Gärdesgårdar är vackra och åldras med skönhet. Vill man ha ett snyggt staket eller till exempel behöver ett stängsel för att hålla ordning på husdjur eller mota vilda djur är trägärdesgårdar ett trevligt alternativ. Men det krävs en hel del arbete och hantverksskicklighet för att uppföra en traditionell gärdesgård. Strömsö tog hjälp av gärdesgårdsmästaren Matts Andersén för sitt bygge.

Material

Gärdesgården ska helst byggas av gran och till störarna ska man dessutom helst använda tätväxt gran. Störarna bränner man i spetsen ungefär en halv meter för att de ska hålla bättre mot röta.

I Österbotten har det varit vanligt att klyva gärdslena. De ska klyvas för hand eftersom sågade gärdslen ruttnar fortare.

Gärdesgården binder man med unga granplantor som man kvistar till toppen. De kallas stölingar och ska tas ur skogen bara någon dag innan gärdesgårdsbygget för att inte torka. Under byggets gång klyver man stölingarna från toppen mot stammen. Om det är kallt när man bygger gärdesgården behöver man värma stölingarna över öppen eld för att dom ska bli mjuka och böjliga.

Bygget

Störarna körs parvis ner i marken med ett mellanrum på ca 10 cm. De ska luta från varandra något som ett smalt V för att det ska bli stadigt då man binder. Störparen kör man ner med 1-1,5 m mellanrum, lite beroende på underlaget och hur man vill att gärdesgården ska se ut.

Störarna binds vanligen på tre punkter. Stölingarna knyts i toppen och viras som åttor med den kluvna ytan mot störarna. Det första gärdslet får vara ganska kort och kan t.ex. lutas mot en sten. Sedan bygger man på med allt längre gärdslen. Om något gärdsle är för kort går det bra att skarva och binda ihop vid behov. De översta varven avslutas alltid mitt emellan två störpar.

På webbplatsen för Sundom by kan du ladda ner noggrannare instruktioner över hur man bygger en gärdesgård och läsa mera om gärdesgårdens historia.

Gärdesgårdens historia

Gärdesgårdsbygge

Pernilla dricker inte alkohol och måste hela tiden försvara det. Varför räcker det inte med ett nej tack när det gäller sprit i Finland?

Pernilla Bergman har knappt druckit någon alkohol alls under de sex senaste åren. Hon slutade dricka då hon drabbades av en ovanlig lungsjukdom som förvärras av att hon dricker alkohol.

– Någon gång i året kan jag unna mig ett litet glas vin till maten. Då jag dricker gör jag det för att jag njuter av det, men jag dricker aldrig bara för att det ”hör till”, säger hon.

Okej att vara nykter bara man har en orsak

Pernilla tycker att det har varit rätt så lätt att vara nykter trots att alkoholen spelar en viktig roll i det finländska samhället. Hon säger ändå att det kanske är lättare för henne som avstår på grund av en sjukdom och inte bara för att hon inte känner för att dricka. Folk som känner henne vet varför hon inte dricker.

– Folk som inte känner mig frågar ibland varför jag inte vill ha ett glas vin till exempel, men det händer inte så ofta eftersom jag undviker att gå på suparfester. Fester som bara går ut på att dricka känns inte så givande för mig och jag går ofta hem tidigare då folk börjar bli berusade, säger Pernilla.

Det märks inte att man är nykter

Pernilla säger att hon tror att folk i allmänhet tror att det märks mera om man låter bli att dricka.

– Det är ju lätt att dricka en alkoholfri drink eller cider och då märker ingen att man inte dricker sprit, säger hon.

Hon säger att det är lättare att låta bli att dricka i Finland än man skulle tro.

– Jag tror att det har blivit viktigare att sköta om sig själv och bry sig om sin hälsa. Tidigare var det ju okej att röka inomhus, medan det idag är ganska ovanligt att alls röka, säger Pernilla.

Att vara nykter är en vana

Bara man bestämmer sig för att inte dricka så går det, enligt Pernilla.

– Det blir lättare ju längre man håller på. Man blir van vid situationerna, säger hon.

Ett tips från Pernilla är att förbereda sig på vad man ska säga då någon frågar varför man inte dricker.

– I början kan man bli obekväm, men man vänjer sig nog, säger hon.

Bestäm dig på förhand

Ett annat tips om man inte vill dricka är att bestämma sig för det på förhand.

– Har man bestämt sig för det är det kanske lättare att sedan hålla sig till det, säger Pernilla.

Man kan bestämma sig tillsammans med en vän, så att det blir lättare att hålla.

– Sen kan man ju svara på frågor på ett sätt som gör att folk inte kan ställa några följdfrågor. Om någon försöker bjuda eller frågar varför man inte dricker så kan man svara att man bara inte är sugen på alkohol och tacka för erbjudandet. Eller så kan man helt enkelt säga att man avstår på grund av privata skäl, säger hon.

Alkoholkulturen i Finland

Tidigare i år skrev Pernilla ett blogginlägg om alkoholkulturen i Finland som väckte mycket uppmärksamhet.

– Det är skillnad på att supa sig redlöst full eller unna sig ett par cider då och då. Men just råsupande känns ganska onödigt, säger hon.

Enligt Pernilla kan man alltid hitta en orsak att festa; man har gäster, det är ju Valborg bara en gång om året och sedan är det dags för midsommarfirandet.

Varför dricker du?

Särskilt på sommaren dricks det mera då det alltid finns något att fira. Också Pernilla sitter på uteserveringar och hänger på stranden, men hon väljer helt enkelt bort vinglaset eller ölstopet.

– Under sommaren använder man alkohol för att belöna sig själv för att man har jobbat så hårt. Men man kanske borde fundera varför man gör det och kartlägga i vilka situationer man dricker. Att till exempel inte kunna koppla av utan att dricka är inte särskilt sunt, säger hon.

Naturen har en helt fantastisk färgpalett. Tittar man närmare på små, små knoppar, mossor, gräs och lavar så kan man upptäcka fantastiska färger. Textilkonstnären Annika Konttaniemi använder sig av naturens färger när hon väver och hon har alltid kameran med sig när hon är på tur i fjällen för att knäppa "minnesanteckningar".

Konttaniemi har alltid varit intresserad av färger och hur färger kommunicerar. Färglära var det mest spännande ämnet när hon studerade konst och när hon för några år sedan upptäckte vävningen öppnade sig en ny värld att skapa färgmöten och kombinationer.

- Två färger som är bredvid varandra måste hela tiden ha något att säga åt varandra, annars blir det tråkigt tycker Konttaniemi.

Hon lärde sig väva i en vävstuga i Rovaniemi och efter det var hon fast. Hon tycker om hur man kan jobba med strukturer på ett annat sätt än i till exempel stickning och hur det går att "blanda" färger då väften möter varpen. Hon är speciellt förtjust i yllevävning.

- Ylle tar fram färgerna och kan ge dem ett helt nytt djup och fin lyster beroende på hur garnet är spunnet.

Om man är nyfiken på yllevävning har Annika Konttaniemi några tips. Hitta en vävstuga nära dig om du inte har tillgång till en egen vävstol, där får man ofta hjälp av erfarna hantverkare. Varpen töjer så man får spänna på medan man väver. Man ska inte slå in garnet utan låta väften bli lika luftig som varpen, annars blir textilen för styv. Man ska inte mata in så mycket material som när man t.ex. väver i trikå, för då blir resultatet vågigt (om man inte vill få den effekten). Njut av vävningen och låt stressen rinna av dig och tiden ticka iväg.

Yllevävning med Annika Konttaniemi

Bronsyxor och 1400-tals mynt. I dag hittas många historiska föremål av vanliga finländare med en metalldetektor.

Emil Nygård och Joel Jokelainen stiger ur bilen i ett bostadsområde i Hirvensalo. De öppnar bakluckan och plockar på sig ryggväskor, fältspadar, och olika varianter av metalldetektorer.

- Vi kom hit för att vi studerat gamla kartor från 1800-talet. Här i skogen finns en stig som jag antar varit i bruk före den tiden. Då kan det vara en bra idé att se om någon tappat gamla föremål, säger Nygård.

När de nått skogen börjar de svepa metalldetektorerna längs med marken.

- Jag letar efter högre, tydligare signaler som indikerar en annan metall än järn. Till exempel koppar eller silver, säger Nygård.

Joel Jokelainen och Emil Nygård. Joel Jokelainen och Emil Nygård Bild: Yle/Adrian Perera emil nygård,joel jokelainen,skattjakt

Ett komplement för proffsen

De senaste åren helt vanliga finländare lämnat in allt fler fynd och rapporter om fornlämningar från allmänheten. Både entusiasterna och Museiverket tror att den relativt billiga utrustningen är en stor orsak till att hobbyn växer.

Forskaren Kaisa Lehtonen på Åbo Museicentral uppskattar att antalet ivriga amatörer har stigit kraftigt sedan 2012.

- Det har hittats otroligt fina fynd. Till exempel hittades Finlands äldsta bronsyxa på Kimitoöon. Det var ett ofantligt vackert föremål.

Trots att det inte finns offentliga siffror på exakt hur många så kallade metallsökare det finns i landet, uppskattar man på Museiverket att det rör sig om några 1000 personer. Problemet är att en del av dem inte nödvändigtvis vet vilka spelregler som gäller.

- Jag besökte en fornlämning i Muikunvuori i S:t Karins i vår och märkte att en del av backen var uppgrävd. Det är förargligt när det händer, säger Lehtonen.

Muikunvuori är en av fornlämningarna som dyker upp i Museiverkets fornlämningsregister, och är fridlyst enligt lag. Amatörerna väcker motstridiga känslor hos Lehtonen.

Som arkeolog är det fint att fynden kommer fram, men sedan finns rädslan att fornlämningar förstörs.― Kaisa Lehtonen, forskare vid Åbo Museicentral.

Enligt Lehtonen kan metallsökare i bästa fall vara ett komplement till professionella arkeologer, vars huvudintresse inte enbart är att hitta metallfynd.

- För oss är det alltid en fråga om resurser. Vi kanske inte alltid åka iväg, trots att intresset finns.

En ärvd hobby

Både Nygård och Jokelainen påpekar vikten av att respektera lagen och naturen. Innan de besöker en plats undersöker de kartor, satellitbilder och fornlämningsregistret.

- Det är en av de absolut viktigaste delarna av hobbyn. Före man går någonstans måste man kolla om det finns fornlämningar i området. Då får man inte gå där, säger Nygård.

Nygård har letat skatter i sju år, medan Jokelainen har sysslat aktivt med hobbyn i fem. Båda två ärvde intresset från sina pappor.

- Han hade en jättegammal metalldetektor där hemma. Vi började leta på stränderna och i vatten tillsammans. Jag blev mer intresserad och skaffade min egen metalldetektor, säger Jokelainen.

Joel Jokelainen letar efter tydliga tecken på det förflutna med sin nya metalldetektor. Joel Jokelainen med metalldetektor i skogen Bild: Yle/Adrian Perera joel jokelainen,Metalldetektor,skattjakt

I dag är Jokelainen och Nygårds utrustning värd tusen euro.

- Det här är lite som att fiska, det är en redskapssport. Visst fångar man stora fiskar med metspön, men om man vill vara seriös måste man ha ordentliga grejer, säger Nygård.

