv:

Första anhalt: Brunakärr

Marc berättade inte för mig vart vi var på väg. Vi körde längs med Mannerheimvägen norrut. Och så vek vi av till höger och kom till en grind med texten: Brunakärr Koloniträdgård.

Marc Aulén och hans finfina scooter Marc Aulén Bild: YLE/Peter Lüttge marc aulén

Framför koloniträdgården (Foto: Marc Aulén) Peter Lüttge vid porten till Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård,peter lüttge

Okej, tänkte jag, en koloniträdgård. Förvisso är jag mycket intresserad av trädgårdar, men vad är så speciellt med den? Mycket, skulle det snart visa sig. För det första är den en svensk oas, ett svenskt rum, i storstaden Helsingfors. Man måste faktiskt kunna svenska för att få en trädgård här.

Inga tvåspråkiga skyltar här inte Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård

För det andra är den gammal (den firar sina första 100 år om ett par år) och många trädgårdar är otroligt vackra. Rena rama konstverk som skapats över årtionden och av generationer.

Trollebo Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård

Barnens fönster Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård

The Joker som effektiv fågelskrämma Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård

För det tredje skall vi hälsa på Marcs mamma som har sin trädgård här. Också den är otroligt fin. Och efter att jag nu har träffat Gun vet jag varifrån Marc har fått sitt välsmorda munläder.

Marc Aulén och hans mamma Gun Marc Aulén med sin mamma Bild: YLE/Peter Lüttge marc aulén

Marc Aulén pratar med alla och envar Marc Aulén i Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård,marc aulén

Efter trädgårdshugget hos Marcs mamma vandrar vi en god tid genom koloniträdgården. Den är som ett lilleputtland med gästvänliga invånare, omgärdat av höga industri- och kontorsbyggnader. Hit skall jag komma tillbaka, tänker jag i mitt stilla sinne.

Brunakärrs koloniträdgård

Vill du bli lycklig för en dag - skaffa dig en flaska vin.
Vill du bli lycklig för en månad - skaffa dig en kvinna.
Vill du bli lycklig för hela livet - skaffa dig en trädgård.― Kinesiskt ordspråk

Brunakärrs koloniträdgård Bild: YLE/Peter Lüttge Brunakärr,Koloniträdgård,Tistelsläktet

Från dåtid till nutid på nolltid

Efter idyllen i Brunakärr cruisar vi vidare genom den sommarfagra huvudstaden. Vi åker rakt söderut. Till stadens centrum. Och till koloniträdgårdens raka motsats, nämligen ett gigantiskt pågående nybygge: Busholmen. Det blir en förflyttning i tid och rum som heter duga.

Marc säger till mig att han älskar det här stället, eftersom det skiftar utseende i rasande takt. Hus ploppar upp som de berömda svamparna ur jorden. Och så finns här, enligt honom, Helsingfors fulaste skulptur: Tommi Toijas Bad bad boy.

Tommi Toijas skulptur Bad bad boy (Foto: Marc Aulén) Under Tommi Toijas skulptur Bad bad boy Bild: YLE/Peter Lüttge Bad Bad Boy,peter lüttge,Tommi Toija

Tommi Toijas skulptur Bad bad boy Tommi Toijas skulptur Bad bad boy i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bad Bad Boy,Tommi Toija

Jag kan inte helt hålla med honom. Jag tyckte faktiskt om den, när den för två år sedan stod vi salutorget och kissade i kolerabassängen. Den där fula treenigheten bestående av Alva Aaltos vita marmorkub, det på något sätt krympta pariserhjulet och så den där kissande pojkjätten.

Mycket var bättre förr. Till exempel Bad bad boy på sin ursprungliga plats. jonas karlsson fotograferar Bad Bad Boy statyn Bild: Yle/Parad Media bad bad boy,efter nio,jonas karlsson,staty

Ful eller inte ful, sak samma. Sommaren i city hade en otroligt fin dag i staden Helsingfors med en otroligt bra ciceron. Tack, Marc, för att du tog mig med till ditt Helsingfors. På en av sommarns absolut vackraste och varmaste dagar. Vi skall hålla utkik efter din bok, när statsrådets kansli tillåter att du släpper den.

Marc Auléns webbplats, där du kan se allt han håller på med, hittar du här: marcaulén.com.

Årets äppelskörd ser än så länge ut att bli hyfsad. Nu hänger det på vädret. En enda hagelskur och allt arbete som äppelodlare lagt ner kan vara förgäves.

På Brödtorp i Pojo står äppelträd med dignande grenar på rad. För tre år sedan satsade gården på en ny äppelodling och där finns i dag totalt 6 800 äppelträd av fem olika sorter.

Om några veckor är en del av äpplena redo att skördas. Det här är lite tidigare än vanligt.

Äpplena blir söta och goda av solsken. Ett ljusgrönt äppel hänger på en gren. I bakgrunden syns en lång rad med äppelträd. Bild: Yle/Malin Valtonen brödtorp,Pojo, Raseborg,Raseborg,Västnyland,äppel,äppelodling,äppelträd

- Äpplen får färg och blir söta och goda av solsken.

Skörden kan bli riktigt hyfsad i år så länge inte vädret ställer till det, säger Ernst Knape. En enda hagelskur kan förstöra hela skörden.

Mycket arbete kvar när skörden är förbi

På Brödtorp plockas äpplena ner för hand. Lådorna körs sedan till en sorteringshall och sedan distribuerar den stora handelskedjan Kesko den största delen av äpplena.

Alla äpplen på Brödtorp plockas för hand. Några grönröda äppel hänger på en gren. Bild: Yle/Malin Valtonen brödtorp,Pojo, Raseborg,Västnyland,äppel,äppelodling,äppelträd

- Det är ganska mycket pyssel innan det blir ett äppel.

Beskär inte träden för mycket

Gustaf Knape rekommenderar ändå inte att man beskär sitt äppelträd hemma i trädgården lika mycket som de gör på äppelodlingen. På fältet av äppelträd sköter man träden så att de ska ge frukt och inte för att de ska vara vackra för ögat, menar Knape.

- Beskär äppelträdet i trädgården som ett prydnadsträd. Jag tror nog det kommer nog tillräckligt med äpplen ändå.

Gustaf och Ernst Knape odlar äppel på Brödtorp i Pojo. Gustaf och Ernst Knape står vid några äppelträd i Brödtorp. Bild: Yle/Malin Valtonen brödtorp,ernst knape,gustaf knape,Pojo, Raseborg,Raseborg,Västnyland,äppelodlare,äppelodling

- Går man hårt åt med beskärningssaxen så får man jobba hårt länge. Ju mer man beskär desto mera växer det.

Brödtorp odlar också svarta och röda vinbär. Gården provar också på att odla havtorn och buskblåbär.

Gästhamnarna tar i medeltal nästan 20 euro i hamnavgift per dygn, visar Yle Nyheters kartläggning. Vill man besöka de större gästhamnarna ska man vara beredd att betala en hamnavgift på närmare 30 euro. Men samtidigt som hamnavgifterna stigit har också servicen blivit bättre.

Yle Nyheter har kartlagt hamnavgifterna och serviceutbudet vid 175 gästhamnar vid den finländska kusten och skärgården. Längre ner i artikeln hittar du hela listan över hamnavgifterna.

