Beige laminatbyråer från 1970 och 80-talet kan göras riktigt trendiga med lite färg och decoupage. Den här är inspirerad av Josef Franks Florabyrå, den kanske mest kända decoupage möbeln här i Norden. Istället för vita florabilder ur en florabok har jag använt vykort av skolplanscher i nytryck eftersom de är billigare och lättare att få tag på än gamla floraböcker.
Allt du behöver är en trött byrå och kanske även ett nattygsbord eller två. Kombinerar man flera små möbler kan man bygga sig en helt egen ny möbel, lite färg på och så klistrar man på fina växtbilder. Det går lika bra med bilder man printat ut eller varför inte gamla glansbilder eller tidningsurklipp. Nya handtag av träkulor blir pricken över i.
Måla byrån två varv och låt torka emellan. Använder man kalkfärg behöver man inte göra något förarbete alls och den fäster på alla ytor, även laminat.
Limma på de bilder du vill ha. Använder du tjock kartong behöver man använda vanligt lim, med tunnare bilder fungerar decoupagelack. Tjockare kartong behöver strykas fast ordentligt och tryckas på en stund för att hållas, medan sköra bilder av t ex servettpapper varsamt penslas på plats med decoupagelack. Låt torka.
Pensla två varv med decoupagelack ovanpå bilderna.
Mät ut och borra hål för handtagen (kontrollera hålens avstånd med din egen hand så att handtaget blir lagom stort.
Klipp till lädersnören som är 15-20 cm längre än det handtag du vill ha.
Trä upp träkulor på ett lädersnöre till handtaget.
Handtaget av träkulor och lädersnörehandtagBild: Yle/Lee Esselström
Stick in ena ändan av lädersnöret i hålet och knyt rejäl dubbelknut på insidan av lådan. Stick in den andra ändan i andra hålet och spänn åt ordentligt och knyt fast även på insidan. Klipp av den extra biten lädersnöre.
Gör så många handtag du behöver och sätt lådorna på plats i byrån.
Bygg en ny helhet genom att kombinera flera olika möbler omgjorda i samma stil.
Småbarn är inget hinder för att vistas mycket ute i naturen. Den erfarenheten har Eva Ramstedt, bloggare och friluftsentusiast som vistats mycket utomhus sedan hon blev förälder.
- Jag har inte varit i scouterna eller haft ett aktivt friluftsintresse från förr men jag har märkt hur mycket fördelar det har att vara ute med barnen, säger Eva.
Evas personliga erfarenheter med tre barn som fötts tätt är bland annat att de äter bättre, de sover bättre och de rör på sig mycket mera när de vistas mycket ute. Visst kan det kännas jobbigt att ge sig ut på en utflykt med flera småbarn men med lite framförhållning är det inte svårt att genomföra en lyckad utfärd.
Något av det viktigaste är att ta med sig mycket mat som ska gå snabbt att servera. Soppa i termos är ett mycket enkelt alternativ för en varm måltid ute. Får man blodad tand är det inte så dumt att skaffa sig ett friluftskök. Eva förbereder ofta maten hemma och värmer den sedan på friluftsköket. Då går det snabbt att servera innan barnen blir för hungriga och kinkiga. Hon har också märkt att barnen är mera öppna för att testa nya maträtter när dom äter utomhus.
När Eva packar försöker hon minimera packningen så mycket som möjligt, samma kärl som man förvarar maten i kan man också äta ur och så kan man tänka på att ta med sig så få förpackningar som blir till skräp med sig, allt skräp ska man ju bära med sig hem.
Ett till tips är att till en början välja utflyktsmål som ligger relativt nära hemmet så man kommer ut fort och har nära hem om något går tokigt. Vartefter barnen blir vana att röra sig ute i skog och mark orkar de med längre rutter och utflykter. Eva Ramstedt och hennes familj har övernattat med barnen i tält sedan yngsta barnet var ett år och de har redan hunnit testa på cykelsemester då yngsta barnet ännu inte hade fyllt fem. De har kanske inte alltid haft den bästa nattsömnen på sina utfärder, men barnen älskar att vara ute och väntar med spänning på nya äventyr.
Ekenäsbördige Pontus Dahlström är en av krögarna bakom den norska restaurangen Maaemo - den första som får tre stjärnor i den nyaste upplagan av den nordiska Michelinguiden. Dahlström skämtar om att en dag öppna en glasskiosk i Ekenäs igen.
Dahlström är fortfarande överrumplad av stjärnbeskedet när Yle Västnyland ringer upp honom.
- Det här är något jag har jobbat för under hela min karriär och så plötsligt klarar man det!
De nordiska Michelinstjärnorna delades ut på hotell d´Angleterre i Köpenhamn i går kväll.
Tre stjärnor på fem år
Det har gått fem år sedan Dahlström öppnade sin restaurang i Oslo tillsammans med sin danska kollega. Då hade de ett kortsiktigt och ett långsiktigt mål, berättar Dahlström.
- Efter tre år skulle vi ha en Michelinstjärna och efter sju till tio år skulle vi ha två stjärnor. När vi klarade vårt tioårsmål på femton månader så måste vi ju sätta nya mål. Det målet blev att bli den första restaurangen i Skandinavien som får tre stjärnor. Det tog fem år och så klarade vi det.
Förutom Maaemo tilldelades också restaurangen Geranium i Köpenhamn tre Michelinstjärnor.
Det finns en egen Michelinguide för de nordiska länderna.Två exemplar av en röd bok.Bild: Michelin Nordic Guide 2016
Det började med en glasskiosk i Bromarv
Dahlström är rädd att låta dryg, men konstaterar ändå att det känns som om det var lite för lätt att få tre Michelinstjärnor.
- Jag är medveten om att det finns tusentals krögare, otroligt duktiga människor, som offrar all tid, hälsa och familj för att uppnå Michelinstjärnor. De jobbar konstant och uppnår ingenting och här kommer en glassförsäljare från Bromarv och klarar det här tillsammans med en dansk kock på bara fem år.
Dahlströms koppling till mat och business går tillbaka till tonåren då han öppnade en glasskiosk i Bromarv. Senare öppnade han också en glasskiosk i Ekenäs.
"En dag lovar jag öppna en glasskiosk i Ekenäs igen"
Med fru och tre barn i Norge verkar Dahlström inte ha några konkreta planer att flytta till Finland och öppna en restaurang i sin gamla hemstad.
Men man ska aldrig säga aldrig konstaterar Dahlström ändå och slänger ut ett litet löfte.
- Om inte annat så lovar jag i alla fall att en dag igen öppna en glasskiosk i Ekenäs.
De finska restauranger som fortsättningsvis har en Michelinstjärna är Demo, Olo, Ask och Chef & Sommelier. Alla fyra restauranger finns i Helsingfors.
Gamla anor
Guiden Michelin har utkommit sedan 1900 då bildäckstillverkaren Michelin delade ut en guide till alla som köpte en bil.
Målet var att få folk att göra utfärder till olika restauranger så att bildäcken skulle slitas.
