Längdskidåkning är mycket bra och effektiv konditionsträning. Hela kroppen får sig en ordentlig genomgång då man använder sig av kroppens alla muskelgrupper. Här lär du dig lätt diagnonalåkning, något svårare dubbelstakning och den mycket effektiv fristilen, eller skate.

Med rätt teknik i skidspåret sparar man både tid och energi.

Längdåkningsteknik delas in i två stilar: klassisk och fristil (skate). Inom varje stil finns flera tekniker. I klassisk längdskidåkning finns diagonal, dubbelstakning med och utan frånspark och fiskben (saxning).
En av de viktigaste teknikfaktorerna är anpassning. Om du kan anpassa dig efter terrängen och ta den som den kommer har du en stor fördel.

Grunderna för klassisk stil är diagonalåkning, stakning och stakning med frånskjut. De är centrala tekniker som vem som helst kan öva på och bli bättre.

Diagonaltaktik

Diagonalåkning är den lättaste och kanske mest naturliga tekniken att börja med. Den används i mindre uppförsbackar och av nybörjare även på platt terräng. Den fungerar som gång eller löpning på barmark.

Diagonalrörelsen följer vårt gångmönster. Genom hela rörelsen ska det kännas som om du faller framlänges. Det vill säga att vikten ligger på den främsta foten. Höften ska kännas hög. Meningen är att våga flytta tyngden från ben till ben.

Diagonaltaktik Skidning Bild: Arja lento

Du använder armarna aktivt och svänger dem parallellt med benen. Kroppens linje är mer eller mindre rak och framåtlutad – sträckt ända från hälen upp till huvudet. Benet du sparkar ifrån med svingas framåt så rakt som möjligt. Det bärande benet hålls också rakt. Titta framåt i spåret. Om man hänger med huvudet och tittar ner påverkar huvudets ställning tekniken negativt och man kan bli styv i nacken.

Skidåkning i klassisk stil En skidåkare på snön Bild: Yle/Arja Lento

Dubbelstakning

Dubbelstakning är svårare för nybörjare än diagonaltekniken. Det kan bero på att det kräver mer styrka och skidkänsla att byta till den här tekniken. Dubbelstakning används på platt och svagt nedförsluttande terräng. Utgångsställningen är hög, med vikten på båda fötterna och känslan av att falla framlänges.

Försök att föra fram armarna ”så långt” som möjligt. Stavarna ska peka lite bakåt och hållas nära kroppen när de sätts ner i snön. Böj överkroppen aktivt och lägg vikten på armarna. Sedan förs armarna bakåt. Händerna passerar i knähöjd och fullbordar rörelsen med armarna bakom kroppen. Räta upp kroppen mellan varje stakning.

Dubbelstakning Niklas Nyman vann FSSM i H35-klassen. Bild: YLE/Patric Westerlund

Dubbelstakning med frånskjut

Den här stilen är den som kräver mest timing och kräver ofta mest övning. Det är mycket mer kraft i dubbelstakning med frånspark som därför används för att bevara farten i lite mer krävande terräng. Tekniken för själva stakningen är samma som i dubbelstakning men man tillför en spark bakåt med ett ben i taget för att få mer kraft. För fram armarna samtidigt som ett ben sparkar bakåt.

Skidtävling NÅIDM 2014 i Västerbyterrängen. Bild: Yle/ Patric Westerlund

Skidåkare vid Tour de Ski Tour de Ski 2012 Bild: EPA / Maurizio Brambatti

Fristil eller skate

Skate eller skating är den åkteknik inom längdåkning där man rör skidorna på ett sätt som liknar rörelserna på skridskor inom skridskoåkning. Tekniken används i fristilslopp och är klart effektivare än klassisk stil. Tekniken används i skidspår som inte är spårade för klassisk stil.

Skidåkaren Aleksej Petuchov Aleksej Petuchov Bild: EPA

Jämfört med utrustning för klassisk stil är skidstavarna längre, pjäxorna stabilare och skidorna kortare. Skidorna har även skarpare kanter och saknar fästvalla.

Fristil eller skateing Finn Hågen Krogh Bild: EPA/GIAN EHRENZELLER

Tävlingsskidor Skidskor i skidor. Bild: YLE/Patric Westerlund

Benrörelserna kombineras med huvudsakligen dubbelsidiga stavtag. Stavföringen beror bland annat på banans lutning och på hur mycket kraft åkaren vill använda vid det tillfället. Stakning på enbart endera sidan används främst i uppförsbacke. I mycket branta backar används ibland en variant med enkelsidiga stavtag, "skate-saxning", och i nedförsbackar används ibland inga stavtag alls.

Skating i nedförsbacke Johannes Rydzek i OS 2014 Bild: EPA/FILIP SINGER

Skate-saxning Skidskor i skidor. Bild: YLE/Patric Westerlund

Bill Koch var den som först använde tekniken med framgång i internationella tävlingar på 1980-talet. Efterhand övergick de flesta åkare till denna stil. Många ville däremot behålla den traditionella stilen. Lösningen inom längdskidåkningen blev att man delade upp tävlingsformen i två olika stilar, klassisk stil respektive fristil. Inom samma tävlingsarrangemang kan man ha tävlingar i båda stilarna, och i vissa fall används båda åkstilarna i samma tävling, t ex i skiathlon eller i stafetter.

Skidstafett Sverige och Polen växlar i sprintstafetten. Bild: EPA/Grzegorz Momot

I övriga idrotter där längdskidåkning ingår har den fria stilen tagit över helt, eftersom man av praktiska skäl inte vill arrangera tävlingar i båda stilarna. Det gäller skidskytte, nordisk kombination och skidorientering.

Kaisa Mäkäräinen under tävling i skidskytte Kaisa Mäkäräinen 2014 Bild: EPA/IGOR KUPLJENIK

Att åka längdskidor ger dig mycket bra och effektiv konditionsträning. Hela kroppen får sig en ordentlig genomgång då man använder sig av i princip alla muskelgrupper som finns i kroppen. Sporten ger dig utmaning och du kan hela tiden utvecklas, eftersom det tar tid att lära sig tekniken fullt ut.

Den hetaste trenden i skidbacken är att dokumentera sina hopp och tricks för att sedan publicera foton och videoklipp på sociala medier. Vid skidcentret i Tallmo skidar många med en kamera fastsurrad på hjälmen.

Det är en ovanligt fin och solig februaridag då Yle Östnyland besöker Tallmo skidcentrum i Sibbo. Att backen är full med glada små skidåkare skvallrar om att sportlovet hägrar.

I backen susar både slalom- och snowboardåkare förbi, även om skidor ser ut att vara i flitigare användning.