Finlands dyraste gästhamnar ligger i Helsingfors och på Åland. På Skatudden i Helsingfors går hamnavgiften lös på 40 euro per natt om båten är under 40 fot lång. Vill du ligga med sidan till med en längre båt närmar sig priset 100 euro per natt.

På delad förstaplats kommer hotell Havsvidden i Geta på Åland där hamnavgiften också är 40 euro.

De här två hamnarna är ändå extremfall. För hela landet ligger hamnavgifternas medelpris på drygt 18 euro. Vid de mer välutrustade hamnarna, där el, vatten, duschar, bastu och internet ingår är hamnavgiften oftast närmare 30 euro.

Hamnavgifterna är dyrast på Åland och billigast längs med kusten i Bottniska viken. Men utbudet på service varierar också kraftigt mellan de olika gästhamnarna. Grafik över hamnavgifterna längsmed den finska kusten. Bild: Jyrki Lyytikkä. båtar,båtturism,Grafik,Gästhamn,hamnavgift,Skärgård,Skärgårdshavet,skärgårdstrafik,Småbåtshamn

Större efterfrågan på el och rinnande vatten

Orsaken är delvis den allmänna kostnadsökningen, men en allt större efterfrågan på bättre service vid gästhamnarna spelar troligtvis en större roll.

- Världen går framåt och också båtarna blir bekvämare, säger Herrick Ramberg, som driver flera gästhamnar i Skärgårdshavet, bland annat i Nagu och Korpoström.

Ramberg berättar att båtgästerna förväntar sig att hamnarna kan erbjuda el, soptjänster, rena toaletter, duschar och bastu.

Flera gästhamnar tar fortfarande en extra avgift för att koppla båten till landsström. Tillgång till el har ändå blivit en av de mest grundläggande serviceformerna i gästhamnar. I Yle Nyheters kartläggning utgår vi från gästhamnspriset med elavgiften medräknad. landströmskablar i gästhamnen Porkala Marin. Bild: Niklas Evers Brygga,elektricitet,flytbrygga,Gästhamn,kablar,kraftkällor,Landström,Porkala Udd,Småbåtshamn

- Här avviker de finska hamnarna från gästhamnar i Sverige, vi har alltid en bastu. Folk har också blivit mer miljömedvetna och frågar ofta efter en diskplats, vilket inte var så vanligt tidigare.

God service lockar mer än billiga naturhamnar

Vid Porkala gästhamn i Kyrkslätt har Jörgen Ek precis gasat in i en spilta med sin motorbåt. Han tvekar inte på frågan om vilken service en gästhamn måste ha.

- Bastu är det viktigaste! Ström är också viktigt så man kan se på tv utan att fundera på hur länge batteriet håller, säger Ek.

Han har i flera år åkt med på skärgårdsresor i sina föräldrars motorbåt. Men naturhamnar är han inte van vid, istället är det servicehamnar som lockar.

- En gång för kanske tio år sedan var vi i en hamn utan bryggor, där man måste ankra. Men det är enda gången.

Jörgen Ek kör tycker om att köra hårt med motorbåt. Då han är med och övernattar i större båtar föredrar han välutrustade gästhamnar. Jörgen Ek framför sin Buster-båt i Porkala Marin. Bild: Niklas Evers Gästhamn,jörgen ek,Motorbåt,motorbåtar,Porkala,Porkala Udd,Småbåtshamn

Båtägarna blir fler och säsongen längre

Trots att priserna har stigit anser Ramberg att gästhamnarna inte överprissätter sina tjänster. Han jämför gästhamnarna med campingplatser där priset för liknande tjänster ofta är högre.

- Båtägarna har konstant blivit flera men hur de använder sina båtar förändras. Det verkar ha blivit vanligare att en båt används av flera familjemedlemmar och generationer.

Då fler människor rör sig i farlederna växer också turistnäringen i skärgården.

Hannele och Markku Manninen har varit ute och seglat i skärgården i tre veckor. De säger att gästhamnspriserna varierat mycket under resan mellan Esbo och Nagu. Hannele och Markku Manninen tankar sin motorseglare i Porkala gästhamn. Bild: Niklas Evers båtfolk,fritidsbåt,Gästhamn,hannele manninen,markku manninen,Markku Manninen,Motorbåt,motorbåtar,Nauticat Yachts Oy,Porkala Udd,Segelbåt,seglare,Småbåtshamn

- Gästhamnarna strävar efter att kunna erbjuda tjänster redan från tidig vår till sen höst, säger Ramberg.

Här spelar också de moderna lättskötta och välutrustade båtarna in. Med en välfungerande båt går det att röra sig på sjön både tidigt på våren och sent på hösten. Dessutom har allt flera privatpersoner börjat ställa sina båtar på varv. Båtarna underhålls då i uppvärmda hallar och kommer tidigare ut på sjön.

- Båtturismen har till en del blivit tidigare än den var då de flesta låg under sina presenningar och skrapade och slipade sina båtar. Samma gäller hösten, i Nagu finns det vissa båtar som kommer hit ännu i november.

Trängre skärgårdshav konkurrerar med Åland

I Yle Nyheters kartläggning av gästhamnar och deras hamnavgifter var Skärgårdshavet det hamntätaste området med 69 hamnar.

Enligt Ramberg råder det en viss konkurrens mellan hamnarna, men han menar att det jämnar ut sig i längden. Ett större utbud kan leda till att flera båtfarare stannar i Skärgårdshavet, vilket mest påverkar gästhamnar längre bort.

- Jag tror att Åland drabbas mest av det här. Semesterdagarna är räknade och man planerar sina rutter noggrant. Blir det en extra övernattning i Skärgårdshavet kan det bli en natt mindre i den åländska skärgården.

Båtbränslet är ofta dyrare än bränslet i servicestationer på land. Enligt en tidigare granskning av Yle Nyheter kostar bensinen på havet i genomsnitt 20 cent mer än på land. Tankningsbrygga i Porkala. Bild: Niklas Evers bensin,Bensinstation,bränslepris,båtbränsle,båtmack,distributionsstationer,Gästhamn,servicestationer,sjömack,sjömack¨,Småbåtshamn,tankbilar,tankning (bränsle),tankningsbrygga

Båtturismen på sparlåga i Österbotten

Medan gästhamnarna ligger tätast i Skärgårdshavet är det glesare i Österbotten.

I hela Bottniska viken, från Torneå till Raumo, hittade vi 42 gästhamnar. Flera av dem är antingen kommunala bryggor eller besöksbryggor i anslutning till caféer och krogar. Lika omfattande service som hamnarna i Skärgårdshavet har, med duschar, bastu och sugtömning är mer sällsynt längre norrut.

Också prisnivån sjunker då man reser norrut. I Bottniska viken låg den dyraste hamnavgiften på 26 euro och medelpriset var knappt 14 euro per dygn, ungefär 9 euro billigare än medelpriset på Åland där hamnavgifterna är dyrast.

Många gästhamnar erbjuder sugtömningssystem för båtarnas septitankar. Sugtömningen ligger ofta i närheten av tankstationen. Ett sugtömningssystem i Porkala gästhamn. Bild: Niklas Evers avloppsvatten,Brygga,flytbrygga,Gästhamn,Septiktank,Sugtömning

175 gästhamnar med i kartläggningen

Kartläggningen omfattar 175 gästhamnar och -bryggor.