Ensamma i skogen med världen som publik

För en dryg månad sedan reste Jokelainen och Nygård till England på skattjakt i en månad .
- Vi tänkte att vi kunde filma vad vi hittar för familjen och vännerna. Vi la upp filmerna på Youtube och det var allt fler som började titta. Förut var det bara vi två i skogen, nu ser hela världen på när vi letar, säger Nygård.

Jokelainen uppskattar att de gick ungefär tio kilometer per dag.

- Vi hade en sju hektar stor åker och gick åtta timmar per dag. Det blir mycket motion.

Under en av dessa dagar råkade Nygård hitta ett guldmynt från mitten av 1400-talet.

- Man tänkte inte så mycket på kameran just då. Att hitta ett guldmynt har varit min dröm så länge jag sysslat med det här, säger Nygård.

- Det kändes som när Finland vann VM i ishockey, trots att det inte var jag som hittade myntet, säger Jokelainen.
Nygård och Jokelainen hoppas nu att få återvända till England på jakt efter flera skatter.

- Det känns lite tråkigt här efter England, säger Jokelainen.

Jokelainens bästa fynd efter resan till Hirvensalo. En gammal gevärhylsa. En gammal hylsa Bild: Yle/Adrian Perera gammal hylsa,hylsa,skattjakt

För första gången någonsin har Åbobor möjlighet att grunda odlingar på stadens allmänna områden. De sista odlingslådorna sätts på plats i dag, måndag.

Åbo stad delar ut mull och odlingslådor på 90 platser i staden. I slutet av förra veckan hade man placerat ut 300 lådor och hittills har responsen från Åboborna varit översvallande.

Det har väckt helt otroligt mycket intresse.
― Mari Helin, Fastighetsverket.

Helin anser att staden nu är med om en trend då den är som allra kraftigast.

- Nu samlar vi in erfarenheter och ser vad det ska bli av det här. På hösten träffar vi odlarna och ser hur våren gick. Sedan bedömmer vi om satsninger upprepas senare, säger Helin.

Efter måndag delas inga fler lådor ut. Räknar man ihop alla lådor är det fråga om ungefär 170 000 liter mull.

Satsningen görs i samband med det nationella evenemanget Gröna Året. I år är det den femte gången Finland ordnar det Gröna Året.

Yle/Olga Pihlman.

Artikeln uppdaterades 11:42, för att rätta till hur mycket mylla alla lådor rymde sammanlagt.

Del sju av den utmärkta arkitekturserien Stugor lever än en gång upp till alla förväntningar. Den här gången är temat ekologiska stugor, och vi bekantar oss med inte mindre än tre fascinerande byggnader.

Bruno Erats året runt-hus Villa Solbranten speglas i vattnet Bruno Erats året runt hus med många fönster speglas i vattnet Bild: Kasper Strömman bruno erat,kasper strömman,stugliv,stugor

Programmet börjar hemma hos Bruno Erat i Esbo. "Men vänta nu", säger du. "Det här kan väl knappast kallas för sommarstuga?" Vilket såklart är sant, men det är också poängen. Från ett ekologiskt perspektiv är det nämligen inte speciellt hållbart att ha både vinter- och sommarhus.

Så därför har Bruno velat bygga såpass lummigt och naturnära att han inte behöver en separat sommarbostad. Eller som Bruno själv säger: ”Det här är min sommarstuga. Men också min stadsvåning.”

Kasper pratar med Bruno Erat Kasper pratar med Bruno Erat Bild: Kasper Strömman kasper strömman,stugliv,stugor

Villa Solbranten var i själva verket mer eller mindre revolutionerande när den uppfördes i slutet av 1970-talet. Byggnaden grundar sig på zoner som värms upp efter behov, och grönsakerna odlas i eget växthus. Dessutom sparar solfångarna på fasaderna i uppvärmningskostnader.

Det är egentligen först nu, fyrtio år senare, som sådana här lösningar börjat vinna mark i liknande byggprojekt. Det bevisar vilken visionär Bruno var, och hur före sin tid som byggnaden var.

Kasper och Jussi Virta vinkar i gula regnrockar Kasper och Jussi Virta vinkar i gula regnrockar Bild: Kasper Strömman kasper strömman,stugliv,stugor

Från Villa Solbranten tar vi oss vidare för att träffa Jussi Virta, som i motsats till Bruno har byggt en renodlad sommarstuga. Jussis filosofi är dock att så långt som möjligt bygga i återvunna material, och därmed landar slutsumman på hans stuga kring 2000 euro, vilket inte är fy skam.

Jussi Virta och regissör Anna-Karin vid Jussis micro cabin, mini stuga Jussi Virta och regissör Anna-Karin vid Jussis Micro cabin, mini stuga Bild: Kasper Strömman Kasper Strömman (Författare),stugliv,stugor

Själva byggnaden är ett stilrent exempel på en så kallad micro cabin som nu är på modet internationellt. Inget bygglov har behövts eftersom ytan är under tio kvadratmeter.

Det speciella här är dock att man aldrig skulle gissa att det mesta är återvunnet om man inte visste det.

Det gamla bussfönstret är mycket trovärdigt i sin nya roll som stugfönster, och ett plåttak är ju ett plåttak fast det skulle ha haft ett tidigare liv på en gammal lada. Regissör Anna-Karin är helt klart imponerad.

Kasper och Anna-Karin står inne i den lilla stugan Kasper och Anna-Karin står inne i den lilla stugan Bild: Kasper Strömman Kasper Strömman (Författare),stugliv,stugor,stugor

Programmet avrundas denna gång ute på Hiekkasaaren kesäsiirtola där Sofia de Vocht byggt sig ett sommarparadis enligt ekologiska principer. Här är materialen i och för sig nya, men själva boendet grundar sig på ett bodtänkande där man sover i separata gårdsbyggnader.

Tanken är att man endast behöver värma upp huvudbyggnaden, ifall man t.ex. vill komma ut på vintern.

Kasper pratar med Sofia de Vocht Kasper pratar med Sofia de Vocht Bild: Kasper Strömman hållbar konsumtion,sommarvillor,stugliv,stugor,stugor

Principen känns igen från gamla österbottniska gårdar, där byggnaderna alltid bildat en sluten gårdsplan. I denna moderna version bidrar även uteköket till att bilda en vägg.

Den elektricitet som behövs genererar Sofia med solpaneler, och stället vill överhuvudtaget inskränka på naturen så lite som möjligt.

Det här ekologiska tänket tycks vara något som går igen hos många av dagens arkitekter, vilket såklart bådar gott för framtida byggande.

Ett medryckande och arkitektoniskt intressant avsnitt med andra ord, om inte det bästa hittills. Fast det allra bästa är såklart ännu på kommande, för Stugor gläder med hela tre avsnitt till. Vi vet. Nästan för bra för att vara sant.

Avsnitt sju av arkitekturserien Stugor nu på Yle Arenan, där programmet är tillgängligt i hela 83 års tid.

Dessa vackra vyer från Grekland kan också vara vår framtid– stora solkraftverk i klassen en megawatt. Det tror VTT-forskaren Sami Siikanen i Kuopio som i ett pågående forskningsprojekt kombinerat solpaneler, värmekamera och – drönare.

Drönarna har alltså inte bara blivit allt vanligare bland den stora publiken – också forskarna kan ha nytta av dem på många olika sätt och på forskningscentralen VTT har man flera projekt på gång.

Det här med solpaneler ja.
Då solpaneler går sönder eller är felkopplade så blir de varma, i motsats till då de fungerar och värmen leds bort som elektricitet.
Utrustar man då en liten helikopter med värmekamera och låter den flyga över solkraftsparker med hundratals eller tusentals solpaneler, då kan drönaren lätt hitta de defekta eller felkopplade panelerna. Det här är speciellt aktuellt i byggnadsskedet av ett solkraftverk.

Så här förklarar Sami Siikanen på VTT:

Ett annat pågående projekt involverar också både drönare och värmekamera, men i det fokuserar man på värmeläckage från byggnader.

Redan i dagens läge används värmekamera vid konditionsgranskningar av hus. Men skickar man upp en drönare med värmekamera så kan man granska t.o.m. skyskrapor med samma teknik, förklarar Sami.

Det sista exemplet på forskning som involverar multikoptrar handlar faktiskt om framtidens jordbrukare. För t.o.m. de ska få en egen jordbruksdrönare med tiden, om man får tro Siikanen.
Under planering finns en drönare som utrustad med hyperspektralkamera i framtiden ska kunna övervaka åkrarna – helautomatiskt.

Hyperspektralvafförsla???
Helt berättigad fråga. Vi tar några steg bakåt och tittar samtidigt på en bild ur Sami Siikanens powerpoint:

Bildtagning av ljus... Bild: VTT hyperspektral bildtagning

Om man då utrustar en multikopter med hyperspektral kamera så kan drönaren få syn på såväl föroreningar som mineraler nere på marken. Den kan också se om det finns skadedjur på en odling och avgöra om skörden är mogen. Gör man den lilla helikoptern dessutom helautomatisk så är det ingen som behöver sitta och köra den utan den gör sina kontrollflygningar enligt ett givet schema.

Såhär förklarar Sami Siikanen på VTT.

Och där kom vi redan in på det här med automatik.
Framtiden för drönarna kan vara helautomatisk. Och inte nog med det. Dessutom kan de kommunicera med prylar och dataleverantörer av alla de slag, i ett framtida internet dit också en massa prylar kopplar upp sig.

Så här enligt Sami Siikanen på VTT:

Joakim Calais flyger med sin lilla multikopter inne i Kvanthopps webbstudio. Bild: Yle/ Lena Rosenqvist, Ulrica Fagerström joakim calais,kvanthopp,multikopter

Missa inte heller den småcraziga multikopterracingen i slutet av klippet!

Christian Kankfelt vid Vassviken på yttre sidan av Kitö i Sibbo skärgård minns hur han med sin far nattetid håvade spigg med hjälp av facklor.

Spigg, eller skitspigg som den kallas i Sibbo Spigg i glasburk Bild: YLE/ Maria Helsing fisk,fiskforskning,forskning,spigg,tvärminne zoologiska station

Man kan litet jämföra spiggfisket med ljusterfisket. Man hade en järnställning på båtaktern med en fackla. Spiggarna samlades kring ljuset och man fångade dem med hjälp av en stor håv.

Spiggfisket på senhösten krävde sandbotten och absolut tystnad i roddbåten. Fångsten plöjdes genast ned i åkern för att inte djur och fåglar skulle äta upp den.

Yrkesfiskare Christian Kankfelt vid sitt hem i Vassviken på Kitö i Sibbo skärgård Fiskare Christian Kankfelt på Kitö i Sibbo skärgård vid sitt hem i Vassviken Bild: Yle/Sune Bergström christian kankfelt,fiskare,kitö,sibbo,vassviken,yrkesfiskare

- 1957 for jag till Kråkö i båtbyggarlära i två vintrar och så var jag i Pernå fiskarskola en vinter där jag studerade träbåtsbygge.

När glasfiberbåtarna kom fanns det inte längre avsättning för träbåtar och det blev för Kankfelt att fiska i stället.

