Är det någon som piskar mattor mer?

Höghusens mattbalkonger gapar tomma, städljudet från veckans storstädning har tystnat. Trots att dammsugarna blivit mer effektiva och mattorna mer dammfria behöver det inte betyda att man inte skall piska mattor mer. Mattpiskning handlar inte bara om dammet utan också om en gammal tradition och nyttomotion.

Gör din egen mattpiska:

En bra längd på en mattpiska är 600 mm.
Sandpappra handtaget och runda av kanterna.
Såga ur många och relativt stora hål i själva piskdelen så att mattpiskan inte skall bli för tung.

Mattpiskningsjuryns resultat:

Vi kom till att formen på piskan inte har så stor betydelse funktionellt. Formen och färgen handlar om tycke och smak när det kommer till mattpiskor som är utsågade i 10 mm tjock björkfaner.

Mattpiskare Mattpiskare Bild: yle/Strömsö

Midsommaren närmar sig och förväntningarna på nypotatis till sillen är åter höga. Fast vi äter potatis året om är det något speciellt med just nypotatis, i synnerhet om den skördas ur eget trädgårdsland. Hundratals rätter kan skapas av denna sydamerikanska rot som kommer i olika färger och former.

Potatisen (Solanum tuberosum) är en mångsidig och förmånlig rotfrukt. Den kan skördas längs med hela sommaren och långt in på hösten. Under sommaren kallar vi potatis med tunna skal för nypotatis och sommarpotatis, medan potatissorter med fast skal och som lämpar sig för lagring kallas för höst- eller vinterpotatis.

Det odlas fler än 4000 olika potatissorter i hela världen. De härstammar alla från den vilda potatisen från Peru, men eftersom potatisen är enkel att korsa finns det idag stora och små, runda och avlånga, ljusbruna, rölliga och mörkblå varianter.

I Finland odlas ett 50-tal olika potatissorter, vissa enbart för livsmedelsindustrin. Den huvudsakliga kommersiella odlingen sker längs västkusten. Förutom vår vanliga matpotatis med namn som bl a Bintje, Nicola, Asterix och Van Gogh, odlas också exotiska gourmetpotatissorter, t ex Blue Congo och Highland Burgundy Red.

Filip och Linda skördar Highland Burgundy Red. Filip och Linda gräver upp potatis i Mörskom. Bild: Five Corners Production

Tyskt och holländskt ursprung

De flesta potatissorter som odlas och äts i Finland härstammar från Tyskland eller Holland, t ex Sieglinde eller Siikli är en tysk sort, långoval och fast. Vår populäraste nypotatis, Hankkijan Timo, är en korsning mellan tysk Frühnudel och amerikansk Kathadin.

Lapin Puikula är en inhemsk, mjölig sort med avlånga, krokiga knölar. Den åtnjuter EU:s namnskydd och är registrerad under skyddade ursprungsbeteckningar. I Sverige är den känd som mandelpotatis. Däremot kommer ugnspotatisen Rosamunda från Sverige. Den är en stor potatis med rött skal och vitt mjöligt kött.

Potatisen är släkt med tomat och tobak, men mycket avlägset med sötpotatisen, bataten (Ipomoea batatas) som tillhör vindeväxterna.

Potatis för alla smaker

Kokt nypotatis är en stor delikatess, men listan på rätter som kan lagas av eller ätas med potatis är mycket lång. I Norden äter vi bl a raggmunkar, rårakor, kroppkakor, palt, chips, kroketter, rösti, pommes frites, mos, plättar och ugnsbakad potatis. Potatis finns också i många soppor och gratänger såsom Janssons frestelse. Dessutom använder vi potatismjöl som förtjockningsmedel vid redning av soppor och såser.

Recept:

Paul Svenssons tre sorters potatissallad, oxkinder med potatispuré och syrade grönsaker och två potatisefterrätter.

Michael Björklunds älgfilé black and white med hasselbackspotatis och förnyad potatislåda med åländska köttbullar.

Patrik Blomqvists och Anders Klints älgburgare med klyftpotatis.

Harriet Strandviks potatis Lyonnaise och potatiskringlor.

German Zamudios snabba potatisgratäng.

Tina Nordströms viltfärsbiffar med persiljestuvad potatis, bakade äpplen och syltad blomkal och sötpotatismarmelad.

I Michael Björklunds potatisskola lär du dig att skära och laga potatis på franskt vis så att det ser mera spännande ut på tallriken. Här rör vi oss med fina namn som Pommes Gaufrettes, Pommes Pont-Neuf, Pomme Allumettes och Pommes Chateau.

Vi äter processad potatis

På EU:s gemensamma lista finns dryga 500 olika potatissorter som är testade, resistenta samt håller hög kvalitet och tål lagring. Vi odlar ett drygt 50-tal av dessa i vårt land och idag äter finländaren i genomsnitt 60 kilo potatis per person per år.

Trots att det finns många sorter att välja mellan och att det bara tar ca 20 minuter att koka potatis, väljer vi allt oftare förädlade produkter, t ex djupfryst potatis och eller processade rätter (fi. einesruoka). Den främsta orsaken är, att processad mat passar bra in i hushållens rytm. Familjens medlemmar äter på olika tider och behöver ofta något snabblagat innan t ex en fritidssysselsättning. Vanliga produkter är djupfryst klyft- eller fransk potatis, vitlöksgratinerad potatis eller processad potatismoslåda.

Roten från Anderna

Potatis (Solanum tuberosum) härstammar från länderna kring bergskedjan Anderna i Sydamerika. De första, vilda potatissorterna, från vilka alla potatisar härstammar, har forskare hittat i södra Peru och i nordvästra Bolivia (Solanum brevicaule). Däremot härstammar 99% av dagens kultiverade potatis från variationer från det sydchilenska låglandet.

Man uppskattar att det var indianer runt Titicacasjön som började odla knölarna för 10 000 år sedan. Man har hittat rester av odlad potatis som är 7 000 år gamla. Potatis kan växa på upp till 4 500 meter över havet. Därför blev rotfrukten mycket viktig för indianerna som levde högt uppe i bergskedjan.

Potatisen blev känd i Europa kring mitten av 1500-talet genom någon av de spanska conquistadorerna som erövrade Peru. I Spanien lyfter man upp som Gonzalo Jiminez de Quesada 1530 och Francisco Pizarro 1532. Potatisen avbildades i alla fall av Juan de Castillanos, som nådde Anderna 1537.

Spanjorerna tog sedan med sig potatis till Europa. Det finns skriftligt bevis på att potatis odlades kommersiellt på Kanarieöarna senast 1567, då den nämns i fraktsedeln till ett handelsskepp som avreste till Antwerpen.

En näve potatis i solsken. Bild: Five Corners Production

Svenska jordpäron

Hur jordpäronet kom till Sverige är något oklart, men växthistoriker tror att den följde med återvändande soldater från Trettioåriga kriget (1618-1648). Den odlades med säkerhet som prydnadsväxt av läkaren och naturforskaren Olof Rudbeck i Uppsala botaniska trädgård 1655. Rudbeck kallade sin nya raritet för Peruansk Nattskatta.

I boken Oeconomia (1660-talet) nämner riksrådet Schering Rosenhane potatis som nyttoväxt. Han beskriver en växt med vackra purpurfärgade blommor och vita äpplen stora som valnötter som kallas jordpäron på tyska och tartufli på italienska. Under senare halvan av 1600-talet var potatis vanlig i många slottsträdgårdar, men troligen bara som prydnadsväxt.

Det var industrimagnaten Jonas Alströmer som gjorde potatisen populär. Potatisodlingen kom till stor del som en bieffekt av arbetskraftsimporten från bl a Frankrike till Alingsås 1723. Hantverkarna från centrala Europa var vana att odla och äta potatis.

Odling av potatis kom igång både på de anställdas egna täppor och vid Alströmers gård Nolhaga utanför Alingsås. Alströmer kallade potatisarna för nolor eller jordpäron och genomförde omfattande provodlingar på sin gård. Efter att ha odlats i Europa i ca 200 år var potatisen nu anpassad till vårt nordiska klimat för att kunna ge goda skördar. Hans forskningsrön om odling och lagring av potatis var banbrytande för potatisens etablering i Sverige.