Vi har tagit med hamnar som är märkta på sjökortet med toalett och bryggplats som lämpar sig för övernattning. Med på listan finns också hamnar med bränsleförsäljning som erbjuder övernattningsmöjlighet.

Vissa mindre hamnar saknar prislistor för övernattning eftersom de i första hand erbjuder förtöjningsplatser dagtid. Dessa hamnar är märkta med *) Fri dagsförtöjning.

Skriv gärna i kommentarsfältet om du upptäcker fel i listan eller om din favorithamn inte finns med.

((vis:1093513))

Sompasauna är säkert Helsingfors vildaste och galnaste allmänna bastu. Den är som direkt tagen ur en film av Aki Kaurismäki.

Bastun är belägen långt ute på en udde i det före detta hamn- och industriområdet Sumparn i Helsingforsstadsdelen Sörnäs. Ett område som skall bebyggas med hus och tusentals bostäder. Men än så länge är det ett urbant ingenmansland.

Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Det är inte alldeles lätt att hitta fram till bastun. Du måste lirka dig fram mellan ett kolkraftverk och gamla gasklockor, förbi skrotbåtar och grusupplag. I fjärran ser du ett litet café mellan två containrar med det underbara namnet Ihana Kahvila.

Vänster om det dyker en elefantskulptur byggd av järnskrot upp och där bredvid några ruckel: välkommen till Sompasauna.

Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Bastun, som byggdes för första gången av talkokrafter är 2011, hann både rivas av staden och skuffas i havet, men har byggts upp igen år efter år. Den var i början ett svartbygge och när staden lät riva den så skedde det med motiveringen: om staden river romska läger måste också sådant som medborgarbastun bort.

Numera har föreningen Sompasaunaseura ett hyresavtal med staden. Du måste skynda dig om du vill uppleva den galna bastun i Fiskehamnen. På hösten startar byggandet av vägnätet i området och i början av nästa år börjar sedan husbyggen.

Stranden är brant och stenig. Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Det är alltså den sista sommaren du kan njuta av bastubad på den här urbana trädesmarken. Om bastun uppstår någon annanstans får framtiden utvisa.

Avtalet till trots är bastun fortfarande avgiftsfri. Det är alltså fritt fram för vem som helst att komma dit och bada bastu när som helst om dygnet. Om du har tur är den färdigt eldad, om inte, måste du elda den. Om du har tur finns det färdigt sågad bastuved, om inte, måste du såga eller yxa till den ur högen av skräpved som ligger på en hög.

Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Det finns faktiskt två olika bastur: en pytteliten, som rymmer tre till fyra personer och som kan vara omänskligt het, och en större med bänkar på bägge sidor om ugnen och fönster där man kan se ut över Högholmen, Skatudden, Tjärholmen och Norra hamnen.

Ur den stora bastun har man en fin utsikt. Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Stämningen bland de badande är otroligt avslappnad. Det finns gamla stolar och soffor man kan vila sig på. Det finns också en grill man kan laga bastukorv på. Det som däremot inte finns är ett omklädesrum, en affär i närheten eller en fin strand.

Stranden är brant och stenig men någon har byggt en trappa ner till vattnet som är djupt och rent. Det finns många någon som har byggt både det ena och det andra här. Allt är härligt improviserat och charmigt ruffigt.

Det finns helt tydligt folk som tar hand om området. Det är stökigt men inte alls skräpigt. Folk tar också hand om vilsekomna turister som inte vet hur man skall bete sig. Och det är förstås också svårt att veta. Här finns nämligen inga skrivna regler eller bastupoliser.

Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Sompasauna i Helsingfors Bild: YLE/Peter Lüttge Bastu,sompasauna

Män och kvinnor badar gemensamt. Man får bada hur man vill: naken, med handduk eller badkläder på. När jag var där fanns det unga och gamla på plats. Några turister, men de flesta var Helsingforsbor. En man gick i vattnet tillsammans med en hund. Det skulle inte kunna hända vid de andra allmänna basturna i Helsingfors.

Överhuvudtaget är den här bastun ett bra alternativ till andra mera flashiga allmänna bastur i Helsingfors, så som den minst sagt tråkiga Kulturbastun vid Hagnässtranden eller skrytbygget Löyly på Ärtholmen. 15 respektive 19 € för ett bastubad är också rena rama turistpriser.

Då köper jag hellre en six pack för pengarna och badar bastu gratis i Sompasauna och hoppar i plurret med blicken på isbrytarna. Så länge det ännu går.

Sompasauna

Snart blir det möjligt att också köpa lokalt tillverkad cider i Västnyland. Ekta bryggeri i Ekenäs tar vara på intresset för små bryggerier och startar med två olika cidersorter.

Bryggeriet i Bryggerigården i Ekenäs har alldeles nyss haft besök av tullen som kontrollerade att det skattefria lagret är i skick. I slutet av veckan är det Valviras tur att göra ett kontrollbesök och efter att leveranserna av slangar och kompressorer har anlänt är bryggeriet redo att köra i gång verksamheten.

Inte lik butikscidern

Bryggeriet satsar främst på att göra cider, säger den ena delägaren Dave Huldin.

- Det känns som om det finns ett överflöd av öl nuförtiden och det är svårt att uppnå en wow-effekt med den. Cidern är en klassisk dryck som tyvärr har misshandlats en hel del den senaste tiden.

Bryggeriet har två tankar som rymmer 1 000 liter och två tankar som rymmer 400 liter. Utrustning i ett ciderbryggeri. Bild: Yle/Minna Almark bryggerier,cider,ciderbryggeri,dryckesvaruindustri,Ekenäs,ekta bryggeri,Västnyland

Både han och bryggeriets andra delägare Jonas Salminen tycker om torr cider och det kändes därför naturligt att satsa på det.

- Den är smakmässigt långt från det som vi kallar cider i butiken. Den är ofta gjord av äppelkoncentrat eller äppelvin och har ingenting att göra med klassisk engelsk eller fransk cider.

Bryggeriet tar emot överblivna äpplen

Planen är att göra en svagare standardcider som säljs i matbutiker och en starkare cider som säljs i Alko. Den starkare premiumcidern kommer att lagras på ekfat för att få mera karaktär.

Premiumcidern lagras på ekfat från Frankrike. Tunnor på rad i ett bryggeri. Bild: Yle/Minna Almark bryggerier,cider,ciderbryggeri,cidertunna,Ekenäs,ekta bryggeri,Tunna,tunnor,Västnyland

Dessutom kommer bryggeriet att producera äppelmust och äppelläsk.

- Äppelmusten och premiumcidern kommer så långt som möjligt att tillverkas på lokala äpplen, säger Dave Huldin.

Han hoppas att folk i närområden hjälper till med att samla in äpplen. Ekta bryggeri planerar att föra ut korgar till olika gårdar som folk får fylla med de äpplen som de inte behöver.

Dessutom kommer bryggeriet att ordna mustningsdagar.

- Då får man komma och musta sina äpplen och vi tar hälften av musten som betalning.

Nu börjar experimenten

Premiumcidern ska lagras i ungefär ett halvt år medan standardcidern blir färdig på ett par månader. Standardcidern kommer förhoppningsvis till försäljning i slutet av september, säger Dave Huldin.

- Men det brukar inte alltid gå som man har tänkt, så vi får se.