Helsingforsborna kunde köpa levande fisk från fisksumpar vid Kolerabassängen Vendors at Kolera-allas by Kauppatori market square Bild: I.K. Inha/Finlands fotografiska museum helsingfors då och nu,kolerabassängen

Christian Kankfelt säger att yrkesfiskarnas framtid för tillfället inte ser så ljus ut.

- Såvida de inte får någon ordning på skarv- och sälproblemet och EU. Allt är så byråkratiskt, inte hämtar det något om jag sitter flera timmar vid datorn, nog ska jag vara på sjön om jag ska få något levebröd.

Mygg och knott hör väl inte direkt till sommaridyllen. Och starka kemiska myggmedel är kanske inte den trevligaste sommarparfymen. Men det finns alternativ. Hemlagad myggspray med örter kan vara nog så effektiv för att hålla myggen på behörigt avstånd.

Det finns flera örter som fungerar som naturliga myggmedel. De innehåller eteriska oljor, doftämnen, som insekter inte tycker om. Det enklaste sättet att använda örterna är att helt enkelt gnida in all exponerad hud med färska örter. Nackdelarna med den metoden är att man måste gnida in sig ungefär en gång i timmen och att man måste gnida så hårt att man blir grön och blommig. Men myggen förstår budskapet.

Ett smidigare sätt är att göra en insektsspray som håller hela sommaren. Min spray består av en tinktur gjord av myggavvisande örter och eterisk olja som myggen inte heller tycker om. Den här sprayen är hyfsat effektiv mot mygg men så pass mild att små barn kan använda den. Sprayen kan också bidra till att hålla fästingar på avstånd, men var ändå noga med att göra en fästingkoll efter dagar ute i det fria.

Örter som är bra mot mygg:

• Rölleka
• Skvattram (getpors, myrpors)
• Pors
• Citronmeliss

Rölleka har bäst dokumenterad verkan på mygg, men för den som är allergisk mot rölleka är det bättre att välja någon av de andra örterna. Det går också bra att blanda. Börja med att göra en tinktur (spritudrag) av de örter du har valt för att få ett riktigt starkt extrakt.

Det här behöver du:

• Torkad rölleka, skvattram, pors eller citronmeliss
• Vodka eller brännvin 40 %
• Vatten
• Eterisk olja - citronella, lavendel, eukalyptus, geranium eller bergamott (citronella är bäst)

Gör så här:

1. Fyll en glasburk till hälften med torkade örter.

2. Häll vodka ända upp till kanten på burken.

3. Låt tinkturen stå och dra i två veckor.

4. Sila bort örterna och häll upp tinkturen i en mörk glasflaska. Den håller i många år.

5. Fyll en liten sprayflaska till hälften med tinktur.

6. Fyll upp flaskan med rent vatten (för att göra sprayen mindre uttorkande på huden).

7. Droppa i eterisk olja. Till en 100 ml-flaska är det lagom med 20-40 droppar eterisk olja, beroende på vilken doft du har valt.

Citronella och geranium kan bli ganska påträngande i stora doser, så börja gärna med att droppa i 10 droppar. Skaka om och testa sprayen. Ifall doften känns svag kan du droppa i några droppar till.

Som studerande kan det många gånger vara tomt i plånboken. När det närmar sig noll på kontot och matskåpen ekar tomma, sätts ofta fantasin på prov. Då hittar många studerande på makalösa rätter av bland annat syltlök, två knäckebröd och en flaska ketchup. I X3M-Kvälls matserie ber Hannes Björkqvist studerande kocka sin paradrätt åt honom.

Roy Mäki-Fränti studerar allmänpedagogik i Vasa för tredje året och har några år kvar av studierna. Roy är en person som satsar när det kommer till mat. Han tycker att han har en bra balansgång ekonomiskt då det kommer till nöjen och matlagning.

- Man vill ju inte äta snabbnudlar och ägg varje dag. Någon gång har jag tvingats äta snabbnudlar tre dagar i sträck och visst har det hänt sig att man blivit tvungen att experimentera ordentligt. Jag har sett vad jag har i skåpen och slängt ihop någon röra av det, säger Roy.

En av Roys paradrätter är en kycklingröra som äts med valfritt bröd. Han har ätit liknande på restauranger och tänkte att han skulle testa på att göra samma sak hemma i sitt eget kök.

- Jag visste ju en del av ingredienserna som fanns på smörgåsen. Efter det så har jag helt enkelt experimenterat mig fram och här har ni nu resultatet.

- Man vill ju inte äta snabbnudlar och ägg varje dag.

Denna kycklingröra som Roy blandar ihop räcker länge.

- När jag lagar så brukar det räcka i ungefär tre dagar. Enda nackdelen är ju att du måste äta samma mat tre dagar i sträck.

Prismässigt tycker Roy att detta är en billig maträtt.

- Det dyraste är ju kycklingen. Men till rätten passar vilken kyckling som helst, så jag brukar ta den billigaste. Kycklingen ska dock inte vara marinerad. Äpplen, paprikor och purjolök kostar inte många slantar medan man får punga ut med några euron till majonnäsen och creme fraichen, säger Roy.

Roys härliga kycklingröra Roy Mäki-Fräntis kycklingsmörgåsar Bild: YLE/Johannes Björkqvist kock,maträtter,roy mäki-fränti,studerandemat

Ingredienser:

300 g omarinerad kyckling
1 äpple
½ paprika
1 purjolök
2 dl creme fraiche
1 dl majonnäs
curry
salt
svartpeppar

Gör så här:

• Stek kycklingen i en stekpanna, krydda med curry. Salta och peppra efter eget behag. Låt kycklingen svalna.
• Skär äpplet, purjolöken och paprikan i små bitar. Ha inte för stora bitar utan hellre för små.
• Lägg allt i en form och blanda med creme fraiche och majonnäs.
• Lägg i mer curry och salta efter behag.
• Servera rätten på valfritt bröd.

Vad tipsar kocken om i dryckesväg?

- I äkta studerandeanda så skulle det ju passa alldeles utmärkt med Brändös magnifika kranvatten. Tips är ju att lägga in vattnet på nerkylning några timmar före middagen. Men förutom det så tror jag att egentligen allt passar till denna rätt. Jag skulle kanske hålla borta mjölken eftersom det kanske blir för många mjölkprodukter på samma gång, säger Roy.

Andra tips från kocken Roy.

- Ät lök. Lägg lök med i allting. Lök kostar knappt någonting och allt med lök blir gott, säger Roy.

Skribentens betyg:

- Smörgåsen med kycklingröran var fantastiskt god. Jag var i början lite skeptisk till maträtten då den innehöll äpple. Men äpplet fungerade riktigt bra i maträtten. Kyckling är ju alltid en vinnare och paprika passar till det mesta. När man ser hur mycket arbete som lagts ner och hur många euron som spenderats så kommer helt klart denna maträtt att tillverkas i mitt eget kök många gånger i framtiden. Speciellt behändigt att man kan göra stora satser åt gången och sen enkelt ta fram det när magen kurrar på kvällskvisten. För att göra allt lite knaprigare kan man rosta brödet innan man lägger på kycklingröran.

Roys kycklingröra får 4 bestick utav 5 möjliga.

Johannes Björkqvist med fyra bestick. Bild: Yle/Petter Sandelin bestick,johannes björkqvist

Vem gillar inte att gå på skattjakt? Vill man hitta en hobby som förenar hela familjen kan geocaching vara ett roligt alternativ. Allt som behövs är en gps och den är oftast inbyggd i dagens mobiler.

Geocaching går i all sin enkelhet ut på att med hjälp av koordinater hitta en geocache-burk som är gömd ute i naturen. Med hjälp av en gps eller en inbyggd gps i en smarttelefon eller surfplatta tar man sig fram till den rätta platsen där en burk är gömd. Inuti burken finns en loggbok där man skriver upp dagens datum och sitt alias.

Börja så här

Det första man ska göra om man vill testa geocaching är att registrera sig i det internationella nätverket. Där hittar man på det alias som man använder i loggböckerna. På samma hemsida finns också hela världens geocacher registrerade. Man kan börja med att leta upp en geocache i sin närmiljö och ge sig ut på sin första skattjakt. Precis som i all skattjakt gäller det att vara lite hemlighetsfull för att inga oinvigda förbipasserande, så kallade mugglare, ska upptäcka geocachegömman. När man gjort sitt fynd ska man också registrera det i loggen på nätet.

Det lönar sig också att registrera sig i det finska och det svenska nätverket för att få information om träffar och evenemang för geocachare och för att få tillgång till deras forum där man kan få hjälp och svar på sina frågor.

Det finns flera olika appar för geocaching. Vissa är gratis men kan ha kostnader för att låsa upp flera funktioner. Groundspeak som står bakom geocaching.com har en egen app som delvis är gratis, men det finns många fler på marknaden.

En geocache ska alltid innehålla en loggbok, pennor och bytessaker är en bonus. En öppnad geocaching-burk med ett litet anteckningshäfte, pennor, en nyckeling och en tyggroda. Bild: Yle/Elin Skagersten-Ström burkar,geocaching,Loggbok,Nyckelring,pennor,strömsö,strömsö,Vanlig groda

Olika sorters geocacher

Det finns många olika sorters gömmor. En del är anpassade för cyklister, andra finns bara en kort promenad längs en stig. Vissa gömmor är placerade i närheten av en trevlig picknickplats - så man kan göra skattletandet till en trevlig utflykt till en helt ny plats. Har man barn som gillar gåtor och problem finns det geocacher som är som små mysterier som ska lösas i flera steg. Har man yngre barn med sig kan man ta med sig en liten bytessak, t.ex. en liten leksak eller ett fint suddgummi. I vissa geocacher finns detnämligen småprylar som man kan byta till sig.

Gör en egen gömma

När man har varit på skattjakt några gånger kanske man blir sugen på att göra en egen geocache. Det viktigaste att tänka på är platsen, finns det något ställe som man känner till som är speciellt fint - en vacker bäck, en spännande grotta, en undangömd glänta i skogen som man vill att flera ska få uppleva så ska man välja att gömma sin burk där. Det gäller att vara noga med att det inte finns en annan geocache gömd för nära. Sedan kan man fundera på själva burken man ska gömma. Ska den vara liten eller stor, vill man ha ett speciellt tema? Det viktigaste att tänka på är att burken är vattentät och att den åtminstone ska innehålla en loggbok. Sen kan man välja hur mycket man vill kamouflera den eller om man vill att den ska vara lätt att hitta när man väl navigerat sig till destinationen. Flera regler och anvisningar finns på geocaching.com och det finns massor med tips och inspiration på nätet.

Yle Strömsö-geocachen är gömd på vitsippsbacken. Vitsippsbacke i en skogsglänta med mossbelupna stenar i bakgrunden. Bild: Yle/Elin Skagersten-Ström björk,gran,hägg,skogsdungar,Skogsglänta,strömsö,strömsö,träd,Vitsippa,Vitsippa

Geocaching för alla smaker

Det finns geocacher gömda nästan över hela jorden, på avlägsna platser, i världsberömda byggnader, som kräver att man löser ett svårt problem eller att man vågar gå in i en djup, mörk grotta. Oberoende om man gillar punk, Harry Potter eller golf kan man hitta en geocache kopplad till just det intresset. En av Finlands flitigare geocachare är Kimmo Penttala och hans stora passion just nu är att klättra i träd med klätterutrustning för att logga och gömma burkar. Stundvis har han varit så ivrig att han gett sig ut för att leta nya burkar mitt i natten, för att få vara den första som skriver i loggboken. Han rekommenderar geocaching eftersom man får upptäcka många trevliga platser i sin närmiljö och för att det är så inspirerande att en okänd människa frivilligt har lagt ner tid och energi för andra ska få en trevlig upplevelse.