I veckan publicerade RAY spelstatistiken för i fjol. Om vi adderar det med Veikkaus statistik får vi att finländarna i fjol spelade för ca 600 euro per person. I medeltal. Känner du dig träffad?
Den ekonomiska krisen syns inte i spelbeteendet. Tvärtom tycks vi ha råd att spela mera: i jämförelse med 2014 spelade vi på RAY:s olika plattformer för fyra euro mer än året innan.
Men låt oss spjälka upp summan 600 euro som jag nämnde ovan.
RAY:s statistik visar att vi spelar i medeltal för 182 euro per person. Mest spelas det i Vederlax i Kymmenedalen (356 euro per person) och minst i Ingå (36 euro per person). Tillgången till spelautomater, turismen och andra faktorer påverkar förstås den kommunvisa statistiken.
I siffran 182 euro per person beaktas alla RAY:s penningautomat- och bordsspel på spelplatserna, i RAY:s egna spelsalar, på Casino Helsinki samt på RAY:s nät- och mobilkasino.
Sedan tillkommer Veikkaus-spel: År 2015 spelade finländarna lotto- och tipsspel för 2 095 miljoner euro, dvs där tillkommer över 400 euro per person. I medeltal.
Så en vanlig finländare spelar, som sagt, för ca 600 euro i året.
Men det slutar förstås inte här. Sedan tillkommer ytterligare spel på åländska PAF och ett otal utländska nätföretag - favoriter bland många initierade sportbettare, så en ärlig och heltäckande statistik är svår att få fram.
Låt oss sedan se på alkoholen.
Vi finländare snurrar även Alkos omsättning, som år 2014 uppgick till 1180 miljoner euro, det blir cirka 230 euro per person och år. I den summan ingår förstås inte importerad alkohol och krogspriten, man räknar med att Alkos andel av alkoholförsäljningen i Finland är ca 40 procent. Med andra ord köps det alkohol i Finland för uppskattningsvis 580 euro per person i år. I Estland köper finländarna alkohol för ca 261 miljoner euro (år 2014) vilket ger över 50 e till per person och år.
Därmed kan man säga att vi använder ungefär lika mycket på alkohol som på spel. Alltså ungefär. Men vad talas det mera om? Alkoholberoendet eller spelberoendet?
Eller tänker vi fel här? Kan man ens kalla regelbundet lottospel för spelberoende? Är det spelberoende att lägga in en femma på att HIFK tvålar till HJK? Eller på att Jaro gör comeback i ligan? Är det inte passion för sport?
Svåra frågor det här. I dagens Eftersnack ska vi diskutera ämnet, men först behöver vi din input. Tyck till nedan och rösta i vår enkät, så spinner vi sedan vidare.
Minns också att detta med "i medeltal" och "per person" är lite missvisande då spel är förbjudet för under femtonåringar och alkohol för under 18-åringar, med andra ord är summorna de facto högre för dem som får spela eller köpa alkohol.
Spelar du för mycket?
Eftersnack:
Radio Vega, fredagar kl. 15.03.
Yle Fem, söndagar kl. 13.50.
Lyssna eller ladda ner podden här.
Vägen till en mans hjärta sägs gå via magen. Men för Julien Huéber har det alltid varit viktigast att följa sitt hjärta. Magen har bara fått hänga med. En unik serie sammanträffanden har tagit honom till lilla Vörå, där han nu är köksmästare på restaurangen Elsas kök.
Matkulturen i Norden kan vara svår att hitta. När Julien Huéber som ung fysikstuderande kom till Umeå i Sverige var det trendigt med etniska restauranger. Indiskt trängdes med thai-mat och nepalesiskt. Det var en ganska stor skillnad mot hemlandet Frankrike, där varje region har sin egen utpräglade matkultur och hembygdskänslan är stark inte minst i matsammanhang.
– Den italienska delen av min familj härstammar från Kalabrien, och min franska släkt från Alsace-regionen. Bägge har starka traditioner när det gäller allt från dialekten till vilken ost man sätter på pastan. När jag kom till Umeå fick jag verkligen leta efter den svenska mattraditionen!
Kockade åt tenniselever
För att försörja sig under studietiden extraknäckte Julien Huéber som tennistränare för barn. När gruppen begav sig på träningsläger fick han syn på inköpslistan för provianten under resan.
– Jag sa: Nej, nej, nej. Låt mig sköta maten. Jag köper allt och lagar allt, och det blir både billigare och godare.
Julien, som har yrkeskockar både på det italienska mödernet och det franska fädernet, klarade uppgiften så bra att barnen både glupade i sig och berättade om den fantastiska franska tennistränarkocken för sina föräldrar. En av föräldrarna tipsade honom om TV-kocktävlingen Sveriges mästerkock, och han ansökte och blev antagen till tävlingen.
TV-tävlingen orättvis
Han klarade sig dessutom väldigt bra. Han åkte ut när det bara var sex deltagare kvar, efter ett smaktest där kockarna skulle känna igen vilka ingredienser en fransk gryta bestod av.
– Jag åkte ut på felaktiga grunder. Jag gissade på att rätten innehöll champinjon, och det var enligt domarna fel. Rätten innehöll portobellosvamp, som i själva verket är en slags champinjon, säger Julien Huéber. Det är som att säga att en rätt inte innehåller tomater utan plommontomater.
Missödet ledde till något fantastiskt
Folkets reaktioner lät inte vänta på sig efter det orättvisa slutet på TV-kocktävlingen. Den numera folkkära kändisen Julien Huéber blev kontaktad av massor av människor, som ville uttrycka sin harm över portobellokatastrofen. Bland dem som tog kontakt fanns också en flicka från Vasa i Finland.
– Hon skrev att hon var ledsen över att jag hade åkt ut och ville ge sitt stöd. När jag svarade henne blev hon väldigt glad och överraskad, och så började vi skriva till varandra och upplevde snart varandra som väldigt spännande. Efter en vecka av skrivande var vi tokkära i varandra!
Kärlek vid första ögonkastet
En månad senare tog Julien Huéber färjan från Umeå till Vasa och paret träffades för första gången. Det klickade direkt, det var kärlek vid första ögonkastet. Sju månader senare var kärestan gravid och Julien flyttade till Vasa permanent. Efter ett tag blev han kontaktad av ägaren till restaurangen Elsas kök i Vörå. Ville han blir köksmästare där? Idag har Elsas kök en fransk mästerkock till kökschef och paret Huéber en dotter på ett och ett halvt år.
– Hade jag vunnit Sveriges mästerkock hade kanske inget av det här hänt. Därför är min inställning att inte ångra saker eller gräma sig, eftersom allt som hänt har tagit mig dit jag är idag.
Pasta à la Julien Huébers italienska mormor.Bild: Yle/Parad Media
Pasta med mormors tomatsås
Den här såsen lagade Juliens mormor från Kalabrien till al dente-kokad spagetti.
Ingredienser:
1 burk skalade tomater
1 burk passerade tomater
1 msk tomatpuré
1 lök (gul, röd, vit, beroende på vad som finns)
lite matolja
Smaksätt innan servering med lite olivolja, mycket färsk basilika samt salt.
