För drygt tio år sedan blev jag med stuga, det har jag inte ångrat. Inte en endaste dag faktiskt. Inte ens när det visade sig att det gamla torpet var i sämre skick än vi trodde.

I mitten av mars publicerade svenska yle en artikel där det framkom att stugliv sysselsätter. Stugekonomin omsätter över sex miljarder euro och sysselsätter kring 60 000 människor. Mycket av de här pengarna går till byggnads- och reparationsarbeten.

Jo tack, min familj har nog hållit stugekonomin i gång. De nedersta stockraderna var genomruttna, likaså stockarna under alla fönster. Stugan, som troligtvis är byggd i slutet av 1800-talet hade på 1970-talet fått nya (fula) fönster och enda trösten med den omfattande rädda stugan-renoveringen var att jag med gott samvete kunde byta ut de här fönstren mot nya, men mera stilenliga fönster. Här tycker någon kanske att jag borde satsat på riktigt gamla, renoverade fönster, men någonstans går också min gräns vad gäller både ork och i synnerhet pengar.

Det är inte ens så farligt fast det inte går som på Strömsö varje gång.

Under årens lopp har stuglivet bjudit på vansinnigt många timmar arbete. De som inte förstår tjusningen med att ha en egen stuga förstår inte heller hur stugägare kan sätta så mycket av sin lediga tid och semestrar till att renovera, snickra, måla och tapetsera.

Det är inte ens så farligt fast det inte går som på Strömsö varje gång. I sanningens namn är det rätt sällan det lyckas med en gång. Men med tiden har jag blivit en bättre och framför allt tålmodigare renoverare.

Jord- och skogbruksministeriets stugbarometer visar också att allt fler finländare vill distansjobba från stugan. Att bo i sin stuga längre tider än enbart sommarmånaderna är betydligt lättare idag i och med att var tredje stuga är försedd med internet. Nio av tio stugor har idag el och många rustar upp sina stugor med diskmaskiner och duschar.

Under höstens och vinterns lopp har jag renoverat och byggt till i min stuga. Idag kan jag inte kalla stugan för stuga längre. Det gamla torpet har fått sällskap av nya väggar och nya kvadratmeter. Torpet har blivit ett hus. Men jag föredrar ändå att tala om min stuga. Det här eftersom jag älskar stugliv. Numera älskar jag stugliv året runt eftersom jag bosatt mig här permanent. Och den här sommaren ska jag måla alla fasader!

I Experttimmen den 7.4 är temat fritidsboende. På plats finns experter på byggande, målfärger, avloppsplanering och miljöfrågor. Vi har också en expert på grannrelationer och vad du kan göra om släktingarna invaderar fritidshuset och förväntar sig helpension.

Mer om stug- och villaliv:
Vad betyder stugan eller villan för dig? Berätta!

Går det att äta hälsosamt på studerandebudget? X3M utreder.

För att må bra både fysiskt och psykiskt måste vi äta hälsosam och näringsrik mat, dessutom helst enligt statens näringsdelegations kostrekommendationer. Man skulle tro att de här rekommendationerna är speciellt aktuella för studerande. Det är ju ingen hemlighet att till exempel högskolestuderande i Finland inte mår bra. Men hur går det här med bra matvanor ihop med en studerandes budget som nu dessutom hotas att skäras ner rejält? X3M utreder hur mycket pengar finlandssvenska studerande har kvar till mat per månad i nuläget.

Har du flyttat hemifrån? Studerar du? Svara på vår enkät och berätta din historia i kommentarsfältet. Vad gjorde du den gången då matpengarna tog slut? Vad är det värsta du varit tvungen att äta? Dela med dig så följer vi upp med resultat.

Mmm, mums!

Statens näringsdelegations bild Bild: Statens näringsdelegation

Kuckeli-ku, klockan är sju! Från 1930 till 1963 hördes i Rundradion varje morgon en pigg tupp. Genom åren har många tuppar galt i studion.

Den första tuppen lär ha hörts 1937, "sorgsen tupp från Tavastby" står det på den förstörda lackskivan. När lackskivorna slets ut fick man banda in nya. Ovan hör vi en tupp från den 30 april 1939. På skivan hörs även granntuppar och hönors tysta skrockande, som inte blir ett idogt kacklande.

En lackskiva med tuppens läte från 17.3 1949 En lackskiva med tuppens läte, 1949 Bild: Yle/Ville Matilainen

När tuppljud skulle bandas in kunde tuppen leva rövare i radions faciliteter på Fabiansgatan 15. I studion fanns både frön och vatten, möbler och flygel måste skyddas med papper.

Radiogreven och anmälaren Carl-Erik Creutz har berättat att man till jul brukade äta upp tuppen, eller lotta ut den bland personalen.

Ovan hör vi en tupp från 1950. Tuppens glada morgonläte hördes för sista gången den 28 september 1963. Efter det pensionerades tuppen.

På 1990-talet gjorde morgontuppen comeback. Men då var det bara en inspelad tupp, inte en som huserade i Yles byggnad. Tuppen gol för sista gången på nyårsaftonen 2000.

Text: Ville Matilainen/Ida Fellman

Varje gång livet slår Victoria Webster på käften slår hon tillbaka. Med kraft. Inte nog med att hon utbildade sig till läkare trots sin cp-skada. Hon blev också Nordens första specialistläkare i akutvård.

Just nu är hennes rörlighet begränsad efter en olycka och hon kan inte jobba – men hon kommer tillbaka. Drömmen är att undervisa inom sitt specialområde.

I tvåårsåldern fick Victoria Webster diagnosen cerebral pares. Skadan hade uppstått på grund av syrebrist under förlossningen, som tog 29 timmar. När hon föddes var hon blå och hade kramper. Läkarna trodde inte att babyn skulle överleva.

Ville bli läkare redan som barn

Victoria Webster överlevde. Hennes föräldrar gav henne dessutom en stark självkänsla samt mod att följa sina drömmar, hur stora de än var. Intresset för medicin vaknade tidigt.

– När jag var elva år kom jag hem en vacker dag och sa att jag tänker bli läkare som stor. Det är ett så intressant område och ett yrke där man ständigt får möta nya människor och nya utmaningar.

Efter gymnasiet jobbade Victoria Webster flera år på ett äldreboende. När hon hade bevisat för sig själv att hon klarade jobbet, sökte hon under ett par års tid studieplats vid medicinska fakulteter runtom i Norden och Storbritannen. Till slut blev hon antagen till Karolinska institutet i Stockholm.

På dag tre blev hon kallad till en av lärarna som bad henne sluta. Under hela studietiden försökte man gång på gång förmå henne att lägga läkardrömmarna på hyllan – ingen trodde att patienterna skulle vilja vårdas av en sådan som hon. Men Victoria Webster vägrade ge upp sin studieplats. Motgångarna gav henne bara mera jävlar anamma.

Viktigt att förklara för patienterna

Varje gång Victoria Webster träffar en patient får hon börja med att förklara varför hon pratar annorlunda och rör sig ryckigt.

– I början var det jobbigt. Men jag har lärt mig att det är det absolut bästa sättet, och det har blivit rutin efter alla mina år inom vården.

Det är viktigt för Victoria Webster att hennes patienter vet att hennes skada är medfödd och inget som kommit under resans gång. Att hon hade den när hon blev anställd.

Misslyckas man en gång så stiger man upp och börjar om från början.

Människor tenderar att godta förklaringen, även om Victoria Webster får många, som hon säger, roliga kommentarer.

– Då jag berättade att jag fick för lite syre vid förlossningen var det en dam som föreslog att vi skulle öppna fönstret, trots att det var 20 grader kallt.

De gånger hon blivit negativt bemött är få.

– Det har alltid, utan undantag, varit gånger då jag inte tagit mig tid att självmant berätta varför jag är annorlunda. Jag har varit stressad och i brådskan lämnat bort förklaringen, och då tänker folk “Vad i all sin dar? Vad är det frågan om?”.

Drömmer om att undervisa

Akutvården i Norden är enligt Victoria Webster ännu i barnaskor och praxis kan variera mycket mellan olika mottagningar. Enligt henne söker sig patienter i t. ex i Storbritannien till en allmän akutmottagning, oberoende om man är stor eller liten och oberoende av vad som felas, medan man i Norden ofta söker sig direkt till öronmottagningen om man har ont i örat och till ögonakuten om problemet sitter i ögonen.