Geocaching med Kimmo

Sugen på spännande smaker? På lördag (21.5) firas restaurangdagen igen. I Kimito tar Dalsbruks syrier över Lalla Vinde i Kimito för en dag och bjuder på syrisk mat.

- Fruarna kommer att stiga upp på morgonnatten för att förbereda maten, berättar Maher Abbas, himlar med ögonen, skrattar och torkar svetten ur pannan. Själv ska han ha hand om grillen utanför Lalla Vinde.

På fredag besökte Maher Abbas och de andra syriska männen från Dalsbruk Lalla Vinde för att bekanta sig med köket.

Syrier beakntar sig med Lalla Vinde. Bild: Yle/Monica Forssell lalla vinde

Samtidigt som männen bekantade sig med köket förberedde kvinnorna maten hemma i sina kök i Dalsbruk. På bilden Sidra Mukadam och Ghazwa Alsibai. Sidra och Ghazwa Alsibai syrier

Restaurangen ett sätt att öva på finskan

Sini-Tuulia Numminen är flyktingkoordinator i Kimitoöns kommun. Hon förklarar att restaurangdagen är en del av syriernas integrationsutbildning. Kursen inleddes i början av maj och i utbildningen ingår att en gång i veckan öva på praktiska situationer.

Första veckan deltog syrierna i städtalko i Dalsbruk, förra veckan besökte de yrkesinstitutet i Salo och den här veckan är det restaurang i Kimito som gäller.

I sommar är det meningen att syrierna deltar i arbetet med att märka ut naturstigar i Dalsbruk.

Bland annat vinbladsdolmar kommer det att säljas under restaurangdagen i Kimito. Vinbladsdolmar. Bild: Yle/Monica Forssell syrisk mat,vinbladsdolmar

På menyn på lördag står maträtter från syriernas hemstäder Aleppo, Homs och Damaskos. Det betyder vinbladsdolmar, grillade köttknyten, tabouleh-sallad och yoghurtdryck.

Ett åttiotal personer hade på fredagen anmält sig till evenemanget som pågår mellan klockan 11 och 15.

Här hittar du mera information om restaurangdagen.

Kan husdjurens hälsogissel vara farliga för matte eller husse? Det finns nämligen tiotals sjukdomsalstrare som kan smitta från hundar, katter och andra husdjur till människan. Hur kan man skydda sig?

En sjukdom som smittar från människor till djur och vice versa kallas för zoonos. Bakterier, virus, urdjur, svampar och parasiter orsakar zoonoser och de kan smitta direkt eller indirekt mellan djur och människa.

Katter bär på parasiten toxoplasma gondii som kan smitta från katt till människa via kattens avföring. Rått kött är en annan vanlig smittokälla.

- Man talar mycket om katter i samband med toxoplasmos. Om en gravid kvinna inte har haft toxoplasmos kan en smitta innebära en allvarlig risk för fostret. Har man däremot haft toxoplasmos skadar en smitta inte fostret, säger veterinär Elina Illukka.

Toxoplasmos kan leda till missfall speciellt i början av graviditeten. Toxoplasmos kan också ge barnet en permanent skada eller feberinfektion som nyfödd eller under sin första vecka.

Ovälkomna gäster i pälsen

Kattbett är orena och leder nästan alltid till en infektion hos människan. Speciellt sk bondkatter bär på många ovälkomna gäster i sina pälsar.

- Katter bär på loppor som också kan bita människan. Man kan få röda prickar på huden även om lopporna inte fastnar på människan. Man kan se hur lopporna hoppar på sängen och bli rädd att de invaderat hela huset, men oftast är det bara tillfälligt, säger Illukka.

I Finland finns det egentligen inga specifika katt- och hundloppor utan djuren bär allt som oftast på loppor från fåglar, ekorrar och igelkottar. Mediciner är att rekommendera, de fungerar mot lopporna.

Om finländska katter eller hundar har loppor har de allt som oftast smittats av små djur som lever i det vilda. En kattunge i Pasis famn Bild: Yle/Nicole Hjelt katt,kattkafe

Spolmaskar är sällsynta hos finländska hundar medan de annanstans i Europa är mer vanliga. Till en stor del är det här de finländska hundägarnas förtjänst, regelbunden avmaskning hjälper.― Elina Illukka, veterinär

Det bor många olika parasiter på djur. Hundens spolmaskar kan smitta till människan till exempel i äggform via hundens avföring. I tunntarmen förvandlas ägget till en larv som tränger in sig i kroppen genom tarmväggen och cirkulerar runt i kroppen innan den igen återvänder till tarmen.

- Värst är det om parasiten hamnar i ögat. Maskarna rör sig överallt i kroppen och stannar för att bygga bo i något organ. Man kan få ett slags masktumörer, man upptäcker en parasitklump någonstans i kroppen och den kan vara svår att bli av med, säger Illukka.

Ta itu med mask direkt

Spolmaskar är sällsynta hos finländska hundar medan de annanstans i Europa är mer vanliga. Att en människa smittas via ett djur är också rätt sällsynt i Finland. Till stor del är det här de finländska hundägarnas förtjänst, regelbunden avmaskning hjälper.

- När man tar en utländsk hund till Finland är det extremt viktigt att den avmaskas direkt, utländska avmaskningsintyg litar vi inte riktigt på. Men det borde inte vara någon större fara om man tar hand om saken genast och är mån om allmän god hygien - tvättar sina händer och städar bort avföring.

En engångsmedicinering hjälper trots det inte nödvändigtvis mot alla maskarnas utvecklingsfaser. Om husdjuret har en allvarlig infektion eller om man tydligt kan se att djuret har mask så får man göra avmaskningen i flera omgångar. Maskarna kan finnas på olika håll i kroppen och inte nödvändigtvis alltid i tarmen, därifrån de kommer ut.

Mask är ingenting att leka med. Utländska hundar ska avmaskas noga, säger veterinär Elina Illukka. Elina Illukka, veterinär Bild: Yle/Samuli Holopainen veterinär

I Sydeuropa förekommer leishmaniasis, en sjukdom som sprids via parasiter i sandmyggor. Sjukdomen är allmän bland hundar i Spanien, Portugal, Frankrike, Italien, Grekland och Malta. Det är möjligt att sjukdomen finns hos en hund som man hämtar med sig till Finland från något av de här länderna.

Leishmaniasis är den nästvanligaste parasitsjukdomen i världen efter malaria. Människan kan få det från en mygga eller via blodkontakt med en hund. Man har upptäckt leishmaniasis också hos finländska hundar.

- De här hundarna har ofta varit i Sydeuropa eller hämtats till Finland därifrån. Om en hund har leishmaniasis klär veterinären på sig plasthandskar senast vid blodprovet - det är den enda sjukdomen som vi verkligen skyddar oss mot. Annars finns här ingen stor rädsla för sjukdomar och läkare handskas i allmänhet med djuren utan handskar.

Husdjuren hämtar in fästingar som sedan kan fastna på människan. Som tur finns det bra fästingmedel på marknaden.― Elina Illukka, veterinär

Fästingar och parasiter kan vålla problem

Fästingar som sprides borrelios eller TBE är ett problem speciellt på sommaren. Hundar och katter bär in fästingar i huset i sina pälsar.

- Husdjuren hämtar in fästingar som sedan kan fastna på människan. Som tur finns det bra fästingmedel på marknaden nu, som man använder oralt eller lokalt, säger Illukka och rekommenderar att man använder sådana.

Hundens päls kan krylla av fästingar på sommaren. Fästingkoll på schäfern Emma Bild: Yle/Jussi Kallioinen borrelios,fästing,fästingkoll,kumlingesjuka,tbe

När en hund till exempel springer genom en vattenpöl kan den smittas av giardia. Giardia-parasiten bor i tarmarna och kan ge hunden en tarminfektion, diarré och göra att den går ner i vikt.

- Jag har aldrig hört om att en människa skulle ha fått giardia av sitt husdjur, men giardia är en verkligt trist sjukdom för djuret själv.

Kräldjur kan ha salmonella även om de inte själva insjuknar.

- Man kan helt enkelt inte veta om husdjuret bär på något infektiös som kan vara farligt för människan, även om djuret själv är alldeles friskt. Det finns farliga varianter av salmonella och många mindre farliga, som kroppen kan rengöra sig från själv. Man märker inte ens att man fått salmonella.

Lyckligtvis har både djur och människor ett effektivt försvar mot infektioner. Den som får toxoplasmos märker det oftast inte heller eftersom kroppen tar hand om sjukdomen på egen hand.

Hunden kan alltid sova i samma säng med människan. Är man allergisk - många familjer har hund trots allergi - då är det såklart inte att rekommendera.― Elina Illukka, veterinär

Svampar hos hundar, katter, gnagare och hästar kan smitta till människan, men i Finland är det här inte ett vanligt problem. Varken katter eller hundar bär på specifika svampar i Finland.

- I Estland är svampinfektioner däremot vanliga och de smittar, men vanligtvis kan man behandla dem. Att ha svamp i hemmet kan vara ett stort och utmanande problem. Det är svårt att inte bli smittad till exempel från sina möbler, säger Illukka.

Och rabies är heller ingen sjukdom man kan glömma, säger Elina Illukka. Man började vaccinera veterinärer mot sjukdomen för tio år sedan när man upplevde att det fanns en reell risk igen.

Bästa skyddet: Bondförnuft och hygien

Bondförnuft och hygien är de bästa sätten att skydda sig mot infektioner: man tvättar händerna och håller rena och smutsiga saker åtskilda från varandra.

- Husdjur borde ha egna tvättborstar. Man städar bort exkrement från gården och naturen. Djuren håller man rena och friska, och deras immunförsvar tar hand om en stor del av problemen. Hundar och katter ska man avmaska, vaccinera och skydda mot fästingar.

Att en hund slickar ett normalfriskt barn är helt okej. mops Bild: Stocksnap.io/ Matthew Szwedowski djur,hund,husdjur,mops

Illukka understryker att djur ger människor mycket glädje och att man inte för någon infektionsrisks skull ska undvika dem.

- Man behöver inte vara orolig för att låta barnen vara med djur, så länge de inte är nära avföringen. Det är normalt inte ett problem om en hund slickar ett barn, tvärtom bidrar det till barnets immunförsvar. Bakterier ur en hunds mun kan däremot vara ett allvarligt problem ifall barnet har brister i immunförsvaret.

Är det farligt att låta hunden sova i samma säng som man själv?

- Absolut inte! Hunden kan alltid sova i samma säng med människan. Är man allergisk - många familjer har hund trots allergi - då är det såklart inte att rekommendera. För de med sig fästingar i sängen rekommenderar jag det inte heller. Min hund sover i min säng och vi pussas mycket. Jag har aldrig upplevt det som farligt, säger Illukka.