Gör så här:
Hacka lök och fräs i några minuter i en kastrull med lite matolja. De får inte ta färg.
Tillsätt tomatpurén. Viktigt: den ska ta färg! Den ska nämligen stekas med löken tills den börjar blir brun.
Tillsätt skalade och passerade tomater. Späd ut med en halv liter vatten och låt koka till önskad tjocklek. Det tar ungefär en timme.
Såsen är klar! Den kan stå på sidan under lock tills pastan är färdigkokad. Glöm inte att servera med nyriven pecorino- eller parmesanost. Snåla inte! Det blir billigt ändå.
Efter Nio om att vara unik, måndagen den 29 februari i Yle Fem samt på Arenan.
Fyra unga asylsökande från Syrien ska öppna ett popup-kafé i Berghäll med bland annat syriska kåldolmar på menyn. Finländska kåldolmar har de inte hört talas om.
Hanan Snih och syskonen Wisam och Yasmin Abud är asylsökande från Syrien. De har bott i några månader i Finland, än här än där hos syriska bekanta.
Tillsammans ska de driva ett popup-kafé på Vasagatan de två första veckorna i april.
Hanan SnihHanan Snih, syrisk asylsökandeBild: Yle/Helena von Alfthan
Hanan Snih berättar att hennes favoritmat är en rätt med ris med potatis, lök och auberigner. Makluubi heter den.
Gräsrotsfinansiering ger startpeng till kaféet
För att betala lokalhyran och bekosta maten har Cafe Damascus samlat in pengar via Mesenaatti, en tjänst som erbjuder gräsrotsfinansiering Målet var att samla in minst 1 000 euro – när intervjun görs på fredag morgon har summan redan stigit till 2 450 euro.
Här ska Cafe Damascus öppna.Vasagatan i HelsingforsBild: Yle/Helena von Alfthan
- Vi är jätteglada över allt stöd. Det ger oss motivation att jobba hårdare och göra allt med stor energi. Vi har fått mycket stöd och hjälp och vi är ivriga över Mesenaatti-kampanjen, säger Yasmin Abud.
Cafe Damascus öppnar den första april i Made in Kallios utrymme på Vasagatan 14. I Made in Kallio ordnas några popup-evenemang under våren, sedan stängs lokalen för renovering.
Thang Nguyen gick i lågstadiet när han såg ett spöke första gången. Det satt uppe i ett träd, hemma i Vietnam. Hans föräldrar är buddhister och Thang visste att de brukade tillbe döda släktingar, men han hade inte själv haft så många tankar på Gud. Och inte på spöken heller, för den delen.
- Livet gick mest ut på att leka, säger han. Stränderna var långa och vita och havet var grönt.
Nära hemmet fanns det också ett stort träd och det var därifrån han hörde barngråt när han sprang förbi.
- Så jag stannade upp och såg en kvinna sitta där med ett barn i famnen. Hon hade långt hår och var genomskinlig, så jag blev rädd och sprang hem till föräldrarna.
Då de tröstade mig sa de att det fanns massor av spöken i just det trädet. Att de känner många som sett spöken där.― Thang om att bli tröstad av föräldrarna
Det var hemskt i början, men med tiden har han försonat sig med tanken på att det finns andar överallt.
- Jag kan inte se dem, men jag tror att de är här med oss, säger han.
För det mesta är det också en trygg känsla, eftersom många andar är hans egna döda släktingar. Sedan han fyllde femton har han tillbett dem regelbundet.
- Alla får varsin släkting att be till, säger Thang. Farfar är min Gud, så jag ber till honom minst två gånger i månaden.
Fast det är inte bara farfar som är min Gud, utan alla mina döda släktingar, säger Thang Nguyen.Thang Nguyen står vid altaretBild: Yle/Hanna Klingenberg
Hemma på Åvägen i Närpes finns ett altare som Thang och resten av familjen brukar stå vid då de ber. För att räckas dit måste de stå på en pall, eftersom altaret är uppskruvat på väggen, nära taket.
- Det är för att andarna svävar ovanför oss, på en högre nivå, säger Thang.
I andarnas värld är också tiden lite annorlunda.
- De vandrar i en annan takt, säger Thang. Alltid lite efter oss.
Andarnas tideräkning syns i familjens almanacka, där varenda dag har dubbla datum. Ett datum för den västerländska tiden, och ett datum för den buddhistiska tiden, som är den tid som andarna rättar sig efter.
- Alla våra högtider och bönedagar går enligt den buddhistiska kalendern, säger Thang.
Andarna har egna datum i almanackan, säger Thang Nguyen. De går alltid en halv månad efter oss.Thang nguyen visar almanackan i närbild Bild: Yle/Hanna Klingenberg
Bönedagar är den första och den femtonde varenda månad, liksom den dag som hans farfar dog.
- Då serverar vi god mat på altaret, säger Thang.
- Och frukt och presenter. Precis som på en födelsedag, fast tvärtom, eftersom det är dödsdagen vi firar. Dagen som han blev en Gud.
När Thang stiger upp på pallen för att be, så börjar han med att tända rökelse och presentera sig.
- Jag säger hej, jag heter Thang. Sen säger jag också min pappas namn, så att farfar ska veta vems son jag är. Och efter det kommer själva bönen.
Bönerna kan gälla vad som helst.
- Om jag ska på resa till exempel, så ber jag att han sköter om mig hela vägen.
Thang kan också önska sig saker, som förra hösten då han han gärna ville ha finländskt medborgarskap. Då lade han ansökningsblanketten på altaret innan han förde den till polisstationen.
- Ansökningsblanketten och en massa frukt, säger Thang. Och så bad jag om att farfar skulle hjälpa mig.
Sedan gick det snabbt, bara någon månad senare kom beskedet om att Thang fick bönesvar och då köpte han genast mera frukt, och kakor och godis, åt farfar.
- Jag ville visa hur tacksam jag var, säger Thang.
Farfar äter den andliga delen av kakan
När gåvorna stått på altaret en liten tid, ett par timmar eller några veckor ibland, är det tillåtet att äta eller dricka upp dem själv.
- Vi får inte ens smaka på maten innan vi serverar den på altaret, men efteråt får vi äta upp resterna, säger Thang.
Han tänker sig att farfar ätit upp den andliga biten av maten då, och att han själv tar del av den fysiska.
- Vissa mänskor påstår att maten smakar annorlunda efter att den serverats på altaret. Att den blivit mindre söt. Men jag har svårt att tro på det. Det kan ju aldrig undersökas eftersom vi inte får smaka på maten innan och jämföra.
Thang är inte så noga med alla regler, egentligen.
- Jag är buddhist, men inte till hundra procent, säger han.
Till Buddha ber han bara i templet, hemma i Vietnam.
- Och då ber jag att han ska ta hand om alla mina döda släktingar.
