I Johanna von Wrights lilla knäckebrödsfabrik i Borgå tillverkas knäckebröd som skördar framgång bland franska restaurangägare. Knäckebröd med smaker av lakrits, fänkål och svartvinbär faller de franska gourmanderna i smaken.

När man stiger in i den lilla knäckebrödsfabriken i Vårberga i Borgå känner man dofterna av kummin och fänkål i näsborrarna.

Borden dignar av knäckebrödspåsar och på en plåt ligger några röda knäckebrödsbitar. Det är svartvinbärsknäckebröd, berättar Johanna von Wright, och det näst mest levererade knäckebrödet till Frankrike.

Knäckebröd i många färger

Det östnyländska företaget Åby Foods knäckebröd har uppmärksammats i Frankrike bland parisiska mästerkockar, restaurangägare och inköpare.

von Wright berättar att hon främst levererar knäckebröd till en del franska restauranger och cateringföretag.

- De söker hela tiden nya produkter och det här är ganska främmande för dem. Det finns nog råg där men knäckebröden är nya.

I knäckebrödsfabriken finns knäckebröd av olika sorter. Fransmännen är mest förtjusta i fänkål, som de importerar mest. Kummin är de däremot inte så förtjusta i.

- De har gett i uppdrag åt mej att komma fram med nya smaker åt dem. De vill ha knäckebröd i cocktailstorlek i olika färger.

Johanna von Wright säger att fänkålsknäckebrödet är populärt i Frankrike. Knäckebröd från Åby Foods. Bild: Yle/Sofia Strömgård knäckebröd,åby foods,åby knäckebröd

Produkterna är ekomärkta vilket innebär att företaget inte kan några konstgjorda ämnen, så det blir ganska mycket experimenterande.

- Vi får röda knäckebröd med tomat, gula med gurkmeja och gröna med dill och basilika.

Tidskrävande handarbete

Den internationella efterfrågan på knäckebröden har varierat. Johanna von Wright har inte aktivt marknadsfört sina produkter eftersom hon inte har kapacitet att tillverka så mycket mer än i dagsläget.

Men det har kommit specialbeställningar till och med från Kuwait och president Halonen tog också med sig av knäckebröden då hon åkte på statsbesök.

- Det här är ju handarbete så det tar tid och det är svårt att få det lönsamt. Man måste skynda långsamt.

Själv bakar hon knäckebröd nästintill varje dag med hjälp av två till fyra anställda. Efterfrågan är störst vid jul och då måste hon ha mer folk på jobb.

Produktionen är som störst vid jul. Knäckebröd från Åby Foods. Bild: Yle/Sofia Strömgård åby foods,åby knäckebröd

- Om jag själv skulle se ett knäckebröd hade jag inte förstått hur svårt det är att tillverka. Man måste bry sig om resultatet och vara koncentrerad.

Rågdegen klibbar mycket

I tillverkningen används ekologisk råg och kryddor som wasabi, tomatpulver och kakao.

- I Frankrike beställde de knäckebröd med lakritssmak som är dramatisk svarta, men det ser vackert ut när man dekorerar med pålägg.

Rågdegen måste kavlas väldigt mycket för att bli tunn i den stora kavlingsmaskinen.

- Rågdeg är svår eftersom den klibbar mycket. Om man skulle tillsätta vetemjöl skulle det bli enklare men det har blivit lite av en grej att knäckebröden bara ska bestå av rågmjöl.

Sist åker knäckebröden in i den stora ugnen som rymmer 30 plåtar, cirka 4 000 knäckebröd. Sedan är knäckebröden färdiga att avnjutas, vare sig det är i en fin fransk restaurang eller ett östnyländskt kök.

Det tar en tid att komma till barnteaterföreställningen Kungen och den försvunna kronan. Den äger nämligen rum på Sveaborg. Du måste alltså först åka med turbåt eller färja från Salutorget dit. Väl där är överraskningen stor. Det är nämligen Sveaborg själv som får spela huvudrollen.

Sedan år 1998 spelas barnteater på Sveaborg, UNESCO:s världskulturarv. Alltid utomhus. Eller utomhus och utomhus. Skådespelarna tar med dig på en resa över vallar, genom tunnlar och in i kasematter. Under föreställningens gång kommer du att hitta ställen som du inte visste att fanns.

Finns kronan bakom den här porten? Bild: Yle/Peter Lüttge barnteater,kungen och den försvunna kronan,Sveaborg

Enkelt och bra

Föreställningen börjar vid Artillerivikens kiosk (vilket namn!). Kung Gustav III som spelas av en utmärkt Alexander Wendelin tar emot oss. Vi får byta inträdesbiljetterna mot blåa axelband som visar att vi är med i gänget.

Ser du foten av den minsta teaterbesökaren? #sommarenicity #pappa #sveaborg #ylekultur #samfundetehrensvärd #helsingfors

A photo posted by Yle Kultur (@ylekultur) on Jul 8, 2016 at 7:16am PDT

Kungen berättar för barnen att det är han som bestämmer och att ingen får gå före honom. Och att man får prata när han ger ordet och man måste vara tyst när han befaller det. Så klart. Kungen är alltid kungen.

Alexander Wendelin som kung Gustav III Alexander Wendelin som kung Gustav III Bild: Yle/Peter Lüttge barnteater,kungen och den försvunna kronan,Sveaborg

Med sig har kungen sin trotjänare greven Gustaf Mauritz Armfelt, kapten vid livgardet, överkammarjunkare, direktör för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern och Operan, ledamot nr 110 av Kungliga Musikaliska Akademien, ledamot av Svenska Akademien, generaladjutant och överste för Nylands infanteriregemente m.m.

Ingemar Raukola spelar en beskäftig och lustig greve Armfelt Ingemar Raukola som greve Armfelt Bild: Yle/Peter Lüttge barnteatrar,kungen och den försvunna kronan,Sveaborg

Föreställningens intrig är enkel. Kungen har tappat sin krona. Med hjälp av ledtrådar som är gömda i murar, kanoner, kasematter eller terrängen försöker kungen, greven och hertiginnan Charlotte hitta kronan. Barnen är flitiga medhjälpare på jakt efter ledtrådarna som allt som oftast måste dechiffreras.

Alexandra Gustafsson som hertiginnan Charlotte är bra på att lugna ner kungen och gissa rätt tillsammans med barnen. Alexandra Gustafsson som Hertiginnan Charlotta Bild: Yle/Peter Lüttge alexandra gustafsson,barnteater,kungen och den försvunna kronan,Sveaborg

Bra barnteater behöver inte vara svårare än så. Barnen hoppar omkring som kalvar på grönbete. De unga skådespelarna håller sig i bakgrunden och låter barnen agera. Och barnen är mer än med på noterna. De hjälper till att skriva pjäsens partitur.

Barnens iver är påtaglig. De dansar och springer, ropar och hojtar, letar och gissar. Turisterna runt omkring oss tittar nyfiket på oss och fotograferar oss.

Världsarv i huvudrollen

Bäst är förstås Sveaborg. Det är varmt i solen och kallt i kasematterna. Det är torrt i terrängen och fuktigt i tunnlarna. Det är soligt på skvärerna och mörkt i bastionerna. Vi ombads att ta en ficklampa med. Många barn hade försett sig med en sådan. Så även jag. Andra använde sina mobiltelefoner.

Jag hade alltså hur roligt som helst. Även utan barn eller utan att vara ett barn. Kronan hittades till sist och, ännu viktigare, fred skipades mellan Sverige och Ryssland.

Kungen och den försvunna kronan

Det är det föredömligt tvåspråkiga Samfundet Ehrensvärd som står för organisationen och fiolerna.

Pjäsen Kungen och den försvunna kronan visas varje fredag kl 12 på svenska (tisdagar till torsdagar samt lördagar på finska). Information om pjäsen och arrangemangen hittar du här.

Att plocka blåbär är en pärs. Så är det bara. Det tar evigheter att få en ämbare fylld med de små och blå bären. Och det tar evigheter att få fingrarna tvättade efter att man ha plockat dem.

Dessutom finns det otroligt många myggor i blåbärsskogen. Och älgflugor. Blåbärsriset är lågt och kort och man måste huka sig ordentligt när man plockar blåbär.

Det går inte att använda en bärplockare eftersom bären mosas sönder och otroligt mycket skräp följer med.

Blåbär (Vaccinium myrtillus) Blåbär Bild: Yle/Peter Lüttge blåbär

Underligt nog tycker jag annars om att plocka bär. Hallon växer på en lämplig höjd. Hjortronplockning på myrar är ett äventyr i sig. Vinbär mognar i fina klasar. Lingon plockas snabbt med en bärplockare. Smultron är i och för sig också jobbiga men de smakar så gudomliga att jag orkar. Dessutom kan de inte köpas i butiken.

Normalt plockar man blåbär på landet. Bären är mogna i juli. När man vistas där. På landet har man dessutom inte så mycket annat att göra. Så det går väl an.

Den underbara finska (och nordiska) allemansrätten gör det dessutom möjligt att vem som helst får plocka bär lite var som helst. Man behöver inte ha dem att växa på tomten.

Urban blåbärsplockning

Jag tillbringar som bekant sommaren i stan i år och skall nu göra ett försök. Eller egentligen två. Eller kanske tre.

För det första skall jag kolla om det går att plocka blåbär mitt i staden Helsingfors. I kvarteret där jag råkar bo. I Mejlans. För det andra skall jag testa om det är lättare att plocka blåbär i stan. Där jag bor finns ju i alla fall inga älgflugor. Och för det tredje skall jag se om jag alls orkar att plocka låt oss säga en hel förmiddag.

Skogen jag skall plocka i, min laboratorieskog eller mitt skogslaboratorium, finns alltså i Mejlans. Bakom Sauli Niinistös nuvarande nya och Kekkonens gamla villa.

Så här skall en typisk blåbärsskog se ut. Den här finns i Mejlans i Helsingfors. I blåbärskogen Bild: Yle/Peter Lüttge blåbärskogen

Till saken hör att jag inte är så där överförtjust i blåbär. Det går att äta en blåbärspaj ibland. Eller att sätta lite blåbär i müslin. Men inte är det mitt älsklingsbär.