Expert: Elina Illukka, veterinär vid djurläkarstationen Pet-Vet i Åbo.

Lea Froloff
Ursprungstexten på Yle Akuuttis sidor.

Under hösten 2015 började lastbilar med smågrisar köra allt oftare längs riksväg 25 mot Hangö hamn. I maj 2015 rörde det sig om några hundra grisar i månaden. I dag har den här exporten exploderat och nu säljer enbart HK Scan ungefär 6 000 smågrisar i månaden till Polen.

Bilarna med grisar som kör längs riksväg 25 har fått folk att reagera. En av dem var Carl-Johan Jansson i Ekenäs. Han skickade in ett tips till Spotlight. I april åkte vi för att träffa honom.

- Under hösten började här köra fler och fler grisbilar förbi och jag undrade vart de riktigt är på väg. Om de ska från Hangö till Paldiski och sen vidare till Polen blir det en väldigt lång resa, säger Jansson.

Det föds för många grisar

Grisarna som åker längs riksväg 25 är i de flesta fall smågrisar som är på väg till Polen. Alla smågrisar som exporterats under 2015 och 2016 har sålts till Polen. Också större svin som är på väg till slakt i Estland åker via Hangö hamn, men de är inte alls lika många, bara några tusen per år.

Trafiken beror på att det föds för många smågrisar i Finland. Avel har gjort kullarna större och det finns inte en tillräckligt stor inhemsk marknad för allt kött.

I Finland finns det producenter som är specialiserade på suggor och kultingar och andra grisgårdar som göder grisarna tills det är dags för slakt. När det föds mer grisar på grisgårdarna för kultingar än gårdarna som göder dem kan ta emot, får industrin problem.

Det här problemet har främst HK Scan börjat lösa genom att sälja smågrisar till internationella djurhandlare som säljer grisarna till svinfarmer i Polen. I Polen finns det många svingårdar och en efterfrågan på gödsvin.

Pia Nybäck, direktör för djuranskaffning och producenttjänster på HK Scan Pia Nybäck, kvalitets- och hållbarhetsdirektör på HKScan Bild: Malin Ekholm/Yle HKScan Oyj

- Det här är ett sätt att balansera marknaden på griskött, säger HK Scans direktör för djuranskaffning och producenttjänster Pia Nybäck.

Hon ser inte att man skulle sluta sälja smågrisar till Polen inom en nära framtid.

- I det långa loppet hoppas vi på att kunna balansera vår produktion, men nu gör vi så här, säger Nybäck.

Explosionsartad ökning

((vis: 1071826))

Före år 2015 exporterades årligen några tusen smågrisar, främst till Sverige. Under 2015 började Atria och HK Scan exportera till Polen.

Perioden januari till april 2016 såldes över 30 000 smågrisar till Polen. Det betyder nästan 8 000 grisar i månaden. HK Scans andel är ungefär 6 000 smågrisar per månad, alltså 75 procent.

Resan ska ta 24 timmar

Här lastas grisarna på transportbilen som ska ta dem till Hangö Grisar lastas på en djurtransport Bild: YLE/Malin Ekholm djurtransport,Gris,grisar,griskött,smågrisar

När man transporterar levande djur ska de inte vara på väg i mer än 24 timmar. Man kan få en dispens på upp till två timmar men tumregeln är 24 timmar. Tar resan längre än det måste man lasta ut djuren så att de får äta och vila sig i ett dygn. Det här gäller för alla djurtransporter inom EU.

- För grisarna är det här en väldigt lång och påfrestande resa, säger Anna Valros som är professor i djurvälfärd vid Helsingfors universitet.

Forskning visar att grisar påverkas mycket av långa transporter och efter 24 timmar märker man redan att de har tappat vikt och att de är medtagna.

Anna Valros är professior i djurvälfärd på Helsingfors Universitet Anna Valros, professor i djurvälfärd, Helsingfors Universitet Bild: YLE/Malin Ekholm anna valros

- De stressas av att lastas av och på men också av vibrationerna. De måste fasta före de åker för att minska risken för att de ska kvävas om de kastar upp, säger Valros.

Tänker man på grisarnas välfärd blir resan inte mindre ansträngande av att man stannar efter ett dygn och lastar av grisarna.

- Omlastning och avlastning är alltid stressande för grisar som ju är sociala djur, säger Anna Valros. De måste skapa hierarkier på nytt och då slåss de ofta. Då är det nästan bättre att de åker lite längre, säger Valros.

Lastas om i Hangö

Grisresorna från Finland till Polen går i huvudsak via Hangö hamn. Dit hämtas de från gårdar på olika håll i södra och västra Finland och där lastas de om till den polska uppköparens bilar. Det här gör man för att hindra smittor att spridas till Finland.

Enligt flera anonyma källor som Spotlight har talat med kan den här omlastningen av grisar vara brutal. När folk reagerade på att grisarna skrek och luktade på hamnområdet flyttade man omlastningen så långt bort som möjligt. Den kommunala veterinären i Raseborg har ändå bara övervakat ett lastningstillfälle i höstas. Då hittade hen inget att anmärka på.

Här kör transportbilarna av båten i Paldiski i Estland Djurtransport kör av fartyg i Paldiski Bild: Malin Ekholm/Yle djurtransport,fartyg,hamnar,lastbil & långtradare,Paldiski South Harbour

Dålig myndighetsövervakning

Före grisarna åker ska de granskas av den kommunala veterinären, det är också hen som ska godkänna färdplanen och fylla in uppgifterna i den Europeiska databasen Traces. Där ska bland annat uppskattad resetid och eventuella rastplatser synas.

Sari Salminen är överinspektör med ansvar för frågor som berör djurvälfärd på livsmedelssäkerhetsverket Evira Sari Salminen, överinspektör på Evira, djurvälfärd Bild: YLE/Malin Ekholm livsmedelssäkerhetsverket evira,sari salminen

- Det är samma lagar som gäller i hela Europa. Det finns krav på transporterna, och myndigheterna kan vid behov göra stickprov längs vägen, säger överinspektör Sari Salminen som har ansvar för djurvälfärd på Evira.

När grisarna kommit fram ska den som tar emot dem skicka en rapport om hur resan gått och hur lång tid den tagit till den veterinär som skickat iväg dem.

När Spotlight börjar ringa runt till länsveterinärer och Evira visar det sig dels att de flesta resor som dokumenterats i Traces uppskattas ta mellan 19 och 32 timmar och dels att man inte har planerat någon vila på vägen. Det som också blir klart är att inga rapporter om hur resan gått kommit in.

Man har alltså skickat iväg grisar på resor som man vet är på gränsen till det som är lagligt utan att kräva att få veta hur lång tid resan tagit.

- Jo det är sant att vi inte har fått in rapporter om resorna, vi måste bli bättre på att ge anvisningar till veterinärerna, säger överinspektör Sari Salminen på Evira.

Ett problem är ansvarsfördelningen. Den lokala veterinären som granskat grisarna före de åker godkänner också reseplanen. När grisarna åkt iväg är de på transportörens ansvar och i hamnen övergår ansvaret till den polska transportör som hämtar dem.

Hur lång tid tar det till Polen?

För att få en uppskattning om hur lång tid det tar att komma ner till polska gränsen med en gristransport som lastats i Finland gjorde vi ett test.

Spotlight åkte samma väg som en transport med smågrisar som lastades på en gård i södra Finland klockan 13.

Om man åker med den tidtabell som de här grisarna gjorde finns det en liten möjlighet att man hinner fram till den polsk–litauiska gräsen på 24 timmar, men inte att man kommer ända fram.

De här grisarna skulle stanna för att vila på en rastplats i Polen. Enligt uppgifter från EU:s livsmedelsäkerhetsverk ligger den närmsta lastplatsen över fyra timmars resa från gränsen. Alla andra ligger ännu längre bort. Det finns med andra ord ingen chans att grisarna kom fram dit på ett dygn.

Alla transporter överskrider kanske inte tidsgränsen, men den här gjorde det.

Säljaren ser inget problem

Säljaren ser ändå inget problem med att skicka iväg smågrisar på den långa resan till Polen.

- Bilarna är anpassade för långa transporter och resorna har gått bra. Om restiden blir för lång lastas de av och får vila på vägen, säger Pia Nybäck, direktör för djuranskaffning och producenttjänster på HK Scan.

Resan från Hangö till närmsta godkända rastplats tar i bästa fall 18 timmar, om grisarna ska lastas av vid någon annan av rastplatserna får de åka i minst 20 timmar, plus restiden från hemgården till hamnen. Det finns inga rastplatser i Lettland eller Litauen.

Hittills har man i regel inte planerat in någon avlastning av grisarna på vägen, det framkommer ur resedokumenten i Traces.

Enligt dokument från de polska veterinärmyndigheterna har grisar från Finland sålts till grisfarmer i hela Polen.

Myndigheterna kan bara övervaka

Även om det är troligt att en stor del av de gristransporter som åkt till Polen hittills inte har kommit fram på ett dygn kan våra myndigheter inte göra annat än att skärpa kontrollen. Hittills har man ändå inte ens varit medveten om hur omfattande exporten är.

- Det är besvärligt i och med att det är polska transportörer som tar över efter Hangö, men vi har kontakter till Polen, säger Sari Salminen på Evira.

Evira kommer att förnya direktiven till de veterinärmyndigheterna. I framtiden ska man kräva att få in rapporter om transporterna.

Även om det är osannolikt att alla gristransporter skulle klara av tidsgränsen på 24 timmar tyder inget på att exporten av smågrisar till Polen är på väg att avta.

Tipsa Spotlight

Denna artikel bygger på ett tips till Spotlight. Känner du till något som vi borde granska? Skicka i så fall in ett tips!

Tipsa du också

Vi redovisar öppet för hur vi jobbar. Här hittar du de tips vi håller på med som bäst:

Spotlights webbsida Bild: Yle datajournalistik,spotlight,tipsmaskinen

Kocken Michael Björklund lär ut grunder i matlagning och ger nyttiga tips. Serien är riktad till yrkesutbildning inom restaurangbranschen, men är god vägledning även för amatörkocken där hemma.

Skärbräde

I detta avsnitt berättar Michael Björklund om olika skärbräden och hur de ska användas.

Tänk på: Skärbräden är oftast gjorda av plast eller hårt trä. Det viktiga är att tvätta brädena efter bruk, torka av dem och låta dem torka.
Säkerhet: Plastskärbräden kan köpas i olika färger för olika livsmedel t.ex. fisk, grönsaker och kött. Skärbrädet ska ligga stadigt på bordet så det inte slinter t.ex. genom att sätta en våt disktrasa under det.

Skärteknik

I inslaget visar Michael Björklund hur man skär rotsaker.

Tänk på: Använd en stadig kniv som är vass och sitter bra i handen.
Säkerhet: Håll den fria handen på rotsaken, med fingerspetsarna nedåt, medan du skär den.

Mandolin

I inslaget visar Michael Björklund hur en mandolin fungerar.

Tänk på: Bra att använda för att skära stora mångder jämntunna skivor av t.ex. grönsaker.
Säkerhet: Justera den önskade tjockleken på skivorna med skruven bakom mandolinen. Om du är osäker - använd plastskyddet för att trycka grönsaken mot mandolinen.