Alströmer skrev två vägledande guider om potatisodling, som också användes flitigt i den östra rikshalvan. Den första utkom 1727 med titeln Den swänska wårdande fåra-herdens trogne wäg-wisare til en god fåra-skiötzel, jemte et bihang om potatoes eller jord-päron, samt alm- wild-apal- och eke-träns planterande. Alla Sweriges rikes inbyggare och wårdande hushållare til tienst, i god wälmening allmän giord, och med egen bekostnad til trycket befodrad.

Jonas Alströmer gjorde potatisen populär i Sverige. Jonas Alströmer gjorde potatisen populär i Sverige. Bild: Yle/Public domain

Präster blir potatismissionärer

1720-talet är också årtioendet då potatisen kom med tyska plåtslagare till Fagerviks bruk i Ingå.

Jonas Alströmers redan nämnda guide från 1727 översattes till finska två år senare och fick titeln Potatoesten istuttamisen muoto nijn hywin sijhen tietoon nähden cuin Engelandista ja Irrlandista minlla sijtä on, cuin myös sen comivuotisen oman coettelemuksen cautta täällä Ruotzis. Trots många försök att uppmuntra till potatisodling ville den inte riktigt få fart i Finland.

Enligt läkaren och historikern Arno Forsius slog odlingen genom först efter Pommerska kriget (1757–1762), då finländska soldater som deltagit i kriget hämtade hem potatis och började odla på sina täppor. Även sjömän hämtade med sig potatis från Danmark och Sverige. De såldes på torget i Åbo under namnet päron eller jordpäron.

Det var i första hand präster som handledde och uppmuntrade till potatisodling, även bland allmogen. Kaplanen Axell Laurell vid Asikkala församling var en synnerligen stor entusiast. I samband med kung Adolf Fredriks besök i Finland 1749 fick han sin första sättpotatis. Laurell experimenterade flitigt och 1776 lät han publicera boken Kort beskrifning, om potatoes eller jord-pärons plantering, conserverande och nytta i hushållet.

Finska Hushållningssällskapet (grundat 1797) spelade också en stor roll i potatisens spridning. De delade ut sättpotatis till allmogen och belönade den som byggde jordkällare med medalj. 1821 ansåg sällskapet att odlingen redan var såpass utbredd att särskilda åtgärder för att främja den bara behövdes i Lappland med omnejd.

Vid mitten av 1800-talet hade potatisen etablerats, men många odlade den som råvara till brännvin. När hembränningen förbjöds 1866 upphörde många med potatisodling och det var först på 1900-talet som potatisen blev en solid hörnsten i den finländska kosten,

Filip, Linda, Peter och Aira plockar potatis. Filip, Linda, Peter och Aira plockar potatis. Bild: Five Corners Production

Brännvin och bröd

Även om folket hade fått smak för potatis och lärt sig tillreda mat av den, tog odlingen fart när folk började koka brännvin på potatis. Det var ett fint exempel på symbios mellan vetenskaplig teori och folklig praktik.

År 1746 hade grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) kommit på hur man gör sprit av mäsk på kokt, mosad potatis blandad med kornmalt. Hon tyckte att det var synd att förstöra bra spannmål till att bränna brännvin med istället för att baka bröd. 
Vid Kungliga Vetenskapsakademien blev man så glad att hon två år senare invaldes som ledamot som första kvinna.

För att ytterligare spä på konsten att brygga ädla drycker skrev den aboensiske vetenskapsmannen och apotekaren Johan Julin Afhandling om Bränvins-Redskap och förmånligaste sättet af att de i Finland vanligaste sädesslag och Potäter tillverka Bränvin, med underrättelse om Potates användande till brödbakning. Året var 1815.

[ims:2760

Lammet har i många hem fortfarande den självklara huvudrollen när påskmiddagen serveras.
Men lammet har fått konkurrenter, berättar åländske kocken Mikael Björklund.

- Många väljer också att äter kyckling under påsken. Och laxen är populär så klart, gärna med lite rostad sparris och hollandaisesås.

Björklund bjöd Yle Åboland på några tips inför påskmiddagen.

Vad ska man tänka på när man tillreder lammet i ugnen?

- Det vanligaste misstaget är att ha lammet i ugnen en alltför kort tid. Då riskerar man att mycket av fettet blir kvar vilket gör att smaken inte är den bästa.

Det gäller att bena ur steken och krydda den med salt, färsk timjan och vitlök som gnids in i lammet.

- Helst ska man gnida in kryddorna ett dygn innan lammet läggs i ugnen.

Lammkött. Bild: All Over Press

Om man kokar lammet, hur gör man då?

- Då ska man helst använda en gammal gjutjärnskastrull som man värmer upp med lite olja och kanske en klick smör i.
Sedan lägger man till lök, kanske lite rotsaker och slutligen steken och lite buljong. Steken ska brynas först så att den blir riktigt brun.

Därefter ska man komma ihåg att koka lammet tillräckligt länge.

- Den ska bli riktigt mör, så att den börjar falla sönder när man tar upp den.

Såsen tillreds genom att tillsätta grädde som rörs om.

- Grädden ska ge såsen en lite simmig konsistens. Sedan är det bara att lägga i ordentligt med smör och mixa till det, så har du en fantastisk sås.

- Kokt lammstek blir ofta nästan ännu godare än det ugnsstekta lammet!

Sparris och ägg. Bild: All Over Press

- Då kan man köpa en fiskbit åt sig, en bit lax till påsken är ju helt perfekt. Man rimmar laxen när man kommer hem och steker den lätt.
Sedan kan man till exempel koka lite grön sparris till och eventuellt ett pocherat ägg som man låter rinna över sparrisen, så får man lite påskkänsla.

Pocherade ägg är roliga tycker Björklund. Pocherade ägg är alltså ägg som knäcks i till exempel en kaffekopp och som man sedan försiktigt häller i lätt kokande vatten. Häll en liten skvätt ättika och salt i kokvattnet.

Barnen gillar äggen som ser ut som små spöken som virvlar omkring i kastrullen berättar Björklund.

Memma. Bild: All Over Press

- Memma! Jag kan leva bara på memma om jag vill, memman är underskattad.

Memman kan piffas upp med lite vaniljglass och apelsinskivor.

-Jag brukar servera memman med en kula gammaldags vaniljglass. Sedan strör jag på lite socker och några pepparkakor som jag sparat från julen och krossar på memman.
Apelsinen filear jag och lägger på till sist, det ger en lätt syrlig nyans.

Memman kan mycket väl erbjudas som efterrätt, säger Björklund.

- Till och med mina barn går med på att äta memman enligt det här receptet!

Svenskfinland behöver fler piñator. Piñatan har alla element som en riktigt festlig högtidstradition bör ha. Överraskning, frosseri, lagom farligt och hela släkten kan vara med.

Finlandssvenskar älskar traditioner. Och visst finns det ju en charm i att ha samma festliga riter som ens förfädrar och förmödrar hade flera hundra år sedan. Men om du vill utmana memmätandet och äggjakten med något fräscht, så rekommenderar vi att du överraskar släkten med en påskpiñata.

I vår video ser du hur du tillverkar din egen piñata. Glad påsk!

Stugan, villan, skären, sommarstället… Ett kärt barn, eller ett fritidshem har många namn. Vi önskar nu tillsammans med dig skapa en bild av fritidsboendet i Svenskfinland.

Vad betyder stugan eller villan för dig? Beskriv och berätta om ditt förhållande till ditt fritids- eller sommarhem. De kommande veckorna pratar vi om stugliv här på Svenska Yle. Hjälp oss skapa innehållet tillsammans, tack!

Vi förbehåller oss rätten att sammanställa och presentera svaren från denhär undersökningen på Svenska Yles plattformar. Vi hoppas kunna ge en bild av fritidsboendet i Svenskfinland tillsammans med dig, tack!

Du hör mer om fritidsboende bl.a. i Radio Vega i Lördax 2.4, Pia med flera 3.4 och i Experttimmen 7.4.
På Yle Fem startar en ny TV-serie, Stugor, där grafiker Kasper Strömman bekantar sig med mer eller mindre unika stugor och fritidshus i Finland.

Familjen Hassels höns i Svartbäck, Borgå, tar det lugnt och värper ägg av hög kvalitet.

Pappa Carl-Johan Hassel berättar att familjen har haft höns i femton år. Till en början skaffade familjen höns för barnens skull men numera umgås barnen sällan med hönsen.