– Akutvårdens jobb är i princip att identifiera problematiken. Sen gäller det att ta ställning till fortsättningen, om personen i fråga ska åka hem eller till sjukhus, om det ska ske inom specialistvården eller primärvården. Min specialkunskap ligger i att hitta felet. Det är ett slags detektivarbete.

För tillfället är Victoria Webster sjukledig från sitt jobb som avdelsningsläkare vid Haartmanska sjukhusets akutmottagning. Hon var nämligen med om en olycka – hon föll i en trappa – och rör sig nu mest i rullstol. Inte heller den käftsmällen stoppar henne. Nu är det nya utmaningar som väntar, förhoppningsvis inom läkarutbildningen.

– Akutsjukvård är väldigt nytt i Finland. Jag hoppas på att få undervisa och bistå med min kunskap och framför allt mina erfarenheter.

Strävar alltid framåt

Att byta roll från läkare till patient har enligt Victoria Webster varit en nyttig lärdom.

– Det är intressant, för man får en helt annan synvinkel gällande vad som är viktigt och vad som inte är det. Till exempel den personliga integriteten, hur viktig den är.

Den viktigaste kunskapen som livet gett Victoria Webster handlar ändå inte om medicin. Det finns en djupare lärdom bortom titlar och utmärkelser.

– Att aldrig ge upp. Att alltid sträva framåt och följa det man vill uppnå och alltid ha ett mål för det man gör. Misslyckas man en gång så stiger man upp och börjar om från början. Jag hoppas jag kan ge människor inspiration att gå vidare med sina drömmar.

Människor med handikapp behöver inte sitta i skymundan.

Victoria Webster har figurerat i offentligen en hel del, dels för åtta år sedan när hon blev färdig specialistläkare och dels i och med Peter Al Fakirs dokumentärserie Dom kallar oss handikappade, som kan ses på Arenan. För fem år sedan skrev hon dessutom boken Så många Mount Everest tillsammans med sin mamma, författaren Diana Webster.

– Jag är väldigt tacksam för den uppmärksamhet jag får. Jag hoppas att jag i och med den kan ge förståelse för att också handikappade människor kan ha en bra utbildning och ett bra jobb. Man behöver inte sitta i skymundan.

Se också Dom kallar oss handikappade

Efter Nio om kunskap, torsdagen den 7 april i Yle Fem samt på Arenan.

Klibbig gröt, ärtsoppan på torsdag...

Känner du igen de här vanliga skolrätterna? Haha, tänkte väl det! De är bara... så typiska alltså! :-)

Det finns också väldigt typiska lärare. Nio sorter, närmare bestämt. Du hittar dem på Hajbos youtubekanal.

Sedan urminnes tider har bruden pyntat och gjort sig fin inför sitt bröllop med de medel som stått till buds. När man lite skrapar på ytan och lyfter på locket inser man snabbt att det vimlar av skrock och myter kring bröllopsbestyret.

Bruden och blommorna

Skicket att bruden bär en bukett uppstod i medlet av 1700-talet. Före det var det brukligt att dekorera brudens klänning med broscher och dukar. Brudbuketten var först en liten tät bukett med blommor och ofta också doftande örter. Småningom blev buketten större och variationen i blommor, form och färg allt mera trendkänslig.

Brudmyrten (myrthus communis), som enligt den antika mytologin är tillägnad kärleksgudinnan Afrodite, ansågs vara en lyckobringare i äktenskap. Den blev med tiden en populär bröllopsblomma. Alla brudar måste ha brudmyrten antigen i sin brudbukett eller som dekoration. I Finland blev det ett måste för mödrarna att odla brudmyrten, som sedan användes i dotterns brudkrona. Myrtenplantorna gick ofta i arv från mor till dotter.

Det hör även till att brudgummen bär en blomma. Brudgummens blomma är ofta en av blommorna från brudbuketten. Om brudgummen bär frack så är det en vit nejlika eller en gardenia som gäller, enligt etiketten. Om brudgummen gifter sig i uniform bär han ingen blomma.

Svart var festfärgen

Svart klänning var länge det som gällde för bruden. Det kom sig av att man till bröllopet sydde upp en ny svart klänning, som sedan användes som finklänning livet ut. Svart var festfärgen. Att bruden bär en vit klänning och vita blommor blev vanligt först under senare hälften av 1800-talet. Den vita färgen ansågs allmänt som en symbol för renhet och oskuldsfullhet. Ännu idag säger etiketten att det endast är bruden som skall bära en helt vit klänning på bröllopet.

En av de många myterna säger också att bruden alltid skall bära en ny klänning - en använd klänning drar olycka över äktenskapet.

Bröllop är trendkänsliga

Bröllopsblommorna följer klädmodet och övriga trender i samhället. Kungabröllop har haft ett stort inflytande på hur brudbuketten skall se ut. Prinsessan Dianas brudbukett på 1980-talet kom att bli en riktig trendskapare. Efter Charles och Dianas bröllop ville "alla" brudar ha en stor droppformad bukett precis som Diana hade haft.

Brudbuketterna har utvecklats mycket under senaste årtionden. Nya tekniker, nya blomsorter och bättre kvalitet och tillgänglighet har gjort att allt är möjligt idag. Brudbuketten har blivit mer än bara en bukett, bruden kan bära en väska av blommor, en boll av blommor osv. Samtidigt har vi i viss mån också gått bakåt i tiden då många har börjat dekorera själva brudklänningen igen.

I dag har vi en större mångfald i hur vi firar bröllop än tidigare. Brudparet utgår mera från sin egen stil och sina egna värderingar. Att det vimlar av skrock och etikettregler är ju bara roligt!

Inspiration för bröllopssugna:
Blomstertatuering
Annes hårdekoration
Tittarnas brudbuketter

Tack för alla fina bilder!

Läs också:
Blommor och bröllop och ett myller av myter

Små frön planteras i små krukor. På fönsterbrädet bryter sig långsmala blad genom mullen och vecklar ut sig mot ljuset. När snön har smultit och vårsolen värmt upp jorden får plantorna ett nytt hem utomhus och väntan på solmogna tomater kan börja på allvar.

Tomaten (Solanum lycopersicum) eller (Lycopersicon esculentum) är världens mest odlade grönsak och den äts på alla kontinenter. Den odlas kommersiellt i växthus året om, men fritidsodlingen inleds på våren och mogna tomater skördas mellan juli och september. Tomaten vill ha en välgödslad, fosforrik och mullhaltig, fuktighetshållande jord med ett moderat pH-värde, mycket ljus och en temperatur på 20-25 grader. Tomater skall inte förvaras i kylskåp utan i utrymmen med en temperatur på +14°C.

Tomaten kategoriseras som en grönsak fast den egentligen är en potatisväxt med frukter. Det odlas omkring 7 500 olika tomatsorter i hela världen och liksom potatisen finns det tomater i olika storlekar, former, färger och nyanser, från nästan svart via purpur och röd till gul, orange och grön. Hos oss är det vanligast med röda tomater, men ibland får man också tag på gula.

I grönsaksdisken kan du hitta bifftomater (samlingsnamn för stora tomater), busktomater, körsbärstomater (Solanum lycopersicum var. cerasiforme), minitomater, kvisttomater och plommontomater (Solanum lycopersicum var. pruniformeär) samt någon udda variant av t ex pärontomater (Solanum lycopersicum var. pyriforme).

På hyllan bland konserver står burkar och paket med krossade och passerade tomater, ketchup, färdiga såser och tomatpuré.

Tomatodling i växthus Tomatodling i växthus Bild: Five Corners Production

I trädgårdsbutiker köper du fröpåsar eller plantor av betydligt mer varierande sorter än du hittar i mataffären. Här finns frön till röda, ovalgula, orange eller mörkt röd-bruna minitomater med namn som Chadwick, Cherry Cascade, Tiny Tim, Iidi, Venus och Chocolate Cherry.

I en påse ligger frön till den röda plommontomaten Cal-J, i en annan till den avlånga hybriden Incas F1. Här finns också påsar till gul päronformad Yellow Pear, blekröd, rund Red Alert Bush och mahognybrun Black Russian. Har du tur finns frön till Orange Russian, som inte är en vanlig tomat, utan en stor bifftomat med formen av ett oxhjärta. Den är en korsning mellan den röd-gula bifftomaten Georgia Streak och oxhjärtat Russian 117.

10 kilo per år

Finländarna är ivriga tomatätare och konsumtionen ligger på ca 10 kg per person och år. Av denna mängd är sju kilo odlad i Finland.