Induktion

I inslaget berättar Michael Björklund om induktionspisen.

Kom ihåg: Induktionsspisens värme förmedlas via ett magnetfält på spisen. Därför måste kastrullen eller stekpannan som används vara av magnetisk metall t.ex. stål eller gjutjärn. Kärl i aluminium fungerar inte på induktionsspisar.
Säkerhet: Induktionsspisens yta blir inte i sig het i användning, men kom ihåg att stekkärlets hetta kan värma spisens yta.

Gasspis

I det här inslaget berättar Michael Björklund hur gasspisen fungerar och vad man kan använda den till.

Kom ihåg: Kan användas med alla slags pannor och kastruller.
Säkerhet: Var försiktig vid tändning så att inte flamman slår upp. Moderna gasspisar är trygga - de har säkerhetsventil så att gasen stängs av om lågan råkar slockna.

Stekning

I inslaget berättar Michael Björklund om olika stekpannor och visar hur man steker gädda.

Tänk på: Att använda rätt panna. Teflonpannor är känsliga mot skråmor och höga temperaturer. De är bra till att steka fisk, ägg och andra känsliga råvaror som fastnar lätt i pannan. Gjutjärnspannor är tåliga och bra till att bryna och steka t.ex. kött i höga temperaturer.

Kokning

I inslaget visar Michael Björklund hur man kokar en råvara.

Tänk på: Använd en tillräckligt stor kastrull. Koka tillräckligt med vatten, så att råvaran som läggs i vattnet inte kyler ner vattnet. Om man snabbt vill stoppa kokningen av en råvara lyfter man den till en skål med iskallt vatten.

Pastaredning

I inslaget visar Michael Björklund hur man gör en pastaredning.

Tänk på: Den färdiga pastaredningen kan förvaras i kylskåp i flera dagar.

Toppredning

I inslaget visar Michael Björklund hur man gör svartvinbärskräm med toppredning.

Tänk på: Vispa redningsmjölet t.ex. potatismjölet, först i kallt vatten till en jämn blandning. Häll sedan blandningen i vätskan som ska redas, vispa om och ge ett snabbt uppkok.

Bottenredning

I inslaget visar Michael Björklund hur man gör en vit sås med bottenredning.

Tänk på: Att inte bryna fettet i början om man kokar redning till en vit sås.
Använd vispen flitigt så att inga klimpar uppstår. Koka såsen tillräckligt så att mjölsmaken försvinner.

Rökning av fisk

I inslaget visar Michael Björklund hur man röker lax.

Tänk på: Man behöver inte alltid varmröka, d.v.s. tillreda råvaran helt igenom med rökningen.
I ett vanligt kök kan man lättröka t.ex. fisk på en plåt med fisken täckt av folie. Efter det tillreds råvaran klar i ugn eller genom stekning.

Fritering

I inslaget visar Michael Björklund hur man friterar potatis.

Tänk på: Använd ett bra fett t.ex. växtolja, nötolja eller ankfett. Använd inte för gammalt fett. Torka överlopps vätska från råvaran som ska friteras.
Var noga med att frityren håller rätt temperatur - är den för sval sugs fettet in i råvaran, är den för het bränns råvaran före den är genomkokt.
Säkerhet: Var försiktig när du handskas med hett frityrfett.

Flambering

I inslaget visar Michael Björklund hur man flamberar kött.

Tänk på: Med flambering bränner man bort tillsatt alkohol ur ett livsmedel. Alkoholens smakämnen blir kvar och används som grund till t.ex. en sås.
Säkerhet: Håll ansikte och händer borta från pannan under flamberingen - lågorna kan slå högt upp i luften.

Elva trädgårdar i Lovisa centrum och fyra utanför välkomnar intresserade under tre söndagar i sommar. Lovisa trädgårdsförening bjuder också på gratis föreläsningar.

Evenemanget Öppna trädgårdar i Lovisa bjuder i år på femton trädgårdar av olika karaktär. Trädgårdarna finns på allt från mindre villatomter till stora visningsträdgårdar.

- Alla utom en är amatörträdgårdar. Vi gör inte det här för att skryta med vad vi kan, utan för att utbyta erfarenheter. Vi välkomnar all diskussion som uppstår då folk hälsar på. Ofta lär vi oss också av besökarna, säger Anneli Sjöholm som är styrelsemedlem i Lovisa trädgårdsförening.

Engströms trädgård gömmer sig bakom det gula huset. Engströms hus på Klappgatan 3 i Lovisa. Bild: Yle / Hanna Othman engströms trädgård,klapphusgatan 3,Lovisa,öppna trädgårdar i lovisa

Sjöholm säger att hon ofta får frågan om det är jobbigt att hålla trädgården i skick.

- Jag brukar svara att jag gör det för att jag tycker om det. Trädgårdsskötsel håller en i form och så finns det mycket man kan lära sig om ämnet. Visst tar det tid men jag gör det för att det är roligt.

Mindre rosor i år

Öppna trädgårdar arrangeras för tionde gången, men varje år är lite annorlunda. Trädgårdar ser aldrig helt likadana ut två år i rad.

Den otroligt kalla vintern har exempelvis tagit hårt på en del växter, som på rosor och klematis.

Elise Engströms trädgård intill idrottsplanen är en av de som kommer att vara öppna under sommarsöndagarna. Engströms trädgård torde vara den äldsta av de öppna trädgårdarna.

Ruinerna efter de gamla växthusen. Gammal husgrund efter Engströms växthus i Lovisa. Bild: Yle / Hanna Othman engströms trädgård,gammal husgrund,Husgrund,ruiner,öppna trädgårdar i lovisa

- Man odlade här redan på 1700-talet. Min familj köpte gården 1891 och grundade Engströmska handelsträdgården. I tre generationer odlades det här på gården.

Elise Engström visar upp några svartvita fotografier på rader av växthus. Kvinnor i fina, vita klänningar står omringade av gurkor.

Gurkor i växthusen och biodling på gården. Gamla fotografier från Engströms handelsträdgård. Bild: Yle / Hanna Othman engströms trädgård,fotografier,Gamla foton,öppna trädgårdar i lovisa

I fyrtio års tid fick gården förfalla innan Elise och hennes man började röja upp. Nu består den stora gården av böljande, gröna gräsmattor, lummiga träd, bärbuskar och stenpartier.

Uppe vid Kungsdammen finns grunderna till de gamla växthusen kvar. Runt dem har Elise Engström trampat upp en stig som hon kallar Ruinstigen.

En örnstaty i ett stenparti. En staty av en örn sitter i ett stenparti i Engströms trädgård. Bild: Yle / Hanna Othman engströms trädgård,trädgårdar,öppna trädgårdar i lovisa

Öppna trädgårdar i Lovisa arrangeras söndagarna den 29 maj, 5 juni och 12 juni klockan 10 till 17.

Samma dagar ordnas kostnadsfria expertföreläsningar för allmänheten om allt från hur man gör betongföremål till odling och skötsel av rosor.

En del av trädgårdarna är öppna också under andra dagar. Läs mer på evenemangets webbsida.

Det åttonde avsnittet av det hyllade programmet Stugor levererar än en gång. Temat är den här gången lyx, och vi bekantar oss med inte mindre än tre olika sommarboenden.

Villa Saga utifrån Villa Saga, 2016 Bild: Kasper Strömman/Yle Kasper Strömman (Författare),villa saga

Pekka Helin börjar med att visa oss runt i Villa Saga, ett sommarhus han ritat på 90-talet. Huset är i två plan och definitivt större än medelsnittet, men ändå svårt att upptäcka om man närmar sig från havet. Men detta har såklart varit praxis en längre tid i skärgårdsbyggandet. Ju osynligare desto bättre.

Villa Saga inifrån Villa Saga, 2016 Bild: Kasper Strömman/Yle Kasper Strömman (Författare),stugor,villa saga

Inifrån huset har man dock en ypperlig vy ut mot fjärden. Villa Saga är dock inget skrytbygge. Materialen är i mångt och mycket samma som redan finns på ön, och eldstaden är murad av de stenar som blev över när man grävde källaren. Fint ställe och Pekka har all orsak att vara nöjd.

En vacker fontän på Gullranda Gullranda, 2016 Bild: Kasper Strömman/Yle Gullranda,Kasper Strömman (Författare),Nådendal

Programmet tar sig vidare till vad som antagligen kunde kallas det finska sommarboendets kronjuvel, Gullranda i Nådendal. Blev det husesyn? Nej, inte den här gången. Men trädgården i sig själv är såpass spektakulär att man lätt kan hänga där en dag.

Det kunde till exempel vara jobbigt att hålla 7 500 rosor i liv i sin egen trädgård, men här är allt möjligt. Dessutom har arterna fantastiskt bra namn, och många är till på köpet unika för Gullranda. Men det är klart, så förväntar man sig ju också att presidentens sommarresidens ska vara något utöver det vanliga. Det här är så nära Versailles man kan komma i vårt land. Absolut värt ett besök.

Sommarhus på Strömsö Villa Korsholmen, 2016 Bild: Kasper Strömman/Yle Kasper Strömman (Författare),villa korsholmen

Programmet avrundas den här gången på den privata ön Strömsö. Och nej, nu pratar vi inte samma Strömsö som TV-programmet, utan en private resort där arkitekt
Joanna Maury-Aholan har ritat åtskilliga villor. Bland annat Villa Korsholmen.

Miniatyrhäst på verandan Amerikansk minihäst på utedäck, 2016 Bild: Kasper Strömman/Yle Kasper Strömman (Författare),minihäst,stugor,villa korsholmen

Villa Korsholmen har absolut mest premium-känsla av öns sommarhus. Går det att trolla fram en pool under terassen genom att trycka på en knapp? Visst. Har husets master bedroom ett separat badkar? Självklart. Och strosar amerikansa miniatyrhästar fritt omkring på tomten? Klart de gör.

Kolleger i elbil Elbil, 2016 Bild: Kasper Strömman/Yle elbilar,Kasper Strömman (Författare)

Regissör Anna-Karin och fotograf-Mikko ser dessutom nöjda ut tack vare den praktiska transporten med elbil, efter att ha åkt omkring i programmets ruttna Saab hela sommaren. Man vänjer sig så lätt vid livet på Strömsö.

Men fast sommargästerna här kan tänkas vara snäppet mera bemedlade så är ändå husen väldigt lågmälda i sin arkitektur. Vräkighet är tydligen inte snyggt här heller.

Med andra ord ett mycket intressant avsnitt, om inte det bästa hittills. Och då ska man inte glömma att hela två avsnitt till är på väg. När blev TV så här bra?

Stugor sänds söndagar 18.30 på Yle Fem, och kan därefter ses på Yle Arenan. TV när det är som allra bäst.

Den nypotatis som odlas under bar himmel i Östnyland blir klar i mitten av juni. Men i ett växthus i Sibbo finns knölar som blir klara till studentfesten.

- Jag har en liten mängd nypotatis i ett 250 kvadratmeter stort växthus, avslöjar potatisodlare Ove Lindroos i Sibbo. De är klara nästa vecka men nästan alla går till beställningar från våra kunder.