Ekta bryggeri finns i Bryggerigården i Ekenäs. Bryggerigården i Ekenäs. Bild: Yle/Minna Almark bryggerier,bryggerigården i ekenäs,cider,ciderbryggeri,Ekenäs,ekta bryggeri,Västnyland

Varken Dave Huldin eller Jonas Salminen har något färdigt recept som de följer, utan de provar sig fram. Utmaningen är bland annat att hitta rätt sorts äppelsort som fungerar i produktionen.

- Det är nu som den roliga tiden börjar och vi får experimentera. Vi har provat lite hemma, men det är nu som vi ska ta fram recepten.

Intresset för lokala produkter håller i sig

Intresset för lokala produkter har redan en längre tid varit stort och Dave Huldin upplever att det även gäller cider. Också intresset för små bryggerier är stort, säger han.

- Jag tror att allt som har med lokalt handarbete är inne. Folk har tröttnat på stora volymer och söker i stället specialprodukter. Dessutom reser folk mycket och det gör att de har ett större intresse för mat och dryck.

Det finns de som av olika orsaker hellre hyr än köper en sommarstuga, vilket innebär att stuguthyrningsverksamheten är en mer eller mindre säker inkomstkälla för hyresvärden.

- Lite senare än vanligt har folk bestämt sig, men juli har gått jättebra och augusti är fullbokad, säger Anne-Maj Johansson på Stor-Pellinge i Borgå.

Åtminstone tre orsaker

Populariteten att hyra stuga istället för att investera i en egen ser ut att hålla i sig. Orsakerna kan vara många.

Den främsta är väl det faktum att man under sina fyra eller fem dyrbara sommarsemesterveckor slipper renoverings- och trädgårdsarbete. Istället kan man till hundra procent satsa på gemenskap och rekreation.

En annan orsak till att hyra istället för att köpa, är att man inte har råd eller inte helt enkelt vill investera i ytterligare en fastighet.

En tredje orsak kan vara den, att man inte vill binda sig till en och samma plats utan istället satsa på omväxling.

Ingen vedhuggning nödvändig i hyrd stuga. Bastuved. Bild: Yle/Rolf Granqvist bastukväll på strömsö,bastuved,brännved,ved

Återkommande hyresgäster

Anne-Maj Johansson har två stugor på två separata holmar samt en stuga på Stor-Pellinge.

- Många hyresgäster återkommer år efter år. Ibland har de kanske ett mellanår. De flesta av hyresgästerna är nog finländare och ofta också från den östnyländska regionen eller nära ifrån, men visst har jag också haft gäster från Tyskland, Japan och USA, säger Johansson.

Gäster från insjöfinland

Mikael och Camilla Sundbäck från Sundö gård på Pellinge har likaså haft fullbokat under hela sommaren. De flesta som hyr är rätt nära ifrån, men det händer också att människor från inlandet vill tillbringa sin semester i finsk havsmiljö.

- Vi har haft motorcykelburna gäster från St. Michel och vi har haft folk från insjöfinland, men också gäster från Borgå. Ofta återkommer samma gäster år efter år, säger Camilla Sundbäck.

(Arkivbild) En av de stugor som konflikten kring Sandbacka Vind i Vörå handlar om. Bild: YLE/Marcus Lillkvist rantatien lomamökit,uthyrningsstuga,uthyrningsstugor,vörå,österbotten

En liten förändring jämfört med tidigare år, är att hyrestiderna i år har varit längre.

- De som vill hyra stugan för en vecka eller två har varit fler än tidigare. I år har vi inte alls haft hyresgäster som velat hyra stugan för bara några dagar eller ett veckoslut, säger Sundbäck.

Just nu håller paret Sundbäck på med att rusta upp en ny stuga, men den kommer med i utbudet först nästa år. Den stugan kommer man att kunna hyra endast årsvis.

Strand på midsommar Bild: Yle midsommar,midsommarfirande,sol,solnedgång,sommar,sommarstuga,stugor

En säker marknad

Jordbrukaren Bo-Johan Johansson i Tirmo i Borgå har hyrt ut stugor i cirka 30 år redan. Inte mycket har förändrats under den tiden.

- Det är en rätt så säker marknad. Det beror på att Helsingforsregionen ligger så nära. Vårt läge är definitivt en fördel för verksamhet av det här slaget, säger Johansson.

Eftersom Johansson valt att hyra ut stugorna årsvis, är det inte ofta det är utlänningar som vill hyra en stuga.

- Jag skulle säga att hälften av hyresgästerna kommer från huvudstadsregionen och hälften från den östnyländska regionen, säger Johansson.

Att Johansson valt att hyra ut stugorna på årsbasis, har med den övriga verksamheten på hans gård att göra.

- Det skulle bli för arbetsdrygt att hyra ut stugorna veckovis. Det övriga arbetet skulle lida. Nu blir det tid över också för annat arbete, säger Johansson.

Bo-Johan Johansson Jordbrukare Bo-Johan Johansson i Tirmo i Borgå. Bild: Yle/Fredrika Sundén bo-johan johansson

Hur bättre marknadsföra?

Någon exakt statistik över hur uthyrningen av sommarstugor lyckats i år i regionen Östnyland, är svår att få fram. Orsaken är att de flesta hyr sin stuga dirket av uthyraren, säger turism- och marknadsföringschef Sari Myllynen vid Borgå stads turistbyrå.

- Vi är ju egentligen ingen förmedlare i ordets rätta bemärkelse. Resenärer och turister tar ofta kontakt dirket till stugägarna, i synnerhet efter det att Borgå stads webbplats förnyades, säger Myllynen.

På Borgå stads webbplats hänvisar man till fyra olika stuguthyrningsajter - mökit.fi, nettimokki.com/, vuokraovi.com och mokkihaku.com.

- Vi måste kanske kontakta hyresstugägarna i höst för att se över hur vi bäst kunde marknadsföra stugorna och göra det så lätt som möjligt för turister och semesterfirare att hitta stugor i Östnyland, säger Myllynen.

Sommarstuga i Sahalahti Bild: Arja Lento/Yle sjö,sjölandskap,sommar,sommarstuga,strand,strandstuga

Vädrets makter

Marknadsföring i alla ära, men om sommaren ser ut att regna bort? Hur påverkar det affärsverksamheten?

- Visst spelar vädrets makter in - i synnerhet i midsommartider. Då väntar man på meteorologens prognoser och bestämmer sig först efter det om man ska hyra en stuga eller inte, tror Anne-Maj Johansson på Stor-Pellinge.

Camilla Sundbäck på Pellinge säger också hon att vädret kan spela in.

- Om det kommer en ny kund för att se på vår stuga och det råkar regna just den dagen, så visst är det ganska svårt då att få stugan att se lockande ut, säger Sundbäck.

nattbild av sommarstuga Bild: Pekka Kauranen. fullmåne,glesbygd,landet,mörker,natt,service,sommarstuga,stockstuga,stuga,vinter

Den nya alkohollagen kommer att ha en stor betydelse för små bryggerier. Det säger Daniel Kawecki som är vd för Svartå Bryggeri. Både distributionen och produktionen blir lättare och effektivare. Men för tillfället verkar den nya lagen dröja.

Den nya alkohollagen kommer att innebära många förändringar. För de små bryggerierna är det främst möjligheten att sälja sina produkter direkt till kunderna som har betydelse, säger Daniel Kawecki som är vd på Svartå Bryggeri.