Så när jag är färdig med mitt plockande och om det blir en skörd som tål namnet skall jag använda lite själv. Resten tänker jag skänka bort. Till turister och Helsingforsbor. På onsdagsmorgonen på bron över till Fölisön. Alltså ungefär där jag plockade bären.

Det är ju en växande trend: närplockad. Kom dit om du vill ha några!

Blåbär Bild: Yle/Peter Lüttge blåbär

Hansastadens gamla stadskärna är idyllisk och vacker, men det finns mer att utforska i Tallinn än gamla stan. Antikbodarna och bärnstensbutikerna folkas av turistgrupper så här års: men ett stenkast därifrån finns loppmarknader, snäppet lägre restaurangpriser och en känsla av autenticitet bland trähusen. Följ med på en Tallinnresa utanför de slitna hjulspåren.

Perrongen som inte finns leder dig dit

Vill man gå utanför stadsmuren och uppleva Tallinn ur ett annat perspektiv behöver man inte promenera särskilt långt. Lite förbryllande första gången, det känns som att man ska stiga på tåget till Hogwarts, som i böckerna om Harry Potter: smarttelefonens karttjänst uppmanar mig att gå till tågstationen och hitta en perrong som liksom inte finns.

Men precis då man kommer till ändan av tågperrongen och stiger ner från den börjar Kulturspåret, gamla bevarade tågskenor som leder från centrum till stadsdelarna Telliskivi och Kalamaja.

Motsvarigheten till Kreuzberg i Berlin vore möjligen Telliskivi och Kalamaja i Tallinn. Gatuskylt med texten Telliskivi. Bild: Yle/Eva Pursiainen skyltar,Tallinn,telliskivi

Konstnären från konstnärskvarteren

Men först träffar jag Robin Nõgisto. Han bor i Telliskivi, men nu sitter han på trappan till Kino Sõprus, en biograf känd för sin udda repertoar, belägen i gamla stan. Han ska precis ta bussen till Riga, där spelar Black Sabbath samma kväll.

Konstnären Robin Nõgisto bor i Telliskivi, men funderar på att flytta därifrån. Konstnären Robin Nõgisto sitter på en trappa. Bild: Yle/Eva Pursiainen konstnär,robin nõgisto

Robin Nõgistos konst

Robin Nõgisto (f. 1992) har sin bakgrund i gatukonsten och har studerat bildkonst vid Estlands konstakademi.

- Jag funderar på att flytta bort från Telliskivi, säger han.

För Robin handlar det mest om praktiska skäl. Men han vore inte den första konstnären att flytta bort från det konstnärsspäckade området. Ty så fungerar gentrifieringen.

Strax intill järnvägsstationen finner man början till Kulturbanan. Övergiven tågbana, människor promenerar intill den. Bild: Yle/Eva Pursiainen Tallinn

-Gentrifieringen är oundviklig, säger Robin. Och det han säger backas upp av studier. Det är ett stadsfenomen.

Telliskivi

Telliskivi var ett nedgånget industriområde, numera levande kulturkvarter.

Förr elektronik till sovjetarmén, idag Palak paneer för hipsterarmén

Gentrifieringens centrum kunde man kalla det för: Telliskivi Loomelinnak (ungefär “kreativ stad”). En före detta fabrik som nu rustas upp till ett kulturcentrum. Innan jag kom läste jag ett svavelosande blogginlägg från år 2013, skribenten hade besökt stället och beskrev innergården som en lerpöl och att taxichauffören vägrat köra hit.

Lastpallar i kreativ användning. Trädgårdsgunga byggd av lastpallar. Bild: Yle/Eva Pursiainen Gunga,telliskivi,Trädgårdsgunga

- Ha, ha, de gör de ibland fortfarande men det är för att vi inte vill ha stora parkeringsområden här, utan tycker att man ska promenera hit i stället, skrattar Raimo Matvere, innehållsproducent för Telliskivi Loomelinnak.

Fabriken producerade elektronik för den sovjetiska försvarsindustrin. Hemliga grejer, som Matvere uttrycker det. Enligt legenden tillverkades det delar till satelliten Sputnik. Men det är ingen som kan bekräfta att det skulle vara sant så det förblir en skröna.

Här har inte tiden stannat, snarare tvärtom. En klocka som stannat på tjugofem minuter över sex intill en uteservering på gammalt industriområde Bild: Yle/Eva Pursiainen klocka,telliskivi,Uteservering

"Gud finns i detaljerna", sa en vän till mig en gång. Remsa av mosaik på en gammal tegelvägg. Bild: Yle/Eva Pursiainen konst,Mosaik,urban konst,väggkonst

Skumma slitna kvarter rustas upp

Senare tillverkades här delar till järnvägarna som började elektrifieras efter andra världskriget. Och då Estland blev självständigt, privatiserades tomten. År 2003 beslöt staden att den gamla fabriksbyggnaden skulle byggas om till ett storslaget kulturkvarter, men på grund av ekonomisk recession blev det inte av.

Företaget Telliskivi Creative City köpte området år 2009 och erbjuder nu utrymmen för konstnärer, designers och andra inom kreativa yrken. På innergården finns restauranger och klubbar som spelar livemusik på helgerna, varje lördag ordnas ett populärt lopptorg.

Graffitikonstverk föreställande dam som visar fredstecknet. Bild: Yle/Eva Pursiainen graffiti

Raimo Matvere bara vet när något passar in i Telliskivi Loomelinnak och när något inte gör det. Raimo Matvere tittar ut över Telliskiviområdet genom ett fönster. Bild: Yle/Eva Pursiainen raimo matvere,telliskivi

Ett sådant evenemang gick av stapeln bara någon vecka innan mitt besök. En performancegrupp var inbjuden för ett konstevenemang och de beslöt att göra något som inte var överenskommet med arrangörerna.

- Jag var i Berlin och fick ett samtal att nu brinner här en bil. Det finns fortfarande spår efter branden ute på gården.

Jag hittar inte spåren, kanske har de regnat bort.

Men ungefär där går gränsen för vad som är okej att göra på Telliskivi Loomelinnak: Ingen ska riskera att skada sig eller känna sig otrygg. Annars har Matvere svårt att lägga fingret på vilken sorts evenemang eller restaurang som passar verksamheten. Han går på magkänsla.

- Vi är medvetna om gentrifiering, men vi tycker att vi har bidragit till att det här området är mer säkert och trivsamt för många. Vi försöker ändå välja samarbetspartners och evenemang noggrant: det ska inte bli ett shoppingparadis av det här, försäkrar Maatvere.

Vackert slitage

Min känsla är att man vill behålla det slitna, men som en look, en yta. Det är ändå viktigt att göra allt ordentligt. Och visst är det trivsamt här, trots att stormvinden nästan får uteserveringarnas parasoll att lyfta och flyga iväg. Det blir en upptäcktsfärd att hitta vackra och lustiga detaljer mellan utslagna glasrutor och högar av bråte. Mycket av slitaget har också att göra med att man inte hunnit reparera allt här än. Och utanför Loomelinnak skulle pengar vara väsentliga för att kunna renovera de förfallna trähusen. Pengar, som samtidigt skulle köpa bort autenticiteten i området.

Gatuvy i Telliskivi Färggranna trähusfasader på gata i Tallinn. Bild: Yle/Eva Pursiainen Tallinn,telliskivi

Trähusidyll i Telliskivi. Vy från stadsdelen Telliskivi i Tallinn, trähus och lummiga träd. Bild: Yle/Eva Pursiainen Tallinn,telliskivi

Kalamaja

En promenad genom stadsdelen Kalamaja.

Ska folket få gå vid havet?

Gentrifieringens yttre gränser tar slut vid havet. Ett bråk har pågått på debattsidorna i den estniska pressen. Ska man bygga en strandpromenad för folket eller inte? Eller ska strandtomterna överlåtas till privata aktörer att göra vad de finner bäst med?

I år firas havskulturåret i Estland och därför har några museer och medborgarorganisationer gått ihop för öppna ett promenadstråk längs stranden ända från centrum till Noblessnerhamnen. Där ska man kunna utforska de gamla byggnader som ligger precis intill havet. Beta-promenaden öppnar officiellt den 12 juli.

karta över promenadstråk vid Tallinns norra strand. Bild: Merekultuuriaasta 2016 beetapromenad

Framtidens inneställe

Jag kommer ut till Noblessneri. Här ska det bli fint om ett år eller två. Jag får veta att några av de mest prominenta gallerierna från innerstaden ska etablera showrooms här. Det finns ett kafé nere vid strandbrynet men det finns ingen uppenbar väg dit ner från den väg jag hamnat på. Mina skoskavsdrabbade fötter besluter i stället för mig att hoppa på en buss.

Noblessneri-kvarteren vid stranden norr om Kalamaja. Här pågår byggarbetet för fulla muggar. De slitna hamnkvarteren norr om Tallinn centrum håller på att rustas upp, på bilden en skylt av hur det kommer att se ut när det är färdigt, en lyftkran. Bild: Yle/Eva Pursiainen gentrifiering,noblessneri

Bild på reklam för de kommande uppsnyggade hamnkvarteren i Noblessneri-området i Tallinn. Bild: Yle/Eva Pursiainen noblessneri,Tallinn

Lämpligt tillhåll för trendigt konstgalleri inom ett par år? Övergiven fabriksbyggnad i rödtegel intill vattnet. Bild: Yle/Eva Pursiainen noblessneri

Gentrifieringens norra gräns - längre ut än så här kan man inte komma utan att bygga ovanpå havet. Byggarbetsplats alldeles intill havet. Vid horisonten skymtar en passagerarfärja. Bild: Yle/Eva Pursiainen byggarbetsplatser,noblessneri,Tallinn

Den snälle busschauffören

Jag är dum nog att inte ha köpt ett av de där väldigt billiga dagskorten för kollektivtrafiken. Man kunde betala med jämna pengar men jag har bara en tjugolapp. Busschauffören låter mig åka med i alla fall.

En dam stiger fram och växlar några ord på ryska med chauffören.Bussen är på väg mot stadsdelen Kopli, där många som tillhör den ryskspråkiga minoriteten bor. Den har det inte alltid lätt. Och deras närvaro är kvistig för Estland.