På öppen mark ser den lokala nypotatisen ut att bli klar att skördas i vanlig tid, en eller två veckor före midsommar.

- Nu har vi nypotatis från växthus på Åland och Åboland och i dag tar vår leverantör i Rimito upp den första utepotatisen, berättar Peter Lindholm från partihandeln Borgå Potatis.

Det varma vädret i medlet av maj har påskyndat potatisens tillväxt, berättar odlare Peter Stjernberg. Han har en hektar tidig potatis i Seitlax.

- Men nu skulle det nog vara fint med regn, säger Stjernberg, så behöver odlarna inte vattna.

För att göra en ring behöver du:

• en bok
• superlim
• ringstomme
• en stor glasbubbla
• blyertspenna
• sax
• akrylstämpel
• stämpelfärg
• pincett

1. Riv ut en sida ur boken, lägg glasbubblan på vald text och rita runt bubblan. Klipp ut.
2. Stämpla färg med akrylstämpeln på den lilla pappersbiten och låt torka en stund.
3. Lägg glasbubblan upp och ner och lägg lim på baksidan
4. Tryck fast den runda pappersbiten med textsidan neråt.
5. Lägg lim på papprets baksida och fäst ringstommen. Låt torka.

När sommarkvällarna blir mörkare kommer kräftorna. Vi ror ut när månskenet glittrar på den spegelblanka ytan. Mjärdarna fylls med bete och sänks försiktigt ner till botten. Imorgon skall sensommarens röda delikatess avnjutas tillsammans med rostat bröd, dill och snaps på den traditionella kräftskivan.

Flodkräftan är den mest eftertraktade. Den är stor och har knottrigt skal. Den anses vara den läckraste och är, med sitt mjukare skal, lättare att äta än signalkräftan. Den mest fångade är den snabbväxta signalkräftan, som känns igen på en vit prick i klons tumgrepp och ett mulligt utseende. I Karelen kanske någon tar upp en sällsynt sumpkräfta med smala klor.

I Finland har vi alltså tre sorters kräftor: Flodkräfta (Astacus astacus), signalkräfta (Pacifastacus leniusculus) och smalklokräfta eller sumpkräfta (Astacus leptodactylus). Den sistnämnda är mycket sällsynt och har bara påträffats i sjöar vid östgränsen.

Kräftsäsongen inleds den 21 juli, kulminerar i augusti och fortsätter fram till den sista oktober. Kräftor fångas huvudsakligen med mjärdar eller kräftburar. En äldre metod är fånga dem med hjälp av käppar på vilka man trär bete. När kräftan äter av betet lyser man på dem med en ficklampa. Då stelnar de och kan lätt plockas upp med handen.

I videoklippet nedan följer vi med när ortsbor från Nedervetil ror ut i gryningen och fångar kräftor.

Fler än 100 000 finländare deltar i kräftning varje år. Kräftfångsterna har ökat stadigt de senaste tjugo åren. De senaste tio åren har medelfångsten varit sju miljoner kräftor. 80% av dessa var signalkräftor. På vissa håll har signalkräftan t o m blivit en givande binäring för professionella fiskare och inom turismen. Populariteten har också medfött ett ökat intresse för både förädling av och handel med kräftor.

Sötvattenskräftor

Kräftorna vi konsumerar är sötvattenskräftor. Det finns tre familjer sötvattenskräftor i världen; Astacidae, Cambaridae och Parastacidae.

I Europa hör de till släktet Astacus och familjen Astacidae. De är tiofotade kräftdjur och omfattar sammanlagt 13 arter varav flod- och signalkräftan lever och fångas i Finland.

Flodkräftan

Flodkräftan (Astacus astacus) kallas också bredkloig kräfta. Den är ett av Europas största och vanligaste kräftdjur. Den kan bli 18 centimeter lång och väga 350 gram. Flodkräftan lever i sjöar och strömmande vattendrag i Nord- och Centraleuropa, från Frankrike till Ryssland.

Den är mörk, nästan svart med betydligt fler vårtor och taggiga utskott på huvud, ryggsköld och klor än signalkräftan. Klon är lång och mandelformad samt mörk och enfärgad med mörkt tumgrepp, ofta med en signalröd vårta.

Flodkräfta i klart vatten Flodkräfta, hanne i klart vatten. Bild: Yle/Public domain flodkräfta,kräftor,Kräftor,sötvatten,ädelkräfta

Det finns omkring 2-3 miljoner flodkräftor i Finland. Flodkräftor söker sig hela tiden längre norrut för friska sjöar och vattendrag. Orsaken är att bestånden i söder är trängda av signalkräftan som är invasiv och spridare av kräftpest, men också att den globala uppvärmningen driver flodkräftan norrut.

Signalkräftan

Signalkräftan (Pacifastacus leniusculus) är en inplanterad, nordamerikansk sort. Den importerades på 1960-talet för att ersätta den ursprungliga stammen av flodkräftor som gick förlorad i kräftpesten som härjade i hela Europa från slutet av 1800-talet.

Signalkräftans naturliga habitat är väster om Klippiga Bergen, i delstaterna Oregon och Washington. De signalkräftor som importerades till Norden var från odlingar i Tahoesjön på gränsen mellan Kalifornien och Nevada.

Nyfiken signalkräfta Stirrande signalkräfta. Bild: Five Corners Production filip langhoff,från jord till bord,högre kräftdjur,kräftdjur,kräftfiske,kräftor,linda stenman-langhoff,signalkräfta

I jämförelse med flodkräftan är signalkräftan slät utan taggar och med insänkta porer. Klorna är ofta ljusare på undersidan och en vit vårta i tumgreppet, är oftast omgiven av en stor vit-turkos fläck. Till skillnad från flodkräftan som är nästan svart har signalkräftan en brun färgton.

Sumpkräftan

Den andra familjen, Cambaridae, är den största av de tre familjerna sötvattenkräftor. Kräftor i familjen Cambaridae lever vilt i Ostasien, Centralamerika och USA. Familjen omfattar fler än 400 arter, bl a röd sumpkräfta (Procambarus clarkii) som är den mest odlade sötvattenskräftan i världen..

Röd sumpkräfta, louisianakräfta (Procambarus clarkii) hör hemma i norra Mexiko och sydöstra USA, men finns även inplanterad i andra delar av Syd- och Nordamerika samt i Afrika, Asien och Europa.

Delstaten Louisiana är den absolut största producenten av kräftor i USA och hela världen. Där fångas ca 95% av alla nordamerikanska kräftor, ca 55 000 ton per år och de utgör samtidigt ca 90% av alla världens fångade kräftor. Merparten konsumeras lokalt. 70% – 80% av regionens kräftor är röd sumpkräfta eller louisianakräfta (red swamp crawfish) (Procambarus clarkii) och resten är sk vit flodkräfta (white river crawfish) (Procambarus zonangulus).

En vacker röd sumpkräfta Röd sumpkräfta Bild: Yle/Public domain kräftor,Kräftor,Procambarus clarkii,Röd sumpkräfta

Sumpkräftan är mycket sällsynt i Nordeuropa, men förökar de sig desto kraftigare i Sydeuropa och koloniserar nya områden. Det sker på bekostnad av flodkräftan (Astacus astacus) och olika arter av Austropotamobius. Röd sumpkräfta ses därför ofta som ett skadedjur.

Huvudparten av de djupfrysta kräftor som importeras till Finland är odlade sumpkräftor; röd sumpkräfta (Procambarus clarkii) från Spanien och Kina samt smalklokräfta (Astacus leptodactylus) från Turkiet .

Parastacidae är den tredje familjen sötvattenskräftor eller storkräftor och omfattar 12 arter. De finns på det södra halvklotet i bl a Sydamerika, Madagaskar, Australien och Nya Zeeland.

Flodkräftan på röda listan

Flodkräftan är den ursprungliga arten i Europa. Med kräftpesten, som nådde Finland 1893, sjönk bestånden mycket kraftigt i hela Europa, inklusive de nordiska länderna. Man började så småningom intressera sig för att ersätta utslagna flodkräftbestånd med en art som hade motståndskraft mot kräftpest. 1967 importerades signalkräftan från Nordamerika och planterades ut i Finland.

Faran var inte över med signalkräftan, eftersom den har fortsatt att sprida pesten och ytterligare försvaga flodkräftbestånden. Signalkräftan är en smittospridare, men drabbas inte lika lätt själv av sjukdomen. Den är alltså en främmande art som nu tar över sjöar och vattendrag på flodkräftans bekostnad.

På Åland har man satsat på att bevara livskraftiga bestånd av flodkräfta. Den föredrar mindre sjöar och vattendrag framom stora öppna insjöar och trivs därför bra i åländska förhållanden.

Kräftor som mat

Kräftor av olika sort äts i nästan alla världens länder. Kräftan är ett typiskt skaldjur i den bemärkelsen att det inte finns så mycket att äta på den. I de flesta rätter används endast stjärten, t ex en biskvi, gumbo eller étouffée.

Ett bra sätt att kontrollera att kräftan är fräsch är att känna på stjärten och lämna den oäten om den är mjuk och sladdrig. Stjärten skall skall vara spänstig och fast.

Stora klor krossas också för köttet inuti och vissa tycker om att suga ut vätskan ur kräftans huvud, då smak samlas i fettet och kokt hepatopancreas, d v s kräftsmöret.

I Sverige och Finland kulminerar sensommaren i kräftskivan, med stjärtar på rostat bröd, men kräftstjärtar läggs också i sallader och skal kokas till buljong, soppor och consomméer.

I de södra delarna av USA, med delstaten Louisiana som centrum, äts kräftor året runt. Kräftan är ofta huvudingrediens i cajunkökets och det kreolska kökets rätter. Kräftor kokas t ex hela tillsammans med majs i en kryddad vätska och serveras med rotfrukter och kött. Kräftor ingår också i grytor, soppor och jambalayer.

Recept:

Kenneth Nars recept och anvisning till ett gott kräftkok till kräftskivan.

Tina Nordströms omelett med ostronskivling, potatis och kräfttopping när du vill lyxa till omeletten med kräftstjärtar, svamp och spenat.

Michael Björklunds kräftsoppa med cajunkryddade krutonger och parmesanost, en traditionell soppa med krutonger som för in en doft av det kryddstarka och färgrika cajunköket.

Kira Åkerström-Kekkonens kräftor cajun style. Kiras cajunkräftor är inte bara en rätt utan en hel måltid som gör sig bäst i sällskap. Duka upp ett långbord och sök inspiration från de amerikanska sydstaterna.

Michael Björklunds kräftcappucino med kräftvårrulle, en rätt som kräver lite arbete, men som för samman det nordiska och asiatiska i en perfekt harmoni.

Friluftskockarna Patrik Blomqvist och Anders Klint bjuder på kräftor med spin, ett gäng kokta kräftor med asiatisk touch. Se videoklippet nedan.

Kräftskivor eller kräftkalas lämnar alltid efter sig högar av kräftskal. Släng inte bort kräftskalen, utan förvara dem kallt till följande dag. Då kan du koka buljong på dem och samtidigt förära lunchen med en god soppa eller sås till fisken

Michael Björklunds ostbakade abborrterrin med kräft- och akvavitsås. Det här abborren ser festlig ut på tallriken och kräftbuljongen tillsammans med akvaviten gör att rätten smakar kräftskiva.