- En av de viktigaste sakerna i lagförslaget är att vi kan sälja direkt till besökare i bryggeriet. Det innebär att vi slipper all distribution och logistik när man ska köra ut ölen till butiker och restauranger. Det är en stor del när man är en liten producent.

Anders Bäckam och Daniel Kawecki från Svartå Bryggeri. Anders Bäckman är Svartå bryggeris bryggare och Daniel Kawecki (t.h.) är vd. Bild: Yle/Tove Virta anders bäckman,bryggeri,daniel kawecki,malt,raseborg,svartå,svartå bryggeri,svartåöl,västnyland,öl

Han menar att det är en win-win-situation då kunderna kan komma till bryggeriet och få en trevlig upplevelse samtidigt som de kan köpa med sig en låda öl.

Mellanhänder försvinner

Dave Huldin är delägare i det nystartade Ekta Bryggeri i Ekenäs, som ska tillverka cider. Han säger också att lagförändringen har en stor ekonomisk betydelse.

- Vi slipper alla mellanhänder och framför allt Alkos ganska saftiga mellanhand. Det är en fördel för ett bryggeri som har en så liten volym som vi har.

Mera alkohol ger godare smak

Enligt förslaget kommer den nya alkohollagen också att göra det möjligt att sälja produkter med upp till 5,5 procent alkohol i matbutikerna. I dag är den högsta tillåtna alkoholprocenten 4,7.

Dave Huldin. Dave Huldin utanför det gamla bryggeriet i Ekenäs. Bild: Yle/Minna Almark bryggerier,ciderbryggeri,dave huldin,Ekenäs,ekta bryggeri,Västnyland

Ekta bryggeri i Ekenäs planerar att göra två olika cidersorter - en som ska säljas i matbutiker och en som säljs i Alko.

Om alkohollagen ändras ger det möjlighet åt Dave Huldin och hans kompanjon Jonas Salminen att tänka om gällande cidertillverkningen.

- Det kan hända att vi gör om vår standardcider så att den får en högre alkoholhalt och samtidigt får en mer komplex smak.

Huldin menar att de bästa dryckerna har en alkoholhalt mellan 5 och 6 procent.

- Då får man ut mest smakmässigt.

Här tappas cidern på flaska och får etikett på Ekta Bryggeri i Ekenäs. Utrustning i ett ciderbryggeri. Bild: Yle/Minna Almark bryggerier,cider,ciderbryggeri,dryckesvaruindustri,Ekenäs,ekta bryggeri,Västnyland

Dave Huldin hade samtidigt önskat att den tillåtna alkoholgränsen i matbutikerna skulle höjas ännu mer.

- Vi har planerat att vår premiumcider får en alkoholhalt på mellan 6 och 7 procent. Så den kommer enbart att få säljas på Alko.

Alla recept blir småningom starkare

Svartå Bryggeri försökte i början tillverka öl med olika alkoholhalter. Men eftersom det blev för krångligt har bryggeriet hållit sig till öl under 4,7 procent alkohol.

Det här kommer troligtvis att ändras i och med den nya alkohollagen, säger Daniel Kawecki. Det är nämligen ett faktum att de flesta öl blir bättre om man har en alkoholhalt en bit över 5 procent, menar han.

- På något års sikt igenom kommer vi säkert att börja ändra våra recept så att de får en något högre alkoholprocent och så att det går att sälja samma öl till både butiker och restauranger.

Svartå Bryggeris öl kommer troligtvis att bli starkare efter att den nya alkohollagen träder i kraft. Svartåöl. Bild: Yle/Tove Virta bryggeri,raseborg,svartå,svartå bryggeri,svartåöl,västnyland,öl

Tidtabellen är fördröjd

Det var meningen att den nya alkohollagen skulle godkännas i början av år 2017. Men nu verkar det som om tidtabellen är försenad. Men Daniel Kawecki tar fördröjningen med ro, även om han hade hoppats på snabbare ryck.

- Vi har hållit tummarna för att lagen skulle gå igenom vid årsskiftet så att vi hade kunnat förbereda oss inför nästa sommar. Men vi väntar tålmodigt och vi har inte gjort några större förändringar ännu eftersom vi vet att beslutsfattande inte alltid är effektivt.

För Ekta Bryggeri har fördröjningen inte heller något större inverkan, säger Dave Huldin.

- Vi har ju varit inställda på den gamla alkohollagen.

Huldin är nöjd över att den nya alkohollagen överhuvudtaget är på kommande och han väntar tålmodigt på den.

- Vi utgår från vår ursprungliga plan och anpassar oss till vad som händer sedan.

Alla borde ha rätt till betald semester, också vi som arbetar på visstids- och frilansbasis. Det tjänar både individen och samhället på.

“Tillbaka från semestern”-uppdateringarna haglar tätt på sociala medier, varvat med bilder på stränder och frukostar upplagda av dem som fortfarande får kalla sig lediga. Det skämtas om glömda lösenord och obönhörliga väckarklockor, men på ett sätt som andas munterhet: “Nu går vi tillbaka till vardagen”.

En utandning är till ända, en inandning kör igång. För vissa.

Bilder i stil med denna, försedda med texten: "Så här känner jag mig när jag är tillbaks på jobb efter semestern" är en vanlig syn på sociala medier dessa dagar. Lappugglor på Högholmen Bild: Högholmen/Kirsi Pynnönen-Oudman högholmen,lappuggla,uggla,ugglor

Själv känner jag att en stor del av luften sitter packad som en sten högt upp i bröstkorgen, och jag undrar hur många vikarier, visstidsanställda och frilansare där ute upplever samma sak.

Som inte fått den där semestern tilldelad sig, som en naturlig del av ett fortlöpande arbetsavtal. Som borde ha förstått att göra rum för den själv, mellan studieprestationer, examinationer, arbetssökande, deadlines och genomförande av de arbetsuppgifter man för tillfället har på sina axlar.

Som inte känt sig berättigade till att vika rum för ingenting i kalendern, eller inte haft ekonomisk möjlighet att göra det.

Närbild på dator och smarttelefon. Bild: Yle / Laura Mainiemi arbete,bolaget,dator,kioski,kontorsarbete,kontorsbild,laptop,om yle,smart phone,smarttelefon,yle

Jag lovar, jag är inte bitter för min egen del. Det är en otrolig lyx att ha ett sommarjobb, speciellt ett som både är givande och har att göra med ens utbildning. Det är en lyx att få frilansuppdrag inom en bransch som intresserar.

Det är en förmån att leva i ett land där semester faktiskt ses som en rättighet. För dem som har ett jobb.

Och det är här vi når den springande punkten: jag tycker inte det borde krävas ett jobb för att man ska ha rätt till semester.

Jag tycker att vi alla borde ha rätt till semester och att samhället borde betala oss för det.

I vems intresse är det att vi vilar? Vårt eget, förstås, men i lika hög grad hela samhällets.

Välutvilade människor är friskare och kräver lägre sjukvårdskostnader. Välutvilade människor orkar se framåt och vara innovativa, istället för att bara springa på i samma spår. Välutvilade människor löper mindre risk för att bli apatiska eller fastna i långtidsarbetslöshet.

Nej, jag har inga siffror. Men detta säger väl sig självt?

Cykel på badstrand i Kimito. Bild: Yle/Monica Forssell badstrand,cykel,cykling,kustrutten,semester

Enligt vårt nu rådande system ser vi vilan, eller semestern, som belöning efter utfört arbete. Arbete först, semester sedan. Har man fast anställning någonstans fungerar det, eftersom cyklerna är schemalagda.