Roope Korhonen är ansvarig ledare för skidskolan i Tallmo och han berättar att populariteten varierar.

– Ibland är det vanligare att man åker snowboard medan slalom är populärast just nu. Men de som åker snowboard blir allt fler och snart är de ungefär lika många.

Tallmobacken öppnade senare än vanligt denna säsongen. Skidbacken i Tallmo i Sibbo. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Harri Lindfors är verksamhetsledare på Finlands skidcenterförening. Han säger att antalet slalom- och snowboardåkare varierar från ort till ort.

På vissa ställen dominerar snowboardåkarna medan slalomåkarna verkar ha övertaget i exempelvis Tallmo.

Böj på knäna

Yle Östnylands reporter har lyckligtvis skidvana, så det är både uppfriskande och skojigt att bege sig ut i backen.

Det går riktigt bra att susa nerför, svänga och bromsa så till näst blir det några små guppar.

– När man åker över en gupp är det viktigt att böja på knäna och luta sig framåt en aning. Man kan stödja sig på pjäxorna, säger Roope Korhonen.

Roope Korhonen och Harri Lindfors. Roope Korhonen och Harri Lindfors. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Några hopp senare har jag fattat galoppen. Luta framåt, böj knäna, ta sats. Att skida slalom är inte så påfrestande för knäna som man skulle tro. Harri Lindfors berättar att stödmuskler är a och o.

– Om man har dåliga knän ska man undvika hopp. Det är också viktigt att hela tiden ha böjda knän när man skidar.

Freestyle är populärt

Efter hoppen avancerar jag till lite större ramper. Jag får pröva på att åka över en låda som är hiskeligt hal. De avlånga rören låter jag däremot bli att glida över.

I samma veva som man hoppar kan man vrida sig runt sig själv. Jag lyckas med 180 grader, de som är lite längre hunna lyckas med ett helt varv.

Roope Korhonen visar upp några tricks i skidbacken. Roope Korhonen åker freestyle. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Det märks att freestyle är populärt. Det hoppas och snurras om vartannat i backen och inte ens de minsta barnen räds ramperna.

– Freestylekurser har blivit allt populärare under de senaste åren, speciellt bland barn och ungdomar, säger Roope Korhonen.

Under kursen lär sig barnen mer om teknik och hur man kan göra roliga trick.

– Vad ska man göra om man faller, vad är en bra teknik? Vi skidar baklänges, gör piruetter, hoppar och åker över ramper, säger Korhonen.

Sociala medier är närvarande i skidbacken

En stark trend i skidbacken är fotografering. Vart och vartannat barn har en kamera fastsatt på hjälmen för att dokumentera sina egna trick.

Förstås ska bilderna och videoklippen publiceras på sociala medier så fort man kommit hem.

Harri Lindfors och Roope Korhonen har inte upplevt att kamerorna och telefonerna i backen skulle ha förorsakat några problem. De flesta litar på sitt sunda förnuft och stannar till exempel inte mitt i backen för att fotografera.

Telefonen följer med ut i skidbacken. Skidbacken i Tallmo i Sibbo. Bild: Yle/Sofia Strömgård

– Sociala medier är en så självklar del av de ungas vardag. De kan hantera det ganska bra, säger Lindfors.

Hjälmtillverkarna avråder folk från att fästa kameror på sina hjälmar, i stället kan man fästa den på andra ställen på kroppen.

– Med en kamera på hjälmen kan man lockas till att prova på någonting som är för svårt och man inte klarar av, säger Lindfors.

Om man inte har åkt slalom tidigare kan det vara klokt att gå en kurs för att komma i gång lite fortare. Roope Korhonen tipsar om att skida tillsammans i en grupp eftersom det är både roligt och lärorikt.

Nyheten att Orkla överväger att flytta bort chipsproduktionen från Haraldsby har slagit ner som en bomb på Åland. Enligt den åländske riksdagsmannen Mats Löfström skulle det vara en katastrof om chipsen försvinner.

- För Ålands del skulle det här vara en jättestor katastrof. Det är 103 arbetsplatser på chipsfabriken. Varje år går 3000 lastbilar till fastlandet med chips. Om de här transporterna försvinner så blir hela logistikkedjan dyrare på Åland, säger Mats Löfström. Och så har vi 60-70 potatisodlare på Åland som odlar 28.000 ton potatis per år till chipsfabriken. Om inte chipsfabriken finns så kommer de här potatisarna ut på den finska marknaden och slår ut österbottniska och nyländska odlare.

Vilket är Orklas ansvar?

- Orkla är ett företag som går bra. Ifjol gjorde man en vinst på 3,6 miljarder norska kronor och man har ökat sin vinst sju kvartal i rad. Och det är i synnerhet chipsproduktionen som går väldigt bra. Frågan är om Orkla vill ta ett socialt ansvar eller bara maximera vinsten.

Är åländska chips snart ett minne blott? Åländska chips Bild: Yle / Mattias Fagerholm

Blixt från klar himmel

Enligt Mats Löfström kom nedläggningshotet som en blixt från klar himmel. Fabriken i Haraldsby har varit lönsam och då Orkla år 2004 köpte åländska Chips lovade man att fabriken skulle få bli kvar.

- Jag skulle förstå det här om fabriken skulle vara förlustbringande och hela koncernen skulle blöda och gå verkligt dåligt. Då skulle jag förstå att drastiska åtgärder, som att stänga en anläggning, skulle behövas. Men koncernen mår bra så det här känns lite konstigt.

Var det då fel att sälja de åländska chipsen år 2004?

- Man kan inte titta tillbaka och säga att det var ett misstag, säger Löfström. Men det är klar att inhemskt ägande har en betydelse när man ser på det sociala ansvaret. Det är lättare att ha ett socialt ansvar över sina produktionsanläggningar om man har ett lokalt förankrat ägande.

Hur kommer chipshistorien att sluta på Åland?

- Jag är en evig optimist. Jag tror att man kommer att se värdet i chipsfabriken och också vilken betydelse det är för de finska konsumenterna att det finns en inhemsk produkt att köpa.

Känner Ålands riksdagsman igen de åländska chipsen?

Se vår "chips blind tasting" med Mats Löfström.

Intervjun med Mats Löfström i sin helhet.

De omega 3-fettsyror som vi köper i butiken kommer vanligen från fet fisk, t.ex. isländsk sill. Men just nu jobbar forskare vid Helsingfors universitet med ett projekt där de utvinner fettsyra direkt ur mikroalger istället. Då får man en fettsyra som också passar vegetarianer. Och produktionssättet är speciellt.