The result of gentrification is the displacement of the previous population, whether it was a planned or an unplanned process, someone is always displaced and excluded, which is not uncommon to areas experiencing social distress.
― Ur Susanne Hjorts doktorsavhandling

Bostadshus i Kopli. Bild: Metsavend / CC Commons Kopli,Tallinn

Nedslitet hus med lummig gård. Bild: Mmh / CsWiki Kopli,Tallinn

Medelklassresenärens samvete gör sig påmint

Med Sovjettiden kom industrin. Nu finns här mest vildvuxna gårdar och nötta hus. Inte många kaféer utprickade på karttjänsten. Än. För det som hör gentrifieringen till, är att pionjärerna, konstnärerna, först flyttar ut till ett arbetarklassområde. Sedan följer mediefolk efter, och börjar skriva om sina nya kvarter. Andra journalister dyker upp och vill skriva om det nya coola. Och så följer resten av medelklassen med. Den ryskspråkiga damen ger mig en snabb blick i ögonvrån och stiger av. Jag tänker att jag måste te mig just som jag känner mig: Svettig, klumpig, malplacerad.

...när man blivit en självklar del av turisternas barrundor har autenticitet gått förlorad, även om de yttre attributen är de rätta.― SvD om gentrifiering i Helsingfors

Längs busslinje 73 ser man detta. Nedgånget höghus. Bild: Yle/Eva Pursiainen Kopli

Lite konst på den saken!

På väg tillbaka mot centrum tittar jag in på ett museum. Det ser inte ut som ett museum men karttjänsten försäkrar att jag kommit rätt: EKKM, Estlands museum för modern konst, har i 10 år funnits i den här övergivna kontorsbyggnaden som tillhört Tallinns gamla värmeverk.

De försöker arbeta utanför den etablerade museiscenen och arbetar tätt ihop med konstnärer, skriver de på sin webbsida. I fem år har de delat ut sitt eget pris för samtidskonst, Kölerpriset. Som redan blivit kritiserat för att vara för likriktat och inte alls lyfta fram olika typer av konst.

Precis innanför ingången till EKKM finns ett trevligt kafé. Utanför kan man dricka sitt kaffe på en terass och spela bordtennis. Ett pingisbord framför en rätt så sliten gammal byggnad - ingången till ett museum. Bild: Yle/Eva Pursiainen estlands museum för modern konst,Tallinn

Denna trappa fick reportern att svälja hårt. En brant brandtrappa. Bild: Yle/Eva Pursiainen estlands museum för modern konst,Tallinn

Den senaste Kölerprisvinnaren Alice Kasks utställning pågår fram till 24 juli. Lokalen är spännande, nästan mer spännande än utställningen. Till övervåningen går man längs med en metalltrappa som skulle få finländska säkerhetsmyndigheter att tappa fattningen. Ett av verken finns i ett utrymme med sluttande golv och jag gillar det provisoriska staketet som hejdar mig från att ramla ner mot Kasks konstverk.

En bohem puls

Tallinn är spännande på så vis att vart man än tittar finns kontrasterna där. Ett flera hundra år gammalt kyrktorn, en skinande fasad i glas och ett ruckel samsas om utrymmet - alltid ackompanjerad av ljudet från en gatuborr. Rootermankvarteret precis intill hotell Viru mitt i centrums shoppingdistrikt illustrerar det här på ett fint sätt.

Fasaden är vackert renoverad, men på innergården finns en varningsskylt om att man ska gå in där på egen risk.

Gågata vid Rootermankvarteret i Tallinn Bild: Yle/Eva Pursiainen rooterman,Tallinn

Skylt på estniska som varnar för att man ska gå genom området på egen risk. Bild: Yle/Eva Pursiainen rooterman,Tallinn

Inte som Berlin, nej. Främst eftersom de enda av annan hudfärg än vit som man ser i centrala Tallinn antagligen kommit dit med turistbuss eller lyxkryssare. Men nära nog för den som vill uppleva något av samma bohema puls man kan finna i Berlin utan att sätta sig på ett flygplan.

Enligt Naturresursinstitutet har sommarens regnmängd och temperatur varit gynnsam för svampar. Också i Östnyland ser det ut att bli ett bra svampår.

Handelssvampskonsulent Nancy Lökfors är en ivrig svampplockare. Hon rör sig mycket i Sibboskogarna.

På tisdagen begav hon sig till sitt favoritsvampställe för att kolla läget med årets skörd.

– Jag möttes av en sorglig syn: skogen var fälld. Det såg rent sagt för jävligt ut, säger Lökfors.

I stället fick hon åka till ett annat svampställe hon brukar besöka. Där lyckades hon däremot inte hitta så mycket svamp.

– Jag känner inte till platsen riktigt lika bra. Har man ett bekant ställe så vet man precis var kantarellerna brukar finnas.

Arkivbild av Nancy Lökfors. svampjakt Bild: Yle/Mikael Kokkola mjk,nancy lökfors

Lökfors råkade ändå på stensopp samt lite kantareller och kremlor. Dessutom hittade hon resterna av en stensopp som sniglarna hade mumsat i sig.

– Sniglarna har god smak. De hade tagit den bästa svampen, säger hon.

Ser ut att bli en bra svampsäsong

Enligt Lökfors bedömning ser det ändå ut att bli ett bra svampår, så länge vädret fortsätter vara fuktigt och någorlunda varmt.

Däremot såg det väldigt bra ut i juli i fjol också, men sedan kom augustitorkan.

– Svampen vill ha fukt och inte för hett, för då torkar de precis som allt annat. Men jag tycker att man ändå har hittat så pass många olika sorter redan nu att det ser bra ut.

Utöver de sedvanliga kantarellerna och stensopparna har Lökfors hittat två olika sorters kremlor i Sibboskogarna, nämligen kantkremla och storkremla.

Tyvärr fick hon nöja sig med delar av hatten, eftersom kremlorna är populära bland svampmyggor. De hör till de första svamparna som ploppar upp ur jorden, och tenderar därför att vara ganska larvangripna.

– Svamparna börjar nog dyka upp lite här och där. Man får gå mer den här tiden på året än under den egentliga svamptiden, men det är ju bara roligt att gå i skogen.

Dags att plocka blåbär

Nancy Lökfors kunde trösta sig med att det fanns massor med blåbär i skogen på tisdagen. Stora var de också.

Tyvärr hade hon bara ett kärl med sig, annars hade hon kunnat plocka ännu mer blåbär.

– För dem som brukar plocka blåbär så lönar det sig att börja ge sig ut på jakt efter dem nu också. De var verkligt stora.

Helt åt skogen i Tykö Bild: Yle/Annika Holmbom helt åt skogen,helt åt skogen i tykö,skog,svamp,tykö

Många inbitna svampplockare har sina egna stamställen de besöker. För nybörjare kan det ändå vara svårt att veta var man ska börja leta efter till exempel kantareller.

Lökfors tipsar om att börja i närheten av en björk.

– Kantarellen kan trivas på lite olika ställen, men framför allt i närheten av björkar. Det kan vara en enstaka björk bland tallar och granar i skogen, eller i en björkskog.

Bäst hittar man ändå kantareller i blandskogar. I björkskogar brukar det finnas mycket gräs, vilket betyder att det är svårt att få syn på de gula svamparna.

– De allra flesta svampar som vi plockar lever i symbios med trädens rötter. De får näring och vatten av varandra. Träden mår också bättre om det finns svampar i närheten, säger Nancy Lökfors.

Läs mera:

Mycket svamp i skogarna

Det blir ett gott svampår i år. Både regnmängden och temperaturen har varit gynnsam för svampen som trivs bäst när det är mellan 15 och 20 grader.

Ibrahimi Behzat är en glad man. För några veckor sedan började han sälja veganpizzor i sin pizzeria och satsningen har burit frukt. Vänner av veganmat från både när och fjärran har vallfärdat till Tikitak i Suikkila för att testa pizzorna.

Då Behzat öppnade sin pizzeria för några månader sedan ville han snabbt få in också veganvänliga fyllningar i sortimentet.

- Jag har många vänner som är veganer och har tänkt på varför det inte finns veganpizza. Det är ju inte så svårt, att ha en sådan lista att också veganer får pizza, konstaterar Behzat.

Behzat köpte in bland annat vegansalami, -bacon och -höna, några olika veganska ostar och satsade också på mer ovanliga frukter och grönsaker på listan, så som avokado, banan, nötter och äggplanta.

Ryktet om att det nu finns ett ställe med många av veganernas önskefyllningar har spritt sig bland annat på sociala medier. Där har djungeltrumman ljudit och nyheten har nått veganer runt om i landet, vilket lett till att pizzerian har haft långväga gäster.

- Under Ruisrock kom det kunder från olika håll i Finland, från Uleåborg, Tammerfors och Helsingfors. Och redan före festivalen har kunder ringt och försäkrat sig om att veganfyllningarna inte är slutsålda innan de hoppat i bilen för att köra en timmes resa till pizzerian, berättar Behzat.

Allt fler kaféer och restauranger vill kunna servera också dem som av en eller annan orsak undviker kött och mjölkprodukter. Arkivbild. Hotpot med tofu Bild: Yle/Strömsö/Carina Ahlskog asiatisk mat,buljong,strömsö,tofu,veganmat

Utbudet växer

Utbudet för den som föredrar en vegansk kost har ökat bland Åbos kaféer och restauranger. Bland de nyaste tilläggen finns förutom Behzats pizzor till exempel Pure Heros veganglass och kakbitar vid åstranden, bakverk och salta pajer vid torgkaféet (intill servicebyggnaden) och Bean Bar i Hansa som serverar toast med pulled havre. VG Wok serverar sedan i fjol vietnamesisk och thailändsk veganmat i Port Arthur, nyligen öppnade familjen bakom företaget ett till ställe i Raunistula. Populära lunchstället Roots Kitchen i Saluhallen ska öppna ett till ställe och en iransk restaurang med veganmat på listan öppnar inom kort på Mariegatan.

Samtidigt som många nya ställen kommer till är också vegandelikatessernas grand old lady, Bokcaféet vid Gamla stortorget, fortfarande mycket populärt och har en trogen kundkrets. Bokcaféet är stadens (kanske också hela landets) första och enda kafé som endast har veganmat och veganbakverk på menyn.