Men om ingen är skyldig att ge dig semester, att betala dig för att vara ledig, är det väldigt svårt att ta sig rätten att vara det. Du skulle alltid kunna jobba lite mera, förtjäna lite till, få en punkt till på cv:n, innan du tar paus.

I en tid då allt fler av oss arbetar under visstidskontrakt eller på frilansbasis skulle vi behöva ett nytt system för att undvika att folk kollapsar av stress och överarbete helt totalt.

Med den goda onyttan föds engagemang. Vilan hjälper oss skilja allt som kan göras från vad som ska göras.― Tomas Sjödin, "Det händer när du vilar"

Mitt blygsamma förslag är en social förmån som garanterar alla anställningslösa medborgare semester i åtminstone två veckor per år. Under de här två veckorna skulle man få sin utkomst tryggad av staten, men på villkoret att man faktiskt är ledig. Inte frilansar, inte söker jobb, inte tackar ja till oväntade arbetsturer.

Jag pratar inte om att få stöd för att kunna resa till Thailand eller köpa segelbåt eller ens gå på nöjesfält.

En plats för avslappning Bild: Yle/Roger Källman hängmatta,rehabilitering,turism,vörå-maxmo,wikman,wwoof,änglagård,österbotten

Jag pratar helt enkelt om att bli uppmuntrad av samhället till att göra ingenting, en stund. Jag påstår inte heller att de här pengarna ska tas från andra redan utsatta grupper, utan från dem som redan har.

Att göra ingenting borde nämligen inte vara en lyxvara, förunnat bara dem som haft turen att få en tillräckligt lång anställning.

Att göra ingenting, att vila, att slappa med jämna mellanrum borde vara en mänsklig rättighet.

Vilan är inte jämlik när vissa kan räkna med full lön och semesterpenning, medan andra jobbar hela året utan samma möjligheter. Gällande unga människor är det lätt att säga att man måste “pay ones dues”, alltså slita hårt för att kunna njuta av det senare, men det här gäller inte alls bara unga.

Min 61-åriga svärmor måste också tillbringa sin “semester” med att fylla i blanketter om arbetslöshetsstöd, även om hon vet att hon får komma tillbaka till sitt gamla jobb på hösten. Det är inte samma sak som att bara ställa in autoreply på jobbmejlen och logga ut.

Kvinna sover på en soffa Bild: Yle/Nicole Hjelt läsa,soffa,sova,studerande,vila

Istället för att se vilan som något man kan få unna sig “sen” när arbetet är gjort, borde vi göra den till det den är: en förutsättning för att något ska kunna göras överhuvudtaget. En utgångspunkt, inte ett mål.

Arbeta från vilan istället för att vila från arbetet

“Arbeta från vilan istället för att vila från arbetet”, sade en klok rumskompis till mig redan mitt första studieår. Då tyckte jag att det lät som trams, arbetet måste ju vara grundläget: världsförbättrandet, levebrödet, kampen!

Nu tror jag mer på rytm och andning - in och ut. Det tjänar både individen, samhället och arbetet på. Och jag vill tro att alla ska ha rätt att leva på det sättet.

Texten uppdaterades 10.35. Rubriken är ändrad från "jämställd" till "jämlik" för att undvika missförstånd.

Efterfrågan på fritidsbostäder i Östnyland är god, och det skulle gärna få finnas mera objekt till salu. Stugor vid havet har speciellt god åtgång.

Om man är på jakt efter en egen sommarstuga i Östnyland är det inte sagt att man hittar sin drömstuga i en handvändning.

Områdesdirektör för Aktia bostadsförmedling Östnyland, Saara Murtovaara, säger att efterfrågan på fritidsbostäder är bra just nu, och att det gärna skulle få finnas fler hus till salu.

- Det är kanske färre objekt till salu nu än tidigare.

Murtovaara sköter hela regionen och hon säger att det inte är någon större skillnad mellan kommunerna när det kommer till stugförsäljningen.

- Efterfrågan på sommarstugor är bra på alla ställen.

Trots ekonomiskt kärva tider har fritidsbostäderna en bra åtgång i regionen, och det kan bero på att det är en hel del Helsingforsbor som köper sommarstugor i regionen.

- Inkomstnivån är lite högre där och de har möjlighet att köpa stugor.

Östnyland är idealiskt för Helsingforsbor, eftersom det går snabbt och smidigt att komma hit med bil. Det går i bästa fall på bara en timme, och enligt Murtovaara är två timmar den magiska gränsen som en sommarstugeägare kan tänka sig att köra för att komma ut till sitt sommarställe.

Lyxigt eller asketiskt

Det är svårt att säga vad folk är ute efter när de köper en sommarstuga eftersom det varierar väldigt mycket, säger Murtovaara.

- En del vill ha något förmånligt, och då är det inte så värst stor skillnad på bekvämligheten. Men sedan finns det sådana kunder som vill ha vatten och el färdigt.

En del vill ha vattenklosett, dusch, internet och hela baletten medan människor i motsats vill ha det asketiskt och enkelt ute på stugan.

Närheten till havet är viktig med tanke på fritidshusets attraktionsnivå bland köpare.

- De sommarstugor som finns på torra land har lidit mest med tanke på prisutvecklingen. De är svåra att sälja om priset inte är väldigt förmånligt. Nästan alla andra typer av sommarstugor har hållit sitt pris.

En del vill ha en egen holme och båt. En livboj i havet med segelbåtar som bakgrund. Bild: Yle/Lucia Catani Livboj,Segelbåt,sommar,vatten

Skärgårdsmänniskorna hör till en viss kategori av köpare, de vill ha en egen holme och en båt.

Sommarstugan snäppet känsligare

Att köpa ett hus anses ofta vara det viktigaste köpet man gör i sitt liv, men att köpa sin sommarstuga kan vara ett ännu viktigare köp, har Murtovaara märkt.

- Det är till och med lite känsligare att köpa en sommarstuga. Här samlar jag min familj, barn och barnbarn och firar somrarna här. Det är mer närmare hjärtat.

En sommarstuga är ofta i intensiv användning under semesterveckorna och då vill man att stugan ska uppfylla ens krav och kännas som ett andra hem.

För den som vill köpa en stuga, lönar det sig att vara på alerten i maj och juni, eftersom de mest eftertraktade objekten är till salu då.

En sommarstuga i gott skick lockar köpare. sommarstuga Bild: www.sxc.hu landet,sommarstuga

- Det är alltid hetast före midsommaren eftersom folk oftast vill fira midsommaren på sin nya stuga. I maj och juni ökar antalet objekt till salu och då lönar det sig att slå till.

På hösten kan priserna vara aningen lägre, men någon rea är det inte fråga om. På hösten har de bästa objekten redan sålts.

Om man vill sälja sin stuga är det viktigt att man håller den i gott skick. Man behöver nödvändigtvis inte lägga pengar på renoveringar men ett målat uthus och en städig fasad är ett gott tecken i många köpares ögon.

- Om man själv vill köpa en sommarstuga lönar det sig noggrant att fundera på vad man vill ha stugan till och vilka krav man har.

De kommer till Österrike för att lära sig att ta hand om turister och bygga upp turismnäringen i det egna landet. Sedan flera år tillbaka jobbar sherpor från Nepal varje sommar vid flera alphyddor i Tyrolen.