De omega 3-fettsyror som fet fisk innehåller har ursprungligen kommit från alger via de skaldjur och småfiskar som fiskarna ätit. Det berättar Martin Romantschuk, professor i miljöbioteknik vid Helsingfors universitet i Lahtis. Romantschuk är ansvarig professor för ett team på fyra personer som sen ett år tillbaka forskar i användandet av alger som omega 3-fettsyreproducenter för livsmedel.

Alger är väldigt billiga i drift. De växer t.o.m. på enbart ljus, artificiellt eller naturligt. Men tillsätter man någon form av näringsämne så växer de ännu snabbare. Och här har forskarna en stark återvinningstanke. Om man tar restprodukter från livsmedelsindustrin, mat som är på väg att bli gammal eller som annars skulle bli oanvänd, då får man näring till algerna samtidigt som industrin blir av med sitt avfall innan det ens formellt har blivit avfall.

- T.ex. jäst som blivit kvar efter öltillverkning eller oanvänt mjöl. Vi har samarbete både med bryggeri-, bageri- och mejeriindustrin. Men också bioavfall från butikerna kunde man utnyttja för att odla alger.

Professor Martin Romantschuk besökte Kvanthopps webbstudio och tog med sig ett antal algprover. Till höger redaktör Ulrica Fagerström. Professor Martin Romantschuk besökte Kvanthopps webbstudio och tog med sig ett antal algprover. Till höger redaktör Ulrica Fagerström. Bild: Yle/ Svenska yles webbstudio, skärmdump. Regissör Lena Rosenqvist.

Sötvattenalger för nordiskt bruk

Euglena grasilis och Selenastrum heter de två encelliga alger man valt för den pågående forskningen i Lahtis. Båda växer i sötvatten (i jämförelse med havsalger som ofta är föremål för forskning på andra håll i världen) och den ena av dem har forskarna själv isolerat från en finländsk sjö. Selenastrum gör visserligen inte omega 3 utan med den jobbar man fram andra spännande saker, t.ex. pigment och vitaminprekursorer, ämnen som i människokroppen omvandlas till vitaminer.

De nordiska växtförhållandena är hur som helst centrala för både Euglena och Selenastrum.

- Vi vill använda alger som tål låga temperaturer och svagt ljus. Vi vill kunna odla dem på naturligt ljus nästan året runt, förklarar Romantschuk.

Algodling i vattentankar. Bild: Helsingfors universitet

Vattentankar med grönt guld

Algerna drivs upp i vattentankar, s.k. bioreaktorer. Just nu har man 600 liter algmassa fördelade på 200 liters tankar.

För tillfället är det artificiellt ljus och näring de lever på. I takt med att de växer sig större bildar de små oljedroppar

i cellerna, innehållandes omega 3-fettsyra. Då växtcykeln är klar, samlar man ihop växtmassan och extraherar oljan.

Alger på flaska. Grön vätska. Bild: Yle/ Svenska yles webbstudio.

Vegetariska kex med omega 3

Vi människor behöver fettsyror för en mängd processer i kroppen. Omega 3 får vi ofta bäst från fet fisk. Men för en vegetarian passar det inte så bra. Därför finns det efterfrågan på en vegetarisk omega 3-fettsyra som den här.

Nu samarbetar HU med ett universitet i Indien där man har sina egna algodlingar. Tillsammans med indisk kexindustri siktar man på att få fram ett vegetariskt kex med algproducerad omega 3. Lyckas man med det finns det redan bara i Indien en enorm marknad.

- Hälften av Indiens befolkning äter vegetariskt, konstaterar Romantschuk.

Indiens befolkning är idag över en miljard.

Lax. Bild: Wikimedia Commons / Hans-Petter Fjeld

Även fiskar och hundar

Men det är inte bara människor som kunde utnyttja algproducerad fettsyra. Också djuren behöver fettsyror och en hundmatstillverkare finns med bland de företag som visat intresse för forskningsprojektet.

Ett annat användningsområde är fiskodlingarna. Idag äter odlad lax ofta sill och strömming i någon form, men med tanke på minskande fiskbestånd är det ohållbart i längden.

- Laxarna skulle kunna äta vegetarisk föda som har algpreparat i sig. Då får de både de fettsyror som behövs och de pigment som gör köttet rött.

Alger i mikroskopisk förstoring. Bild: Helsingfors universitet.

2018?

Ännu ska det forskas i ett par år, men efter det kunde det vara rimligt att få igång produktion i större skala, samt få ut produkter på marknaden. Men det förutsätter naturligtvis företag som är intresserade av produktionen. I praktiken handlar det sen om att upprätta stora vattentankar i växthus där algerna kan växa med och utan artificiellt ljus.

Skämda äppel i en korg. Bild: Yle/Rolf Granqvist

Vet man tillräckligt?

Alger som producerar olja med hjälp av överbliven mat. Hur vet vi att det är säkert för människor och djur?

- Själva algerna har konstaterats vara trygga, de producerar inga toxiner. Men gällande vad man odlar dem på behövs det mer forskning. Vi behöver se till att industrimaten som används också är ren och inte innehåller toxiner som kan anrikas i algerna. Före det blir produktion och speciellt före man ger det som människoföda måste det testas noga.

Martin Romantschuk besökte Kvanthopps webbstudio. Här fotograferad i kontrollrummet. Professor Martin Romantschuk vid helsingfors universitet besökte Kvanthopps webbstudio. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Algerna binder koldioxid

Som intressant detalj kan nämnas att för att få algerna att växa ytterligare lite snabbare och tätare så bubblar forskarna extra koldioxid genom vattnet i växttankarna. Här tänker man också sig i framtiden en återvinningsmodell. Idag finns det komposterings- och biogasanläggningar som släpper ut en massa koldioxid. Genom att föra den koldioxiden genom algtankarna så tar växterna upp den och man undviker att den går upp i atmosfären.

Alger i mikroskopisk förstoring. Bild: Helsingfors universitet

Över 1100 blommor och blad fick vi in av mer än 90 personer efter vårt upprop på Facebook och Instagram. Det resulterade i en virkningsinstallation på sju trädstammar i Strömsös trädgård.

Programmet när vi sammanställer konstverket finns tillgängligt på Arenan från och med söndag 21.2. 2016 kl. 8.00 och sänds i Yle Fem samma dag kl 17.25.

Responsen och mottagandet på detta sociala medier experiment där vi ville göra tv tillsammans med publiken och med publikens eget hantverk i fokus har varit enorm och långt över förväntan. Vi är otroligt tacksamma för den generositet och det intresse som projektet väckt. Bidragen kom från hela Finland, inklusive Åland plus Sverige och deltagarna har varit i varierande åldrar från lågstadieelever och uppåt. Du kan läsa mer om starten, deltagarna och se de enskilda bidragen i den här artikeln Garnbombning på Strömsö.