Vi äter dem vanligtvis tomater krossade i såser eller färska som pålägg eller i sallader. Saftiga körsbärstomater samt små plommontomater och ovala vindruvstomater fungerar utmärkt hela eller klyftade i sallader, medan njurformade bifftomater med tunt skal är fin skiva på smörgås.

Tomatsorter med fast fruktkött, saftighet och mycket smak är goda till såser. Här är större plommontomater, pärontomater, saftiga kvisttomater (eng. Campari tomatoes) och stora oxhjärtsformade bifftomater att rekommendera.

Oxhjärtan är relativt nya på marknaden, men stöter du på dem är de ofta rölliga orange eller gula. De är köttiga, fasta och saftiga med låg syrlighet och kan påminna om persimon när man klyver dem på hälft. Bland de största kan nämnas Bull’s Heart vars frukt väger drygt 1 kg och Giants kan nå upp till 1,5 kg.

Recept:

Tomater är fenomenala eftersom de kan ätas råa i sallader eller som tilltugg, pressas till juice eller processas till ketchup eller pastasåser. Gröna tomater kan paneras, friteras eller stekas samt picklas eller finhackas till salsa.

Filip Langhoffs kalla tomatsoppa påminner om en spansk gazpacho, men här behöver de söta körsbärstomaterna inte dela utrymme med paprikan. En läcker soppa som förrätt eller till lunch.

Paul Svenssons aubergine med vildris och tät tomatkräm med en fyllig tomatsås och örter som lyfter auberginen till middagens höjdpunkt.

Alexandra de Paolis tomatmarmelad som är ett fräscht och smakrikt inslag på ostbrickan eller till eftermiddagsteet.

Paul Svenssons pizzakanter med tomatsås som kanske inte låter som någon höjdare, men med en riktigt god tomatsås och en syrlig dippsås till har du det ultimata tilltugget till bastuölen.

Niklas Ekstedts gröna linser med körsbärstomater och sidfläsk med glada färger och Saffransrisotto med chorizo och inkokta tomater där chorizon delar takkrik med en härlig krämig risotto.

Sortäkta och hybrider

Idag odlas alltså omkring 7 500 olika tomatsorter för olika syften. De kan grovt indelas i sortäkta och hybrider, de senare har ofta F1 eller F2 eller ordet Hybrid efter sortnamnet.

Det har blivit något av en trend bland privata småodlare och ekologiska tomatodlare att odla äldre och udda varianter av sortäkta tomater. De kallas också släktklenoder, kulturarvstomater eller heirloom efter den engelska benämningen.

Heirloom producerar mer intressanta och färgrika varianter trots lägre effektivitet och mindre motståndskraft mot sjukdomar och insekter. Tanken är här att eftersträva biologisk mångfald och variation, men också att sorterna skall ärvas från generation till generation och förbättras genom urval. Kulturarvstomaterna är icke-hybdridsorter och korsbefruktningsbara.

Hybrider skapas genom korsningar. En hybrid är en korsning av (minst) 2 olika sorter, en hon- och en hanförälder, t ex F1-hybrider (första generationen) är plantor som kommer från två genetiskt olika föräldrar. Blommorna är tvåkönade, så på honan måste delarna som producerar pollen tas bort innan blomman riskerar att självbefruktas. Det här sker för hand varefter blommorna befruktas med pollen från den hanliga föräldrasorten.

I kommersiell odling är det vanligt med hybrider eftersom skörden är betydligt större än hos sortäkta tomater. Hybrider är också fördelaktiga i att de har mycket väldefinierade egenskaper tack vare föräldrarnas inavlade stammar. Däremot är den genetiska variationen mindre och frön man får från t ex en F1-hybridplanta är oanvändbara om man inte är ägare till båda föräldrasorterna. Näringsvärdet tenderar också att minska ju mer tomaten förädlas.

En korg med kulturarvstomater Korg med olika sorters kulturarvstomater. Bild: Yle/Public domain

Tōmatl från Peru

Tomaten härstammar från västra Sydamerika (Peru) och Central- eller Mesoamerika (Mexiko), där det fortfarande finns flera vilda släktingar, bl a krypande, långhåriga rankor med små hårda frukter. Det finns belägg för att tomat har odlats i södra Mexiko sedan år 700 f Kr.

Ordet tomat kommer från det uto-aztekiska språket nahuatls (eller nawatl) tōmatl. Även om inkafolket i väster använde frukterna både till mat och medicin, var det aztekerna som utvecklade den. De ursprungliga frukterna var små som körsbärstomater och troligen mer gula än röda, men efter hand uppstod större och knöligare varianter. Det odlades sedan vita, gröna, gula, orange, rosa, röda och violetta tomater med stor variation i form och storlek. Från små körsbärstomater på några gram till bjässar på över två kilo. Det är möjligt att vissa av dagens tomatsorter härstammar direkt från dessa.

De ursprungliga tomaterna var till största delen korsbefruktande, d v s behövde hjälp av insekter för pollineringen. Det var först efter att de kom till Europa och spreds norrut, där lämpliga insekter saknades, som självbefrukningen blev dominerande. Den självbefruktande tomaten vi alltså är vana vid, är en anpassning till den betydligt insektsfattigare europeiska kontinenten.

Spanjorerna hämtar tomaten

Det var mexikanerna som gjorde frukten känd för européerna, men historikerna är något osäkra på om det var den spanske conquistadoren Hernán Cortés som hämtade den första lilla, gula tomaten till Europa efter att ha erövrat den aztekiska staden Tenochtitlán i Mexiko 1521 eller om Kristoffer Kolumbus hann med bedriften redan 1493.

I hemlandet sattes odlingen igång under 1540-talet och efter några årtionden ingick tomater bland övriga livsmedel. Efter kolonialiseringen av den sydamerikanska kontinenten förde spanjorerna vidare tomater till Karibien och Filippinerna varifrån den sakta, men säkert spreds vidare till hela Asien

Italienarna var inte sena med att testa den nya frukten. Tomatens officiella landning i Italien sägs vara den 31 October 1548 när storhertigen av Toscana, Cosimo de' Medicis hovmästare skrev till familjens privata sekreterare, att korgen med tomater som skickats från storhertigens gods Florentine vid Torre del Gallo hade anlänt oskadd.

De tidigaste skriftliga anteckningarna om tomaten i europeisk litteratur finns dock i en bok om växtlära av den italienske fysikern och botanisten Pietro Andrea Mattioli 1544. Han antog att det var en ny sorts blodröd och gyllene aubergine som hade anlänt till Italien. Som mogen kunde den delas och ätas som en aubergine, d v s tillredd och kryddad med salt, svartpeppar och olivolja. Trots det kulinariska experimentet tog det Mattioli ytterligare tio år innan han beskrev tomaten som pomi d’oro eller gyllene äpplen.

Idag är tomaten en stapelvara i gastronomin kring Medelhavet. Den är obligatorisk i pizzor och pastasåser. Den förekommer i den spanska soppan gazpacho och den katalska versionen av tomat med bröd, pa amb tomàquet.

Kolumbus anländer till Amerika 1492. Kristoffer Kolumbus upptäcker Amerika 1492. Bild: Yle/Public domain

Genombrottet som kom av sig

I övriga delar av Europa skulle det stora genombrottet vänta på sig eftersom tomaten ansågs giftig och därför odlades främst som prydnadsväxt. Det fanns skäl att misstänka att denna prydnad var oätlig. Tomaten tillhör potatisväxterna eller skattorna (Solanaceae) varav några är giftiga, i synnerhet belladonna (Atropa bella-donna) som man var bekant med sedan tidigare, men även potatisen. Eftersom rädslan för att förväxla tomaten med eventuella giftiga artsläktingar undvek man den till en början helt och hållet. Så småningom upptäcktes att frukterna inte var giftiga trots att stammen och bladen var det.

Redan i på 1600-talet kom de första recepten på hur denna exotiska frukt kunde avgiftas och förtäras. Genom kokning i timmar kunde frukten göras ätlig och med massor av vitlök och kryddor kunde den även bli smaklig.

Influerade av spanjorer och italienare fanns det en viss åtgång I södra Frankrike redan på 1600-talet, men det franska köket väntade till 1700-talets slut innan den accepterades helt och hållet.

Storbritannien är ett annat exempel på ett ambivalent förhållande till de gyllene äpplena. Odlingen av tomater inleddes på 1590-talet av bl a barberaren och kirurgen John Gerard. Han lät dessutom publicera Gerard's Herbal 1597, en bok som till största del var ett plagiat av litteratur från kontinenten, men som också innehöll viktiga argument för och emot odlingen av tomater i England. Gerard visste att man åt tomater i Spanien och Italien, men var själv övertygad om att den var giftig. Hans argument var så pass starka, att tomater länge ansågs oätliga i Storbritannien och de nordamerikanska kolonierna.