Vid altaret hemma ber Thang Nguyen bara till de döda släktingarna. Till Buddha ber han i templet.Thang Nguyen förbereder bönenBild: Yle/Hanna Klingenberg
Den ytterst smittosamma afrikanska svinpesten lurar alldeles nära våra gränser. I Estland har redan flera fall uppdagats, liksom också i de övriga baltiska länderna och Karelen.
I och med att miljontals människor årligen åker till och från Estland är smittorisken stor. Svinpesten smittar väldigt lätt och därför är risken rätt stor att den kan komma till Finland, säger veterinär Heidi Rosengren.
Under min livstid har det inte tidigare funnits en lika stor risk att en allvarlig sjukdom skulle sprida sig bland våra produktionsdjur.
- Under min livstid har det inte tidigare funnits en lika stor risk att en allvarlig sjukdom skulle sprida sig bland våra produktionsdjur, säger hon.
Hon jobbar som veterinär i Sjundeå och Tenala säger att svinpesten i långa tider funnits i Afrika, men att den nu har sökt sig närmare våra breddgrader.
- Pesten har spridits via Kaukasus norrut.
Smittar enkelt
Svinpesten är väldigt smittosam. Den smittar genom direkt kontakt mellan svin.
- Den smittar också via indirekta kontakter som till exempel djurtransporter, kontaminerat kött, redskap, kläder och skor.
- Den sprider sig alltså väldigt lätt från gård till gård.
Den afrikanska svinpesten är inte farlig för människor, utan smittar från svin till svin, tillägger hon.
- Människor och andra djur får inte smittan och blir inte sjuka, understryker Rosengren.
Läget hotfullt i Estland
Veterinär Heidi Rosengren säger att läget i Estland är ganska hotfullt för Finland.
- Där har påträffats väldigt många fall.
- I fall en svingård får pesten måste alla svin avlivas. Det bildas också skyddszoner runt gårdarna för att övervaka att sjukdomen inte sprider sig.
I fall en svingård får pesten måste alla svin avlivas.
Det skulle förstås betyda katastrof för svinuppfödarna. Och för oss konsumenter skulle det betyda att mängden svinkött som finns på marknaden kommer att minska, säger Rosengren.
- Det betyder också att det under en längre tid kommer att vara svårt att få tag på svinkött.
Minigrisar kan också bli smittade
Pesten smittar också från tama svin till vildsvin. Det gör den också till en ännu besvärligare sjukdom.
- Vildsvinsstammen har under de senaste åren ökat här hos oss.
Också vildsvin kan bli smittade. (Arkivbild).Vildsvin.Bild: Yle/Roger Källman
I Västnyland finns inte särkilt många svinfarmer. I Finland är svinuppfödningen koncentrerad till västra delar av landet, Egentliga-Finland och Satakunda.
- Ett fall av afrikansk svinpest i det området gör att nästan all svinproduktion i Finland stannar upp.
- Här i Västnyland finns däremot en hel del minisvin och minigrisar och de kan också få den här sjukdomen, säger Heidi Rosengren.
Hon säger att svinfarmarna i Finland är ganska väl informerade om den afrikanska svinpesten.
- De gör också vad de kan för att pesten inte ska spridas till deras egna gårdar.
Sedan 2013 firar vi den finländska matkulturens dag den 28 februari. Idén är att informera om finländsk mat och att få folk att välja inhemska råvaror framför importerade i affärerna. Initiativet kom från ett antal intresseorganisationer och företag inom livsmedelsbranschen.
Det nordiska köket är trendigt just nu, så det ligger i tiden att restauranger bjuder på moderna klassiker med goda, inhemska råvaror. De använder inte bara lokalproducerade och ekologiska produkter, utan vilda örter och växter utgör också en del utav ingredienserna.
Man kan nästan känna en pust av nationalromantik i finländarnas förhållande till naturen och dess håvor. Finländaren vill veta varifrån maten kommer och man tar gärna ställning genom personliga val. Attityderna mot livsmedelsbranschen har också blivit mer kritiska.
Färsk strömming på bryggan i KäldingeBild: YLE/Nora Engström
Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter, MTK, var en av organisationerna som, för tre år sedan, ville slå ett slag för rena, inhemska råvaror av hög kvalitet.
På hemsidan skrevs bl a att den finländska matkulturen florerar såväl i hemmen, medierna, affärerna som vid olika slags utskänkningsställen inom de offentliga och privata sektorerna. MTK lyfte också upp stjärnkockar som gjort finsk cuisine känd även på internationellt håll.
Den här dagen är gemensam med den finska kulturens dag. Därför ansåg initiativtagarna, att den passade bra till att sprida kunskap om matkulturen samt uppmana företag och folk i gemen att njuta av inhemsk mat. Dagen är dessutom gemensam med Kalevaladagen och då ligger fokus på vår gastronomiska historia.
Fåglar grillas på spettFågel grillad på spett. Under spettet en behållare för steksky. Flandern, 1432.Bild: Yle/Public domain
Det historiska arvet
En dag för matkultur ger möjlighet att reflektera över varför vi äter det vi äter, när en råvara har börjat produceras här och hur en viss maträtt blivit till.
Det är knappast överraskande att det är fisk, bär, rotfrukter och råg som dominerar när man ser på helheten. Vi har t ex flamstekt lax och sik, sillgryta och sillrullader, lapskojs, blåbärs- och hjortonsoppa samt ett flertal piroger längs östgränsen.
Grafiken visar ett 30-tal recept av vilka de flesta säkert är bekanta åtminstone till namnet. Här finns t ex Ålandspannkaka och Ingågröt, men varken stapelrätterna köttbullar (köfte) eller kåldolmar som kung Karl XII lär ha hämtat med sig från Turkiet i början på 1700-talet har rymts med.
Kartan är också glorifierande eftersom mat som har lagats av inälvor och blod lyser med sin frånvaro, något som central- och sydeuropéer fortfarande stoltserar med.
Föreningens karta är alltså långt från heltäckande, men ger en snabb överblick av hur matkulturen skiljer sig mellan de olika landsdelarna.
Någon kanske saknar julskinka, lutfisk, memma, fastlagsbullar, Runebergstårtan, kräftor eller svartbröd, men kartan visar i alla fall på hur rik vår sammanlagda mattradition är och bekräftar att vi, utan att egentligen alltid tänka så mycket på det, fortfarande vill hålla den vid liv.
Lutfisk med potatis och ärter.Lutfisk med vitsås och ärter.Bild: Svenska Yle/Strömsö
Husmanskost eller lyxmat
Den här dagen lyfter intresseorganisationerna gärna upp de s k traditionsrätterna (perinneruoka) och husmanskosten (kotiruoka), som är starkt förknippade med vissa regioner och kulturell identitet.
Med sin särart och långa historia skiljer de sig från flyktiga trender eller restaurangkökens kreationer som sällan har en stark nationell identitet.
Inlagd strömming på burk.Bild: Yle/Josefine Janhonen
Traditionsrätter och husmankost berättar om hur vi har levat och ätit i skärgården och på landsbygden från t ex medeltiden fram till idag. Många rätter vi nu ser som enkel husmanskost var på sin tid lyxig mat som lagades till högtider eller större fester och kalas, t ex kötträtter, piroger och pannkakor.