Paul Svenssons skärgårdsgryta med abborre och kräftbuljong, där de smörfrästa skalen blivit buljong som fått sällskap av svamp, grönsaker och grädde och sedan lagt sig som ett täcke över fisken.

Filip Langhoffs klara soppa på kräftor, med smak av tomat, fänkål och vitt vin.

Från styggelse till delikatess

Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en styggelse för eder. (3 Mos. 11:12 )

Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse. (3 Mos. 11:42)

Än idag är kräftdjur inte kosher eller tillåten mat enligt de judiska matreglerna (kashrut), eftersom de är vattendjur som saknar fenor och fjäll. På medeltiden, när Europa var katolskt, följdes Gamla Testamentets strikta uppmaningar som förbjöd folk att bl a äta kräftor även här.

Fisk var däremot tillåtet på fastedagar, och i synnerhet i Tyskland utvidgades begreppet fisk till att innefatta allt från kräftor, krabbor, sälar och bävrar till vitkindade gäss. Det kunde gå åt 30 000 kräftor under en fasta bara i ett enda tyskt kloster. Kloster hade t o m anställda kräftfiskare (krebser) och i klosterköken lagades bl a kräftpastejer, -aladåber, -soppor, -pannkakor och kräftmousse.

Den äldsta tyska kokboken, Peter Wagners die Kuchen maysterey från 1485 bekräftar kräftornas viktiga betydelse under fastan. Hela 11% av bokens sidor är kräftrecept.

Vid den här tiden började man också använda kräftstjärtar som krydda och dekoration i andra rätter. Kräftstjärtar dök upp tillsammans med lammbringa, till kalv eller höns.

Nordisk kräftpremiär

När den danska drottningen Kristina av Sachsen med maken, unionskungen Johan II fick en försändelse kräftor från Lübeck 1504 började trenden svänga. Kräftan var inte längre lika motbjudande.

Idén om att äta och odla kräftor kom sedan till Sverige, men läckerheterna var länge förbehållna samhällets toppskikt.

Gustav Vasa och hans söner importerade tyska köksmästare till sina kök. De hämtade med sig kunskapen om kräftor och hovet lärde sig att tycka om de små rackarna. Man började snart odla kräftor i Vasaslottens vallgravar, men Gustav Vasa hade också planer på att plantera kräftor på Åland.

Hertig Johan (senare Johan III) beställde flodkräftor till matbordet i Åbo 1558 och uppmanade ett antal år senare ståthållarna vid Kalmar slott att samla in kräftor för utplantering i dammarna i slottets trädgård. Under 1500- och 1600-talen planterades flodkräftor i många svenska vatten.

Första gången kräftor nämns som delikatess i svensk gastronomi är i ett brev från Erik XIV till fogden Jöran Johansson Rosenhane på Nyköpingshus daterat 1562. I brevet befallde kungen att fogden skall skaffa fram enn heell hop Kräffwether, d v s så mycket kräftor som möjligt inför hans syster Annas bröllop. Han uppmanade Herr Jöran att fiske effther them allestädtz.

Bönder håvar in kosan

För 1500- och 1600-talens adel var kräftor ett viktigt inslag på festbordet. Fat med varma kräftor kunde serveras samtidigt med kalkoner, oxar, får, gäss och rökt lax. Man åt mest varma kräftor, tillagade i form av soppa, paj, korv eller i pudding.

Allmogen såg däremot kräftor som herrskapsmat. Bönderna fiskade kräftorna och sålde dem för dyra pengar, i synnerhet efter att kräftor blivit trendiga på kontinenten. Tiotusental stjärtar exporterades till lyxkrogar i Berlin, Paris och London ända tills kräftpest tunnade ut bestånden och satte sordin på handeln.

Kräftfiske i Småland på 1930-talet. Kräftfiske i en sjö på nordsmåländska höglandet på 1930-talet. Bild: Yle/Public domain/Axel Fors fiske,kräftfiske,kräftor,mjärdar,roddbåt

Alla tyckte inte om kräftor. I samband med att botanikern Carl von Linné namngav kräftan på latin på 1700-talet avrådde han folk från att äta dessa insekter. Han såg kräftan som asätare som livnärde sig på drunknades lik.

Kräftskivan blir folkfest

I slutet på 1800-talet blev kräftätandet vanligare bland vanligt folk, d v s bland överklass och borgare på villorna i den svenska skärgården. Kutymen spreds sig även till Finland. Då togs kräftsupen tillsammans med kalla kräftor, ett samkväm som kan förliknas vid dagens villaavslutning.

Vurmen för kräftor fick ett avbrott i samband med kräftpesten som härjade vid seklets början, men tog fart igen på 1930-talet och spreds också till övriga samhällsgrupper. Ordet kräftskiva lanserades 1931 och idag är traditionen med kräftor, dill, snaps och sång lika väletablerad som jul och midsommar.

Kräftskiva utomhus Kräftskiva utomhus Bild: Public domain / Holger Ellgaard kräftfiske,kräftor,kräftskiva,årets fester

Att äta kräftor är en ritual - man ska äta på rätt sätt, det ska höras när man äter och det ska gärna också synas på tallriken hur många kräftor man ätit.

Med författaren Erik Axel Karlfeldts ord:

Det dukas i lövsalens högvälvda rum
och lyktorna lysa och kvällen är ljum. 

Det susar i dillåkerns mäktiga kronor,
och kräftfaten rågas med romstinna honor.

Samtida med dinosaurier

Kräftor är mycket gamla djur. Botaniker och arkeologer hittar sällan fossil som är äldre än 30 miljoner år gamla, men fossil av håligheter eller tunnlar utgrävda av kräftor har daterats till sen Paleozoikum (542 – 251 miljoner år sedan) eller tidig Mesozoikum (ca 251 – 65 miljoner år sedan)

De äldsta fossiler som hittats av sötvattenkräftan Palaeoechinastacus australianus i familjen Parastacidae i Australien är från Äldre krita (146 – 100 miljoner år sedan).

Kräftskal kokas till buljong Kräftskal kokas till buljong. Bild: Five Corners Production buljong,filip langhoff,från jord till bord,kräftor,Kräftor,kräftskal,soppor

Nyttig som torkad frukt eller en skål fullkornsris

Kräftor är rika på salt och protein, men innehåller också en del fett- och vattenlösliga vitaminer. Tar man ett medeltal av näringsinnehållet sammanfaller kräftor med motsvarande mängd annan vit fisk, kokt fullkornsris eller torkade frukter, t ex guava eller papaya.

I förhållande till sin vikt innehåller kräftor relativt mycket protein. En kokt kräfta har 18,3 gr/100 gr, vilken är ungefär lika mycket som motsvarande mängd fisk, t ex gädda, mujka, strömming eller abborre.

Kokt kräfta är däremot rätt salt för sin vikt, 732,5 mg/100 gr kräftkött, vilket motsvarar 12% av det rekommenderade intaget. Mängden natrium 287,5 mg och magnesium 27,5 mg är de samma som för motsvarande mängd friterad respektive stekt fisk.

Mängden kolesterol är 213,2 mg/100 gr, vilket är ungefär lika mycket som i motsvarande mängd skink- och ostomelett eller bernaisesås. Kräftan är dock lika fettsnål (totalt 0,9 gr/100 gr) som en guava, en skål fullkornsris eller 100 gr torkad frukt.

100 gram kokt kräfta innehåller bl a 32,4 µg folat (vitamin B9), 5,9 mg niacinekvivalenter (vitamin B3), 2,62 mg pyridoxin vitamerer (vitamin B6), 16,9 µg vitamin A (RAE) samt lika stor maängd vitamin E som i en Runebergstårta, 3,6 mg.

Om du varken är en vän av havstång eller lutfisk är kokta kräftor en bra källa till jod med 106,2 µg/100 gr. Kräftan innehåller ungefär lika mycket fosfor 137,5 mg/100 gr som motsvarande mängd rågbröd, och märkbara mängder selen 62,5 µg/100 gr.

Nyfångade signalkräftor Fångade signalkräftor Bild: Yle/Tove Virta kräftfiske,kräftor,kräftskiva,signalkräfta,västra nyland

Kräftgång eller krabbgång

Uttrycket att gå kräftgång i betydelsen misslyckande åter- eller tillbakagång är missvisande, om inte direkt felaktigt. Kräftor går inte baklänges, utan vänder sig alltid 180 grader och går därifrån framlänges. Kräftor kan däremot simma baklänges genom att slå med stjärten, ofta vid revirstrider eller om de till exempel blir skrämda.

Det svenska Fiskeriverket kommenterar den felaktiga tolkningen så här:

Vi har aldrig sett en kräfta gå baklänges, trots mer än 100 timmars videofilmade beteendestudier och direktobservationer av kräftor i akvarier och tråg på Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium. De har alltid vänt sig 180 grader och gått därifrån framlänges. De kan backa (genom att slå med stjärten) om de till exempel blir skrämda, men vem kan inte det?

I Svenska Akademiens ordbok (SAOB) finns belägg för att uttrycket förekommit på svenska åtminstone sedan 1545. I ordboken hänvisas också till tyskans krebsgang, d v s krabbgång. Då är vi faktiskt sanningen på spåret.

Det latinska ordet cancer betyder nämligen både krabba och kräfta, och när stjärnbilden tidigare avbildades var den oftare en krabba än en kräfta. Det tyska uttrycket krebsgang eller krabbgång är också mera korrekt och relevant när det kommer till krabbans fysik och beteende. Krabban springer i sidled och något bakåt. När den blir trött byter den håll, och låter andra muskler arbeta.

Attributet kräftgångare förekommer också i SAOB, sedan åtminstone 1874, och avser en baksträvare eller reaktionär.

Mera läsning och information om kräftor:

Stiftelsen Pro Artibus bok: Kräftskivan - En finlandssvensk karneval, 2014.

Första delen av Erik Degermans och Björn Tengelins manuskript Kräftor i natur, bur och kultur -
våra svenska kräftor från sjö till kök, från dåtid till nutid, om svensk och nordisk kräfttradition. 2004.

Historikern Jan-Öjvind Swahns artikel om kräftskivan i tidskriften Populärhistoria, 2011.

Mattias Axelssons blogg om kräfttraditioner och kräftskivor i Sverige, 2008.

Tidningen Allt Om Vetenskaps artikel med 10 spännande fakta om kräftor, 2007.

Mathistorisk uppslagsbok - mat och dryck från antikens kök till Absolut vodka av Jan-Öjvind Swahn, 1999

Forststyrelsens handlingsprogram för kräfthushållning 2011–2016 med speciellt fokus på hur man tryggar förekomsten av och skyddar den inhemska flodkräftan.

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets (VFFI) hemsida med information om kartläggning av vattendrag och sjöar, forskning och statistisk gällande kräftor. VFFI är en del av Naturrresursinstitutet LUKE.

Livsmedelssäkerhetsverkets Eviras hemsida om sjukdomar hos fiskar och kräftdjur.

Ålands landskapsregerings kräftbroschyr med info om åländska förhållanden.

Wikipedias engelska hemsida om världens olika sötvattenskräftor.

Wikipedias engelska hemsida om kräftor som mat.

Wikipedias hemsida om kräftpest.