Brittiska gäster på 2040 meters höjd. Efter en hel dags vandring serverar sherpan Ngima Doma en välförtjänt portion mat och en kall öl.

Vi befinner oss i alphyddan Anhalter Hütte, som ligger rätt så svårtillgänglig uppe i bergen ovanför den österrikiska staden Imst. Sedan mitten av juni är hyddan Ngima Doma Sherpas arbetsplats.

Enda sättet att ta sig till Anhalter Hütte är till fots. Enda sättet att ta sig till Anhalter Hütte är till fots. Bild: Yle/Johnny Sjöblom anhalter hütte,Imst (kommun),Sherpa,turism,Tyrolen,Österrike

– Här i Österrike kan jag lära mig språk och komma i kontakt med andra religioner och kulturer, säger den 22-åriga sherpan som nu arbetar i Österrike för andra sommaren i rad.

Välkommen arbetskraft

Stående vid spisen berättar Ngima att familjen har ett litet värdshus i byn Khumjung omkring 15 kilometer från Mount Everest. Därtill arbetar hon inom turismbranschen i huvudstaden Katmandu.

Under den här säsongen arbetar sherporna vid 26 olika alphyddor i Tyrolen och de får lön enligt gällande avtal inom branschen. För Ngima har månaderna i Österrike därför också en stor ekonomisk betydelse.

– I Nepal får jag ungefär 80 euro i månaden för samma mängd arbete som här vid stugan. Jobbet erbjuder alltså en bra möjlighet att spara pengar för framtiden.

Brittiska vandrare vid matbordet. Brittiska vandrare vid matbordet. Bild: Yle/Johnny Sjöblom Sherpa,turism,turister,Tyrolen,Österrike

Att göra sig av med de pengar man förtjänar är dessutom inte någon särskilt lätt uppgift vid Anhalter Hütte. Det enda sättet att ta sig till stugan är till fots och närmaste parkeringsplats ligger på en timmes avstånd.

När jag besöker stugan är dessutom den närmaste vägen avspärrad. På grund av störtregn ligger vägen under sten- och jordmassor och röjningen tar två till tre dagar.

En tre och en halv timmes vandring och 800 höjdmetrar skiljer nu stugan från närmaste väg. På grund av läget tar man med öppna armar emot den långväga arbetskraften.

– För en så här pass avlägset belägen hydda är det förbannat svårt att hitta personal. Det är nästan omöjligt att övertyga unga i regionen att ta ett jobb så här långt bort från civilisationen, säger stugvärdinnan Carmen Kathrein.

Utbildning viktigast

Det egentliga målet med sherpornas vistelse i Österrike är ändå varken att förtjäna mer pengar eller att se till att hyddorna får arbetskraft. Tyngdpunkten ligger främst vid utbildning.

– Målet är att Ngima och de andra sherporna ska se hur vi betjänar folk som vandrar i bergen och komma till rätta med de krav turister kan ha. Det må sen handla om allt från matlagning till inkvartering och renlighet. Allt det här hör till ett välskött värdshus, säger Kathrein.

Ngima Doma Sherpa och Carmen Kathrein tillreder mat för gästerna. Ngima Doma Sherpa och Carmen Kathrein tillreder mat för gästerna. Bild: Yle/Johnny Sjöblom carmen kathrein,nepal,ngima doma sherpa,Sherpa,turism,Tyrolen,Österrike

– Jag har själv vandrat i Nepal flera gånger och jag har ofta upplevt stora brister på den här punkten.

Nepalesiska sherpor har varit en vanlig syn i Tyrolen i många år. Bergsbestigaren Wolfgang Nairz som håller i projektet, säger att det enda riktiga problemet har varit att ordna arbetstillstånd för arbetskraften som kommer från ett land utanför EU.

– Såväl här i Tyrolen som i Nepal är människorna bergsfolk, så sherporna vet vad det handlar om. De är ivriga att lära sig och bra på att omsätta kunskapen när de väl är hemma igen.

Bergsbestigaren Wolfgang Nairz i sitt bergsbibliotek. Bergsbestigaren Wolfgang Nairz i sitt bergsbibliotek. Bild: Yle/Johnny Sjöblom Bergsbestigare,nepal,Sherpa,Tyrolen,Wolfgang Nairz,Österrike

För Nairz är Nepal något av ett andra hemland. År 1978 var han tillsammans med två andra bergsbestigare första österrikare uppe på toppen av Mount Everest. Ännu i dag besöker han Nepal flera gånger per år.

– När man rör sig i Nepal kan man genast se, vid vilka värdshus man har deltagit i utbytet, säger Nairz.

”Små kullar”

Det Ngima Doma Sherpa nu lär sig i Tyrolen vill hon också omsätta vid familjens värdshus.

– Folk som kommer hit förväntar sig att servicen alltid fungerar och det ska jag se till att den gör också vid vårt värdshus.

Ngima kommer nu att ta hand om vandrare vid Anhalter Hütte tills säsongen är över i slutet av september eller början av oktober.

Hon hoppas redan nu kunna återvända till Österrike också i framtiden. Här känner hon sig hemma trots det långa avståndet mellan Nepal och Tyrolen.

– Det är rätt lika här uppe i bergen. Fast min hemby ligger förstås ännu högre upp och bergen här är ju bara små kullar jämfört med hur det är där hemma, skrattar Ngima.

På söndag slår hundratals trädgårdar runt om i landet upp sina grindar. Det är dags får den femte nationella trädgårdsdagen, och i år deltar även Susanne Gustafsson från Kimito i evenemanget.

- Det är lite spännande, jo. Ibland har jag oroat mig för om folk bara kommer att se ogräset eller de ofärdiga projekten. Men jag tror det kommer att bli roligt, för de som kommer och tittar på en trädgård har ett intresse för trädgårdar. Då finns det alltid något att prata om, säger Gustafsson.

Gustafsson, som är medlem i Kimitoöns Trädgårdsklubb, är van vid att besöka andras trädgårdar och ser fram emot att själv få besök. På så vis får man nämligen idéer till hur trädgården kan förbättras.

- Förr hade vi ett stort grönsaksland, en plätt som vi fräste upp varje år. Sedan var det en person som berättade att hen hade grönsaksbäddar, och då behöver man bara rensa i bädden. Man kan ha täckmaterial i gångarna. Det är jag väldigt nöjd med.

Susanne Gustafsson. Susanne Gustafsson står nära en fågelbur med växtlighet. Bild: Yle/Adrian Perera Kimito,susanne gustafsson

Gustafsson höjde också sina blombänkar efter ett trädgårdsbesök, men medger att det inte stoppar familjens 6 månader gamla Jack Russel terrier Hugo från att böka omkring. Därför är drygt en tredjedel av den 2800 kvadratmeter stora trädgården Hugos, medan resten är avgränsad.

- Han gräver upp lite och möblerar om. Men det är det som är charmen med en trädgård: det händer hela tiden.

Bra år för trädgårdsordlare

Sommarens sol och regn har fått en stor del av Gustafssons trädgård att slå ut i blom. Lila Flox och ljusröd Malva står stolt i blomsterlandet och gulorange Tagetes sticker fram mellan gröna blad.

- Som du ser så är det väldigt grönt. Det har regnat lite och varit svalt på nätterna. Jag tycker det har varit ett bra år.