Hönsen tackar inte nej till en extra matranson i det fina påskvädret Höna äter hönsmat Bild: Yle/Sune Bergström

Det är inte lätt att vara stolt som en tupp om det finns två tuppar i samma hönsgård Tupp och höna i Svartbäck i Borgå Bild: Yle/Sune Bergström

Familjen Hassels höns producerar ljusbruna ägg med hårt skal och granngul äggula Familjen Hassels hönor producerar ljusbruna ägg med tjockt skal Bild: Yle/Sune Bergström

- Ibland räcker det två, tre dagar innan en höna värper ett nytt ägg. Äggen har mycket hårt skal och äggulan är granngul i motsats till många butiksägg.

Vad det beror på kan inte Carl-Johan säga, kanske är det fodret.

- Många hönor får värpfoder året om men vi vill inte stressa våra hönor. De får värpfoder bara ett par, tre veckor före påsk för att värpa lite extra ägg lagom till påskmåltiderna.

Forskare vid Oxforduniversitetet anser att världen skulle kunna spara åtskilliga miljarder dollar årligen om människorna åt mera frukt och grönsaker och mindre kött.

Samtidigt skulle klimatutsläppen minska avsevärt och miljoner dödsfall skulle undvikas årligen, hävdar forskarna vars studie har publicerats i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America.

Dåliga matvanor utgör den största hälsobelastningen runt om i världen och livsmedelssystemet står för mer än en fjärdedel av klimatutsläppen i världen, säger den ledande författaren Marco Springmann vid Oxforduniversitetet.

Matmarknad i Polen. Bild: EPA/DAREK DELMANOWICZ POLAND OUT

1. Att fortsätta som hittills.
2. Att följa globala rekommendationer inklusive mer frukt och grönsaker samt mindre rött kött, socker och kalorier.
3. Att övergå till vegetarisk diet.
4. Att övergå till vegankost, helt utan animala produkter.

Om hela världen övergick till att följa gängse kostrekommendationer skulle skulle dödligheten börja minska och år 2050 skulle 5 miljoner dödsfall undvikas jämfört med alternativet där världens befolkning fortsätter med samma kost som i dag. Med vegankost skulle antalet dödsfall år 2050 minska med åtta miljoner, hävdar studien.

Salladshuvuden Bild: Yle/Ylva Vikström

En global kostomläggning skulle enligt studien leda till besparingar på 700 till 1 000 miljarder dollar årligen i form av hälsovårdskostnader och förlorade arbetsdagar. Den ekonomiska nyttan av minskade utsläpp av klimatgaser skulle samtidigt vara upp till 570 miljarder dollar om året.

Veg-based diets could save millions of lives and cut global warming: study @oxmartinschool https://t.co/JakuB9alUp pic.twitter.com/UYbceahD4o

— Oxford University (@UniofOxford) March 22, 2016

Springmann säger att hela livsmedelssystemet i dagens läge står för mer än en fjärdedel av utsläppen av växthusgaser.

Mjölkkor i ladugård Bild: Mikael Crawford/Yle

Artikeln kompletterades klockan 12.06 med det sista stycket text om utsläppen av växthusgaser. Samtidigt lades till ordet mera i det näst sista stycket så att det står "mera hälsosamma".

Hortonom Malena Jordas rekommenderar att man beskär sina äppelträd på vårvintern. Döda grenar och kvistar som skaver mot varandra lönar det sig att ta bort.

Våren är här och som trädgårdsinnehavare har man en del att stå i för att få allting i skick inför sommaren. Hortonom Malena Jordas är i full färd med att klippa bort kvistar på ett äppelträd då Yle Östnyland träffar henne i Mörskom.

– Det är en riktigt lämplig tid att beskära äppelträd just nu. På vårvintern är det enklast att beskära träden eftersom man ser grenarna allra bäst.

På vårvintern har träden ännu inga löv som skymmer sikten. Malena Jordas beskär ett äppelträd. Bild: Yle/Stefan Paavola

När trädets knoppar börjar spricka ut kan man riva i dem av misstag, så därför är det bäst att beskära trädet på vårvintern. Alternativet är sent i oktober när löven fallit av.

Trädet hon håller på att beskära har en del överlopps kvistar och ger mer blad än frukt. Med en glesare krona har frukterna en bättre möjlighet att växa.

Grenarna skalas av en efter en, men man behöver ändå inte vara orolig för att man ska få en dålig äppelskörd.

– Årets skörd påverkas inte av beskärningen eftersom anlagen bildats redan på hösten. Skörden påverkas mest av pollineringen. Vissa år är bättre äppelår än andra.

Grenar ska inte skava mot varandra

När man beskär äppelträd ska man börja med döda kvistar och sådana grenar som ser ut att må dåligt.

– Kvistar som skaver mot varandra och växer inåt mot kronan ska man också ta bort, säger Malena Jordas.

Döda grenar ska bort. Malena Jordas beskär ett äppelträd. Bild: Yle/Stefan Paavola

Ibland är höjden på träden utmanande. Om trädet är över 10 meter högt måste man ha en stege för att kunna klättra omkring.

Tappar kan orsaka röta

Man kan absolut beskära sina äppelträd själv men en del saker är bra att undvika. Man kan inte kapa av en gren mitt på stammen och tro att resultatet blir bra. Dessutom ska man inte heller lämna tappar så att det kommer in röta i stammen, säger Malena Jordas.

– Jag beskär på ett sådant ställe att grenkragen blir snygg. Trädet växer över såret av sig självt och då behövs inte mögelmedel. Ett par år tar det och sedan har såret vuxit fast.

Man kan lämna en centimeter kvar av grenen. Malena Jordas beskär ett äppelträd. Bild: Yle/Stefan Paavola

På trädstammen kan man hitta ställen som beskurits och en yta växt över såret på stammen. Om man lämnat en flera centimeter lång tapp på trädet växer hålet inte igen och då finns det en öppen port in till trädstammen. Då kan trädet drabbas av problem.

– Man ska inte heller skära av kvisten för nära stammen, utan lämna cirka en centimeter kvar av grenen.

Ta det lugnt, det är inte så illa som du tror!

Ryktena om dagens stora och kryptiska Instagram-uppdatering har knappast undgått någon flitig some-användare. Många har befarat att uppdateringen vänder hela Instagram upp och ner. Tänk om ingen av dina följare kommer längre att se de fantastiska bilderna du tagit på dina exklusiva kulinaristiska mästerverk och solnedgångar som bara syns från ditt sovrumsfönster? Ta det lugnt, så illa är det inte. Vi listar myterna och förklarar hur det står till, på riktigt.

1. Idag, 29.3.2016, förändras hela Instagram

Nej. Det enda som förändras idag är vädret, som också Heiko Hebig, anställd på Instagram, skrev på sitt konto igår.

really.

A photo posted by heiko hebig (@hebig) on Mar 28, 2016 at 6:43am PDT

Också Instagrams officiella Twitter-konto försäkrar oss om att inget händer med flödet just nu och att de lovar att meddela när förändringar sker.

We're listening and we assure you nothing is changing with your feed right now. We promise to let you know when changes roll out broadly.

— Instagram (@instagram) March 28, 2016

Ryktesspridningen har ändå en gnutta sanning i sig. Tidigare i mars publicerade Instagram ett blogginlägg där de berättar att användarna går miste om närmare 70 procent av bilderna personen de följer publicerar. Det låter inget vidare, va? Därför ska Instagram faktiskt testa ett nytt sorts flöde och ett nytt sätt att presentera innehåll. Det kommer ändå att ske någon gång inom de kommande månaderna, inte idag.

2. De kommande förändringarna betyder att vi bara ser de populäraste inläggen

Nja… Hur exakt algoritmen kommer att bete sig vet vi ännu inte. Det vi däremot vet är att bilderna i ens flöde kommer att prioriteras enligt någon sorts relevans, likt Facebooks algoritm som efterliknar våra analoga sociala relationer (det är vi ju alla tacksamma för!). Det blir dessutom ingen kalldusch, Instagram kommer att testa sig fram försiktigt. Relevansen kan bygga på bland annat hur nära du är en viss användare, hur mycket du gillat eller kommenterat, hur användare nära dig beter sig, hurdana bilder du sökt och hurdana bilder du själv laddat upp. Möjligheterna är många.

3. Nya uppdateringen kräver 500 notifikationer för att du ska hänga med i andras inlägg

Nej. Du behöver inte ställa in ditt konto på något speciellt sätt för att fortsätta se dina kompisars inlägg. Allting som brukat dyka upp i ditt flöde kommer att fortsätta göra det, så glöm notifikationsmanin som pågår som bäst. Tankesättet här är följande: Om du ser bara 30 procent, alltså ungefär en tredjedel av bilderna personen du följer publicerar, kan det lika bra vara den bästa tredjedelen först. Alla de andra fantastiska kattbilderna följer nog sen, misströsta inte.