Det tog ungefär lika lång tid för britterna som för fransmännen att anamma den röda frukten. Mot slutet av 1700-talet uppger the Encyclopædia Britannica att de dagligen ingick i soppor, buljonger och som dekoration. Tomater var till en början dyra, men kring 1820 var frukten tillgänglig i de flesta grönsaksstånd. Rätter som lagades av eller med tomater var dock begränsade till det italienska eller judiska köket.

Filip och Linda bland tomater. Filip och Linda bland tomater. Bild: Johannes Östergård / Five Corners Production

Tomater i Norden

Det tog också en lång tid för tomaten att blir en del av de nordiska köken. Den blev allmänt känd mot slutet av 1700-talet, nyfiket accepterad fr o m mitten av följande sekel när Gustafwa Björklund 1847 berättade hur man gör tomatasås. Tomaten hade dessutom fått rykte om sig att vara ett afrodisiakum och den kallades bl a för pomme d'amour eller kärleksäpple. Det skulle ändå dröja en god bit in på 1900-talet innan färska tomater fanns i grönsaksdiskarna.

Tomat har odlats i Finland sedan 1870-talet och i Närpes, som idag odlar 60% av landets tomater, började man odla den vid tiden för Finlands självständighet. Trots det levde gamla fördomar om tomatens giftighet kvar och det var inte förrän efter andra världskriget som det blev vanligare att äta tomat i Finland.

Ät ketchup och tomatsås!

Tomaten är både utmärkt som smakförstärkare och en ypperlig källa till flera vitaminer, t ex vitamin C, vitamin A, vitamin K och folsyra samt näringsämnen, bl a beta-karotenoiderna lykopen och lutein.

Tomatens smakförstärkande egenskaper kommer från den innehåller naturligt glutamat, ett salt som förhöjer smak och framkallar umami. Glutamat finns också naturligt i vissa ostar (parmesan, roquefort), soja- och fisksås, svamp, alger och skaldjur. Mängden glutamat är ca 250 mg/100 gram i färsk tomatjuice, något mindre i färska tomater. De smakförstärkande egenskaperna förhöjs när tomater soltorkas eller processas till juice, sås, puré eller ketchup.

Tomater innehåller lykopen. Bild: Five Corners Production

Lutein och lykopen

Tomater innehåller karotenoiderna lutein och lykopen, varav den senare har fått speciell uppmärksamhet inom medicinsk forskning.

Lutein har egenskaper som kan skydda mot vissa ögonsjukdomar och degenerering. Röda, kokta tomater innehåller ca 150 µg/100 gram livsmedel, medan tungviktarna kokt grönkål och rå spenat har värden på 15798 µg/100 gr respektive 11938 µg/100 gr. Andra livsmedel med höga halter lutein är kokt broccoli, brysselkål och grönkål samt romansallad, gröna ärter på burk och zucchini.

Lykopenet är karotenoiden (tillsammans med betakaroten) som färgar tomaten röd. Det finns också i bl a aprikoser, blodgrape, skär guava, papaya, röd paprika, havtorn, gojibär, nypon och gac (Momordica cochinchinensis). De högsta halterna finns i tomater och vattenmeloner. Tomatjuice på burk innehåller 9318 µg/100 gr, röda, kokta tomater 4400 µg/100 gr, röda, råa tomater 3025 µg/100 gr och vattenmelon 4868 µg/100 gr.

Halten lykopen eller karotenoid-absorptionen ökar när livsmedel värms upp. Kokt tomatsås ger därför en något högre åtkomst av lykopen än färska tomater, som kan konstateras i stycket ovan. 100 gram ketchup innehåller fem gånger mer lykopen än motsvarande mängd rå tomat.

Det är ändå skillnad på tomat och tomat när det gäller mängden lykopen. En mycket förädlad bulktomat, som vanligtvis finns i våra affärer, har ofta lägre halter på ca 2500 µg/100 gr. För att få i sig lika mycket lykopen som i ett enda glas tomatjuice måste man då äta ett kg sådana tomater. Andra sorter, i synnerhet körsbärs- eller cocktailtomater, kan innehålla upp till fyra gånger mer lykopen, t ex den lilla mörkröda sorten Annamay som innehåller 1000 µg/100 gr.

Lykopen förebygger cancer

Lykopen är en kraftig antioxidant, men inom medicinsk forskning har man koncentrerat sig på att studera karotenoidens förebyggande egenskaper gällande olika former av hjärtsjukdomar, astma, reumatoid artrit och cancer, i synnerhet prostatacancer.

Forskarna har inte varit ense om lykopenets egenskaper, men en färsk studie (2015) av bl a docent i molekylär biovetenskap Siamak Haghdoost och hans forskargrupp vid Stockholms universitet kan bekräfta att att ett intag av ungefär 18 mg lykopen per dag ger god effekt mot biologisk stress av fria radikaler. Enligt Haghdoost har lykopen också effekt mot bröstcancer, matstrupscancer, prostatacancer, hjärt- och kärlsjukdomar och inflammation. I USA har landets nationella cancerinstitut kommit till liknande slutsatser.

En undersökning vid Kuopio universitet 2001 visade dessutom att risken för hjärtinfarkt och stroke var tre gånger högre bland män med låga lykopennivåer i blodet än bland män med högre halter.

Omogna, gröna tomater Omogna gröna tomater. Bild: Yle/Public domain

Ät inte gröna tomater?

Det finns gröna tomater och gröna tomater. Busktomaten Green grape är som mogen gulgrön i skalet och har ett limegrönt kött. Den är en korsning mellan Yellow Pear och Evergreen. Henderson's Pink Ponderosa är en gammal kulturarvstomat, rosaröd med gröna axlar, d v s tomatens övre del ser omogen ut. Malahkitovaya Shkatulka är en grön, rysk bifftomat. Den är rostfärgad och grön på utsidan med ett vackert grön kött. De här är exempel på tomater som är gröna när de mognar och har motsvarande smakegenskaper som röda eller gula.

Gröna tomater kan också vara omogna, röda tomater och här går rekommendationerna isär när det gäller konsumtion. Orsaken är att tomatplantans stam och blad innehåller stora mängder glykoalkaloider (solanin / tomatin) och är således giftiga. Omogna, gröna tomater innehåller väldigt låga halter av samma glykoalkaoid och I små mängder har tomatinet rent av hälsofrämjande egenskaper. I stora doser kan de orsaka magont och koliksmärtor, diarré och kräkningar.

Halten glykoalkaloider i omogna tomater är dock bråkdelen av vad som finns i t ex potatis. I en större studie 1994 kunde forskarna i växtgenetik och botanik Charles M. Rick, John W. Uhlig och A. Daniel Jones konstatera att människan inte förgiftas av att äta gröna, omogna tomater. Forskarna övertygades ytterligare av det faktum att konsumtionen av syltade och stekta gröna tomater samt körsbärstomater med höga nivåer av tomatin (500-5000 mg/kg) redan varit etablerad i flera länder utan tecken på förgiftningar.

Livsmedelsverket i Sverige nämner inte omogna tomater bland livsmedel som bör undvikas. Däremot varnar det för glykoalkaloider i potatis. Det finska livsmedelsverket Evira är strängare i sin bedömning och rekommenderar varken grönskiftande potatis eller omogna tomater som föda.

Tomattrivia

Den största och tyngsta tomaten som dokumenterats i Guinness Rekordbok är en bifftomat av sorten Delicious som vägde 3,52 kg. Den odlades av Gordon Graham i Edmond, Oklahoma 1987.

Den längsta tomatplantan har hittills odlats av företaget Nutriculture Ltd of Mawdesley i Lancashire, England 2000. Den var en gul-orange kvisttomat av sorten Sungold. Plantan blev 19.8 m. lång.

I Gunniess Rekordbok nämns också ett massivt tomatträd i ett växthus Walt Disney World Resorts experimentella temapark Epcot i Lake Buena Vista, Florida. Det är hittills världens största, enskilda tomatplanta med en skörd på dryga 32 000 tomater och en totalvikt på 522 kg. Plantan gav tusentals tomater från en enda blomställning. Tomaterna var stora som golfbollar och ingick i maten som serverades i temaparkens restauranger. Fröna var importerade från Kina av Yong Huang, en av Epcots chefer i lantbruksvetenskaper. Plantan levde i 13 månader och klipptes ner i april 2010 efter att ha drabbats av sjukdom.