Inspirationen till det här projektet kommer från USA, och då speciellt Stephen Duneier alias The Yarnbomber med instagramkontot @yarnbombs. Vi sände ut Yles USA korrespondent Christian Vuojärvi för att träffa honom och intervjun kan ses i programmet.

Tillsammans med handarbetsentusiasterna Ann-Sofie Finne, Maria Sundstedt, Jenni Roth, Tina Storsjö och Liselott Nyström tog vi oss an bidragen och förvandlade allas delar till en färgsprakande helhet. Vi började med att färgsortera alla bidrag för att sedan virka och sy ihop blommorna och bladen till rektangulära helheter. Vi mätte trädens omkrets och anpassade bredden på blomsternäten efter dem. De träd som förgrenade sig mätte vi ut max längderna innan förgrening och gjorde skilda delar till förgreningarna. Till sist sydde vi fast de minsta blommorna ovanpå näten och likaså blad för att ge mer tredimensionalitet.

Blommorna virkades ihop till nät. virkade blommor Bild: Yle/Lee Esselström

Det här var ett fantastiskt roligt projekt och vi är så tacksamma för varje bidrag, stort som litet. Hoppas vi får göra mer tv tillsammans med er igen!

Gänget som gjorde installationen garnbombare Bild: YLE/Strömsö

Blommande träd med virkgraffiti Virkgraffiti Bild: Yle/Lee Esselström

Träden i dagsljus Virkgraffiti Bild: Yle/Lee Esselström

Virkningsinstallationen finns på Strömsö till den 6.3.2016 varefter den tas ner och återanvänds till ett nytt konstverk inomhus. Det går bra att komma hit och titta på den när ni vill! Gör gärna det, ta en selfie eller gruppbild och använd #påströmsö så samlar vi bilder på oss tillsammans med verket vi gjort tillsammans.

Vill du virka en blomma och göra något liknande hemma hos dig? Här hittar du anvisningar till hur man kan virka en blomma.

Stor litteratur skrivs av män. Klassiker skrivs av män. De viktiga litteraturpriserna delas ut till män. De stora manliga genierna bär upp och citerar varandra, men i deras hov finns också kvinnliga musor, förlagsredaktörer och beundrarinnor som skrattar åt deras skämt och smeker deras egon med villiga händer.

Att träffa professor Ebba Witt-Brattström är som att få en smarthetsinjektion. Dels är hon så bildad att man baxnar, dels väjer hon inte för att ta ställning och gömmer sig aldrig bakom svåra vetenskapliga formuleringar. För varje påstående plockar hon fem exempel ut världslitteraturen.

Ju större priser desto färre kvinnliga pristagare

I sin essäsamling Kulturmannen ger hon talrika exempel på hur den skrivande kvinnan förminskats och fortfarande förminskas av både kvinnliga och manliga kulturmän. En av de allra mest slående passagerna är när hon radar upp litterära priser och vem som tagit emot dem:

"En enkel sökning i prislandskapet våren 2015 ger vid handen att ju större priser, desto färre kvinnliga pristagare. Med början i Nobelpriset med sina ynka fjorton kvinnor och nittionio män, är det bara att gråta vidare: Övralidspriset (300 000 kronor) har gått till nio kvinnor men sextiotvå män, Akademiens Nordiska pris (400 000) till tre kvinnor och tjugosju män, Samfundet de Nios stora pris (300 000) till tjugotvå kvinnor och etthundraelva män, Gerhard Bonniers pris (200 000) till fem kvinnor och tjugofem män, Kellgrenpriset (200 000) till fem kvinnor och trettiotvå män, John Landquists pris (150 000) till två kvinnor och tjugosex män, Augustpriset i den skönlitterära kategorin (100 000) till nio kvinnor och arton män, Svenska Akademiens essäpris (100 000) till nio män men inte till en enda kvinna."

Bara äta korv och aldrig sallad

Nyckeln till helbildning är så enkel som att både män och kvinnor läser böcker skrivna av både män och kvinnor, säger Ebba Witt-Brattström.

– Om män bara läser andra män blir det en väldigt ensidig kost. Det är lite som att bara äta korv och aldrig äta sallad. En mer generell litterär aptit finns i högre grad hos kvinnor än hos män, idag i alla fall.

Kulturmannen ska inte bekämpas, men han behöver en rejäl dos kulturkvinna vid sin sida (Kulturmannen innehåller 9 porträtt av män och 14 av kvinnor). Så länge det är främst manliga författare som läses och citeras kommer vi att vara halvbildade. För att nå helbildning behöver vi läsa också litteratur skriven av kvinnor, i lika hög grad och med lika djup respekt. Om inte annat så för att bättre förstå varandra. Böcker ger som bekant en unik möjlighet att komma in i en annan människas verklighet.

Måttet rågat

Enligt Ebba Witt-Brattström finns det också en allmän åsikt som går ut på att den kvinnliga "särarten av mänskligheten" aldrig kan skriva om de stora allmänmänskliga problemen lika bra som män.

– Jag har hållit på i fyrtio år med det här, och jag är så känslig för det förakt som gör att man tycker att kvinnors kulturella insatser är lite mindre värda. Jag tänker nej, jag lämnar inte över detta till nästa generation. Nu räcker det!

Världens bästa pappa

Att Ebba Witt-Brattström själv kan se klart, trots att hon medger att kulturmannen bor inom henne också, kan bero på att hon hade "världens bästa pappa".

– Han var intresserad av allt och han uppmuntrade mig, och han var så arg på att det fanns så mycket kvinnoförtryck. Han ställde upp mig framför riksdagshuset och sa "du ska bli riksdagskvinna". Därför har jag inte lika mycket av denna urtidsamöba som gör att vi nedvärderar oss själva. De flesta kvinnor har kanske haft pappor som tagit stor plats hemma, som krävde tystnad när han var sur. Sen går de omkring och särbehandlar män, faktiskt.

Ebba Witt-Brattström har fyra söner och säger att hon älskar män.

– Men jag förstår inte varför jag skulle behandla dem som om de var förståndshandikappade.

Skönlitterär debut

Efter ett tiotal fackböcker och flera priser (senast 2015 års Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik) har Ebba Witt-Brattström blivit färdig med sin första skönlitterära bok, Århundradets kärlekskrig (titeln är en hommage till Märta Tikkanen). I svenska medier, både DN och Expressen, beskrivs boken som en skildring av professorns skilsmässa från akademikern Horace Engdahl, men på en direkt fråga ger hon ett nekande svar.