Varför bryr sig Instagram?

Bland annat pengar. Det faktum att du går miste om en massa bilder kan vara olönsamt för Instagram. Ju mer du reagerar på innehåll, desto mer pengar kan de göra genom att sälja annonser. Och hur reagerar du mest och använder appen allt oftare? Om du ser sådant du gillar. Givetvis vill de också att du som användare har den bästa möjliga upplevelsen då du använder Instagram.

Du kan läsa mera om förändringarna i svenska some-gurun Emanuel Karlstens blogginlägg och i Instagrams blogginlägg.

Hur är det med dig, vill du se Instagram-inläggen i kronologisk ordning eller i den ordning som är mest relevant för dig?

Ladinarna är språkminoriteten som ledigt hoppar mellan tyska och italienska, men som värnar om sitt modersmål. Ladinska syns och hörs mer och mer om man turistar i Sydtyrolen.

Bon di! I skidorten Wolkenstein har 90 % ladinska som modersmål, ett litet språk med 30.000 modersmålstalare. Om de tysktalande sydtyrolarna åtminstone antalsmässigt (360.000) är något av Italiens finlandssvenskar, är ladinarna Italiens ålänningar. De bor till synes avskilt från omvärlden, men har via flitig företagsamhet skapat välfärd, bland annat i turismbranschen.

Europas och därmed världens kapacitetsmässigt största skidområde, Dolomiti Superski, är en god orsak att besöka ladinskans högborg Grödnertal (på ladin: Gherdëina). Själv besökte jag området för sjunde året i början av mars, och åkte enligt skidortens förträffliga statistiktjänst ca. 278 pist-km, sammanlagt 162 åk i 79 olika liftar. Det var knappast för sista gången.

By i Dolomiterna Bild: Kaj Arnö

Det oitalienska Italien

Som första resans gosse för över tio år sedan förvånades jag över hur tyskt området är. Skam till sägandes hade jag före det inte uppfattat att Sydtyrolen historiskt sett har väldigt lite att skaffa med Italien. Karelen har mer med Ryssland att göra än Sydtyrolen med Italien; fram till Första världskrigets slut var området ett österrikiskt kärnområde och om man inte hade tyska som modersmål, var det just ladinska, sällan italienska.

Om du hjälper mig att slå din granne på käften, ska jag ge dig en del av hans tomt!

En av de mest givande skidturerna i området startar från berget Lagazuoi, där österrikiska och italienska bergstrupper utkämpade hårda strider under Första världskriget. Striderna vanns nästan alltid av de i bergssammanhang mer bevandrade österrikarna, fastän hemmafronten försvarades av vad man kunde uppbåda bland gamla gubbar och pojkspolingar. Men som bekant förlorade Österrike kriget på andra fronter. Påföljden blev att engelsmännen kunde inhösta sitt löfte de givit för att övertyga italienarna om att kämpa på ententens sida, nämligen att ge bort områden av Österrike till Italien.

is och berg Bild: Kaj Arnö

Om du hjälper mig att slå din granne på käften, ska jag ge dig en del av hans tomt!

Trots tvångsitalianisering under Benito Mussolini förblev Sydtyrolen i huvudsak tyskspråkigt. Den tyska ursprungsbefolkningen förtrycktes ännu efter andra världskriget. Sydtyrolen av idag är däremot en mönstergill region: Italiens rikaste område, med omfattande självstyrelse, låg arbetslöshet och en konjunktur som verkar resistent mot ekonomiska nedgångar. Att vägen dit gick via omfattande bombkampanjer under 1960-talet betonar ingen längre.

"Riktiga" italienare som besöker Sydtyrolen upplever sig vara utomlands. Sydtyrolarna är själva i klar majoritet (70%) utom i huvudstaden Bozen, där siffrorna är omvända med 74% italienskspråkiga, huvudsakligen ditflyttade under Mussolini. För sig själva talar sydtyrolarna ibland sin bajerskklingande dialekt (lika begriplig för gemene tysk som närpesiska för gemene finlandssvensk), och normal högtyska med turisterna, bland vilka tyskan är ett klart majoritetsspråk.

teaterplanch på ladin Bild: Kaj Arnö

Ni dalar bra ladin!

Sydtyrolarnas italienska har ibland lite av hoono soomi över sig. Då nästan hela umgängeskretsen är tyskspråkig – släkt, vänner, grannar, affärsbekanta – behöver man inte slipa italienskan till modersmålsnivå. Många skorrar på r-en.

Annat är det med ladinarna. Man kunde kalla dem "fullständigt trespråkiga", i den bemärkelsen att de sedan lekskolan obehindrat verkar tala ladinska, tyska och italienska på en nivå som åtminstone jag inte kan särskilja från modersmålets.

Tag våra tre bordsgrannar på en restaurang i Wolkenstein. De talade tyska med varandra, och de lät som vilka sydtyskar som helst. Då en av de tre damerna överväldigades av sitt nikotinbehov och gick ut, bytte de två andra till ladinska. Restaurangens säsongarbetskraft tilltalade bordet på italienska, som alla tre talade snabbt och obehindrat. Den nikotinsugna damens skorrande r var det enda tecknet jag (som begränsat italienskkunnig) uppfattade på bristande kunskaper i talad italienska.

Annat är det med ladinarna. Man kunde kalla dem fullständigt trespråkiga

Som nyfiken finlandssvensk kunde jag inte bärga min nyfikenhet, utan frågade damerna om deras språkval. Jag avböjde deras allmänna lektion i ladinskans existens och i begreppet flerspråkighet, och kunde kvickt ställa den fråga jag var mest nyfiken på. Varför talade den tredje damen inte ladin? Jo, hon var inflyttad, från ett rent tysktalande område i Sydtyrolen. Hon hade bott 20 år i Wolkenstein och visst hade hon lärt sig ladin, men inte så bra att det hade fallit sig naturligt att tala något annat än tyska med hennes två ladinsktalande bästisar.

Liftstation Bild: Kaj Arnö

"Behöver du någonsin ladin?", undrade jag. Javisst. Då barnen var små, med barnens kompisar. Speciellt pojkarna i lekskolåldern vägrar tala något annat än ladin. Visst kan de både tyska och italienska, som rinnande vatten, eftersom alla dagistanter är trespråkiga och dagisets språk byts varje vecka. Var tredje vecka ladin, var tredje tyska, var tredje engelska. Men ladin är det tuffa språket, tydligen för att också de allra minsta känner en stolthet för sin egen särart. Hatten av! Det finns hopp för Europa. Allt är inte cola och amerikanisering. Dagisbarnen talar med turister på turisters vis och med bönder på ladin, för att travestera Erik Axel Karlfeldt.

Ladinskan är bestigbar

Ladinskan är inte omöjlig att förstå, i motsats till vad ladinarna själva tror. "Och med det där gänget föreställer du dig att du ska kunna åka igenom Mittagstal!" fick vår skidguide för drygt tio år sedan höra av sin kollega. Som barnfamilj med en nioåring och en elvaåring skulle vi korsa Sellamassivet från Pordoi direkt till Kolfuschg, förlåt Colfosc), genom den endast i undantagsfall öppna offpisterutten där solen på grund av dalens branta väggar lyser endast vid middag. Jotack, den förtäckta förolämpningen förstod vi.

Kaj Arnö och bräde Bild: Kaj Arnö

Ladin låter lite mer som franska än som italienska. Det finns en tidning, La Usc di Ladins
som uppdateras dagligen på webben och utkommer tryckt en gång i veckan, liksom online-språknyheter om ladinskan. Någon komplett Wikipedia har ladinskan inte ännu, även om byggstenar finns. Här som språkprov ett utdrag ur artikeln "Südtirol" om Sydtyrolen:

L Tirol dl Sud o Südtirol, ufizielmënter Provinzia autonoma de Bulsan, furmea adum cun la Provinzia autonoma de Trënt la region Trentin-Südtirol tla Talia nordurientela. Sun l model dla denominazion franzëusa Haute Adige crieda da Napoleon y sëurantëuta tl talian coche Alto Adige, veniel datrai ence a d'infal dit Adesc Aut. L cë-luech dla Provinzia ie la zità de Bulsan.