Tomater i växthus Bild: Five Corners Production

Tomatkriget i Buñol

I den spanska staden Buñol firas varje år festivalen La Tomatina. Den 30 augusti 2015 firades festivalens 70 års jubileum, en festival som startade 1945 med att två pojkar, utan desto större orsak, började kasta tomater på varandra och eskalerade till ett spontant tomatkrig bland invånarna på torget Plaza del Pueblo.

Tomatkastandet blev en tradition och sedan några år tillbaka betalar dryga 40 000 spanjorer och turister från världens olika hörn 10€ för att få kasta ca 145 000 kg tomater på varandra på plazan i Buñol.

Traditionen har sina rötter i folkets sätt att protestera mot skådespelares och artisters dåliga prestationer på scenen genom att kasta ruttna tomater på dem. Idag fungerar protesten snarare som en metafor, vilket kan ses i bl a det holländska socialdemokratiska partiets logotyp som är en tomat.

För mera information och fördjupning:

Tomatodlaren och experten Guiseppe Capriolis hemsida med information om allt från frö till skörd.

Köksträdgårdsentusiasten Tyra Hallsénius Lindhes blogg med bl a ett imponerande urval tomatsorter presenterade.

Viktväktarnas hemsida om olika typer av tomater.

Inhemska Trädgårdsprodukters hemsida med bl a presentation av tomater som årets grönsak åren 2012 och 2014.

Monika Hulthes trädgårdsportal Ekoplantan med tips och råd om småskaligt odlade grönsaks- och kryddplantor.

Örtterapeuten Henriette Kress blogg med bl a tips på hur man kan använda tomater.

Institutet för hälsa och väldfärds databas med uppgifer om tomatens näringsvärde.

Tidningen Land Lantbruk & Skogslands hemsida med information om forskning och svenska tomaters näringsvärden.

David Gentilcore: Pomodoro: A history of the tomato in Italy, 2010.

Helhetsdoktorns hemsida om forskning kring lykopen och vitamin E i samband med prostatacancer.

Wikipedias engelska hemsida med information om tomatin och listning på olika tomatsorter.

Linn Svensson och Johanna Söderbergs uppstats Karotenoider i tomater (Sveriges lantbruksuniversitet, SLU) om tomaters näringsvärden, bl a lykopen, betakaroten och lutein.

USA:s nationella cancerinstituts hemsida med information om bl a lykopen och prostatacancer.

Kerstin Nilssons artikel om tomaters skydd mot cancer. (Aftonbladet 18.1.2016)

Företaget Runåbergs fröers hemsida med tips och information om frön och tomatodling.

Den italienska festivalen La Tomatinas hemsida med information även på engelska.

I ett tidigare inslag gjorde jag en karm till en gammal dörr, den fanns helt enkelt inte. Det här fönstret hade en karm men den var inget att spara. Fönstret har nu en liknande ny karm som dörren och den skall nu också få en slutlig plats i ett gammalt hus.

Man kan sätta in fönster- och dörrkarmar på olika sätt i en fasad. Det här gamla huset är ett renoveringsprojekt och då känns det mest rätt att använda naturmaterial och gamla metoder.

Verandan till huset är inte byggd i stock utan spantrat med stående plankor. Eftersom en sådan konstruktion inte rör sig nämnvärt behövs endast ett ca 20 mm mellanrum mellan karm och spanter. Med hjälp av några skruvar i nedre stycket är det lätt att få karmen rak. Karmen fixeras i öppningen med kilar, en från utsidan och en från insidan. Karmen skruvas sedan fast där kilarna finns. Mellanrummet mellan spanter och karm skall isoleras noggrannt.

Att isolera med lin är ett milljövänligt alternativ. Det gäller att packa linet så att det inte uppstår drag runt fönstret.

Nyheten att det planeras ett finländskt halalslakteri, det första i sitt slag, togs väl emot i köttbutiken Itäkeskuksen Halal Liha i Östra centrum i Helsingfors.

- Jag säljer redan nu bara inhemskt kött, berättar ägaren Tareq Khaled.

Köttet i hans butik kommer från slakterier som utöver sin vanliga verksamhet också slaktar på ett sätt som gör att muslimer kan anse att köttet är rent. Slakten ska då utövas av en person som har accepterats för uppgiften av den muslimska gemenskapen och enligt vissa ritualer. Personen måste givetvis ha de certifikat som behövs för att slakta ett djur.

För djurets del är det i praktiken ingen skillnad på vilketdera sätt det slaktas.― Sanna Varjus, Evira

- Dessutom bor jag ju här så då känns det rätt att sälja inhemskt kött.

I butiken är det full kommers. Yaljen Isa brukar komma ända från Tammerfors för att köpa kött tillsammans med en kompis, som är kusin till butiksägaren.

- Det är bra kvalitet på köttet här. Och för oss som är muslimer är det viktigt att vi kan vara säkra på att köttet är halal.

"För djuret är det ingen skillnad"

I praktiken skiljer sig halalslakt inte nämnvärt från annan slakt, berättar Sanna Varjus från Livsmedelssäkerhetsverket Evira.

- Djuret bedövas, och först sedan tappas det på blodet. Så gör man också i så kallad vanlig slakt. För djurets del är det i praktiken ingen skillnad på vilketdera sättet det slaktas.

Djuret bedövas, och först sedan tappas det på blodet. Så gör man också i så kallad vanlig slakt.― Sanna Varjus, Evira

Efterfrågan på halalkött har blivit allt större i huvudstadsregionen Köttdisk Bild: Yle/ Karin Filén

Importerat halalkött kommer till stor del från djur som har slaktats i Centraleuropa på det traditionella viset, alltså utan bedövning.― Sanna Varjus, Evira

- Importerat halalkött kommer till stor del från djur som har slaktats i Centraleuropa på det traditionella viset, alltså utan bedövning. Vi tycker att det är bättre om slakten sker under övervakning här i Finland.

Läs mera:

Halalslakteri planeras i Finland

Tre irakiska bröder bosatta i Helsingfors planerar ett halalslakteri. Fler muslimska invandrare ökar efterfrågan.

På nöjesfälten äter man våfflor och spunnet socker. Inomhusparkernas matdiskar saknar god och vettig mat men dignar av slush puppies och bullar. Barnkalas ska vi inte ens tala om.

En dag på stan kröns av en glass. Har man filmkväll ska det stå en skål med lösgodis på soffbordet.

Man kan inte ens gå till simhallen utan att syltmunkarna skriker efter barnens uppmärksamhet från sina glashyllor.

Sockret är närvarande i allt som är roligt och mysigt. Barnen lär sig att förknippa fina stunder med snask.

Det här vet vi alla. Om det nu är så hemskt så är det väl bara att säga stopp och låta bli?

Tänk om man inte fick hota med indraget lördagsgodis? Vad skulle man ha för vapen kvar?

Men det går inte, för det är så LÄTT att göra saker roligare och göra barnen gladare med hjälp av sötsaker.

Föräldrar har gjort sig totalt beroende av sockerkortet i sin uppfostran och klarar sig inte utan det. Tänk om man inte fick hota med indraget lördagsgodis? Vad skulle man ha för vapen kvar? Om man inte fick muta med glass om barnen lovar bete sig?

Det största och viktigaste verktyget i lådan skulle tas i från oss.

Det sades i en finsk film, jag kommer inte ihåg vilken, att fram till tretton års ålder lever man för att få godis, och efter det lever man för att få sex. Ganska klokt sagt.

Barnen har ännu svårare att kontrollera sina impulser än vuxna. Ändå borde de klara av att med huvudet kallt gå förbi tunga, färgglada, sockerstinna godishyllor med läckerheter utplacerade i ögonhöjd. Det är ju som att utsätta heroinister för att passera vita berg av heroin varje dag. Och förvänta sig att de snällt ska låta bli frestelserna.

Men det finns inga planer på att göra sockret mindre lättåtkomligt – tvärtom. Tobak och alkohol är belagda med högre skatt eftersom de är skadliga, men skatten på godis och glass försvinner nästa år. De här produkterna blir ännu billigare och lättare att ta till när verktygen inte räcker till.

Fram för skadeskatt och varningstexter på chokladplattorna, och göm dem längst bak i butiken på översta hyllan med samma.

Efter Nio om socker, måndagen den 11 april i Yle Fem samt på Arenan.