Listan på nykomlingar eller befintliga företag som tagit in veganrätter på menyn kunde säkert göras längre, vilket tyder på att företagare litar på att det finns en marknad. Det finns restaurangägare som ser personer med en begränsad diet, vare sig det handlar om veganer, personer med celiaki, allergiker eller någon som följer en viss diet, som en belastning eller ett problem, men det går också att vända på steken och till och med tjäna på det. Ge dem istället något läckert och du har snart en ny kundkrets. Enligt Behzat är det inte bara de som vill ha veganpizza som hittat hans ställe, i kölvattnet kommer många fler.

- Om det finns en vegan i familjen eller kompisgänget kommer sedan alla hit. Och de som gillar maten kommer helt säkert på nytt.

Bean Bar har lyckats med att få tag på pulled havre till sin vegantoast. Kaféet Bean bars toast med pulled havre serverad på en talrik. Bild: Yle/Lotta Sundström bean bar,pulled havre,veganmat

Pulled havre intresserar

Bean Bar på Eriksgatan har ett äss i ärmen. De har toast med pulled havre på menyn, något som få kan stoltsera med. Pulled havre är en relativt ny finländsk produkt som tillverkas av inhemskt havre, bondböna och ärter. Det senaste året har intresset för pulled havre varit stort bland dem som gärna hittar sin proteinkälla i växtriket, men produktionen har kommit långsamt i gång och produkten är svår att få tag på.

Företagaren Jani Toivonen tyckte att just pulled havre passade bäst i toast och har nu ett knep för att få tag på proteinkällan. Hur, det vill han förståeligt nog inte avslöja. Fullkornstoasten innehåller också svampkräm, färsk spenat och tomatsalsa. Möjligheten att få en saltig veganvänlig munsbit med sitt kaffe har gjort att nya kunder hittat till Toivonens kafé.

- Ja, absolut! Också våra andra veganalternativ, till exempel att vi har flera olika sorters växtmjölk att välja mellan, har fått uppmärksamhet.

Kaffe och lakrits är sommarens favoritsmaker. Olika sorters veganglass i frysvitrinen. Bild: Yle/Lotta Sundström veganglass

Glass på kokosmjölk och dadlar

Pure Hero har tidigare etablerat sig som ett kafé med betoning på vegetarisk kost och vegankost. I juni öppnade företaget en kafékiosk vid åstranden intill Aurabron.

Glass innehåller varken mjölkprodukter eller soja, berättar Anna-Sofia Knuuttila som har förmiddagspasset då Yle Åboland hälsar på.

- Vi använder kokosmjölk som vätska i våra glassar medan dadlar, avokado eller banan står för konsistensen. Sedan smaksätts de på olika sätt, till exempel innehåller mintglassen färsk mynta och myntaolja medan lakritsglassen har smaksatts med lakritsrot, berättar Knuuttila.

Råkakbitar med nötter vilar i vitrinen. Råkakbitar med nötter i vitrinen: Bild: Yle/Lotta Sundström pure hero,råkaka,råkakor

Kundernas favoriter bland glassorterna är kaffe och lakrits, berättar Knuuttila. Också den så kallade snickerskakan, en fyllig jordnötsskapelse, uppskattas till den grad att vitrinen ofta töms med fart.

På Salutorget i Åbo kan veganer njuta av bärpaj och svamppaj. Bärpaj och svamppaj framräckta av kaféföretagaren. Bild: Yle/Lotta Sundström veganpajer på åbo torg

Doldis på torget

På Salutorget i Åbo, i byggnaden intill Köpmansgatan, finns ett kafé som lite otippat håller sig med både salt och sött för veganer. Dagens lunch är knackkorvssoppa, och smörgåsar med anjovis och ägg är det första jag får syn på då jag närmar mig luckan. Men sedan några veckor tillbaka bakas det också kött-, mjölk-, och glutenfritt, allt i ett.

- Det är fritt på mycket, men smaklöst är det inte! skämtar en glad dam bakom disken som vill vara anonym.

Dagens veganbakverk är bärpaj och salt paj med svamp. Växtmjölk till kaffet har man också.

- Senast i morse hade vi ett gäng flickor här som kom på grund av veganbakverken. Råggröt ville de också ha!

Knackkorvssoppa, javisst! Men också bakverk som fungerar bra för veganer. Torgkafé på Salutorget i Åbo. Bild: Yle/Lotta Sundström torgcafé,torgcafé i åbo

Nöjda kunder i Suikkila

Då Tikitaks veganpizzor lanserades var responsen överväldigande positiv. På pizzerians facebooksida kan man läsa många kommenterar som lämnats av tacksamma kunder. ”Åbo är den bästa staden nu” skriver en besökare. ”Kan ni öppna filial i Helsingfors, här finns det gott om pizzahungriga veganer” skriver en annan. Kanske man med fog kan säga att Åbo i dag inte är en så tokig stad för vänner av veganmat?

Smakar det så kostar det

Efterfrågan är det alltså inget fel på, och kunderna har också snällt gått med på att betala ett lite högre pris för pizzor med växtproteiner. Företagarna förklarar att inköpspriset för produkterna helt enkelt är dyrare än motsvarande köttprodukter.

I framtiden skulle Ibrahimi Behzat gärna också erbjuda vegansk seitankebab, men grossisternas pris är skyhöga och en portion skulle bli mycket dyr.

- Jag och en kock funderar på att börja tillverka seitankebab själva i något skede. Att köpa det är i nuläget så dyrt att det inte är någon idé. Vi ska försöka testa själva, och om smaken är bra lägger jag det till försäljning, säger Behzat.

Den typiska finländska turisten super, solar och härjar på finska. Eller? Myteriets serie Finländska semestermissar granskar om skrönorna om semesterfinländaren stämmer.

Alla känner vi till stereotypen av finländare på semesterresa till ett chartermål – strumpor i sandalerna, t-skjortor med hockeymotiv och solbrännor på kräftnivå. Hur många av myterna om turister från Finland stämmer egentligen? Är vi finländare på något sätt värre turister än andra?

Jessica Fager jobbade tidigare som reseledare på olika soliga destinationer. Enligt henne finns det nog vissa speciella kännetecken hos finländska södernresenärer.

- Till utseendet går det absolut att känna igen finländare. Lämna crocsen hemma nästa gång, snälla, säger hon.

Jessica var med om många spännande historier under sina fem år som reseledare. Bland annat ringde ett hotell en gång upp henne mitt i natten och bad henne komma och lugna ner en kvinna som naken sprang omkring och skrek att någon ville döda henne.

- Det hade blivit en aning för mycket alkohol, säger Jessica.

- Man skulle kunna skriva en bok om alla dumma saker finländare och turister i allmänhet gör på semesterresan. Jag önskar att jag hade skrivit ner allt jag varit med om, typ ”en reseledares dagbok”, nu har jag svårt att komma på en konkret sak som jag skulle säga är det dummaste.

Bassängtoaletter

Nakenbad och högljutt beteende är också något vanligtvis väldigt ofinskt som vi finländare tycker om att syssla med på semesterresan. Språkkrav och speciella val av toaletter är också vanligt förekommande fenomen.

- Ett tips till alla turister: kissa inte i poolen. Tyvärr gör folk det. Det är höga klorhalter i poolerna så det är inte något att oroa sig för och vattnet kollas varje dag, men man ska inte göra det. Vissa går i fyllan på natten och kissar i poolen som om det skulle vara helt normalt att göra så.

- Sedan är finländare också alltid stolta över att vara finländare, det är något de gärna berättar. Och så kräver de service på finska. Om du vill ha finländare på din chartrade buss måste det gå på finska, berättar Jessica.

I huvudstadsregionen finns det fyra små glassfabriker. Helsingfors stad har i år försökt ge de mindre producenterna bättre chanser att få en kiosk.

De flesta glasskiosker i gatubilden ägs av stora företag som Unilever och Nestlé men senaste åren har också småföretagare och deras glass hittat sin plats.

Helsingin jäätelötehdas, Caminito, Jädelino och 3 kaverin jäätelö är fyra glassproducenter som vågat satsa på huvudstadsregionen.

Tiina Karhu från Jädelino är nöjd med utvecklingen men tycker det skulle rymmas fler nya företagare.

- Det är just högklassig glass som skulle jag vilja se mera av, säger hon.

Glassfabriken Jädelino ligger på Slakthusområdet i Helsingfors. Jädelino glassfabriken ligger i Slakthuset i Helsingfors. Bild: Arda Yildirim glass,helsingfors slakthus,närproducerad mat,småproducenter

Det är ändå inte helt lätt att grunda en liten glassfabrik.

- Man behöver mycket kapital och en stor team bakom sig, säger Sari Laakso från den nuförtiden medelstora glassfabriken Caminito.

Reglerna kommer och går

Regeringen har bestämt att avreglera sockerskatten i början av 2017. I annat fall skulle Jädelino ha haft det ganska knaggligt nästa år. Glassfabriker betalar i dag 95 cent skatt per kilo för sina glasser.

- Gränsen för att betala skatt var 10 000 kilogram glass per år och vi såg ut att närma oss det jättesnabbt. Det är en stor summa för småföretagare, säger Karhu.

Finlands korta sommar gör det jätteriskabelt att öppna glasskiosk.― Sari Laakso, Caminito

Anette Magi på Helsingin jäätelötehdas påpekar att det också är svårt att grunda en glasskiosk i huvudstadsregionen.

- Det krävs tillstånd av byggnadstillsynsverket, hyreskontrakt och godkännande av hälsoinspektionen. Så måste man se till att den elektriska installationen blir gjord. Och man måste ju ha ett bra ställe som har en tillräckligt stor kundström.

Kort sommar för produktutveckling

När man startar sitt företag är det viktigt att ha själva produkten klar i huvudet.

- Små glassfabriker måste ha bra produkter och klara mål för hur långt de vill och kan gå som ett företag, säger Sari Laakso.

Glassen produceras under övervakande ögon. Under övervakande ögon produceras det bästa glass. Bild: Arda Yildirim glass,glassindustri,glasstillverkning,närproducerad mat,småproducenter

Ursprungligen från Kouvola har Caminito nuförtiden sin produktion i Esbo i Finno och har vuxit mycket de senaste åren.

En glasskiosk ger märket synlighet och reklam, men det lönar sig sällan att öppna kiosk bara för själva kioskinkomsten.