Ris var en lyxvara en bit in på 1900-talet. Risgryngröt och karelska piroger med risfyllning istället för korngryn eller potatis var sällsynt festmat ännu vid sekelskiftet.
Vi har ett antal s a s kanoniserade rätter och produkter som är en del av varumärket Finland. På Landsbygdsverkets hemsida om namnskydd ser vi att vissa av dessa åtnjuter EU:s namnskydd, t ex potatissorten Lapin puikula är skyddad ursprungsbeteckning, Kainuun rönttönen är skyddad med geografisk beteckning och sahti, kalakukko och karelsk pirog är garanterade traditionella specialiteter.
Karelsk pirog med äggsmörKarelsk pirog med äggsmörBild: YLE/Arja Lento
Maten mitt emellan
Den finländska matkulturens dag firas för att uppmärksamma livsmedelskedjans alla aspekter, från jord till bord och från husmanskost till la haute cuisine. Det är upp till var och en att avgöra om en vegansk rawkaka, en tallrik siskonkorvssoppa eller en portion ankbröst med gåslever och hjortronreduktion är tre likvärdiga sidor av det finländska köket.
Hur ser då matkulturen ut om vi tittar på det vi normalt äter till vardags? Den mat som ligger där någonstans mitt emellan enklaste husmanskost och restaurangmat.
Ugnlax med pesto, fiskpinnar med pulvermos, lasagne, karelsk stek, spaghetti bolognese, rödbetsbiffar, makaronilåda, pizza, köttbullar, burritos, korvsås, stroganoff, tonfisksallad, kebab, kållåda, nudlar, smoothien, tacos, ärtsoppa, lammbiffar, spenatplättar är bara några av de otaliga rätter vi regelbundet lagar eller köper med oss hem.
Det här är rätter som kan anses vara modern husmanskost, men har de potential att bli traditionsrätter? I tv-serien Ruoka-Suomi, som sändes på Yle Teema våren 2015, funderade programledaren Samae Koskinen, tillsammans med olika sakkunniga, på när nya trender och importerade maträtter blir en del av den inhemska matkulturen. Det tog ca 30 år för pizzan att bli finsk och riven gris är på god väg. Hur länge tar det t ex för sushi, kimchi eller en vegansk burgare från en food truck?
- I ett bra matland lagas maten av gammal vana - och inte som en ny affärsidé - av råvaror typiska för bygden. I ett dåligt matland finns ingen koppling mellan å ena sidan åkrarna runt omkring och å andra sidan tallriken på bordet framför dig.
I resetidningen Vagabonds matspecial från 2012 pekar redaktören Per J Andersson på brister i vår nordiska matkultur. Han menar att restauranger klarar av att lyfta den inhemska matkulturen, men inte kaféer, vägkrogar eller gatukök. De flesta råvaror och produkter vi äter kommer från landsbygden, men trots det är det svårt att få bra lokalproducerad husmanskost i en kiosk istället för en processad köttpirog eller varm korv.
Bensinmacken eller vägkrogen säljer upptinad och friterad broilerschnitzel från Thailand istället för grannens griskarré. Banden mellan lokala försäljare och producenter är en självklarhet i många europeiska länder, men är klippta hos oss, menar Per J Andersson.
Matkultur i skolorna
Ett lands gastronomi är trots allt i ständig förändring och kanske vår matkultur kommer att se mycket annorlunda ut om bara ett tiotal år. För två år sedan godkände Utbildningsstyrelsen en ny läroplan för grundskolans elever där matpedagogik ingår som läroämne. Undervisningen skall inledas i augusti i klasserna 1-6, men senast 2019 skall alla grundsskolans årskurser omfattas av den.
Tanken är att utgå från skolmaten och hushållsläran och sedan tillämpa dem även i andra skolämnen, t ex ta upp odling av råvaror i biologin, miljöförstöring och koldioxidavtryck i geografin samt näringsinnehåll och hälsoaspekter i hälsokunskapen.
Det har börjat kvittra och låta i buskar och träd. Men vem är det som låter? Lyssna på ljuden och testa om du kan fåglarna!
Om det inte klarnar med bara ljuden så kan du lyssna på en intervju med biologen Anders Albrecht som ger fler ledtrådar, men där fågelnamnen är täckta med pipljud.
Längst ner i artikeln hittar du intervjun med Anders Albrecht i orginalversion där han berättar om vilka fåglar som kommit och vilka som just nu är på "inflygning". Allra längst ner hittar du också de rätta svaren i en blå ruta.
Tips! Vill du skapa illusionen av en egen skog? Starta ljuden strax efter varandra så att de spelas upp samtidigt...
Kommer du ihåg när du var rädd senast? Jag minns, det var i förmiddags. Jag fick en bild av framrusande bilar, en förestående katastrof. Bilden försvann nästan lika fort. Upplöstes i dimma. Och det konstiga med rädsla är att den ena sekunden kan krama till i magtrakten för att sedan vara puts väck. Som om den aldrig funnits. Jag tror du vet vad jag menar. Rädsla är en sådan där sak alla känner. Och kan känna igen sig i.
Att vara rädd är en del av det mänskliga tillståndet helt enkelt. Ändå är vi alla ensamma med och i vår egen rädsla. Paradoxalt, eller hur?
Jag har varit rädd nästan så länge jag kan minnas. Under åren har rädslan sett lite olika ut. Den har varit en följeslagare som varnat, oroat, hotat och skyddat.
Jag har vant mig vid den. Och faktiskt, jag tror den accepterar mig också. Åtminstone är den betydligt mer diskret i mitt liv jämfört med dess glansdagar, barndomen. Då var det mesta farligt, min inre värld befolkade min yttre. Det var tiden då monstren trivdes under min säng, bakom min rygg, uppe i trädkronorna. Det var en rädsla jag trodde jag var ensam om. Men sen har jag lärt mig att vi alla bär på den. För en del är det en tung börda. För andra en irritation att hantera. Lite som ett kliande eksem.
Att tala ut om sina rädslor kan hjälpa. Att dela med sig, att leva sig in i och förstå en annan människas situation, är inte det också en del av det mänskliga tillståndet? Jag tycker det, så låt mig fråga: Är du mindre rädd idag än förr?
Det är jag. Mardrömmarna har långt givit upp, och söker väl sig nya och mer mottagliga objekt.
Rädslor finns kvar, men de är lite annorlunda. Handlar om annat. Ofta är de mer abstrakta. Kanske är jag rädd för fel saker. Kanske borde jag vara rädd för att bli ensam. Men det är jag inte. Rädslan är en känsla och fungerar inte rationellt. Det går inte att tala förstånd med den. Framförallt inte med den rädslan som ligger längst inne i hjärnan, i den där delen som vi knappt vet finns. Den som hjälpte oss överleva på savannen.