Ila och Christian Nordman drömde om ett hem fyllt av barn, djur och harmoni. Ofrivillig barnlöshet satte dock stopp för de planerna och de bestämde sig för att lämna allt och bli digitala nomader i Thailand.

- Drömmen var en familjeidyll på landet med egna odlingar och djur på gården så vi byggde ett stort hus i Sundom utanför Vasa och tanken var att vi skulle bo där resten av våra liv.

Efter tio års försök att skaffa familj sa Ila till sist ifrån. Kämparandan var slut, det fick vara nog. Paret tvingades erkänna att Plan A inte skulle bli av och att det inte fanns någon Plan B. Ett stort banklån på ett hus som var planerat för en barnfamilj kändes absurt under omständigheterna.

- Först lät vi det hela bero i ett år och sedan började vi fundera på nästa steg. Jag har alltid velat se världen och Kristian har efter våra tidigare resor till Thailand drömt om att bo där så vi konstaterade att "nåmen, det går ju att fixa!"

Kokosnötsdrink i Thailand. Bild: Ila Nordman

Digitala nomader i Thailand

De bestämde sig för att sälja huset och tio dagar senare var köparen färdig. De flyttade först ut till familjens sommarstuga och i oktober bar det iväg till Thailand.

- Vi sålde det mesta vi ägde och lever minimalistiskt. Här behöver man inte så mycket. Det är så varmt hela tiden så det räcker med 1-2 par skor, några bikinin och lätta klädombyten.

Ila Nordman lever drömlivet i Thailand. Ila Nordman i Thailand Bild: Ila Nordman

- Här finns människor som jobbar med programmering, kundservice, hemsidor och kreativa yrken, arbetsuppgifter som kan göras på distans. Men det kräver såklart ambition och självdisciplin, man kan ju inte ligga och slappa på stranden hela tiden.

Coworkingcentret på Koh Lanta samlar människor från hela världen. Coworkingcenter i Thailand. Bild: Ila Nordman

Vardag i paradiset

Ila själv skriver på sin första bok och driver bloggen Morotsliv medan Christian gör hemsidor, skriver på en novellsamling och jobbar med sin musik. För att få det hela att gå ihop ekonomiskt lever de ett anspråkslöst och enkelt liv.

- Man kan nog säga att vi lever drömmen. Ibland får jag nästan nypa mig själv för att inse att det här verkligen är vårt liv nu. Vardagen kommer såklart emot vart man än far i världen men då jag tänker på den vardag jag hade för ett år sedan så är det ju nog som natt och dag.

Paret har ofta fått höra att det måste kräva mycket mod att göra en så stor livsförändring medan Ila menar att det i det skedet för dem inte kändes så.

- Vi var så fruktansvärt trötta på att trampa omkring i samma gamla hjulspår och känna att vi inte kom vidare så för oss kändes det mer som en frigörelse.

Ila och Christian Nordman fann lyckan i Thailand. Ila och Kristian Nordman i Thailand. Bild: Ila Nordman

Från dröm till verklighet

Om man då sitter hemma i Finland och drömmer om att åka iväg någonstans, vad ska man då tänka på?

- Man behöver ju inte vara så drastisk som vi och lämna mer eller mindre allt. Man kan göra det lite småskaligare, försöka få tjänstledigt från jobbet en månad, åka iväg och se hur det känns.

Distansjobba i Thailand. Bild: Ila Nordman

- Här ordnas det en massa olika aktiviteter, utflykter och fester så man kan umgås även utanför jobbet och få nya vänner. Jag tror att man annars kunde bli lite ensam.

Ila och Christian planerar att återvända till Finland i juni för att njuta av den finska sommaren, träffa vänner och familj och jobba ihop lite pengar inför nästa vinter.

- Drömmen är förstås att kunna återvända hit och fortsätta leva såhär. Finska skärgården på sommaren och thailändska beachen på vintern. Det är inte så illa.

Som bäst har skutentusiasterna fullt upp med att få skutan m/aux Alexandra klar för sommarens seglatser. Bland annat den 18 meter långa bommen hade ruttnat, men en ny är nu klar.

Den gamla bommen var gjord av lärkträd, men höll inte. Nu har man återgått till det träslag som traditionellt har använts till skutriggar, gran.

Att göra en bom är minst lika krävande som andra reparationer på träskutor. Bommen skall vara grövst på mitten, rak och rund. Beslagen togs från den gamla bommen.

Den gamla bommen hade ruttnat i smyg rutten bom Bild: Yle/Stefan Paavola

Små lappar här och där

På däcket har man bytt ut ett par bitar däcksplanka på grund av sprickor som orsakade en läcka. Läckan var mindre behaglig för den som skulle sova i britsen under.

På styrbord sida intill akterspegeln hade rötan gjort ett försök att ta över, men det upptäcktes tidigt och en lapp sattes in i bordläggningen.

Skutbyggarmästaren Lasse Kiiski är den som i huvudsak utför sådana operationer. På suden på babord sida krävdes också en liten lapp.

Skutbyggarmästaren Lasse Kiiski hyvlar Man hyvlar ny bordsbit jämn med bordläggningen Bild: Yle/Stefan Paavola

Det största jobbet på Alexandra är ändå det årliga underhållsarbetet. Bland annat sudar, däck, dörrar och luckor ska slipas och lackas. Riggandet är också ett stort jobb. Därtill maskinservice, aggregatservice, besiktningar och så vidare. Listan är lång.

Däcket är lappat Nya däcksplankor i Alexandras däck Bild: Yle/Stefan Paavola

Mer bokningar i år

Jakten Alexandra har mer bokningar för i sommar än tidigare år. Skepparen Svante Grönqvist är nöjd. Bland annat en ny beställning från Estland har dykt upp.

- Skutan Hoppet seglar nu på Medelhavet och esterna vill ha ett liknande fartyg på sina sjödagar. I medlet av juli åker vi dit.

Därefter seglar Vålaxskutan direkt till Mariehamn, då är den borta från hemmahamnen 18 dygn i ett sträck.

Skutan är fylld av vackra detaljer Alexandras ruffrak Bild: Yle/Stefan Paavola

Den gamla sjömansrestaurangen har inte fått förnyat hyreskontrakt där de nu befinner sig i Sandviken i Helsingfors.

Enligt Helsingin uutiset har HOK Elanto som äger restaurang Salve inte ens beaktats i hyresanbunden.

En flytt kan bli aktuell i slutet av 2016. Ifall en flytt blir av, kommer också inredningen att flytta med restaurangen. Det är främst stamkunder och sjömän som inrett stället.

Restaurangen har varit en del av Helsingfors gatubild sedan slutet av 1800-talet. Historien började som en liten kiosk som sålde tobak och mat, främst till sjömän.

Det ikoniska matstället serverar husmanskost och är speciellt känt för sina strömmingsbiffar.

På torsdag kväll kl.19:22 är det igen veterinärerna Lena Lindh och Simona Lilius-Lappalainen som sitter i expertstudion. Aktuellt just nu är bl.a. fästingarna och hur man skyddar sitt djur för dem. Också sommarens faror tas upp, vad skall man göra om en huggorm biter djuret? Din egen fråga till veterinären kan du ställa genom att ringa 0600 111213 efter kl 19 på torsdag eller genom att mejla till expert@yle.fi. Eller använd formuläret här.

Det behövs trots allt inga tvångsåtgärder mot ett utekök som verkar i samband med en keldjurspark i Degerby i Ingå. Företaget har efter fem år äntligen lovat åtgärda bristerna i köket så att verksamheten kan fortsätta.

Kirnu-kahvila har inte följt reglerna i livsmedelslagen utan till exempel sålt grillkorv under ett grilltak. Det har inneburit att opackade livsmedel utsätts för damm och djur, också för vilda fåglar och insekter.

Hälsoinspektionen har påpekat bristerna flera gånger sedan 2011 men ingen förbättring har skett förrän nu. Verksamhetsidkaren har tidigare ansett att verksamheten är så småskalig att förbättringar inte behövs.

Hälsoinspektionen har å sin sida påpekat att kraven kommer från lagen.

Nu inför sommaren 2016 har verksamhetsidkaren äntligen gjort upp planer för de förbättringar som krävs samt uppdaterat sin egenkontrollplan.

Hälsoinspektionen har därför beslutat att det inte behövs tvångsåtgärder, det vill säga omfattande begränsningar i verksamheten. I stället kommer hälsoinspektörerna att kontrollera om företaget följer sina nya planer.