- Vi har haft det bra med vår kiosk i Tomtbacka gård, men Finlands korta sommar och ombytliga väder gör det jätteriskabelt att öppna glasskiosk, säger Laakso.

Enligt Tiina Karhu är det just djungeltrumman som gäller när man vill testa nya glasser. - Varje dag får vi besök av nya kunder som har hört om våra produkter, vilket är fint för att vi själva gör inte så mycket reklam för dem. Tiina Karhu från Jädelino i Slakthuset. Bild: Arda Yildirim glass,glassindustri,glasskiosk,Helsingfors,helsingfors slakthus,jädelino

Samarbetsvilliga myndigheter

Trots det stränga regelverket med bland annat temperaturmätningar och droppskydd bland utmaningarna Tiina Karhu hälsoinspektörerna är väldigt samarbetsvilliga.

- Man behöver bara fråga så berättar de hur saker och ting ska vara.

Finlands äldsta glassfabrik Helsingin jäätelötehdas har också gott att säga om Helsingfors stads nyaste försök att få in fler aktörer bland glasskioskföretagarna.

Kunder uppskattar lokalmat och olikhet.― Annette Magi, Helsingin jäätelötehdas

- Om gamla kioskföretagare har skött sina plikter och vill fortsätta kan de förlänga sina avtal med fem år. På det sättet undviker man situationen där stora företag äter de små och utbudet krymper till två multinationella företag. Eftersom vi säljer våra produkter främst från kiosker var det här beslutet livsviktigt, säger Magi.

Framtiden för småföretagare

Fast nya glasställen öppnas har till exempel Helsingin jäätelötehdas varit med på marknaden i nästan hundra år.

- Det fjärde generation växer upp just nu. Förhoppningsvis tar de över vårt familjeföretag.

Här är det kolaglass som blir till, mitt i Esbo. Det är inte så tråkigt vid anställda heller. Bild: Arda Yildirim glass,glassindustri,glasstillverkning,närproducerad mat

Helsingfors stads inställning till kioskföretagsamhet är i avgörande ställning. De senaste åren har staden konkurrensutsatt många företag.

- Kunder uppskattar lokalmat och olikhet. Hoppas staden skulle minnas det här i fortsättningen, önskar Magi.

Läs mera:

Helsingfors vill ha större utbud av glasskiosker - försöker ge andra än storföretag en chans

Traditionellt är det tre stora företag som dominerat bland glasskioskerna. Nu har Helsingfors försökt ändra på konkurrensutsättningen för få med fler aktörer.

På fredag kväll kör det traditionella sommarevenemanget Small Ships’ Race i gång på Skeppsbron i Lovisa. Det utlovas regn och åska, men det torde inte avskräcka alla ivriga seglare.

De första segeltävlingarna kör i gång på fredagskvällen. På lördag blir det mer segeltävlingar och dessutom underhållningsprogram från och med klockan 12 på dagen.

Väderprognosen utlovar regn och kanske åska, men vice ordförande och projektledare Anita Laakso vid Skeppsbroföreningen tror inte att det påverkar tävlingarna.

– De är så intresserade av sin segling att de åker ut i ur och skur. Tävlingschefen beslutar om tävlingen måste flyttas framåt eller inhiberas på grund av vädret, men det hoppas vi att inte behövs, säger Laakso.

Tävlingarna har aldrig inhiberats

Small Ships’ Race, eller Segelfestivalen, har arrangerats i tjugofem år. Som arrangörer fungerar föreningen Lovisa Skeppsbron, Östra Nylands segelförening och K.K. Audio ljudservice.

Laakso berättar att man hittills aldrig har behövt inhibera segeltävlingarna.

– Men några gånger har vi nog fått mycket, mycket våta seglare tillbaka i land.

Anita Laakso har varit med om att arrangera Small Ships' Race i många år. Anita Laakso, vide ordförande för föreningen Lovisa Skeppsbron. Bild: Yle / Hanna Othman anita laakso,lovisa skeppsbron,small ships race

Trots att segeltävlingarna har arrangerats i så många år är det ännu inga problem med att locka deltagare, även om mängden allmogebåtar lite har minskat på grund av att ägarna har gått bort.

Arrangörerna räknar med ungefär 25 tävlande båtar under fredagskvällen.

– Vi hoppas förstås att intresset lite skulle vakna igen och människor skulle bli intresserade av att ha en traditionell liten träbåt.

Svårt att locka publik i hällregnet

Däremot kan vädret påverka publikmängden under evenemanget.

– Det här är ju en sommartillställning utomhus. Vem vill komma hit om det hällregnar? säger Anita Lakso.

Vädret satte käppar i hjulet för fjolårets Small Ships’ Race, i och med att kvällen regnade bort. Laakso säger att hon beundrar alla som var med i fjol.

– Vi hade ändå 1 500 betalande gäster. Det är ganska mycket om man tänker att det regnade hela kvällen.

Båtar och ekor förtöjda vid en brygga i Lovisaviken. Bild: Yle / Hanna Othman Lovisa,lovisa skeppsbron,Lovisaviken,skeppsbron,small ships race

På fredagsmorgonen var största delen av föreberedelserna inför årets evenemang under kontroll.

– Det är ett par saker som ännu ska ordnas under förmiddagen, men annars är allt klart för en fin fest, säger Anita Laakso. Vi har gjort det här i så många år att det börjar bli rutin.

Mer program för barn och ungdomar

I år har arrangörerna för Small Ships’ Race satsat på lite förnyelse och föryngring av det traditionella evenemanget.

Bland annat utlovas mer program för barn och ungdomar, eftersom publiken har önskat det.

– Föreningen Segling och båtsport i Finland presenterar sig med olika simulationer och lekar då det gäller sjövett, knop, remmare och segling. Barn mellan sju och fjorton år får delta gratis, säger Anita Laakso.

Den biten av programmet lämpar sig kanske inte för småbarn. Däremot blir det också två timmar disco som Susanna Karvinen leder under lördagskvällen.

– Där finns ingen åldersgräns, utan alla mellan noll och hundra kan delta.

Traditionell dans ersätts med annat skoj

Senare på kvällen blir det också lite mer program för ungdomar. Då spelar K.K. Band, Pepe Ahlqvist & H.A.R.P. samt Uniikki mellan klockan 19.30 och 00.30.

– Den traditionella dansen uteblir den här gången, i och med att estraden kommer att vara upptagen. Men man kan dansa på sanden om man vill.

Anita Laakso hoppas att sommarens övriga evenemang på Skeppsbron räcker till för att släcka törsten efter traditionell dans.

Man kan dansa bland annat under midsommardansen, Rosor och trädgårdar, Nya Östis läsarfest och Forneldarnas natt.

Mer information om Small Ships’ Race och programmet där hittar du på Skeppsbroföreningens webbplats.

Läs mera:

Trångt kring gästbryggan i Lovisa på veckoslutet

Evenemanget Small Ships’ Race inleds i Lovisa på fredagen. Det innebär också ett hektiskt veckoslut för gästhamnen intill Skeppsbron.

Det första sommartorget i Liljendal bevisade att det finns ett intresse för att samlas och köpa produkter som vuxit eller tillverkats lokalt. Den 15 juli ordnas torg nummer två.

Det ordnades sommartorg redan 2014 när Minna och Stefan Möller tog över den gamla servicestationen i Liljendal, men av en eller annan anledning fortsatte inte traditionen i fjol.

I år tar man i med nya tag och varannan fredag under sommaren hålls sommartorg på Café Liljas gårdsplan i Liljendal intill riksväg sex i Lovisa.

På gräsmattan mellan Stefan Möller och riksväg sex brukar försäljarna stå. Café Liljas ägare Stefan Möller visar var sommartorget brukar hållas. Bild: Yle / Hanna Othman café lilja,Liljendal,liljendal café lilja,stefan möller

- Det är på sätt och vis ett samarbete med Liljendals Reko-ring eftersom de också samlas här varannan fredag för att dela ut varor som folk beställt på förhand. Nu stannar försäljarna bara en liten stund längre och har med sig mera varor, säger Stefan Möller.

Initiativet till sommartorget togs gemensamt av både Möller och Teresa Lindroos, som sköter om Reko-ringens verksamhet.

Sommartorget i Liljendal ordnades för första gången den första juli och intresset var stort. Stefan Möller var inte själv på plats men säger att han hört att det var en hel del folk där för att handla och att en del varor sålde slut.

Varierande varor

Bland varorna som var till salu fanns allt från bär och grönsaker till svampar, korgar och annat hantverk. Försäljarna har med sig egna bord och vissa säljer direkt från bilen.

Sommartorg ordnas vid Café Lilja ännu fredagarna 15 juli, 29 juli och 12 augusti mellan klockan 16 och 19.

- Möjligtvis fortsätter vi ännu efter det. Vi följer med vilket intresset är, säger Möller.

Tips på andra sommartorg som ännu kan besökas den här sommaren i Östnyland:

• Byarsborg, Sibbo (lördagar kl.9-12, till och med den 27.8)
• Veckoski-Andersböle kvarn, Borgå (lördagar kl.10-12, till och med den 3.9)
• Bjurböle, vågstationen, Borgå (fredagar kl.15-18, till och med den 19.8)
• Pellinge, Sandholmsudden, Borgå (lördagstorg kl.9-12, till och med den 10.9, kvällstorg onsdagar kl.17-19 till och med den 27.7)
• Emsalö bollplan, Borgå (lördagar kl.10-12, till och med den 30.7)
• Kabböle, Lovisa (lördagar kl.10-11:30, till och med den 13.8)
• Sarfsalö, Byagården, Lovisa (lördagar kl.10-12, till och med den 20.8)
• Ringborg i Tallbacka, Lovisa (fredagar kl.18, till och med den 29.7)

Den ökande konsumtionen av rå fisk ökar risken för binnikemaskar. Parasitforskare uppmärksammar sambandet.

På 1950-talet var binnikemasken en väldigt vanlig inneboende bland finländarna. Rentav så vanlig att det fanns beräkningar på att maskarna dagligen snyltade i sig 60 ton smör av sina värdar. Ur näringssynvinkel uppfattades det som ett allvarligt nationellt problem.