Bulsan, det är Bozen, Sydtyrolens huvudstad. Adige är det franska och italienska namnet på floden Etsch, ladinska Aut, bekant från första (numera oanvända) strofen av Deutschlandlied, där Tysklands utsträckning i syd-nordlig riktning beskrivs med "Von der Etsch bis an den Belt" (i väst-östlig riktning gäller "Von der Maas bis an die Memel").

Stämning Bild: Kaj Arnö

I praktiken stöter man på ladinskan mest i ortsnamnen: Plan de Gralba, Ciampac, Dantercëpies. De största orterna har tre namn: St. Ulrich heter Urtijëi på ladin, Ortisei på italienska. Och i efternamnen: Senoner, Peratoner, Moroder. Förnamnen verkar mestadels tyska. Vår hotellvärd hette Osswald Runggalddier. En fem-år-efter-dödsannons över Vijo Pescollderungg kallar till minnesstund i Calfosch (tyska Kolfuschg, italienska Colfosco).

Turismen drar, men inte alltid på ladin

Som medeuropé skulle jag gärna utöka mitt ordförråd från tack (de gra!) och godmorgon/goddag (bon di!) med tio-tjugo ord till. Hur vore det med en turistbroschyr på ladin, kryddat med lite tyska och engelska så att vi dumma turister hänger med? Något att bläddra i under pausen då man äter Kaiserschmarrn på sin Hütte (ladin: utia). Hade EU-språkminoritetsombudsmannen fortsättningsvis varit finlandssvensken Johan Häggman, kunde man kanske ha tagit tag i saken.

Rent ekonomiskt sett verkar framtiden säkrad för ladinskans kärnområde. Miljontals turister per år njuter av skidbackarna, bland dessa inte bara tyskar utan också många nordbor. Under sistlidna vecka stövlade vi hela fyra gånger över finlandssvenskar, som tagit sig hit antingen via Innsbruck eller München. Inte att undra på. Dolomiterna är utsökt vackra, även den vegetariska maten är läcker (mums för Steinpilze mit Bandnudeln) och väntetiderna är korta.

Alprätt Bild: Kaj Arnö

Och skidåkandet? Långa backar (10,6 km La Longía till Urtijëi), höga berg (Marmolada 3343 m), välskötta pister och i år dessutom rikligt med nysnö. I den alpine skidturistens Mecka, dalen Gherdëina, talar ortsbefolkningen bra ladin.

På återseende i Wolkenstein - Assudëi n Sëlva Gherdëina!

Hälsar, Kaj Arnö

Arnö i puder Bild: Kaj Arnö

Från och med i år är det totalförbjudet att fiska vild öring i insjövatten. Det är en del av den nya lagen och förordningen om fiske som trädde i kraft vid årsskiftet.

Med lagen strävar man bland annat till att skydda vandringsfisken bättre.

Men fredningsförordningen gillas inte av de fritidsfiskare som har lagt ner mycket tid på att trygga öringbeståndet.

I Lappfjärds å har de lokala fiskelagen och fiskeområdet vårdat öringstammen under många år och till och med fått den att växa.

- Vi upplever det ganska bittert. Vi har vårdat stammen och haft egna begränsningar. Den har ökat från år till år och vi har aldrig haft så mycket öring i ån som vi hade förra året. Ur den synvinkeln känns det helt fel, säger Jarl Bergkulla i Lappfjärds fiskelag.

Bergkulla är en av de många entusiaster som på frivillig väg har arbetat mycket för att få öringstammen tryggad i ån.

Jarl Bergkulla i Lappfjärds fiskelag. Jarl Bergkulla Bild: YLE/Ann-Sofie Långvik

Moderfisk från ån

- Det renaste och största beståndet av öring finns just i Lappfjärds å, säger Guy Svanbäck, verksamhetsledare för Österbottens fiskarförbund.

Att den är ren innebär att den har en större genetiskt mångfald än på många andra håll i landet. Det beror bland annat på att de har tagit moderfisken från ån för att få fisk att plantera ut.

Den fisken har också betydelse för artens fortlevnad på andra håll i landet, säger Bergkulla.

- De tar romfiskar och planterar ut också på andra områden i Finland.

Fenan avgör om den får fångas

Från och med 2017 får man fiska endast utplanterad öring i havet. Från och med 2019 fredas den vilda öringen också på alla havsområden.

Den utplanterade öringen känner man igen på att fettfenan är bortklippt. Har den fettfenan kvar är den inte tillåten att fånga.

- Nog blir det lite bittert om man råkar få en icke-fenklippt fisk, vilket man med stor sannolikhet kommer att få. Då måste man ta loss den från kroken och slänga den tillbaka i vattnet, oberoende av hur skadad den blir när man tar loss kroken säger Bergkulla.

Att övervaka det hela kommer att bli en stor utmaning för myndigheterna, förutspår Paavo Rantala, disponent på Kristinestad- Storå fiskeområde.

- Det kommer att bli en stor fråga. Vilka konflikter det kommer att innebära kan jag inte ens förutspå. Lagen och förordningen måste finnas, men jag tycker att man lokalt skulle ha haft starkare inflytande vad gäller skötseln av fisket.

- Nu verkar det blir helt styrt uppifrån. I framtiden kommer NTM- centralen att ha stor roll när det gäller hur vi ska fiska, var vi ska fiska och vilka fiskar ska vi få fiska, säger Rantala.

Syrisk mat gör succé i Helsingfors, snart kommer den redan populära popup-restaurangens recept i bokform.

Redan före det syriska popupp-kaféet öppnat är intresset för deras mat enormt. Så stort faktiskt, att gruppen bakom Cafe Damascus börjat skriva sin egen receptbok.

Det här är ett sätt för mig att komma i kontakt med folk här.― Yasmin Abud

- Många utländska kockar har klarat sig bra i Helsingfors, jag känner till exempel flera från Libanon. Det här är ett sätt för mig att komma i kontakt med folk här, säger Abud.

Gruppen som består av Abud, en till kock samt vänner och släktingar, hade inte kunnat förvänta sig den positiva uppmärksamhet de fått.

- Jag är otroligt glad för allt stöd, säger Abud.

Här hittar du Café Damascus, Vasagatan i Berghäll. Vasagatan i Helsingfors Bild: Yle/Helena von Alfthan

- Bara det tog en hel förmiddag, säger Abud som öppnar sitt popup-kafé på Vasagatan den första april.

Helsingfors saknar syriska restauranger och det är troligen en orsak till Café Damascus intresse. Yasmin Abud tror också att mängden syriska asylsökande gör att internationell mat blir mer populär.

- Folk vill se och veta vad vi [syrier] gör.

Café Damascus öppnar 1.4 i Made in Kallios utrymmen på Vasagatan i Berghäll. Popupp-caféet är öppet i två veckor.

Läs mera:

De öppnar syriskt kafé på Vasagatan - här är deras favoriträtter

Fyra unga asylsökande från Syrien ska öppna ett popup-kafé i Berghäll med bland annat syriska kåldolmar på menyn. Finländska kåldolmar har de inte hört talas om.

Det blåser en frisk, sydvästlig bris över fjärden. Vattnet krusar sig och vågorna slår mot skutan. Måsarnas vakande ögon följer noga med när nätet sakta dras upp. Kakofonin bryter ut när småfisk och fiskrens kastas överbord. Vingar slår mot ytan och höga skrin vittnar om strid om de bästa bitarna. I lådor med krossad is ligger gösar vackert på rad, Det doftar sjögräs och saltstänk när skutan styr kosan tillbaka mot land.

Gösen (Sander lucioperca) är den största av våra abborrfiskar. Benämningen lucioperca betyder ordagrant gäddabborre. Gösen är en riktig rovfisk som trivs i grumliga och näringsrika vatten. Den lever ett enskilt liv och trivs bäst i långsamt rinnande vattendrag, sjöar och vikar med inte för hög salthalt.

Gösen fångas året om. Den främsta säsongen är under sommarmånaderna, fast många anser att den är som bäst under hösten och vintern när den går på djupa vatten. Gös fångas med ryssjor, mjärdar, nät och krokredskap. Sedan 2016 måste gösen vara minst 42 cm lång när du fångar den.

Medelstorleken varierar mellan ett halvt och tre kilo. Den största gös som fångats i Finland vägde 14,09 kg, fångad 10.05.2013.