– Boken handlar absolut inte om min och Horace Engdahls skilsmässa. Den handlar om en kvinna och en man som har levt i ett mycket långt förhållande, där mannen är destruktiv. Jag har använt material ur mitt eget liv. Det var August Strindberg som började med den metoden och idag är det många författare som använder den. Om jag begränsar boken till att handla om mig själv och Horace Engdahl, då förminskar jag bokens räckvidd. Jag har talat med hundratals kvinnor som lever i den här typen av relation. Min terapeut, som fick se en tidigare version av boken, sa: Det här är egentligen alla mina patienters historia.

Århundradets kärlekskrig kommer ut i mars 2016.

Finland ligger inte efter Sverige i jämställdhetsfrågor

Svenska Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet på det fjärde året, och hon upplever inte Finland vara mindre jämställt än Sverige.

– Sverige har norra Europas största lönegap, fastän vi i Sverige pratar om hur otroligt jämställda vi är och alla hela tiden bekänner sig som feminister. Det är väldigt ansträngande.

Undersökningen Män och jämställdhet från 2014 visar att enbart nio procent av de svenska männen tar ut föräldraledighet under barnets första levnadsår. Det här är relevant eftersom våra system är olika och ger olika förutsättningar.

– Det är klart att statistiken ser bättre ut i Sverige, eftersom föräldraledigheten kan tas ut under åtta års tid jämfört med Finlands två år. De flesta män i Sverige tar ut pappaledigt på sommaren, under älgjakten eller fotbolls-VM. Eller så sent att barnet själv kan gå till kylskåpet och breda en smörgås.

Efter Nio om visioner, måndagen den 22 februari i Yle Fem samt på Arenan.

Projekt framgång är en ny podcast om livet, målsättningar och drömmar som företagandet för med sig. Vi ställer fem snabba frågor till kvinnorna bakom podden, Malin Båtmästar i Österbotten och Michaela von Kügelgen i Nyland.

Hur lärde ni känna varandra?

- Det var via bloggen. Jag började läsa Malins blogg och kommenterade rätt mycket, säger Michaela.

- Och jag kunde inte leva utan dina kommentarer, inflikar Malin.

När bestämde ni er för att börja podda?

- Vi träffades för första gången förra sommaren och sedan dess har vi haft kontakt via Instagram. Där föddes också idén att börja podda tillsammans, säger Michaela.

- Jag fick en snilleblixt och tänkte att vi två tillsammans kunde göra en podd om företagande där vi kunde dela med oss av de erfarenheter vi har, säger Malin.

En är österbottning, den andra nylänning. Vad har ni lärt er om varandra?

- Att österbottningar jobbar jättehårt och inte ger upp i första taget, säger Michaela.

- Jag upplever att nylänningar är väldigt skärpta, professionella och kommunicerar väldigt tydligt. jag är bonden och Michaela är akademikern, säger Malin.

Hur skulle ni beskriva er podcast med tre ord?

- Nyfiken, funderande och visionerande, säger Michalea.

- Inspirerande, påhittig och kvinnlig, säger Malin.

Ni är båda företagare, inom vilket område är ni verksamma?
- Jag är frilansjournalist och aspirerande författare, säger Michaela.

- Jag driver en konceptbutik inom mat, säger Malin.

När man vill baka riktigt goda semlor kräver det sin egen mjölblandning. Kungskonsumenten testar fyra semlemjöl och resultatet blir fyra väldigt olika små bröd.

Mjölen som testades var Myllyn Paras semlemjöl, Lidls Bake Dreams semlemjöl, Myllärin semlemjöl samt Sunnuntai grovmalet semlemjöl. Testgruppen bestod av Jarmo Nygård och Pauliina Tokola, bagerilärare vid yrkesinsitutet Stadin ammattiopisto, och Anna Mäki, andraårsstuderande inom bageribranschen.

Lärarna berättar att bra, rena råvaror är viktiga när man bakar semlor men att degens elasticitet och konsistens också är avgörande för riktigt goda semlor.

Pauliina Tokola, Jarmo Nygård och Anna Mäki. Bagare testar semlemjöl. Bild: Yle/Kuningaskuluttaja

Testet utfördes som ett blindtest. Testgruppen visste med andra ord inte vilka mjöl de använde i bakningen.

Lidls mjöl stod ut ur mängden direkt. De andra mjölen var grovmalna, men Lidls var fint. Frön och kli påverkar hur fiberrikt ett mjöl är. Lidls mjöl visade sig vara hälften mindre fiberrikt än de andra semlemjölen.

Testgruppen luktade och smakade också på mjölen. Myllärin, Myllyn Paras och Sunnuntai-mjölen innehöll alla olika sorter av frön och kli. Sunnuntais mjöl saknade i gruppens tycke både doft och smak.

- De andra mjölen doftar kvarn, den doft man känner när man besöker en kvarn, säger Jarmo Nygård. Sunnuntais mjöl saknade enligt honom helt den doften.

Alltför grovmalet inte heller bra

När gruppen började baka kom det fram ännu större skillnader i mjölen.

Den deg som gjordes på Myllärin-mjölet hade problem med konsistensen. Fröna och flingorna som fanns i mjölet minskade degens elasticitet och testgruppen frågade sig om degen skulle resultera i mindre luftiga semlor än de andra mjölen.

Elasticiteten var ett problem också för Lidls mjöl. Degen blev elastisk, men elasticiteten var inte hållbar och degen fick lätt hål.

Testgruppen bakade ut alla degar med samma recept. Det visade sig att det fanns skillnader också i mjölens fuktighetsgrad. Det betydde att man behövde större mängder av vissa mjöl än av andra.

Eftersom meningen var att åstadkomma degar som var jämförbara sinsemellan, fick gruppen helt enkelt använda mer av Sunnuntai- och Myllärin-mjölen.

Degarna bakades med hjälp av hushållsmaskiner. Men en hushållsmaskin är egentligen inte någon nödvändighet, tycker Pauliina Tokola.

- Jag måste medge att jag inte ens äger en hushållsmaskin. Det som har betydelse är hur bra hushållsmaskinen är. I en dålig hushållsmaskin blir degen varm och fastnar i kanterna, så jag skulle hellre göra degen för hand än med en dålig maskin.

Kungskonsumenten testar semlemjöl. Bild: Yle/Kuningaskuluttaja

Skillnader i smaken

Alla mjöl resulterade i riktigt snygga semlor, men den rutinerade testgruppen såg självklart skillnader på bröden.

Liksom gruppen förutspått hade semlorna av Myllärin-mjölet kollapsat. Semlorna såg lite tillplattade ut. Lidls semlor var lätt gråa vilket sänkte deras poäng.