Med satsningar på forskning och ökad medvetenhet förlorade binnikemasken småningom sin position som innedjuret nummer ett. Nu finns ändå alla förutsättningar för att parasiten ska göra rentré i finländarnas tarmar. Det hänger ihop med det växande intresset för maträtter gjorda på rå fisk, säger emeritusprofessor Pekka Niemelä vid Åbo universitet.

Att äta sushi är väldigt populärt numera och det ökar på sannolikheten att larver krälar in med den råa mumsbiten. Speciellt stor är risken vid intag av insjöfiskar.

På onsdag samlas 450 parasitologer från hela världen på en femdagarskongress i Åbo. Bland experterna finns läkare, biologer, veterinärer, men också filosofer.

Reko-ringen i Ekenäs mår bra men i Pojo och Västankvarn har ringarna dött ut. Nu finns det efterfrågan på reko i Karis.

Reko-ringen i Ekenäs startade för ungefär två år sedan. Ringen fyller sin funktion trots att man i dag kan köpa kött och grönsaker från lokala producenter både på torg och i matbutiken.

- Tydligen gör den det eftersom runt 60 personer kommer på reko i Ekenäs varje vecka, säger Bitte Westerlund som håller i trådarna för reko i Ekenäs.

- Det kom för lite försäljare och för få kunder, säger Bitte Westerlund.

Kunden beställer sina varor på Facebook och så finns de att hämta på en viss plats under en viss tid i veckan. Beställda rekoprodukter delas ut på utdelningsdagen. Bild: Yle/Tove Virta ekenäs,grönsaker,lök,matkassar,papperskassar,reko,västnyland

- Många i Karis frågar efter reko men det behövs någon frivillig som sätter i gång och blir administratör.

Vet vad man köper

Jelena Ahlblad från Box i Snappertuna är en av de nyare producenterna i Ekenäs reko. Hon säljer bröd och bakverk och har också deltagit en gång i reko i Sjundeå.

Hon tilltalas av konceptet med försäljning utan mellanhänder.

- Kunderna vet vad de får. Köper de bullar av mig så vet de att jag bakar dem samma dag.

Jelena Ahlblad och Bitte Westerlund gillar konceptet med reko. Jelena Ahlblad och Bitte Westerlund vid eken på Yle Västnylands gård. Bild: Yle/ Bubi Asplund bitte westerlund,Ekenäs,försäljning,jelena ahlblad,mat,närproducerad mat,närproducerat,Raseborg,rejäl konsumtion,Västnyland

- Jag bakar enligt beställningarna. Du kan beställa två eller tio bullar.

Torgen stoppar Ekenäs-reko från att växa

På andra ställen i landet har reko-ringarna växt sig väldigt stora. I Ekenäs är handeln ännu rätt småskalig. Bitte Westerlund tror att det har att göra med de många torg som ordnas i regionen.

- Vi har fantastiska torg och därför har kanske reko i Ekenäs inte blivit så stort.

Westerlund tillägger ändå att det är enklare för producenten att leverera till reko än att stå flera timmar och sälja på ett torg och betala för en torgplats.

Idefix, Ramzes, Bianca, Nikita och Blixten. Jag har svårt att minnas alla namnen. Men jag har inga problem med att minnas känslan av att höra till och känna sig värdefull och behövd. Jag var hästtokig i tonåren.

Jag tillbringade all min lediga tid i stallet. Vi hade byggt upp en egen liten hierarki i stallet och de flesta av oss var flickor. Någon pojke rymdes med då och då men hade inget att säga till om. I stallet rådde det total flickmakt. Girlpower.

Då jag läser Sabine Forsbloms bok Maskrosgudens barn (2015) sköljer alla minnen över mig på en gång.

Mocka skit, rykta och sadla, leda ut hästarna i inhägnaden, hjälpa upp eleverna i sadeln och leda runt nybörjarna som inte fick rida själva. Efter en ridlektion där de små eleverna också fick lära sig alla svordomar som fanns i det finska språket, tog stallflickorna in hästarna, borstade av dem, kratsade ur hovarna, lade på dem täcken, bar in vatten och hö, mätte upp havre och melass i ämbar, bar ut maten och satt i sadelkammaren och putsade seldon. De var stallets armé som visste att utan dem skulle ridskolan stänga imorgon.
Sabine Forsblom, Maskrosgudens barn (2015)

Hästflickor jobbade gratis

Det är märkligt hur mycket jobb vi gjorde gratis. Utan hästflickor skulle nog var och vartannat stall vara tvungna att lägga ner. I de olika stall som jag har spenderat oändligt mycket tid och gjort en hel massa oavlönat arbete fanns det dessutom en förutbestämd hierarki.

Det var alltid ett flickgäng som styrde och ställde mest och vi andra gjorde de sysslor som de sedan delade ut åt oss. Mycket tacksamt dessutom. Man fick ett sorts erkännande då man deltog. Man kände sig behövd och viktig. Och även om jag tjatar på att jobbet gjordes utan lön så fick man ändå en rejäl belöning.

Jag hade alltid en speciell häst som jag skötte. Min sköthäst. Till dessa hästar fick jag ett speciellt band, jag gav dem mängder av kärlek och de gav mej tillit och likaså ett stort lass kärlek tillbaka. Och jag växte mig starkare i en sammanvävd gemenskap där vi alla var viktiga.

I timmar satt jag i ett hörn nära boxdörren utan att säga något och utan att titta på henne. Satt bara stilla där med en morot i handen som jag lärt mig i en Wahlströms flickbok. Satt där i hennes värme och doft och såg hur hon stod och gnagde på bräderna i väggen, hur hon flyttade vikten över från en fot till en annan, hur musklerna rörde sig under huden, hur hon klippte med sina små öron, hur hon slog med den långa vita svansen. Och hur hon långsamt, långsamt flyttade sig närmare. Tills hon en dag var så nära att hon sträckte fram mulen och tog moroten ur min hand. Tills hon en dag lät mej smeka henne på halsen, tills hon en dag lade sitt huvud i min famn där jag satt vid dörren till boxen.
Sabine Forsblom, Maskrosgudens barn (2015)

Hästen fraktades ut på pråm

Så en sommar, året var 1991 och jag skulle fylla 11. Skolan tog slut och sommarlovet inleddes med att jag fick en alldeles egen sköthäst som kom på sommarlov till Pörtö. En ö som ligger i den yttre finska skärgården.

Hästen transporterades ut på en pråm en sen junikväll då havet var lugnt. De följande åtta veckorna fanns sommarhästen hos mig och min kompis på ön. Vi hade delat ansvar över hästen. Det var tidig väckning varje dag. Ännu tidigare än då jag skulle till skolan.

Girlpower som hänger kvar

Det skulle utfodras, ryktas, släppas på bete, ridas och så vidare. Allting gick bra, några små missöden till trots. Men mängden jobb som jag gjorde med min alldeles egna sommarhäst var ofantligt mycket för min 10-åriga kropp och hjärna. Och när jag tänker på det såhär i efterhand tror jag definitivt att nyckeln till min outtröttliga vilja och arbetsmani hängde ihop med en extra stor dos girlpower. Som nog fortfarande finns kvar i mig. Men efter den sommaren önskade jag mig ingen egen häst i födelsedagspresent.

Böcker i bersån om finlandssvensk girlpower söndagen den 17.7 klockan 16.20 med repris på tisdagen den 19.7 klockan 22.15.

Det finns flera möjligheter för östnylänningar att odla grönsaker, bär eller blommor i sin egen odlingslott.

Borgå stad bjuder ut odlingslotter i Vårberga, Borgbacken, bakom Kokonhallen och i Gammelbacka. Dessutom kan Borgåbor i sommar igen odla i odlingslådorna vid västra åstranden i samband med #urbcult.

I höst tas de första spadtagen för ett område med kolonistugor och odlingslotter 3,5 km från Borgå centrum vid Veckjärvi.

Snabba rädisor

Sibboborna kan odla på sju odlingslotter i närheten av Söderkulla gård. Dessutom hinner den som är snabb ännu odla t.ex. rädisor i små odlingslådor i parken invid huvudbiblioteket i Nickby.

Lovisaborna har två odlingsområden att välja mellan. Det ena finns vid Räfsbyvägen i Antby och det andra vid Ängsgatan i Lovisa.

Från och med nästa odlingssäsong kan man endast odla ettåriga växter på odlingslotterna vid Ängsgatan. Fleråriga växter kan odlas i Antby.

Populära odlingslotter

Flera projekt i Finland finansieras numera med gruppfinansiering, det vill säga så kallad crowdfunding. Den första och största inhemska aktören är Helsingforsbaserade Mesenaatti som har kontor på Stora Robertsgatan.

Hittills har över 300 projekt fått finansiering via kampanjer på webbplatsen.

Idén till crowdfundingtjänsten kom när Tanja Jänicke och Pauliina Seppälä satt och funderade på hur stort potential sociala medier har att föra folk samman.

- Vi ville utnyttja det för att göra ett smidigt instrument för gruppfinansiering, säger Jänicke.

Mesenaatti definierar crowdfunding eller gruppfinansiering som en ”global form av finansiering, där man tillsammans med andra kan delta i projekt som är viktiga för en".

Det kan till exempel gälla att finansiera tjänster, företag eller produktutveckling.

Gruppfinansiering är jättebra hjälpmedel för marknadsföring.― Vesa Kuosmanen, kafé Kolo

Också allmännyttiga projekt

En av dem som har samlat in pengar via Mesenaatti.me är organisationen KRIS, för sitt projekt Youth Behind Bars i Helsingfors. Det är en cykelverkstad i Sörnäs för ungdomar som riskerar utslagning.

- Vi fick veta om Mesenaatti via en arbetspraktikant som jobbade för KRIS, säger Joachim Ahlström från Youth Behind Bars.

Många tycker att det här är lättare än att skriva krångliga ansökningar.― Joachim Ahlström, cykelverkstaden Youth Behind Bars

De som finansierar via Mesenaatti får vanligtvis också någon kompensation eller tack från insamlingsinstansen. Det erbjöd Youth Behind Bars också, men alla krävde det inte.

- Många tycker att det här är lättare än att skriva krångliga ansökningar, säger Ahlström gällande de positiva sidorna av crowdfundingtjänster.