Gösen är vår största abborrfisk. Gös på skärbräde. Bild: Five Corners Production

Gösen är en av våra dyraste fiskar. I marketarna ligger kilopriset på mellan 18 och 22 €/kg, men filéerna kan kosta upp till 35 €/kg. Trots sitt höga pris är den en uppskattad och tacksam matfisk som med sitt fasta, magra kött lämpar sig för de flesta tillagningssätt. Idag anses den rent av vara en riktig gourmetfisk.

Smaken är mild, vilket gör gösen enkel att smaksätta. Köttet är vitt, benen är lätta att ta bort och den är tacksam att filea. Gösen passar utmärkt att t ex pochera, smörsteka, grilla, till sushi eller att använda i fisksoppor och consomméer.

Recept:

Filip Langhoffs smörstekta gösrygg med broccoli och bearnaisesås. Med litet omsorg och koncentration vid spisen imponerar du på de flesta med den här lätta fiskrätten.

Michael Björklunds kräftrisotto med halstrad gös och kräftskum och fiskgratäng som ser festligare ut än den låter.

Paul Svenssons finare variant av fish and chips med rotfruktstagliatelle och fiskgryta á la Strömsö med gös, lake, krabba och blåmusslor.

Maria Turtschaninoffs saffransgös i paket, en rätt som lämpar sig för diabetiker, celiakiker och laktosintoleranta.

Kenneth Nars ceviche på gös med majs, en kombination av peruansk ceviche på gös och söt, nyplockad majs.

Bo Hagströms sashimi på Capraiavis är en fusion mellan det japanska och det italienska köket.

Maria Turtschaninoffs paprikafisk av gös och dolmar av gösfiléer. Två rätter där gösen får gosa i ugn, antingen i höljen av mangoldblad och ett bad av vitt vin eller under ett täcke av paprika och örter.

Niklas Ekstedts halstrade gösfiléer med druvsallad, är en lätt lunchrätt på en varm sommardag.

Manu Torchios taco med gös och två salsor, en mexikansk rätt med nordiska förtecken. Gös med antingen krämig dillsås eller salsan pico de gallo.

Gösens återkomst

Gösen var en vanlig fisk i de finska insjövattnet i början på 1900-talet, men under de påföljande årtiondena minskade bestånden p g a dikning och markavvattning som försurade vattendragen. På 1960- och 70-talen försvann gösen helt och hållet på många håll i Finland.

2003 sattes närmare nio miljoner gösyngel ut i våra vatten. Bestånden har igen ökat, tack vare omfattande utsättning, varma somrar och renare vattendrag.

Finlands bästa gösbestånd finns i södra och mellersta Finland, i Finska viken och i Skärgårdshavet. I Bottniska viken förekommer gösen lokalt på ett fåtal områden, främst vid älvmynningar. På Åland främst i den inre skärgården. Finlands och hela världens nordligaste gösbestånd lever i sjöar vid Kemijärvi och Tengeli.

Gösen är dessutom vald till Nylands landskapsfisk.

Gösfångst i Sibbo skärgård. Tanja, Linda och Filip fiskar efter gös. Bild: Johannes Östergård / Five Corners Production

Gösens historia

Ursprungligen levde gösen i Central- och Östeuropa. Österut sträckte sig området till Volga, Ural och Anadyr i Asien. Söderut till norra Balkan, norra Iran och Armenien. Genom utplantering finns den idag över stora delar av Europa, inklusive Östersjön samt i mynningar där floden Elbe rinner ut i Nordsjön.

Det förekommer också andra sorters vild och odlad gös i samma brackvattendrag. I älvar och floder som leder ut Svarta havet och Kaspiska havet hittar vi även Svartahavsgös (Sander marinus) och Volgagös (Sander volgensis),

I USA och Kanada träffar vi dessutom på Kanadagös (Sander canadensis) och Glasögongös (Sander vitreus), bägge med brunolivfärgade och gråa skiftningar samt guldgula och gröna fläckar på sidorna.

Näringsrik medelmåtta

Det är överlag hälsosamt att äta fisk för att tillgodose t ex människans behov av särskilt B- och D-vitaminer. Dessa vitaminer finns i måttliga mängder i vit fisk, men rikligt i fetare fisk och skaldjur, t ex lax, regnbåge, ål, öring, räkor och ostron.

Vit fisk är överlag mindre näringstät än fetare fisk och gösen är inget undantag. Gösen är, tillsammans med t ex sik, abborre och gädda, en god medelmåtta med låg fetthalt och fina mängder vitaminer och mineraler, särskilt D-vitamin och kalium.

För mera information och fördjupning:

Institutet för hälsa och välfärds databas Fineli med uppgifter om livsmedels näringsvärden och sökfunktioner.

Livsmedelsverket Eviras broschyr Fisk två dagar i veckan (pdf) för nedladdning.

Föreningen Nylands fiskarförbunds hemsida med rådgivning åt yrkesfiskare och uppgifter om utsättning, lagstiftning, fångst och fiske i Finland.

Centralförbundet för fiskerihushållnings hemsida och deras portal Fishing in Finland med information om gösen i Finland.

Vilt-och fiskeriforskningsinstitutets (VFFI/RKTL) hemsida med statistik om gösfångsten och -bestånden (2013) och motsvarande sida på svenska.

Webportalen Kalasaalis hemsida med information om bl a fiskevatten, utrustning, säsonger och rekordfångster i Finland.

Naturresursinstitutets statistik från 2015 över bl a fiskens producentpriser i Finland. (pdf)

Portalen Sjömatsfrämjandets hemsida med bl a information om fisk samt nedladdningsbara broschyrer, t ex Fakta om fisk (pdf).

Att vara hängiven fotismamma eller handispappa innebär timmar av väntande i sunkiga hallar och tidig väckning på veckoslutsmorgnar för att åka iväg på matcher. Man bräder mackor och ser till att spelkläderna är i skick. Är man aktiv är man klädansvarig, lagledare eller målsekreterare och man missar ogärna en enda match.

Jag är en fotis- och handismamma, men inte alls en hängiven sådan. Jag gillar inte hallarna och undviker att åka om jag inte måste. Jag har ingen tävlingsinstinkt och har inte hittat tjusningen i varken handboll eller fotboll.

När jag väl kommer till hallen har jag obehag då matchen kör igång. Jag har svårt för att heja bara på det egna laget och så får jag illa att vara om målskillnaden är för stor.

Visst känns det fint då det egna barnet eller hans lagkamrater gör mål, men nästan lika fina trick gör också motståndarna. Det händer för ofta att jag råkar titta bort just då mitt barn gör något imponerande på planen!

Jag hänger inte med och allt går så fort. Jag bestämmer mig för att stirra på bollen och inte missa en enda snygg manöver när jag nu för en gångs skull är på plats.

Sen skäms jag över att allt ändå gick för fort, att jag missade bollen och den snygga finten eller inkastet, bara för att jag råkade titta på klockan.

Nu är mitt bollspelande barn redan så stort att han inte nödvändigtvis vill ha mig på läktaren mer. Han tar sig till de flesta träningar och matcher själv och för honom är det egalt om jag kommer och tittar.

Skjuts skulle han förstås vilja ha oftare, men det där “mamma titta titta titta-stadiet” är förbi. Hur känns det för honom? Han säger att han inte bryr sig. Men innerst inne?

Det är som det är med den saken, jag är genomskådad för länge sedan. Mina gäspningar vid spelplan har talat sitt tydliga språk. Jag gillar helt enkelt inte bollspel men jag betalar, till bristningsgränsen.

Varför? För jag ser hur mitt barn älskar bollsporter och för att jag gör vad som helst för att han ska få spela. Vi har avbrutit sommarseglatser och satt honom på flyg, vi har pusslat inhopsscheman med kompisar och mor- och farföräldrar för att barnet ska kunna bli kvar i stan när vi andra åker till landet. Mig får man ogärna till hallarna, och spelplanen, men jag understöder hans hobby!

Jag sitter i bilen. Det är jag som för en gång skull skjutsar sonen och hans lagkompis iväg på handbollsturnering. Vi är på väg till flygfältet. En fyra dagars turnering i Danmark väntar.

Vi skulle inte ha råd att åka hela familjen på resa och då känns det extra fint att åtminstone få iväg en kråka. Mycket billigare att ha en som sover på luftmadrass i en skola utanför Fredrikshavn på Jylland tillsammans med 14 handiskompisar än vad det skulle kosta att åka på resa hela familjen.

Och garanterat roligare för honom så här!

Att han skulle sluta spela? Det vill jag aldrig!