När det var dags att smaka på semlorna blev fröna och kliet det avgörande. Den mest grovmalda semlan, av Myllärin-mjöl, kammade överraskande nog inte hem poängen här. Semlan hade mindre smak än väntat. Jarmo Nygård tänkte sig ändå att konsistensen på semlan kunde göra den till någons favorit.

Lidls semla övertygade inte testgruppen nu heller. De gillade varken smaken eller semlans lite sega skal.

Gruppen tyckte att Sunnuntai- och Myllyn Paras-mjölen var bäst. Semlorna blev vackra och de fick fin färg. På utsidan såg de två semlorna väldigt lika ut, men i smak var skillnaden enorm.

Sunnuntai-mjölet var liksom i bakningskedet också nu smaklöst. Myllyn Paras-semlorna hade däremot en mycket stark smak.

- Jag förväntade mig något helt annat! Utöver den goda smaken har de här semlorna en mycket bra konsistens, som gör dem angenäma att äta, säger Pauliina Tokola.

Resultatet är klart och tydligt: Myllyn Paras tar hem vinsten med sin goda smak och sitt läckra utseende. Sunnuntai blir trots sin smaklöshet tvåa. Mjölet får poäng för att det var lätt att baka med och bröden blev vackra till utseendet.

Myllärin-mjölet med mycket frön kommer på tredje plats. Sist är Lidls mjöl.

De andra mjölen är visserligen också bra att baka med, men Myllyn Paras smakar överlägset bäst.

- När det handlar om bröd är det smaken som avgör, säger Anja Mäki.

Plus och minus

1. Testets vinnare: Myllyn Paras semlemjölblandning

Kungskonsumenten testar semlemjöl. Bild: Yle/Kuningaskuluttaja

• Ingredienser: vetemjöl, vetekross, rågmjöl, vetegluten, mjölbehandlingsmedel (askorbinsyra)
• Pris: 2,29 euro

+ god smak
+ vackra semlor
+ bra konsistens

2. Sunnuntai grovmalet semlemjöl

Sunnuntai semlemjöl Bild: Yle/Kuningaskuluttaja

• Ingredienser: vetemjöl, vetekross, veteflarn, mjölbehandlingsmedel (askorbinsyra)
• Pris: 2,59 euro

+ snygga semlor
+ bra konsistens
- svag smak

3. Myllärin semlemjöl

Myllärin semlemjöl, testas av Kuningaskuluttaja Bild: Yle/Kuningaskuluttaja

• Ingredienser: vetemjöl, vetekross, jästbrödsvetemjöl, rågmjöl, mjölbehandlingsmedel (askorbinsyra)
• Pris: 1,85 euro

+ väldigt grovmalet
- ohållbar konsistens

4. Lidl Bake Dreams semlemjöl

Lidls semlemjöl, Kungskonsumenten testar Bild: Yle/Kuningaskuluttaja

+ bra konsistens
- seg
- smaklös

Salla Hekkala
Ursprungstexten på Kungskonsumentens sidor.

Benny Törnroos, välkänd programledare i Radio Vega och Yle Fem, har aldrig sett sig som en schlagersångare. Ändå hamnade han i Eurovisionssvängen på 1980-talet.

- Min goda vän Ronnie Kamras hade skrivit en melodi och så ringde han mig och frågade om jag ville sjunga den i de finländska uttagningarna. Det behövdes en text också, så den skrev jag tillsammans med Marita Lindquist. Och så kom ännu Jack Mattsson med som arrangör, så det var ju verkligen ett dream team!

Sången hette I november och med den tävlade Benny Törnroos i Euroviisut 1988. Men han har aldrig sjungit låten efter det, och inte heller sett på sitt eget framträdande på band. När han nu gör det blir han positivt överraskad.

- Den var betydligt bättre än jag trodde! Jag kom inte ihåg att den blev så stor mot slutet, med modulationer och breaks! Och skägg har jag också, det var nog den enda episoden i mitt liv jag haft det!

Vinkade till vännerna och glömde texten

Ett annat minne väcks också till liv.

- Ja just det, jag tappade ju bort texten där vid ett ställe. Det satt några bekanta på första raden och jag jag vinkade glatt till dem och plötsligt höll jag på att missa en hel textrad! Det var ju inte så proffsigt!

Men i alla fall höjde Helsingin Sanomats ansedda kritiker Jukka Kajava i efterskott I november till skyarna.

- Han skrev att jag hade tävlingens bästa frasering, så tydligen lyckades jag rädda situationen, skrattar Törnroos.

Livrädd för att vinna

I november kom på elfte plats i tävlingen men det var lika bra. Benny Törnroos ville nämligen absolut inte vinna.

- Nej jag var livrädd! Eurovisionen ordnades exakt samma vecka som vår dotter Linda var beräknad att födas! Och då skulle jag ju inte ha kunnat stå någonstans i Dublin och sjunga medan min fru födde barn.

Istället blev det Boulevard med Nauravat silmät muistetaan som reste till Dublin. Och Eurovision vanns av en viss Céline Dion, som representerade Schweiz.

Papperslappar och tusch

Året därpå fick Benny Törnroos ett hedersuppdrag. Han fick sitta med i juryn som utsåg representanten för 1989.

- Vi var ett gäng personer med papperslappar och tuschpennor som höll upp våra poäng. Det var inte så avancerat på den tiden.

Att fördela poängen var inte alls så lätt om man kunde tro.

- Det var svårt att bedöma! De flesta var ju bra på något sätt och man ville inte skjuta ner någon. Och vilken var nu bäst? Jag tyckte själv att Kim Lönnholms Minä olen muistanut var väldigt fin, fast den inte var någon direkt eurovisonslåt. Men jag vill minnas att jag ändå röstade på La dolce vita, som ju också vann.

Därmed hade Törnroos skött sitt juryuppdrag med all heder, för Anneli Saaristo kom på sjunde plats i Eurovisionen, det vill säga en av våra absolut bästa placeringar genom tiderna.

Hur inverkar din mataffärs öppettider dina uppköp? Yle Åboland frågade vad åbolänningar tycker om fria öppettider.

Köpman Tom Eriksson i Salo har märkt att hans kunder är nöjda med de nuvarande öppettiderna, trots att han kunde ha nattöppet.

- Jag tycker det är komiskt med tanke på att S-gruppen och K-gruppen skryter med hur försäljningen gått upp, och att det är så rosigt efter att den nya lagen trädde i kraft. Det är helt omöjligt: folk kan inte äta mer om jag så skulle ha öppet 25 timmar i dygnet, säger Eriksson.

Om ni förlänger era öppettider så byter jag butik av den enkla orsaken att era pris går upp.