Hayder lämnade sin gravida fru och deras tvååriga barn i Irak när han flydde landet för åtta månader sedan. Nu väntar han på asylbeslut i Finland och drömmer om familjeåterförening. Mest drömmer han om att få träffa sin lilla son för första gången.

– Jag kom hit för att rädda mitt liv. Men jag vill rädda min familj också.

På grund av hotet mot familjen hemma i Irak använder vi bara Hayders förnamn.

Hotad av irakisk milis

Hayder lämnade hemlandet vid en tidpunkt då läget blev mer kaotiskt dag för dag. Det fanns inga regler, inga lagar och ingen som upprätthöll något slags ordning. Själv var han hotad av milisen i Bagdad.

– Jag var tvungen att åka iväg, de skulle ha dödat mig om jag stannat kvar. Så jag lämnade allt: min familj, min gravida hustru och vårt två år gamla barn. Jag lämnade landet i hopp om att rädda först mig själv och därefter min familj.

När Hayder fattade beslutet att fly gick allting väldigt snabbt, och det fanns ingen tid för att diskutera med familjen och göra upp en klar framtidsplan. På två eller tre dagar skrapade han ihop pengar för resan och tog avsked.

På gummibåt genom stormigt hav

Hayder reste med flyg från Bagdad till Turkiet. Där kom han med i en gummibåt på väg till Grekland. Båten var nio meter lång och anpassad för femton passagerare. Det var mellan 45 och 50 personer i båten. Sjögången var hård och det var ingen vid rodret – båtflyktingarna fick själva sörja för att nå den grekiska kusten.

– Det var hela familjer ombord, män, kvinnor och barn. Det var fruktansvärt. Alla grät. När vi var halvvägs gick vågorna så höga att vi fruktade att vi aldrig skulle nå den andra stranden. Ingen visste om vi skulle överleva.

– Jag tänkte hela tiden på min familj och undrade om jag hade fattat rätt beslut. Gjorde jag fel som lämnade dem? Kommer jag någonsin att se dem igen?

Container genom Europa

Alla ombord överlevde färden till den grekiska övärlden. Efter tre dagar åkte Hayder med en stor färja till Aten. Flyktingarna åkte därefter buss till den makedonska gränsen, där de packades i personbilar som tog dem till Serbien. Resan fortsatte i en container med ett lastutrymme på två gånger tre meter, där luft kunde sippra in bara genom en liten glugg närmast taket.

– Det här var den mest horribla delen av resan. Vi var fyrtio, fyrtifem personer inkämda i containern, som var som ett litet badrum i storlek. Människor skrek och grät. Det var väldigt svårt att andas.

Efter sju timmar instängda i containern nådde de Österrike.

– När dörrarna slogs upp rusade jag ut i blindo för att få fylla lungorna med luft. Jag vet inte om alla överlevde den resan.

Från Österrike tog personbilar dem vidare till Tyskland. Där hade han turen att hitta en smugglare som lyckades ordna med flyg till Finland.

Evighetslång väntan

Klockan var elva på kvällen när Hayder och några medresenärer landade på Helsingfors-Vanda flygplats. De hölls kvar över natten av gränskontrollmyndigheterna och följande morgon eskorterades de till polisen, för att påbörja asylsökningsprocessen.

Placering på en flyktingförläggning gick snabbt och därefter tog det ett halvt år innan han kallades till Migrationsverket på asylsamtal.

– Just nu väntar jag på beslut om asyl eller uppehållstillstånd, men det viktigaste för mig skulle vara beslut om familjeåterförening. Jag kom hit för att få vara trygg, men jag vill vara trygg tillsammans med min familj. Jag önskar att processen kunde snabbas på.

Hayder undrar om det finns något klart system bakom hur eller i vilken ordning de asylsökandes processer framskrider. Många människor som kommit senare än han har redan fått beslut, medan andra fortfarande väntar på asylsamtal.

Osäker på sitt beslut

En kurs i finska har Hayder hunnit avklara, men hans finska är långt ifrån flytande. Efter kursens slut är det svårt att hitta på något meningsfullt att göra.

– Det är svårt att inte ha något vettigt att fylla dagarna med. Man blir uttråkad när man inte har ett sammanhang. Men jag försöker går ut och träffa människor, och har också fått finländska vänner.

Varje dag överlägger Hayder med sig själv och funderar över om han gjorde rätt som lämnade familjen kvar i hemlandet. Han kan grämas över att han inte tog med sig familjen på resan.

– Men sedan kommer jag ihåg alla vedermödorna på färden och inser att familjen absolut inte kan göra samma resa. Jag tror att chansen att överleva är ungefär 50-50.

Allt kan förändras på en minut

Hayder har ett budskap till alla som läser det här. Det är att inget i livet är beständigt.

– Livet kan förändras på en minut. Mitt liv var stabilt, jag hade min egen bil och mitt jobb som ingenjör. Jag hade mitt eget hem. Men plötsligt förändrades allt. När man är med om det själv är det något som förändras inuti en.

Han hoppas och tror att alla som kan hjälpa en medmänniska i nöd också är villiga att hjälpa.

– Det är genom att hjälpa en annan person som man blir människa.

Efter Nio om mod, den 14 april i Yle Fem samt på Arenan.

Sommar, ett magiskt ord som kan få även de mest upptagna studerandena att förvandlas till träningsentusiaster. Tränar du, eller är den gosiga soffan för frestande? Vi vill veta vad din grej är och varför du sysslar med just det - vare sig du är en gymråtta, stjärnan i ditt handbollslag eller en hederlig soffpotatis.

I Vasa vill studerande ha mera motionstjänster riktade till studerande. Det väckte vår nyfikenhet – hur ser träningsvanorna ut bland studerande i Svenskfinland egentligen? Tycker du att motion är överskattat, siktar du på "beach 2016", eller drömmer du om att bli bäst på din gren? Berätta för oss!

Lämna gärna en kommentar; varför är just din träningsform bäst? Har du möjlighet att träna som du vill på din studieort?

via GIPHY

En gång i året åker Mensur Mehmedagic och hans kompisar från Närpes, till Åbo, för att stiga ombord på kryssningsbåten. Balkan-kryssningen pågår i ett dygn och sägs vara den bästa festen i Europa, just då.

- Man köper biljetter långt i förväg och bara längtar, säger Mensur.

Det är chill att träffas och umgås, säger Mensur Mehmedagic. Mensur Mehmedagic står på färja Bild: Yle/Dimitri Volgin

Man tänker, snart är det Balkan Cruise, snart är det Balkan Cruise och sedan plötsligt, ojdå! Vi far ju om en vecka!― Mensur

Melisa Elkaz åkte också med i år.

- Det är så häftigt, säger hon. För alla kommer dit. Serber, makedonier, kroater och muslimer.

- En hel båt fylld med Balkan och fastän vi har krigat mot varann så märks det ingenstans.

Det finns en massa hat i världen säger Melisa Elkaz. En massa folkgrupper som hatar varann. Men på Balkan Cruise märker man inte av det. Där dansar alla med alla. Melisa Elkaz sitter i soffan och pratar Bild: Yle/Matti Palmu

- Jag är ju född efter kriget, säger Melisa som är muslim från Bosnien.

- Men det finns också många serber som är födda efter kriget och jag tror inte att serber och muslimer är födda att hata varann. Såna intryck får vi bara av föräldrarna.

Melisa säger också att hennes pappa klarade sig ut ur kriget på Balkan tack vare att en serb gav honom ett hus att bo i.

- Men han var med om mycket innan det såklart. Och det är klart att jag tycker synd om mitt eget folk. Det gör man alltid.

Därför finns det vissa gränser, en går vid giftermål. Melisas framtida man kan inte komma varifrån som helst på Balkan, utan han måste vara muslim och från Bosnien. Annars kommer historien lite för nära.

- Fast jag vill vara vän med alla, säger hon.

Jag är inte sån att jag anklagar en hel religion eller ett helt folk bara för en sak.― Melisa

På Balkan-kryssningen dansar också alla med alla, både på dansgolvet och i korridorerna.

Allihopa njuter, säger Melisa Elkaz. Folk knuffas och ändå är alla i ett. Man bryr sig inte vem man står nära, man kramar den som står närmast bara,. Folkhav på Baltic Kryssning Bild: Yle/Dimitri Volgin

Enisa Mehmedovic var också med och kan inte jämföra kryssningen med någon annan fest.