I en vardag som inte hela tiden fylls av omedelbara hot måste vi söka oss till faran. Som bebisar kan det handla om BU-leken. Senare kommer skräckfilmerna och testar våra gränser. Det finns en gräns i oss alla. Det finns saker som skrämmer oss alla. Tricket ligger i att balansera. Och att veta var den egna gränsen går. Kanske är det där vår självbevarelsedrift sätter in. Kanske vet vi någonstans hur mycket rädsla vi klarar av att hantera.
Den som säger det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv hade både fruktansvärt fel och ganska rätt. Är du rädd än?
I episod 6 av podcasten Livlinan diskuterar Johanni Larjanko, Urban Fellman, Anne Hietanen och Pia Abrahamsson om sina rädslorLivlinan gänget på kafe'Bild: pia abrahamsson
Caféet i Ekenäs har haft problem med lönsamheten. Företagarna i det nyrenoverade caféet har varit kortvariga. Nu görs ett nytt försök med förnyat koncept.
Den 22 mars öppnar Lasse Örtsäter lunchrestaurang i caféet. Örtsäter driver också ett cateringföretag med namnet Rastachef.
- Vi har haft catering i femton år här i bygden. I början hade vi mest jobb i Helsingfors, Salo och Åbo men på senaste år har vi haft mycket jobb också i Ekenäs, säger Örtsäter.
Två dagar i veckan
Lunchrestaurang Rastachef i biblioteket kommer till en början endast att ha öppet tisdagar och torsdagar kl 11-15. Då serveras vegetarisk mat med grytor, sallader och smaker som är bekanta för dem som ätit Rastachefs mat tidigare.
Den sterila interiören ska bytas ut mot mera färg och större mysfaktor till öppningen den 22 mars, lovar Lasse Örtsäter.Ekenäs biblioteks nya kafe'Bild: Yle/Nicole Löfberg
- Det blåser nya vindar nu. Det finns ett stort intresse för vegetarisk mat, veganmat och hälsosam mat i allmänhet, säger Örtsäter.
Det är också det som är orsaken till att han vågar sig på att försöka som ny företagare i bibliotekscaféet. Han tror på konceptet att satsa på god och hälsosam mat i stället för att endast erbjuda kaffe med dopp.
- För att täcka en hyra med bara fika så ska man sälja rejält med kaffe, säger Örtsäter.
Sänkt hyra
Mycket riktigt. Staden Raseborg som hyr ut lokaliteterna har haft svårt att hitta hyresgäster.
Nu har staden gått in för att kraftig sänka hyran, berättar Arne Nummenmaa, chef för Intern service.
- Vi ser det som en serviceform i den kommunala helheten, säger han.
Hyran ligger nu på 434 euro inklusive mervärdesskatt.
Småfåglarna lider av bostadsbrist till följd av det moderna skogsbruket - det finns helt enkelt för få gamla, murkna, gästvänliga träd. De träd som finns i skogen är alldeles för unga, hårda och obeboeliga. Det behövs alltså många fler fågelholkar för fåglar som tycker om att bygga bon i håligheter.
Vi skall tillsammans ge Finland en miljon fågelholkar i födelsedagspresent
Strömsö är med i Yles kampanj "En miljon fågelholkar". Målet är att skapa en miljon nya fågelhem. Kampanjen startade den första mars 2016 och avslutas i maj 2017 och är samtidigt en gåva till Finland som fyller hundra år nästa år. Alla kan delta i denna fina födelsedagspresent genom att bygga nya holkar och städa upp i holkar som redan finns. Viktigt är också att du registrerar din holk!
HÄR kan du registrera din holk och läsa mera om kampanjen.
Holkar på löpande band
Strömsös bidrag är en holkinstallation med 50 holkar på villans norra gavel. Dekorationsträdet pusslade vi ihop av kluvna björkstammar. För att björkstammarna inte skulle skada fasaden fäste vi träklossar undertill för att få en luftspalt.
Ska man bygga 50 fågelholkar är det smartast att göra det på löpande band. Jim åkte till Yrkesakademin för att bygga holkarna tillsammans med eleverna på husbyggnadslinjen. När sista holken var spikad var det dags för nästa skede - att måla holkarna. Elin och Jim tog med sig målfärgsburkar till Gerby skola där eleverna i årskurs 6 A och B lät kreativiteten och färgen flöda.
Häng holken själviskt
När man hänger upp en fågelholk går det bra att vara självisk. Häng den i närheten där du bor, på din gård, i en närliggande park eller på vägen till ditt jobb.
- Du ska ju få njuta av fågellivet själv, säger biolog Vincent Westberg, som tycker det är intressant att se när fåglarna häckar på nära håll.
Ska man hänga en holk i ett träd måste man vara försiktig så att man inte skada trädet. Westberg råder också att man inte ska hänga holken för lågt så att t.ex. katter kan länsa den. Helst ska man inte heller hänga holken mot söder för då kan det bli stekhett i holken när vårsolen gassar.
En del fåglar vill inte ha artfränder alldeles in på sig, så det kan hända att man inte får invånare i alla holkar om man hänger dem i trädgårdens alla björkar.
- Men det är alltid bättre med en holk för mycket än en för lite, säger Westberg
Vinterstädning är lättast och bäst
Det kan vara svårt för fåglarna att städa ur en holk, speciellt om det finns rötägg kvar. Därför är det bra att städa ur sina holkar. Vincent Westberg städar alltid holkarna på vintern när det är minusgrader för kvalstren och ohyrans skull. På Vintern är det också minst risk att störa fågellivet, även om en del fåglar använder holkar för tillfälliga övernattningar eller som matlager. Rejäla handskar, en liten borste att sopa ur holken med och lite nytt hö att lägga i bottnen är allt som behövs när man städar en fågelholk.
Dax att flytta in! Vi har kommit till den tiden på året när våra småfågelvänner återvänder från varmare länder eller annars bara skall bygga bon.
Naturen har sitt kretslopp och vi hjälper till. Och vi är många som hjälper till, både studerande på Yrkesakademin i Vasa och elever i Gerby skola. Det finns en miljon sätt att bygga holkar på - det här är ett.
Våra Strömsöholkar
Det är inte så svårt att bygga en fågelholk bara man har lust och så behöver man naturligtvis lite grejer. Väggar och botten till våra holkar gjorde vi av en skiva som heter OSB faner. OSB faner är en förhållandevis billig skiva gjord av träspån. Taket gjorde vi av vattenfast faner. Den vattenfasta fanerskivan vi använde är 15 mm tjock. OSB skivorna som vi använde är 12 mm tjocka. Vi använde en 30 mm borr att göra ingångshålet med och nitar och spikar för att sätta ihop väggar och golv. Vi skruvade fast en fanerbit på undersidan av taket för att hålla taket på plats. Våra holkar skulle upp på en vägg så vi använde skruvar men om man vill hänga dem i ett träd är det bra att hitta på en annan lösning.