Eriksson har frågat vad kunderna tycker, och menar att majoriteten av hans kunder är positivt inställda till den nya lagen om fria öppettider, men att de gärna ser att han fortsätter hålla öppet mellan 08 och 21. Den främsta orsaken är att kunderna tror att priset på varorna ska stiga.

Skylt med nya öppettider i Åbo. Bild: Yle/Adrian Perera

- Så sent som i tisdags gick jag igenom alla svar som har kommit under veckan. Ett svar löd ungefär så här: "Om ni förlänger era öppettider så byter jag butik av den enkla orsaken att era pris går upp".

Stämmer det?

- Jag har ingen kista med pengar i bakrummet, utan det måste gå ut på priset. Vi har ingen rusningstid, det kommer kunder jämnt hela dagen, och Salo tystnar klockan nio. Det betyder att försäljningen inte stiger tillräckligt för att täcka kostnaderna som uppstår när personalen ska arbeta längre dagar. I Helsingfors är det garanterat motiverat att ha öppet längre på kvällen, men i till exempel Salo är det inte det, säger Eriksson.

Gillar fria öppetider men har inte ändrat sina köpvanor

Då Yle Åboland frågade vad Åbobor tycker om öppettiderna svarade de flesta att de gillar tanken på fria öppettider.

- Så här är det i resten av Europa. Det känns lite småstadsaktigt att ha en bestämd tid när man ska hinna till butiken, säger Sarah Grönroos.

- Som studerande har jag mycket program på dagarna och idrott på kvällarna, så jag har tyckt massor om fria öppettider, säger Ida Landgärds.

Ida Landgärds ger fria öppettider tummen upp. Ida Landgärds på Humlegårdsgatan i Åbo. Bild: Yle/Adrian Perera

Ingen av Åboborna Yle Åboland träffade på stan har dock ändrat sina butiksvanor under de två månader som den nya lagen varit i kraft.

- Butikerna jag shoppar i har haft nattöppet från förut, förklarar Emilia Baarman.

Baarman kan tänka sig att det är farligt för personalen att hålla öppet sent på kvällen.

Nattöppet kan vara farligt

Köpman Tom Eriksson i Salo är inne på samma linje.

- Folk är inte vana att göra sina inköp sent på kvällen. Efter klockan 21 är det tyst. Dessutom stiger lönen för personalen på kvällen, vilket betyder att det finns färre anställda på plats. I större butiker är också penningmängden i kassan större efter tio på kvällen. Attraktivt objekt, med andra ord.

Eriksson tänker hålla koll på hur situationen utvecklas under de kommande åren innan han fattar ett beslut om att hålla öppet i sin affär efter klockan 21.

Jag hittade the Yarnbomber på instagram när jag sökte virkningsinspiration. Han har kontot @yarnbombs med intentionen att locka folk ut i naturen med sina färgsprakande garnbombningar. Hans mål att skapa en community med snälla och kreativa människor har uppfyllts med råge med 25 500 följare och långt över 600 personer som deltar i hans smått galna projekt. Vi sände ut Christian Vuojärvi för att träffa honom, videointervjun kan du se längst ner här i artikeln.

Stephen Duneier - the Yarnbomber the yarnbomber Bild: YLE/Strömsö

Copyright: Yarnbomber/ Stephen Duneier Garnbomb Bild: Yarnbomber - Stephen Duneier

När han däremot provade virkning var han fast. Det var dags för ett nytt projekt. Han deltog först själv i en annan persons virkade garnbombning och kände sedan att han ville fortsätta med virkning och begära in bidrag han också från andra kreatörer.

"Jag vill få ut människor i naturen, få dem att leka och se vilken fantastisk plats det är."

Han har bland annat klätt in stora stenbumlingar med virkade bidrag som folk sänt till honom. De 18 stenarna var usrprungligen täckta med graffiti i färg som aldrig kommer att försvinna och han ville göra människor medvetna om detta. Att få folk att plocka upp skräpet efter sig i naturen, få dem att tänka till. Stenarna sveptes in tillfälligt med virkade mjuka omslag i garn och folk vallfärdade till utställningen.

Copyright: Yarnbomber/ Stephen Duneier Garnbomb Bild: Yarnbomber - Stephen Duneier

Hans utställningar är alltid uppe bara en kort tid. Han värnar om naturen och tar därför alltid ner utställningarna utan att lämna några spår efter sig. Målet är att varje utställning ska få vara uppe 9 dagar men sedan kan oväntade saker hända som vandalism eller som med den senaste "Alien Campsite" som stormen krossade bara två dagar efter att han satt upp installationen. Månaders arbete blev ödelagt och han kände sig först väldigt förtvivlad.

"Allt är tillfälligt, saker kan förändras snabbare än man tror. Det är bara att acceptera att man inte alltid kan ha kontroll och det är en bra påminnelse för alla."

Stephen Duneier sparar alltid alla bidrag och återanvänder dem i nya projekt. När vi sände ut Christian Vuojärvi, Yles USA korrespondent, för att träffa honom hade han precis samlat ihop spillrorna av den senaste utställningen som fick ett sådant abrupt slut. Alla tält och Aliens var instuvade i hans garage och kvar för eftervärlden finns endast några foton på hans hemsida. Men han smider nya planer för att återanvända allt material igen.

Världens största mormmorsruta Yarnbomber Bild: Yarnbomber - Stephen Duneier

Läs mer om Yarnbomber på hans egen sida www.yarnbomber.com

Bura in spriten. Släpp den fri. Hur ska vi egentligen ha det?

Var och när ska man få sälja alkohol? Det politiska klimatet i Finland har förändrats på några år. Tidigare pratade politikerna om hårdare lagar, men nu vill man släppa spriten fri. I alla fall om "spriten" är en ekologisk IPA från ett lokalt bryggeri.

Helsingin Sanomat skriver att Samlingspartiet och Sannfinländarna vill ändra på lagen så att det ska gå sälja specialöl, cider och andra lite starkare drycker i vanliga matbutiker. Man pratar också om att förlänga tiden man får sälja alkohol i butikerna från dagens 9-21 till 7-23. Vin i matbutiken verkar däremot inte finnas på agenda än så länge. Vad tycker du?

Det är ingen hemlighet att den byråkratiska alkohollagen kan ställa till det. Här är två märkliga exempel där lagen plötsligt känns absurd.

Har du varit med om något liknande? Berätta din historia i kommentarsfältet.

Jag skulle gå upp till nattklubbens andra våning, med fick inte ta med mig min öl eftersom det inte fanns utskänkningstillstånd i trappan.