Sampo Reinikainen, Tuomas Salonen och Johanna Virtaniemi inför öppningen av kafé Kolo. Sampo Reinikainen, Tuomas Salonen ja Johanna Virtaniemi känner sig starka i Kolo. Bild: Arda Yildirim Cafe,kaféer,Sörnäs,Vasagatan

Den sociala gemenskapen som skapas är en av styrkorna

Också kafé Kolo på Vasagatan i Helsingfors öppnade med hjälp av Mesenaattitjänsten.

De som står bakom kaféet hade tidigare sökt finansiering via crowdfunding och provade det igen. Vesa Kuosmanen från Kolo berättar att den sociala gemenskapen som gruppfinansiering skapar är en av styrkorna.

- Vi ville att Kolo blir en lokal som alla kan vara med och göra personlig. Därför var det fint att redan från början få folk att binda sig till vårt projekt.

Pengarna man får är ganska lite jämfört med tiden som man lägger ner på kampanjen. Men det är ett bra sätt att få anhängare.― Vesa Kuosmanen, kafé Kolo

”Mer än bara en finansieringsmetod”

Med hjälpen av Mesenaatti kunde Kolo renovera sin lokal och ta i bruk en parklet, det vill säga hyra och inreda en parkeringsruta för kaféverksamheten. Men Kuosmanen ser också andra positiva sidor av gruppfinansieringen än bara den konkreta finansieringen:

- Gruppfinansiering är ett jättebra hjälpmedel för marknadsföring. Pengarna man får är ganska lite jämfört med tiden som man lägger ner på kampanjen. Men det är ett bra sätt att få anhängare, säger Kuosmanen.

Projekt vid Lappvikens sjukhus tog till äldre metoder

Just marknadsföringsaspekten intresserar också Jaana Merenmies. Hon jobbar med projektet Lapinlahden lähde, en plattform för samhällelig verksamhet och ett kafé vid gamla Lappvikens sjukhus i Helsingfors.

- Gruppfinansiering fungerar också jättebra för att testa om det finns intresse för en verksamhet.

Gruppfinansiering fungerar också jättebra för att testa om det finns intresse för en verksamhet.― Jaana Merenmies, projektet Lapinlahden lähde

Lapinlahden lähde bestämde sig ändå för att inte samarbeta med Mesenaatti.

- Vår verksamhet är så bred att det är inte riktigt Mesenaattis verksamhetsfält, sager Jaana Merenmies från Lapinlahden Lähde.

I stället har Lapinlahden lähde satsat på gammaldags sätt att donera konkreta saker och ting.

- I huvudsak har vi fått sak-, apparat-, plant- och matdonationer.

Lappvikens sjukhus. Lappvikens sjukhus. Bild: Charlotte Lindroos Lappviken,Lappvikens sjukhus

Också KRIS har samlat in pengar på andra sätt än genom gruppfinansiering.

- Vi har tjänat pengar på cykelreparationer, säger Ahlström.

Pengarna från gruppinsamlingen finns på ett konto och kommer att användas till löner i framtiden. En del av pengarna gick ändå till själva insamlingstjänsten Mesenaatti, men Ahlström är ändå nöjd.

- Vi fick ihop 5 770 euro och Mesenatti tog 7 procent av det. Men nu har vi tre killar på jobb och två till blir anställda i augusti.

Vårt mål är att servera finska samhälle.― Tanja Jänicke, Mesenaatti

Enligt Jänicke har 99 procent av responsen till Mesenaatti varit positiv.

- Några klagar på de 7 procent som vi tar som provision. De använder naturligtvis inte Mesenaatti. Men man måste ändå tjäna sitt levebröd.

Ett lustigt fenomen är insamlingar där folk söker finansiering för nya silikonbröst.― Tanja Jänicke, Mesenaatti

Enligt Jänicke finns det cirka 500 gruppfinansieringstjänster i världen. Stora företag blir större, små försvinner och medelstora slås ihop.

- Kickstarter och IndieGoGo från USA har blivit massiva och ansiktslösa, där får den som söker finansiering säkert inte individuell betjäning, beklagar Jänicke.

Hur skiljer ni er från mängden då?

- Vårt mål är att tjäna det finska samhället. Vi samarbetar bland annat med universitet. Nu försöker vi också inleda samarbete med kommuner.

Tanja Jänicke på Fredrikstorget. Tanja Jänicke i Fredrikstorget. Bild: Arda Yildirim Fredriksgatan,Helsingfors,Mecenat,Rödbergen

Det finns förstås också de som vill utnyttja tjänsten för sina personliga projekt.

- Ett lustigt fenomen är insamlingar där folk söker finansiering för nya silikonbröst. Om någon blir glad av att ge pengar för det, så är det också helt okej.

Givarna verkar vara stolta över sig själva. Det känns fint att medverka i ett projekt redan med tio euro.― Tanja Jänicke, Mesenaatti

Gläder också givare

En del av succén verkar vara att givarna känner sig glada över att delta i projekten, även då de deltar med bara en liten summa.

- Givarna verkar vara stolta över sig själva. Det känns fint att medverka i ett projekt redan med tio euro, säger Jänicke.

- Och om folk har satsat pengar på ett projektet känner de att det är deras eget, påpekar Kuosmanen från kafé Kolo.

Det kommer att bli en mindre honungsskörd för biodlaren Christian Storm i Övermalax. Avsaknanden av värme och fukt gör att bina stannar inne i kupan.

Christian Storm väntar sig ingen stor honungsskörd den här säsongen. Trots att det har varmare än ifjol men ändå har bina inte samlat lika mycket nektar som tidigare år.

- Om det regnar far bina inte ut ur kupan och är det för kallt så producerar inte blommorna nektar, säger Storm.

Christian Storm Christian Storm. Bild: Yle/Kati Enkvist. biodlare,christian storm,storm

Kvalster påverkar också skörden

Storm har blivit tvungen att behandla två av sina kupor med bekämpningsmedel.

- Kvalstren är förstås något vi helst skulle slippa så att bina skulle få vara i fred. Men kvalstren är svåra att bli av med när man en gång har fått dem.

Storm använder sig av naturliga preparat för bekämpa kvalstren.

- Vi vill ju inte att det ska lämna några rester i honungen.

Kunderna vill ha lokalproducerad honung

Helst vill konsumenterna äta finländsk honung men eftersom stora mängder utländsk honung finns till försäljning väljer många den billigare sorten.

- Det är priset som brukar få bestämma, säger Storm som har städat "honungsslingeriet" och börjar ta till vara honungen under dagen.

Ett bi. Bild: Yle/Kati Enkvist. bi,bikupa,bin

Rune Drockila i Kvarnby, Pyttis, ger tips om hur man ska ta hand om sina äppelträd på bästa sätt.

Äppelträden blommade i våras på många håll som aldrig förr och det ser ut att bli en bra äppelskörd.

Det som förvånar både yrkesodlare och amatörodlare den här sommaren är att äppelträden av okänd orsak själva fäller överlopps kart. På det sättet besparas odlaren en massa gallringsarbeten.

Rune Drockila har en tumregel när det gäller gallring av äppelträd. Gallra i äppelkarten så att bara två äpplen återstår per blomklase. På så sätt får du större och finare äpplen men skörden räknat i kilo blir lika stor som utan gallring.

Ta bort överlopps äppelkart och spara två äpplen per blomklase så får du stora äpplen Spara två äpplen per blomklase om du vill skörda stora äpplen Bild: Yle/Sune Bergström äppelkart,äppelträd

Haren hittar nog

De vanligaste skadedjuren som attackerar äppelträd är sork och hare.

- Om det finns en enda hare i kommunen, så hittar den nog äppelträden. Det enda sättet att gardera sig mot harskador är att omgärda äppelträden.

Rune Drockila säger att äppelodlingarna den här säsongen hittills har besparats från skadeinsekter. Han har inte behövt bespruta träden ännu.

Äpplen surrogat för rönnbärsmalen

- Rönnbärsmal, äppelvecklare och solvecklare är de vanligaste skadeinsekterna. Rönnarna har gjort rönnbär i år och rönnbärsmalen väljer alltid rönnbär om det finns.

Drockila beskär sina äppelträd på vintern eftersom han då har mest tid. Det går bra att klippa bort så kallade uppåtväxande vattenskott i juli och i augusti. På hösten ska man undvika beskärning eftersom sårytan inte hinner läkas.

Träden hatar våta fötter

Det värsta äppelträd vet är stående vatten.

- Om man har en lerjord med stående vatten borde man leta efter den högsta platsen på tomten, göra en hög av moränjord med sand och plantera äppelträd med svagväxande grundstam i planteringsgropen. Täckdika gärna. Äppelträd med svagväxande grundstam bör alltid ha stöd.

Äpplen från sommar till vinter

Man ska i princip ha en till två sommaräppelsorter, ett par höstsorter och vinteräpplen om man vill ha.

- Vi har Pirja och Vuokko som sommaräpplen. Höstäpplen är Samo, Jaspi, Heta och Sommarröd. Som vinteräpplen har vi traditionella Lobo och Aroma.

Rune Drockila har tusen äppelträd och tjugofem olika sorter. Äpplen av högsta kvalitet säljs för att ätas medan äpplen av andra klass blir äppeljuice.

Kräftsäsongen börjar idag 21.7 och så småningom börjar Helan går eka runt om i Svenskfinland. Om du ändå är trött på att äta kokta kräftor kan man också använda lite fantasi för att servera kräftan på ett annat sätt. Vi pratade med åländska kocken Michael Björklund för att få inspiration att tillreda kräftor.

Om man vill mixtra till sina kräftor och pröva på en annan variant föreslår Björklund att man kan göra fyllda kräftor. Då ska man klyva den råa kräftan precis som en hummer och peta ut köttet ur både skalet och klorna. Rör om det med Kastelholmost, finhackad dill och färskost. Sedan fyller man kräftskalen med röran och gratinerar i 175 grader i cirka sex minuter så får man goda fyllda kräftor.

– Det är såklart lite petigt att fylla kräftorna, men det är ett spännande sätt att äta kräfta på, förklarar Björklund.

En lite lättare variant är att grilla kräftorna. Då ska man igen klyva kräftan och grilla tills skalet blir lite svart och det börjar puttra inuti kräftan. I det skedet ska man sätta på lite vitlökssmör och persilja och låta kräftan koka en stund i smöret.