Holkens mått:
- Fram och bakvägg: 270 x 130 mm ( taklutning 45 grader)
- Sidorna: 120 x 195 mm
- Botten ( golv): 120 x 130 mm
- Tak i två delar: 120 x 160 och 130 x 160
Stort tack till byggargänget på Yrkesakademin som grejade ihop alla 50 holkar på nolltid och tack till barnen i Gerby skola som hjälpte till att få färg på en stor del av våra holkar. Fint jobbat! Vi väntar alla på småfåglarna och på våren som är på väg.
All heder åt våra egna småfåglar som klarar av både kyla och mörker, men det är något speciellt med papegojor. Kanske fascinationen bottnar i barndomens sagor om sjörövare och piratgojor, men hur som helst så är de här exotiska fåglarna vackra, kaxiga och lite märkliga.
Därför ska de förstås avbildas!
Jag gjorde det på en tunn träskiva, som är enkel att såga i med både lövsåg och sticksåg. Började med att rita tre olika fågelsiluetter, sågade ut dem och sandpapprade alla kanter.
Torka bort sågdammet innan du målar. Måla fågelfigurerna i en färg vardera, akrylfärg fungerar alldeles utmärkt. Jag valde grått, grönt och vitt. Mina fåglar baserar sig löst på kakaduor och vasapapegojan + lite konstnärlig frihet.
När basen har torkat kan man börja måla vingarna. Det enklaste sättet att få till illusionen av fjäderskrud är att använda sig av en liten pensels egen bredd. Dra först ner penseln i ca 1-1,5 cm streck, lyft sedan penseln och kvar blir ett mönster som påminner om en fjäder. Blanda mera vitt i färgen an efter och det blir en fin nyansgradering i mönstret.
Måla in cirklar av vitt för öga och svärta näbbarna.
Fixa små detaljer som smala streck över fötter och runt ögon.
För att få till den rätta stirriga blicken använde jag mig av svarta halverade pärlor, de ger ett bra blänk i ögat. (Finns att köpa i hobbyaffärer)
Varför blir hunden inte dräktig? Hurdan är en bra ledarhund? Fråga veterinären om allt du vill veta kring smådjur!
I Radio Vegas Experttimme sitter i dag två veterinärer. Simona Lilius-Lappalainen är expert på ortopedi och kirurgi och Lena Lindh på hundars fortplantning. Båda jobbar som veterinärer på ledarhundskolan och forskar i sina specialområden. Ring 0600 111213 efter kl 19 eller skriv din fråga här. Du kan också mejla expert@yle.fi.
Japanska Marie Kondo är en professionell organisatör och författare. Just nu litar miljontals människor i världen på henne och hennes KonMarimetod – i kampen mot oredan och överflödet i hemmet. Här är några av hennes grundläggande tankegångar:
En gång räcker om du städar ordentligt och fullständigt.
KonMari skiljer på två olika sorters städning, daglig städning och särskild städning. Särskild städning gör man en gång. Det är då alla saker får en egen plats och man gör sig av med allt onödigt. Med daglig städning avser hon att man ställer tillbaka saker man använt på sin rätta plats.
Städa inte rum för rum, utan enligt kategori, en kategori åt gången.
Samla till exempel hushållets alla kläder i en hög, sätt igång, sortera och släng! Starta med den enklaste kategorin och sluta med den svåraste, den som har mest känslovärde.
I boken "Konsten att städa" konstaterar Marie Kondo att hon aldrig har besökt ett hem som inte har tillräckligt med förvaringsutrymme. Hon har sett att många lever via sina föremål i det förflutna eller oroar sig för framtida brister. Då vi vågar släppa taget, lär vi oss vad vi kan leva utan - och vad vi verkligen behöver.
Alkoholhandeln borde få specialisera sig i större utsträckning, säger vinexperten Noora Bouix. Hon hoppas att statliga Alko får privat konkurrens inom en snar framtid.
- Jag skulle gärna vilja se specialaffärer med ett bredare urval av produkter än Alko har, som inte är valda utgående från Alkos smakpanel. Varje affär skulle kunna ha sitt eget urval och på det sättet kunde man bättre föra fram produkterna redan i affären, säger Bouix.
Jag skulle gärna vilja se specialaffärer med ett bredare urval av produkter!
Enligt Bouix skulle en uppluckring av alkoholmonopolet göra det lättare för inhemska producenter att introducera nya, intressanta produkter.
- Det handlar inte enbart om viner, utan också om starkare drycker som gin. Här handlar det snarare om substansen i produkten än priset.
Går man ut med kompisarna en veckoslutskväll är det svårt att tänka sig att avbryta efter några glas
Bouix hoppas att man i Finland kunde tar efter Frankrike där alkoholen är en naturlig del av vardagen.
- När alkoholen blir en del av livet väljer man inte att dricka sig berusad på fredagen, utan man fördelar konsumtionen över hela veckan. Man är också mer medveten om vad man dricker.
I Finland prioriterar man fortfarande kvantitet framom kvalitet, anser Bouix.
- Här dricker man häftigt, länge och mycket. Går man ut med kompisarna en veckoslutskväll är det svårt att tänka sig att avbryta efter några glas, det hör till att man fortsätter tillsammans. Här ser jag en stor skillnad till Frankrike där man är pratsam annars också. Man behöver inte ta sig ett glas för att få igång en diskussion.
Är tiden mogen för en liberalare alkohollagstiftning? Specialforskaren Christoffer Tigerstedt, vinexperten Noora Bouix, verksamhetsledaren för Barnavårdsföreningen Pia Sundell och ordföranden för Svensk högerungdom Santeri Vuori diskuterar.
Sibbobon och närmatsentusiasten Gustav Söderström säger att det går bra att leva på enbart närproducerade, till exempel östnyländska, produkter.
Kuopiobon Karoliina Partanen och hennes familj har i snart ett års tid utfört ett människoexperiment - familjen har enbart levt på produkter tillverkade av inhemska företag i Finland. Orsaken var att Partanen blev frustrerad över de oändligt många nyheterna om den dåliga ekonomin i landet.
Bra idé
- Det är en bra idé. Det är någonting som jag tycker att vi alla borde gå med i. Kanske vi också kunde försöka hålla oss till Östnyland, för det är ju alltid bra att understöda de lokala producenterna, säger Gustav Söderström.
Klarar vi av att köpa enbart östnyländska, mellannyländska eller västnyländska produkter under en hel månad beroende på var vi bor?
Yle Östnylands Sune Bergström beslöt testa saken och gjorde en rundvandring tillsammans med Söderström i en matbutik i Borgå.
Ont om lokala grönsaker just nu
Frukt- och grönsaksdisken är den här tiden på året ganska tom på östnyländskt men någonting hittade Gustav Söderström.
Gustav Söderström säger att det sommartid finns gott om närodlade grönsakerGustav Söderström på cafégården Bild: YLE/Stefan Paavola
- Den här årstiden är det närmast rotfrukter, alltså morötter, kålrot och potatis som vi kan hitta men redan nu börjar de första östnyländska tomaterna komma.
Lokala lådor
Hyllorna med färdiga sallader, köttbullar och lådor innehåller vid första anblick inget lokalt men visst finns där olika lådor och annan färdigmat som är tillverkad i Nyland.