- Tänk bara, tre religioner på samma båt, säger hon. Katoliker, kristna och muslimer. Och alla är glada.

Det är ju det som är vår riktiga mentalitet, säger Enisa Mehmedovic. Att sjunga och dansa. Enisa Bitic dansar Bild: Yle/Dimitri Volgin

Ute på däck presenterade hon sig alltid för den som råkade stå där och och röka.

- Och ingen brydde sig fastän jag sa att jag hette Enisa. Det är ju ett muslimskt namn. Och inte brydde jag mig heller fastän de sa att de hette Johanna eller Susanna, eller något annat kristet.

Enligt henne är det inte vanliga mänskor som skapar krig.

- Det är ju politiken, säger hon.

Politikerna gör att mänskor måste kriga mot varann.― Enisa

Hon var elva år när hon kom till Finland som krigsflykting.

- Först ville jag inte tänka tillbaka på allt som hänt, men till sist måste man, säger Enisa som började tänka tillbaka på kriget så sent som i fjol.

När hon hade kommit fram till Närpes med sin mamma och sina två systrar tog det ännu ett helt år innan hon fick veta var hennes pappa fanns.

- Vi visste inte ens om han var död eller levande. Men så ringde de en dag och sa att nu är han på väg till Vasa.

Han hade klarat sig tack vare många serbiska vänner som hjälpt honom.

- Vi mötte honom där på flygfältet, och det var förstås härligt att ses, men han var jätte, jätte på fyllan. Och då jag frågade honom varför han druckit så mycket så sa han att han var så flygrädd, skrattar Enisa.

- Först överlevde han ett helt krig. Sen var han ändå rädd att flyga.

Pappa tänker aldrig tillbaka på det han varit med om, säger Enisa Mehmedovic. Om han gör det kan han inte leva ett vanligt liv, säger han. Enisa Bitic står på däck Bild: Yle/Dimitri Volgin

- De flesta har gått vidare från allt det där nu, säger Enisa som åker ner till Bosnien i sommar för att vara vittne på en kristen väninnas bröllop.

Felix Andersson har hört talas om de bosniska bröllopen. Han bor i Stockholm och har många vänner där som är från Balkan. Hyttvärden Felix Andersson Bild: Yle/Dimitri Volgin

- Alla mina baltiska vänner är väldigt excentriska, säger Felix Andersson. Och på deras bröllop lär det vara mycket dans, mycket folk och mycket fest.

Felix jobbar som hyttvärd och bäddar sängar i sin korridor medan festen pågår. Det har inte undgått honom att en specialkryssning är på gång.

Temat var visst Balkan? säger Felix Andersson. Folkhav på Baltic Kryssning Bild: Yle/Dimitri Volgin

Han har varit med om flera specialkryssningar i sitt jobb. Rockabilly, pensionärskryssningar och även kristna kryssningar.

Kristna kryssningar är mina favoriter, för då är det ingen alkohol på båten.― Felix

Luciano Herrera kommer också från Stockholm och är en av passagerarna. Han är halvsvensk, halvsydamerikan.

- Jag är både och. Det är väl roligt att vara lite blandad, liksom?

Han brukar åka på Balkan-kryssningen, även om han inte härstammar från Balkan.

- Jag känner mig så fri här, säger han.

- Här spelar det ingen roll varifrån man kommer. Hemma är vi alla utlänningar på något sätt, men här räknas bara våra personligheter.

Det viktigaste är att vara mänska, och att vara mänska är att känna medkänsla, säger Luciano Herrera. Luciano Herrera pratar Bild: Yle/Dimitri Volgin

Han har pratat med minst femtio personer på resan, hittills.

- Vi jämför våra länder lite grann. Men mest pratar vi om hur vi är som personer, säger han.

I grund och botten är alla mänskor samma person, på något sätt. Vi har bara varit med om olika upplevelser.― Luciano

Mensur Mehmedagic tycket att det enda felet med kryssningen är att det räcker så länge till nästa gång.

När Balkan Cruise är slut börjar man redan längta till nästa, säger Mensur Mehmedagic. Mensur Mehmedagic står i publikhavet Bild: Yle/Dimitri Volgin

Mensur, Enisa och Melisa är alla med i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen här.

Ett hyttfönster Bild: Yle/Dimitri Volgin

Det där med att packa för en veckoslutsresa kunde jag göra i sömnen. Det är något av min bravur, faktiskt.

Några välvalda basplagg, toalettartiklar i små flaskor så man slipper checka in bagaget på flyget, en lagom lättsam pocketbok och så pass och plånbok förstås. Och telefonladdaren! Den är lätt att glömma.

Precis så här gjorde jag också i förra veckan då jag skulle åka iväg på en liten tripp till Belgien. Jag packade min kabinväska och en handväska, allt var fixat tidigt på morgonen.

Vi var framme på flygplatsen i god tid, köerna till säkerhetskontrollen var rimliga, allt gick som en dans. Tills jag skulle ta en sådan där käck ”nu bär det iväg”-selfie och rotade efter smarttelefonen i handväskan.

Och kände hur jag blev alldeles iskall. Telefonen. Den låg ju kvar där hemma!

Laddaren var med, hörlurarna likaså, men själva telefonen…

Armbandsur och guidebok

Min första reaktion: det går inte. Jag kan inte resa utan telefon. Jag får ta mitt genomtänkta handbagage och åka hem igen.

Sedan lugnade jag ner mig en aning. Inte hade man ju med sig någon smarttelefon på resor för bara, säg, fem-sex år sedan? En mobiltelefon kanske man hade, men också sådana kunde man resa utan förr i världen. Man ringde från hotellet eller en telefonkiosk. Eller skickade vykort. Eller var nu helt enkelt inte anträffbar på några dygn. Det gick för det mesta alldeles utmärkt.

Så vi klev på flyget trots allt, fast jag kände mig lika halv som om jag lämnat ena skinkan i avgångshallen. Mitt resesällskap hade kommit ihåg sin telefon, så ifall nu någonting akut skulle inträffa på hemmaplan var jag nåbar via den.

Och lustigt nog hade jag med mig två tingestar på denna resa som jag sällan packar med numera: ett armbandsur och en guidebok. Det kändes ju nästan lite genuint och retro. Under flygresan kunde jag inte göra det jag brukar, det vill säga lyssna på poddar och spela mobilspel. Jag läste istället guideboken och blängde på klockan. Så som man gjorde när man var ute och flög på 90-talet.

Det jag ju däremot inte hade med mig var väckarklocka, kamera eller karta, allt detta hade jag ju tänkt använda smarttelefonen till. Det här blev en ganska odokumenterad resa, men hör och häpna, än så länge har ingen hört av sig och ropat ”men vad åt du då, jag skulle så ha velat se dina matstilleben på instagram!!!”

Jag kom in i rätt mode så småningom. Tågtidtabeller fick jag memorera. Karta fanns på turistbyrån. Klocka hade jag på armen. Jag insåg att hela Gent var fyllt med omkringvandrade informationscentraler som man kunde rådfråga ifall man undrade om någonting. Medmänniskor kallas de visst.

Den tafatta turisten

På en resa blir det ändå väldigt tydligt hur mycket vi förlitar oss på telefonerna i dagens värld. Det är sällan jag bemödar mig att kolla upp praktiska detaljer (som öppethållningstider) på förhand, det är ju bara att rådfråga telefonen. Boarding pass för flyget och bokningsnummer för hotellet har jag sällan utskrivet på papper. Det finns ju i inboxen - på telefonen. Om man reser i par eller grupp och kanske vill dela på sig för några timmar, då borde man ju noga komma överens på förhand om när och var man ska träffas igen. För utan telefon går det ju inte att ringa efter ett tag och säga ”nå hej var är du?”.

Och det är ju inte bara vi privatpersoner som har styrt utvecklingen hitåt. Till och med på stora museer är det numera tänkt att man ska titta på sin telefonskärm lika mycket som på museiförmålen. Det är bara att ladda ner museets behändiga lilla gratis-app, så dyker all information upp på telefonen. Om man inte är stollig nog att ha glömt den hemma, vill säga.

Glädjen var stor när jag tre dygn senare återvända hem och återförenades med min älskling. Jo, måste nog medge att jag slängde mig över telefonen först och över maken sedan.

176 aviseringar på facebook. 68 olästa mail. 5 ensidiga diskussioner på messenger. Mest var det fråga om massutskick, reklam och information som inte på något sätt var akut.

Tänk. Alla hade klarat sig fast jag befann mig i radioskugga i tre dagar. Till och med jag själv.