På grund av den snöfria vintern har vissa av Gustafssons perenner dött.

- Jag hade riktigt gamla Pioner. En del av dem har dött. Endel Flox strök också med. Jag hade en gammal Flox som jag fått av en vän och den har också dött. Men det är sånt man får vara beredd på när man har en trädgård.

Hugo nosar omkring i sin del av trädgården. I bakgrunden syns lila Flox i rabatten. Hunden Hugo nosar i gräset. Bild: Yle/Adrian Perera hunden hugo

Från teg till trädgård

Runt om i den stora trädgården växer otaliga blommor, träd och nyttoväxter. Rödskiftande kaneläppel och körsbär gungar från trädgränarna och elefantgräset rasslar i vinden. I mitten av trädgården finns en damm med en fontän och ett litet rödvitt lusthus som gett trädgården sitt namn.

- Den heter Villa Valmo för jag älskar valmon. Här inne växer det gurka och paprika, och ett jättelitet citrusträd. Vi ska se om det blir något av det. Det har en bra början: sju blad. Det räcker för att jag ska vara glad, skrattar Gutsafsson.

Gustafsson och hennes man Per-Erik köpte marken 1993. Då växte inte ett enda träd på tomten, allting var högt gräs. Med åren har paret planterat om och byggt till. Enligt Gustafsson har de gröna fingrarna och drömmen om en egen trädgård gått i arv från hennes farmor.

- Hon hade ett eget småbruk och jag brukade följa med henne som liten. Jag njöt av att vara med när hon klippte lök eller grävde bland blommorna. Min pappa är lika växtintresserad.

Släkt och vänner har satt sina spår i Villa Valmos växtlighet. Bland den gnistrande grönskan finns farmors sparris, farbrors krikonträd, och dammen som sonen Emil grävt i tonåren.

Gustafsson fick denna mångåriga spenat från en dam i Västanfjärd. Spenaten klättrar. En blombänk fylld med nyttoväxter och blommor. Bild: Yle/Adrian Perera öppna trädgårdar,öppna trädgårdar i kimito

- Nästan alla mina växter har en historia, säger Gustafsson.

Den nationella trädgårdsdagen Öppna Trädgårdar går av stapeln 7.8, mellan klockan 12 och 18. Förutom Villa Valmo kan man besöka cirka 500 trädgårdar runt om i landet. Bland trädgårdarna finns koloniträdgårdar och odlingslotter, plantskolor, arboretum, stugträdgårdar, kyrkogårdar och trädgårdar som upprätthålls av föreningar. Om du vill planera en rutt bland de öppna trädgårdarna gäller det att besöka evenemangets hemsida.

Villa Valmo på Öppna Trädgårdar 2016

Susanne Gustafssons egna trädgård - Villa Valmo - har vuxit fram sedan 1993. Då växte inte ett träd på området. Nu finns det allt från kaneläppel till perenner och pizzaörter.

De urbana musikfestivalerna i Helsingfors får åtminstone än så länge fortsätta på samma platser. Vid Helsingfors stadskansli tror man att Flow Festival, Tuska och Weekend Festival inte kommer att påverkas av det nya bostadsområdet Fiskehamnens byggande förrän 2019.

I år är Fiskehamnen fylld av musikfestivaler. Weekend Festival ordnas det här veckoslutet på Byholmen, och både Tuska, som redan ordnats och Flow Festival huserar i Södervik. Men samtidigt blir det nya bostadsområdet Fiskehamnen större för varje år, vilket gör att många undrar om festivalerna också i framtiden kan vara urbana.

Eeka Mäkynen, som är promotor för Tuska, säger att de redan har bokat Södervik för nästa år.

- Byggandet i Fiskehamnen betyder förstås att vi måste följa med situationen varje år, säger Mäkynen.

Tomi Lindblom, innehållschef på produktionsbolaget Visual Media som samarbetar med Weekend Festival, säger att också de följer med läget i Fiskehamnen.

- Weekend Festival har alltid ordnats ett år åt gången, säger han.

Weekend Festival ordnas också i år på Byholmen. Weekend festivalen år 2015 Bild: Tommy Nordlund/Yle weekend festival,weekend festival 2015

Lindblom säger att arrangörerna för Weekend Festival ännu inte har beslutat om fortsättningen.

- Om det nästa år börjar se omöjligt ut, börjar vi fundera på andra ställen i huvudstadsregionen. Men i oktober vet vi säkert mycket mera, säger han.

Ny placering skulle innebära nya utmaningar

Att bygga och arrangera festivaler är en besvärlig process som kräver mycket jobb. Eeka Mäkynen, promotor på Tuska, säger att de nu har bra rutiner i Södervik.

Och om de inte får fortsätta i Södervik innebär det nya utmaningar.

- Det hjälper inte hur mycket man än planerar saker och ting på förhand. Det är först efter det första året som man ser vad som fungerar och vad som inte fungerar, säger Mäkynen.

I år fick Tuska bara positiv respons från både närområdets invånare och stadens miljöcentral. Publiken under Ghost på Tuska 2016 Bild: Yle/Björn Karlsson musik,publik,tuska,Tuska Open Air

Mäkynen tillägger att läget spelar en stor roll när det gäller festivalens karaktär. Det skulle innebära en stor utmaning att marknadsföra ett nytt läget.

Han hoppas att staden också i framtiden skulle vara välvilligt inställd till evenemang som deras.

- Stadens kulturstrategi borde beakta urbana områden som Södervik.

Reserverat område i Södervik för litet

I generalplanen är delar av Södervik är reserverade för kulturverksamhet. Men till exempel för Flow har området inte varit tillräckligt stort, och man har därför också hyrt mark utanför det reserverade området.

Flow är jätteviktigt för oss.― Raine Heikkinen, Kiinteistö Kaapelitalo.

Söderviks byggnadsplaner kan gälla just de här områdena.

- Vi strävar efter att informera festivalarrangörerna om förändringar ett och ett halvt år på förhand, säger områdesbyggnadschef Kari Pudas vid Helsingfors stadskansli.

Enligt planer ska staden bygga i Fiskehamnen fram till 2024. Pudas tror ändå att byggandet inte kommer att påverka festivalerna förrän 2019.

"Flow är jätteviktigt för oss"

En av de som hyr ut mark till Flow är Helsingfors stads fastighetsbolag Kiinteistö Kaapelitalo. Försäljningschef Raine Heikkinen på fastighetsbolaget bekräftar att det ser lugnt ut för Söderviks del de kommande tre åren.

- Flow är jätteviktigt för oss och vi gör allt vi kan för att allt ska lösa sig på ett bra sätt i framtiden, säger Heikkinen.

Flows arrangörer förslår att Södervik förblir en allmän plats

Konstnärlig chef och styrelsens ordförande Tuomas Kallio på Flow Festival. säger att de ändå redan börjat fundera till alternativ för Södervik. Samtidigt hoppas också han att de också i fortsättningen kan ordna festivalen på samma ställe.

Kallio är inte nöjd med vad staden har för planer för Södervik. Därför föreslår organisationen Flow i höst sin egen plan för området.

- Man skulle på ett fräscht sätt kunna utmana gammaldags planläggning med ett kollektivt område som är reserverat för kultur, idrott, arbetsliv och fritid.

Kallio kastar också fram förslag som en fotbollsarena som går att värma upp. Arenan skulle också vara lämplig för konserter.