Så länge vi bara har råd ställer vi upp. Och alla engagerade handis- och fotismammor- och pappor. Vi är er evigt tacksamma!

Bowlarna i Borgå är hemlösa efter att bowlinghallen stängde vid årsskiftet. Ett privat företag har ändå planer på att bygga en ny hall i Kokon, och det finns till och med lite färdiga ritningar.

Per Högström, som är chef för idrottstjänster vid Borgå stad, bekräftar att en utomstående aktör är intresserad av att bygga en ny bowlinghall.

Det finns en möjligt tomt intill Tennishallen i Kokon, och företaget har till och med preliminära ritningar.

- Finansieringen är oklar ännu och förhandlingarna om det pågår, säger Högström.

Han berättar också att företaget har riktat en skrivelse till Borgå stad och frågat om staden kan tänka sig gå i borgen för ett lån som ska användas till att skaffa bowlingutrustning till hallen.

Det är ungefär allt som går att säga om planerna i det här skedet.

Bowlingförbundet knappast med i projektet

Jukka Nurminen är ordförande för Borgå bowlingförbund som tidigare drev bowlinghallen i Östermalm.

Hallen stängde eftersom föreningen inte längre hade resurser att driva den, trots att den besöktes flitigt också av folk från andra orter.

Han har hört ryktena om att ett privat företag är intresserat av att bygga en ny bowlinghall intill Tennishallen i Kokon.

Något mer än så vet han ändå inte om projektet.

- Vi kommer knappast vara med och driva verksamheten i en ny hall, säger Nurminen.

Hoppas på en ny hall inom kort

Sedan Borgå bowlingsförbund stängde sin bowlinghall vid årsskiftet har Nurminen besökt 18 olika bowlinghallar, bland annat för att tävla.

Bowlinghallen i Lovisa ligger närmast till hands, men det finns också bowlinghallar i till exempel Kervo, Träskända, Tusby och Dickursby.

- Vi har också fått åka lite längre bort för att tävla, till exempel till Jyväskylä och Kuopio.

Tre bowlingbanor. Bild: Yle/Monica Slotte

Det finns alltså alternativ för bowlarna i Borgå, men Jukka Nurminen säger att han hoppas att frågan om en ny bowlinghall får en lösning så snabbt som möjligt.

- Jag tror inte att en stad på 50 000 invånare är utan bowlinghall alltför länge. Då vi hade sex banor så var det någon som räknade ut att Borgå är den stad som har minst banor jämfört med antalet invånare.

Han tror nog att en bowlinghall i Borgå skulle löna sig, i och med att det lönar sig i städer med bara 10 000 invånare.

Det är mycket lätt att ta tillvara gamla dörrar när ett hus byggs om eller rivs - man lyfter bara av dörrarna från gångjärnen och rusar iväg. Karmen däremot sitter hårt fast och är ett helt annat projekt. Därför har dörr och karm ofta separerats och en dörr utan karm är lika med ingenting i dörrsammanhang.

Ett gott råd när man tar tillvara gamla dörrar är att också bemöda sig att ta karmen. Karmen är anpassad till just den dörren och om man vill använda dörren på nytt så handlar arbetet mer om att skrapa och måla än om att snickra.

Om man inte har den gamla karmen kvar så kan man också snickra ihop en helt ny karm till sin dörr. Det är inte så svårt att såga eller fräsa ut falsen för dörren men vill man göra arbetet lite lättare kan man köpa karmvirket av en snickare och bara montera ihop allt själv. För att få en gammal dörr att passa i en ny karm måste man oftast såga och hyvla in dörren.

Gångjärnen är en annan sak som man får jobba med eftersom motdelen ofta försvunnit med karmen. Gångjärn av gammal modell finns att köpa om man vill att dörren skall se ut som den gjorde från början.

När karmen är hopsatt, gångjärnen på plats och dörren fint inhyvlad är den i princip klar för att användas. Om man vill måla dörren är det lättare att göra det innan man sätter in dörren i karmen. Färgen rinner bättre ut på en liggande dörr.

När Abdirahim Hussein kommer hem från arbetet har han ibland med sig choklad. En chokladbit till vart och ett av de fyra barnen. Han tar fram en av bitarna och säger "Vem vill ha den här?". Om alla barnen ropar "Jag, jag, jag!", då åker godbiten tillbaka i fickan igen. Men om barnen svarar "Vi kan dela", då tar han fram också resten av godiset och delar det jämnt.

Som ett av tio syskon i barndomens Somalia var det en självklarhet för Abdirahim Hussein att lära sig dela. Det fanns inga andra alternativ, familjen hade nätt och jämnt mat och förnödenheter så det räckte till alla. En sådan uppväxtmiljö ger insikten om att man visst behöver pengar för att överleva, men att man överlever på ganska litet.

– Det jag värdesätter i livet är egentligen allt annat än pengar. Det är saker som familj och hälsa, kärlek, goda vänner och ett nätverk. Det är klart att jag kunde ha ett jobb där jag skulle tjäna mera pengar, men då skulle det bli mindre tid över till andra saker och det skulle jag inte njuta av.

Strävar efter att minska fattigdomen

Abdirahim Hussein jobbar som konsult, med att etablera finländska företag i östra Afrika. Genom att exportera finländskt kunnande strävar han efter att hjälpa upp människor ur djup fattigdom till en högre levnadsstandard. Han är också ena halvan av Ali och Husu i radioprogrammet med samma namn i Yle Puhe, ett humoristiskt samhällsprogram som han gör tillsammans med ståuppkomikern Ali Jahangiri.

– För mig är det mycket värdefullare att ha ett arbete jag älskar än att förtjäna en massa pengar på ett jobb jag vantrivs med. Jag förtjänar under 3000 euro i månaden och för det ska jag försörja min hustru och fyra vackra barn. Vi har så vi klarar oss, och jag känner mig rik.

Ytan är viktig

Det är däremot viktigt för Abdirahim Hussein att klä sig snyggt och prydligt och inte be någon om materiell hjälp, något som han lärt sig av sin mamma. Runt barndomshemmet i Somalia bodde välbärgade människor som kunde komma till familjen Hussein och be om pengar, eftersom mamman klädde sina barn så snyggt och upprätthöll en så skinande fasad att de togs för bättre bemedlade – trots att de knappt hade så de klarade sig.

– Min mamma sa alltid att handflatan inte får vara uppåtvänd, för då tigger handen. Handflatan ska vara vänd mot golvet i en skänkade gest.

Att få betalt för att göra det man tycker om

Innanför hemmets väggar var det ändå helt andra saker som värdesattes. Det allra viktigaste var att värna om varandra och ta hand om varandra. Och det är dessa värderingar som Abdirahim Hussein vill föra vidare med sina godisexperiment.

– Jag vill få mina barn att känna att de inte behöver kapa åt sig så sabla mycket pengar för att leva ett rikt liv. Att värdesätta varandra, att få vara friska och att ha ett arbete som man älskar och få betalt för det – det är rikedom.

Efter Nio om rikedom, den 4 april i Yle Fem samt på Arenan.

Elin och Owe besöker biedermeierrummet på Österbottens museum för att hämta inspiration till sina festdekorationer.

Biedermeierepoken, som inföll i början av 1800-talet (ca 1815-1850) kom med nytänkande på många fronter. Biedermeier var den första inredningsstilen som inte var tänkt för adeln utan riktade sig till borgerskapet. Tidigare hade möblerna varit stora, de var tillverkade för att passa de stora salarna i slotten. Nu blev möblerna mindre och bekvämare och flyttades ut från väggen, så som vi ännu idag ofta placerar soffmöblemang.

Biedermeier och blommorna

Det var också nu man började ha krukväxter. Man tog in palmer, drakblodsträd och andra grönväxter. Amaryllisen hör också ihop med biedermeiertiden.

Det som bäst lever kvar i folkminnet är biedermeierbuketten; en liten, tätt bunden, konformad bukett med ett strängt mönster, ofta i ringar och med en enskild, upphöjd blomma överst. Blommorna på 1800-talet var små och hade korta stjälkar. För att få lite längre stjälkar använde man sig av s.k. trådning - man förlängde helt enkelt stjälkarna med järntråd.

Biedermeierbuketten eller biderbuketten, som den ofta kallas, har överlevt till våra dagar även om formen ändrats en aning och det strikta mönstret försvunnit under årens lopp.