Man kan också köpa olika smörgåspålägg tillverkade av lokala producenter antingen direkt från producenterna eller i mataffärerna.
Östnyländska ostar
I ostdisken hittar vi olika sorters ostar tillverkade av Porlom Andelsmejeri i Lappträsk. Också storproducenterna Arla i Sibbo och Valio i Vanda tillverkar ost.
Bybageriets bröd
I butikens brödhyllor hittar vi bröd från lokala bagerier. Dessutom kan man köpa bröd direkt från små bybagerier i regionen.
Fisk och kött finns
Det finns flera lokala yrkesfiskare som levererar fisk till butiker och restauranger men man kan också köpa fiskprodukter direkt av fiskaren eller på torgen.
På torgen kan du köpa närproducerade grönsaker, bär och fiskBorgå torgBild: Yle/Sune Bergström
- Östnyländska köttproducenter finns det hur många som helst av, allt från ekologiskt nötkött av hög kvalitet till fårkött. Gustav tipsar att man hittar lokala fisk- och köttprodukter i butikernas betjäningsdiskar.
Var är min mjölk mjölkad?
Arla och Valio tillverkar yoghurt och andra mjölkprodukter. Om man vill dricka närproducerad mjölk gäller det att fråga köpmannen var mjölken är mjölkad.
Lokala mjöl och gryn
I butikernas mjöl- och grynhyllor hittar vi vanligen också lokalodlade produkter. Malmgård i Pernå är också välrepresenterad i ölhyllorna. Östnyländskt mjöd hittar vi när vi närmar oss första maj. Den som föredrar saft till maten kan också välja lokalproducerade produkter.
Godistanden värker
Också "onödigheter" som lokalproducerad godis finns det att välja mellan.
Karoliina Partanen konstaterade i sin blogg att det kan vara svårt att hitta inhemska, varma vinterkläder åt barnen. Gustav Söderström föreslår att vi köper lokalproducerat ullgarn och börjar sticka. Ett annat tips är att köpa begagnade produkter på lokala loppmarknader.
Reko upp som en raket
Gustav Söderström är aktiv inom Reko-rörelsen som på kort tid har spridit sig runt hela landet. Reko-ringarna fungerar via Facebook så att medlemmarna meddelar lokalproducenterna vilka produkter de vill köpa och så träffas kunderna och producenterna regelbundet på en bestämt plats.
I Nyland finns det Reko-ringar från Hangö i väster till Liljendal i öster.
Spanska tomater är inte billigare
Gustav Söderström tycker att vi borde köpa lokalproducerad mat av hög kvalitet och i sådana mängder att vi inte behöver slänga bort skämd mat. Frestelsen är ändå stor att man köper billiga spanska tomater i stället för närproducerade.
- Det blir inte billigare om man måste kasta bort hälften av de spanska tomaterna på grund av den långa produktionskedjan.
Billigare Runebergstårtor från Borgå
Kommunerna måste konkurrensutsätta livsmedel till skolor, daghem och åldringshem. Ofta är det en storproducent som har den billigaste offerten men Gustav Söderström vet råd:
- Den som gör offertförfrågan borde kunna skriva den så att också lokalproducenter har en möjlighet att producera varor. Många kommuner vet inte att de har den möjligheten. Producenterna och de som äter maten borde kräva att den är närproducerad.
Borgåeleverna fick i år äta Runebergstårtor bakade i BorgåPojke äter RunebergstårtaBild: Yle/Lone Widestam
Ett färskt exempel visar att det är möjligt. I år fick eleverna och dagisbarnen i Borgå äta Runebergstårtor tillverkade i Borgå. Storproducentens tårtor var dyrare än de lokalproducerade.
I debatten om hur föräldraledigheten borde delas mellan föräldrar och hur det här borde regleras, talar man ofta om vikten av valfrihet. Det brukar sägas att familjen själv måste få bestämma vem som är ledig och hur länge.
Att det sedan ofta i praktiken är mamman som tar ut så gott som hela föräldraledigheten ses som en följd av den fria viljan, det fria valet, som vi moderna människor är så innerligt fästa vid.
Jag vill ifrågasätta den här fria viljan. Det är mycket i livet som vi idag kan välja, beroende på förutsättningar. Men det finns å andra sidan massor av saker som vi bara gör, utan att fundera så mycket, för att vi är vana vid att det ska vara så och för att vi sett modellen sedan barnsben och blivit matade med den från början.
Ta det att så många människor bildar familj och flyttar utanför stan när andra barnet föds. Gör man det för att det är det bästa och roligaste, eller följer man bara den modell som man fått hemifrån och från samhället?
Också när det gäller barnuppfostran är det lite tveksamt med valfriheten. Jag läser den danska familjepsykoterapeuten Fie Hørbys bok Drop Opdragelsen (ungefär Skippa uppfostran) som menar att det är enormt svårt att bryta de uppfostringsmönster vi själva fick uppleva som barn. Speciellt i svåra och pressade situationer tenderar man att följa sina egna föräldrars exempel, utan att tänka igenom saken och välja att gå in för just det sättet. Resultatet blir att barnuppfostran, trots att den är föremål för gedigen forskning som tagit stora steg framåt, hör till de områden som förändras långsammast. Eftersom varje generation gör ganska lika som den föregående. Det här är orsaken till att en auktoritär uppfostringsstil lever och mår bra, fast vi vet att den inte är det bästa för barn.
Nu menar jag inte att det är omöjligt att ändra på våra familjemönster. Bara att det är svårt.
Att det är svårt vet var och en som gått före och bildat familj på ett sätt som avviker. Hela systemet är till exempel uppbyggt på att det ska finnas en mamma och en pappa. Finns det två mammor blir det genast svårare. Finns det två pappor och en mamma blir det också komplicerat, eller om det inte finns en mamma alls. Både föräldrastöden och arvsjuridiken vilar på en kärnfamiljsmodell.
Att tänka själv och välja fritt är svårare än vi tror. Och så finns det en uppsjö av saker som man inte kan välja överhuvudtaget. För att samhället ska kunna förändras (fast det går långsamt) behövs både modiga människor och nya ord.
Redan år 2009 upptogs ordet stjärnfamilj i Språkrådets nyordslista över nybildade ord. Stjärnfamilj betyder vad som helst för familj som inte består av det klassiska mamma-pappa-barnupplägget.
Kärnfamiljen är inte sämre än stjärnfamiljen. Men den är färskare. Den blev vanlig först under 1800-talets slut då allt fler flyttade in till städerna och lägenheterna där var så små att de inte rymde alla far- och morföräldrar, vänner och kära, anställda och husdjur som familjer brukade bestå av innan dess. I vår tid av nyfamiljer och bonusbarn, plastmammor och regnbågspappor samt självvalda familjemedlemmar som utgörs av nära vänner, blir stjärnfamiljen vanligare igen.
Förhoppningsvis blir beslut fattade utifrån den fria viljan – på riktigt, inte av konvention – också det.
Efter Nio om familj, måndagen den 7 mars i Yle Fem samt på Arenan.