– Det går ju åt en hel del kräftor för att man ska bli mätt. Den grillade kräftan är ändå en smaskig variant att njuta av.

Kräftor Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press kräftfiske,kräftor,Kräftskiva,mat,skaldjur

Ingen skillnad i smaken på kräftorna

Björklund har gjort flera blindtest för att få reda på om det finns skillnad i smak på flodkräftan och signalkräftan.

– Själv föredrar jag signalkräftan för att den är större och har ett mjukare skal. Trots mina många smaktest har ingen kunna känna skillnad i smaken så man kan säga att kräfta som kräfta, konstaterar Björklund.

Man känner igen signalkräftan på att den har en vit fläck på framklorna, en så kallad signalfläck. Flodkräftan saknar signalfläck.

I bilden till vänster ser du en flodkräfta som saknar den vita pricken på klorna. Till höger ser du en signalkräfta med vita prickar på klorna. Bild: YLE/Sofi Nordmyr, Yle/ Frida Lönnroos

Kräftan är ändå bäst på kräftskivan

Björklund föredrar ändå själv att äta kräftorna kokta på ett vitt rostbröd med ett gott smör, kumminost, citron och finhackad dill. En gammal klassiker dör aldrig.

– Kräftskivan är absolut den bästa säsongen för då får man sjunga lite snapsvisor, dricka hur mycket sprit som helst utan att det är tokigt och sörpla och suga då man vräker i sig kräftorna.

Kräftan mättar inte magen och till kräftskivan rekommenderar Björklund en ostpaj eller en svampstuvning.

Om du har några egna varianter på att servera kräfta kommentera gärna här under och dela med dina recept!

Kräftsäsongen inleddes på torsdagen och Mats Lönnfors i Liljendal hör till dem som kastade kräftmjärdarna i sjön i hopp om färska kräftor att mumsa på i helgen.

Kvarnforsens vatten porlar energiskt fram under den smala spången som man måste ta sig över för att komma fram till den lilla bryggan där Mats Lönnfors drar upp sina mjärdar. Han har varit uppe redan tidigt i morse och tömt flera mjärdar, men två har han sparat för Yle Östnylands reporter att dra upp.

- Jag fick upp några stycken i morse. Totalt har jag 17 mjärdar men jag sparade två, så nu ska vi se vad vi drar upp.

I Kvarnforsen trivs de amerikanska signalkräftorna som klarat sig undan kräftpesten. Under 1960-talet drabbades kräftorna i forsen av en svår kräftpest, och Mats Lönnfors har arbetat hårt i ungefär 25 år för att de nu levande signalkräftorna ska klara sig.

Kräftorna äts hemma

Lönnfors gör inte affärer med sina kräftor, utan kräftar mest för eget ändamål.

- Jag har inte sålt en enda kräfta. Största delen brukar jag plantera tillbaka men nu har reglerna förändrats så man kan inte slänga tillbaka dem i vattnet. Men kräfta får man förhoppningsvis göra i fortsättningen också.

Orsaken till att man inte får slänga tillbaka kräftorna i sjön är att de är av en främmande art.

Mats Lönnfors kastar mjärden tillbaka i forsen. Mats Lönnfors. Bild: Yle/Stefan Paavola kräftfiske,Liljendal,mats lönnfors

I sommar hoppas Mats Lönnfors på en fin kräftfångst, liksom i fjol. Vädret under den senaste tiden har passat kräftorna bra, även om de också gillar sol. Men för mycket sol är inte att föredra.

Kräftorna brottas

Vid bryggan är två snören fästa, och nu har det blivit dags att hala in de två mjärdarna som ligger längre ut i forsen. I en blå plastkorg kan man skymta betet, en bit mört, och något mörkt som krälar. Kräftor! En liten en, och en större.

- Den större är en pojke, det ser man här på fortplantningsorganen, säger Lönnfors och petar lite på kräftans mage.

Kräftorna tycker om att brottas med varandra och kan tappa både en eller två klor i närkamperna. En av kräftorna har gått det ödet till mötes och krälar framåt med bara en klo.

- Den klarar sig så länge som den har den ena klon kvar. Men den kan nog fara illa.

I den andra mjärden fiskar han upp en riktigt bussig kräfta, också den av manligt kön. Kräftan protesterar våldsamt och sprattlar med både benen och de enorma klorna. En liten med riktigt mjukt skal får plumsa tillbaka i forsen.

Kräftkalas i helgen

Ett kräftskal i en blå nyans betyder att kräftan nyligen bytt skal.

- Dom byter skal oftare när de är unga men en riktigt gammal kräfta kan byta skal ungefär vartannat år.

Den ena kräftan har bara en klo. Signalkräftor. Bild: Yle/Sofia Strömgård kräfta,kräftfiske,kräftor,signalkräfta

Efter morgonens kräftfiske har Lönnfors en nätt samling kräftor att koka inför veckoslutet. Han är mycket förtjust i kräftor, vilket kanske är en förutsättning för att syssla med kräftfiske.

- Kräftor hör till det bättre man kan äta. Hela rumban med kräftor, snaps och sång är ett roligt sätt att fira kväll.

Lönnfors säger att det inte är någon skillnad på smaken mellan flodkräftor och signalkräftor, men signalkräftan har en aningen annorlunda konsistens och hårdare skal. Var man kan fiska flodkräftor vet han också, men det tänker han inte avslöja.

- Det är en hemlis!

Robotar mjölkar korna, borstar deras ryggar och skrapar bort deras bajs. Det låter som en fantasybok för barn men det är verklighet i bröderna Österlunds toppmoderna ladugård i Sillböle i Tenala.

Den medelstora mjölkgården i Sillböle har runt 110 kor. För ett och ett halvt år sedan investerade Magnus och Thomas Österlund i en ny fin ladugård med toppmodern teknik.

Magnus Österlund berättar att gårdens ladugård redan var ganska långt automatiserad då han började sin karriär som mjölkbonde. I dag är den nästan helautomatisk.

Registrerar proteinhalten i mjölken

Mjölkningen görs av robotar med hjälp av en transponder som hänger runt kons hals, säger Österlund.

- När kon går till roboten så känner roboten igen vilken ko det är. I transpondern finns en aktivitets- och idisslingsmätare vars information roboten också läser av.

En ko blir mjölkad av roboten. När mjölkningen är klar öppnas porten och kon kan gå ut i ladugården igen. En ko blir mjölkad av en robot. Bild: Yle/Malin Valtonen Automatiskt mjölkningssystem,kor,Ladugård,ladugårdar,mjölkning,mjölkningsstationer,mjölkrobot,Raseborg,robotar,sillböle,Tenala,Västnyland

Systemet är också uppkopplat till internet. Det betyder att foderförsäljaren på annan ort i realtid kan följa med produktionen.

Korna har en transponder i bandet runt halsen. Den samlar upp information om hur aktiv kon är och hur mycket den idisslar. Två kor står i en ladugård. Bild: Yle/Malin Valtonen kor,Ladugård,mjölkboskap,mjölkboskap (hemman),nötboskap,Raseborg,sillböle,Tenala,Västnyland

- När vi tog i bruk ladugården så var det köer till borsten. De hade inte något sådant i den gamla ladugården så den var väldigt uppskattad, säger Magnus Österlund.

Robotborsten är uppskattad av korna i Sillböle. Mjölkbonden Magnus Österlund står tillsammans med en ko vid en robot som borstar kons rygg. Bild: Yle/Malin Valtonen herrgård,kor,kossor,magnus österlund,mjölkbonde,mjölkboskap,mjölkboskap (hemman),mjölkrobot,Raseborg,sillböle,Tenala,Västnyland

Robotar sköter inte allt kroppsarbete

Trots att den nya ladugården har mycket modern teknik har inte det tunga kroppsarbetet försvunnit. Det finns fortfarande mycket fysiskt arbete kvar för bröderna Österlund.

- Jag sköter kalvarna och putsar båsen. Korna ska ha det torrt och fint så de har det bra i sin bädd.

Arbetstimmarna i ladugården blir många trots att robotar sköter en del av arbetet, säger Magnus Österlund. Magnus Österlund står i en ladugård. I högra hörnet syns en ko. Bild: Yle/Malin Valtonen bonde,herrgård,magnus österlund,mjölkbonde,Raseborg,sillböle,Tenala,Västnyland

- Tufft är det alltid men man måste se framåt.

Gårdens glassföretag kämpar på

Ett stenkast från den nya ladugården ligger ett gult hus som utifrån ser ut som ett småhus. I huset huserar en liten glassfabrik och ett café. Det är lillasystern på gården, Sofia Stolpe och hennes svägerska Elisabeth Österlund som har hand om glassproduktionen på gården sedan fem år tillbaka.

- Vi kämpar på. Det går upp och ner men vi kör fortfarande hårt på det här, säger Sofia Stolpe.

Sofia Stolpe säljer glass till olika ställen i Västnyland. Sofie Stolpe sitter vid en ko av plast. I bakgrunden syns en reklamskylt formad som en glass. Bild: Yle/Malin Valtonen herrgårdsglass,Raseborg,sillböle,sofia stolpe,Tenala,Västnyland

- Folk funderar på vad de stoppar i sig och läser innehållsförpackningen. Det är pop.

Dåligt väder ger dålig glassförsäljning

Glassåtgången är väldigt beroende av vädret. Ifjol då sommaren regnade bort såldes det mindre Herrgårdsglass.

- Årets sommar har varit lite si och så men nu tror jag att vi börjar få lite glassvärme.

Herrgårdsglass har runt 50 till 60 olika glassorter i sitt sortiment. Favoriterna är vanilj, jordgubb och choklad. Vilken glass som går mest åt varierar från ställe till ställe, enligt Sofia Stolpe.

- En del vill ha mera sorbeter och yoghurtglassen har också slagit igenom ganska bra. Glass med alkohol är oftast omtyckta.

Glass blir till. Bilden är från juli 2011 då Herrgårdsglass startade. Glass i stora lass. Bild: YLE/Malin Valtonen ekenäs,elisabet österlund,glass,glassmaskin,glassproducent,glassproducenter,glasstillverkning,herrgård,närproducerad glass,närproducerat,raseborg,sillböle,slow food,sofia stolpe,stolpe,tenala,trollshovda,västnyland,österlund