Inspirerande strikta mönster

Vi gjorde två arrangemang i biedermeierstil, men med en teknik som är anpassad till vår tid – stickmassa. Genom att välja olika material, färger och mönster kan man variera biedermeierarrangemangen och skapa olika stämningar. Allt från romantiska drömmar i pastell till färgexplosioner lämpliga för barnkalas. Vi inspirerades av biedermeierbukettens konform och stränga mönster och det blev lika fint med godis som med blommor.

två blomsterarrangemang Bild: Carina Ahlskog / YLE

Arrangera med Owe

I biedermeier lämpar sig blomsorter som har många små blommor på stjälken. Om du inte hittar blommor i önskad färg och form gör som jag – sätt med lite frukt. Vindruvor t.ex. har ju både en fin färg och form och är ofta också rätt förmånliga.

Owes blommor: snöbollsbuske, kvistkrysantemer, kvistrosor, kvistnejlikor, slöjblomma, johannesört, mörka vindruvor och leucadendron.
Du behöver: kniv, fint fat, stickmassa (våt för blommor, torr för godis), blommor, frukt, godis...

Gör så här:

ett godisarrangemang Bild: Carina Ahlskog / YLE

Tänk 1800-tal!

Sommartid hittar du många blommor i trädgården eller naturen som lämpar sig väl för denhär typen av arrangemang. Biedermeirstilen är intressant och kan ge inspiration till mycket. Förutom olika buketter och arrangemang kunde man ju tänka sig att göra en biedermeierinspirerad blomplantering i trädgården eller varför inte ett runt grönsksland med ett strikt biedermeiermönster. Möjligheterna är oändliga, låt inspirationen flöda och tänk borgerligt 1800-tal!

ett blomsterarrangemang Bild: Carina Ahlskog / YLE

När jag var liten fick vi gärna prata om folkmord vid matbordet, men inte om pengar. Samtal om pengar var dels inte riktigt fint och dels fick de vuxna vid bordet magknip.

Av någon orsak är pengar ett nära på totalt tabu i vår kultur. Man kan fråga sina vänner och bekanta om deras sjukdomar och om deras sexliv, men aldrig någonsin om deras månadslön eller om deras placeringar. Att fråga hur mycket någon fick för sin lägenhet eller vad de betalade för sommarstugan är också fult.

Jag gör det ändå ibland. Fast det känns skamligt och det bär mig emot. Fast jag fått en ordentlig uppfostran och vet att det ger magknip och konstiga reaktioner att fråga om pengar. Dels för att det är så intressant. Hur gör de andra för att få ekonomin att gå ihop, hur kan de ha råd med både skidsemester och amorteringar, har de några bra tips att dela med sig av?

Då Calle Haglund och jag började som sommarreportrar på radionyheterna för 17 år sedan, fick Calle högre lön än jag.

Men framför allt för att ju mer vi tiger om vad vi förtjänar, desto bättre förutsättningar ger vi för all möjlig orättvisa och grundlös diskriminering att gro. Om alla på arbetsplatsen ropade högt vad de får i lön, skulle man snabbt genomskåda om till exempel männen fick mer. Och så kunde vi fråga våra chefer rakt ut vad det beror på och kräva rättvisa.

Vi fostras att tiga om vår ekonomiska situation, men det är bara ett sätt för överheten att hålla oss på mattan.

Calle Haglund och jag började som sommarreportrar på radionyheterna Aktuellt på Yle vid samma tid för ungefär 17 år sedan. Vi var unga och frimodiga och både frågade och berättade om våra löner – det visade sig att Calle fick mer än jag. När jag frågade chefsskapet kom det fram att det var någon merit Calle hade, som jag saknade, som låg bakom. När jag kunde visa att jag minsann hade andra meriter som borde betyda lika mycket korrigerades felet hastigt och lustigt och allt var frid och fröjd.

Och det var bara vår självvalda öppenhet och genomskinlighet som gjorde det.

I jämlikhetens namn är det alltså viktigt att tala om pengar med vänner och kolleger. Men hur skulle det påverka stämningen och sammanhållningen om alla började snegla avundsjukt på varandras lönekuvert? Tja, man skulle väl få bygga upp ett system baserat på öppenhet, där varje införtjänad euro skulle ha sin förklaring i arbetsuppgift, erfarenhet eller ansvar.

Att ruva på sanningen om summan på bankkontot som om den vore en mörk och skamlig hemlighet, och föra vidare obehaget att prata pengar till nästa generation, det banar inte väg för ett öppnare, friare och jämlikare samhälle.

Efter Nio om rikedom, måndagen den 4 april i Yle Fem samt på Arenan.

Svinnkampen är ute på turné för att träffa konsumenter och prata matsvinn. På fredag var de på plats i Nagu.

Under våren har Svinnkampen, Marthaförbundets projekt för att minska matsvinn i hemhushållen, dragit ut på turné för att träffa konsumenter i matbutikerna.

På fredag var de på plats i K-market i Nagu.

Tänk till både hemma och i butiken

Svinnkampens projektledare Elisabeth Eriksson delade med sig av konkreta tips på vad man kan tänka på både hemma och i butiken.

- Det krävs en attitydförändring. Vi behöver inte vara rädda för att bäst före-datum har passerat, maten kan fortfarande vara fullt ätbar och då ska den ju inte slängas. Vi konsumenter kan påverka och vet vi till exempel att vi ska göra pannkaka hemma, kan vi välja den mjölk som närmare sig bäst före-datum då vi handlar, säger Eriksson.

Elisabeth Eriksson är projektledare för Svinnkampen. Elisabeth Eriksson är projektledare för Svinnkampen Bild: Yle/Johanna Ventus

Men det gäller att tänka till innan man går till butiken.

- Börja alltid med att kolla vad du redan har hemma. Vi har en tendens att ha både kyl och frys fulla. Så då du funderar på vad du ska äta till middag i dag, kolla först vad du redan har hemma innan du går till butiken.

Väl hemma ska man komma ihåg att många maträtter blir godare nästa dag tipsar Eriksson.

- Till exempel makaronilåda är jättegod att steka i stekpanna nästa dag.

Butikchefen i Nagu: tyvärr slänger vi för mycket

På plats i Nagu är butikchef Mikael Eklund. Bekräftar att det slängs en hel del i butiken. Speciellt under vintern då det rör sig mindre folk i skärgården.

Mikael Eklund. Mikael Eklund är köpman i Nagu Bild: Yle/Johanna Ventus

- Tyvärr blir det ganska mycket vi slänger. Speciellt vintertid då det är tystare i butiken blir vi tvungna att slänga speciellt färskvaror, som bröd, kött och grönsaker. Jag kan inte säga exakta mängder men allt som slängs är för mycket, säger Eklund.

Varför köper man inte in mindre då man vet att det rör sig mindre folk i skärgården på vintern?

- Visst köper vi mindre men vi måste ändå fylla hyllorna för att det ska se bra ut, säger Eklund.

Naguborna delar med sig av sina bästa tips

Yle Åboland samlade också in några konkreta tips av Naguborna vad de brukar göra med sina matrester.

Lea Blomqvist. Lea Blomqvist handlar i Nagu. Bild: Yle/Johanna Ventus

- Det gäller att koka så lite att det inte blir rester. Vi är två personer i vårt hushåll och det har vi varit ganska länge så jag har vid det här laget ganska bra koll på hur mycket vi använder. Lämnar det potatis lägger jag det i komposten, säger Lea Blomqvist.

Tina Lundell. Tina Lundell handlar i Nagu. Bild: Yle/Johanna Ventus

- Jag brukar försöka göra en ny rätt av det som lämnat från föregående dag. Har jag till exempel gjort en köttfärssås kan det bli en god soppa nästa dag, säger Tina Lundell.

Christina Pettersson. Christina Pettersson handlar i Nagu. Bild: Yle/Johanna Ventus

- Det bästa tipset jag kan ge är den gamla vanliga pyttipannan. Det brukar jag göra ofta, säger Christina Pettersson

Gustav Malmström och Fredrik Sigfrids. Gustav Malmström och Fredrik Sigfrids handlar i Nagu. Bild: Yle/Johanna Ventus

- Vi brukar ge våra matrester till hunden, säger Gustav Malmström.

- Lämnar det lax kan man göra till exempel laxpasta nästa dag. Men oftast lägger jag bara matresterna i kylskåpet och så äter jag samma nästa dag, säger Fredrik Sigrids.

På Svinnkampens webbsida hittar du fler konkreta tips på vad du kan göra med dina matrester.