Jag skulle köpa hem en öl från bybutiken/caféet. Jag ville köpa en kall öl ur kyldisken men den fick man inte ta med. Istället måste jag köpa en varm öl som stod tre meter längre bort, i samma utrymme. Jag betalade i samma kassa.

Av egen fri vilja har jag tagit mig till glaciärer och berg, pingviner och sjölejon i Patagonien. Men det ekologiska fotavtrycket blir ansenligt, av över 30.000 km flyg turretur från Helsingfors via Buenos Aires till Eldslandets huvudstad Ushuaia.

Kostnaden i tid och pengar är inte heller låg. Och visst belönas tidsskillnader, trånga flygsitser och obekväma bussresor med enastående upplevelser. Men är det verkligen mödan värt? Här följer en monolog som pendlar mellan njutning och samvetskval, uppdelad enligt några goda (eller mindre goda) orsaker att resa – att resa i allmänhet, och till Patagonien i synnerhet.

Perito Moreno-glaciären i Patagonien Perito Moreno-glaciären i Patagonien Bild: Kaj Arnö

Naturupplevelser

Det är för naturens skull de flesta far till Patagonien. Tove Jansson hade säkerligen glatt sig åt att huemulen är skyddad; hemulen med u som andra bokstav är ett litet rådjursliknande väsen som vi endast såg på skyltar.

Skyddszon för h(u)emuler Skyddszon för H(u)emuler Bild: Kaj Arnö

Guanakor fanns det däremot i hundratal; de är lite som renarna i Lappland, fast oexploaterade av människan. Men trots en befolkningstäthet som får Lappland att te sig som något av en tätort är också Patagonien skövlat av människan. Fårskötseln tär på de redan uttorkade slätterna.

Vill man som turist brösta sig med att via pingvinskåderi bidra till skyddet av Isla Matilda, ska man helst glömma att ön med tiotusentals fåglar saknar sjölejon enbart på grund av oss dumma turister. Ja, jag fick trevliga bilder av Pingu och hans vänner, men jag kände mig nog som en inkränktare.

Fantastiska landskap

Naturhistoriska sensationer

De som läst sin paleontologi vet att Patagonien vimlar av fossil, yngre som äldre. Under en vandringspaus på en paddlingstur stövlade vi över både dinosaurieben och mängder förstenade trädstammar, 90 miljoner år gamla. Underligt nog fanns dessa kvar öppet i naturen, trots att fossilerna skyddats i lag först under de senaste tjugo åren.

Något färskare argentinska benknotor Dinosaurieben Bild: Kaj Arnö

I Puerto Natales påminns människan om sin ondska av Mylodon, ett trögdjur större än en isbjörn, som med största sannolikhet dött ut till följd av mänsklig jakt för knappt 10.000 år sedan.

Fossil trädstam Fossil trädstam Bild: Kaj Arnö

Fast det mesta av det här hade jag ju kunnat läsa om, i stället för att insistera på att uppleva det personligen. Jag skyller ifrån mig med att Björn Kurténs paleontologiböcker inspirerat mig, och att jag som läsare av både Charles Darwin och Jules Verne varmt kunde njuta av Beaglekanalen.

Den lilla paleontologen Den lilla paleontologen Bild: Kaj Arnö

Språkliga upplevelser

Den överväldigande majoriteten av turisterna i Patagonien är sydamerikaner. Det blir "Hola" då man möts på stigen mot Torres del Paine eller Fitzroy.

Torres del Paine Torres del Paine Bild: Kaj Arnö

Utflykter erbjuds först på spanska och sedan på engelska, och mindre turistbegivenheter enbart på spanska. Tag bäverskådningen utanför Ushuaia. Guiden hade flytt storstadsjäktet i Buenos Aires, men bibehållit den avvikande dialekten, som även för otränade öron hörs i att "ll" och "y" av någon oförklarlig anledning blir sje-ljud. "Aschá" är alltså "här" ("allá").

Också de andra två bäverskådarna undvek engelska; de var en mor och dotter från Bento Gonçalves i Brasiliens sydligaste delstat Rio Grande do Sul. Modern talade spanska så väl att den portugisiska brytningen knappt hördes; dottern talade ohämmat portugisiska men förstod tydligen spanskan nästan lika bra som man själv norska, efter att öronen fått vänja sig en stund.

Bäverlandet Ushuaia Bild: Kaj Arnö

Värre är det med ursprungsspråken. Tehuelca, Patagoniens huvudspråk före den vite mannens tid, är i det närmaste utdött. Yamano, Eldslandets språk, behärskas i praktiken av en enda person, och hon är åttio år.

Ännu för drygt hundra år sedan var yamano (uttal på argentinsk spanska: schamano) i majoritet. Men de var för snälla och stod inte på sig då deras allmänningsbegrepp ("djur får ätas när man är hungrig") krockade med invandrarnas ägarskapskultur ("det här är våra får") och blev skjutna som simpla tjuvar.

Är magellanpingviner sådana "djur som får ätas när man är hungrig"? Magellanpingviner Bild: Kaj Arnö

Politiken

I Sydamerika syns politiken i vardagen. Jag frågade vår chilenska paddlingsvärd Fernando om den längst i söder komplicerade gränsdragningen mellan Chile och Argentina. Den hade justerats så sent som på 1980-talet av påven; hur katolska chilenarna än må vara känns det dock tryggare om påven är polsk och heter Wojtyla än argentinier och heter Bergoglio.

Menar du "traue niemals einem Argentinier", undrade jag, eftersom Fernando gått i lokala tyska skolan. Så är det, lita aldrig på en argentinare, tyckte Fernando.

Paus bland förstenade trädstammar vid Rio La Leóna På paddlingstur i Patagonien Bild: Kaj Arnö

Chilenare och argentinier förenas i sin skepticism mot israeler. Det här verkar inte vara något arvegods från 1940-talet, utan bottna i det stora antalet unga israeliska män som efter avtjänad värnplikt slår runt med en rundresa i Patagonien.

Själv iakttog vi många israeler och såg ett antal skyltar på hebreiska; de lokala närde konspirationsteorier om att israelerna suktar efter vattenreserverna i glaciärerna. Hur de ska kuska hem vattnet vet jag dock inte. Faktum kvarstår att många halvmilitära expeditioner prytt diverse glaciärer med israeliska fanor, och enträgna rykten gör gällande att förödande skogsbränder i nationalparkerna förorsakats av oförsiktiga israeler.

Perito Moreno-glaciären: en vattenreservoar för israelerna? Perito Moreno-glaciären i Patagonien Bild: Kaj Arnö

Argentinierna är skeptiska också mot engelsmännen. Ushuaia är huvudstaden i Malvinas, och de stygga engelsmännen har lagstridigt ockuperat Falklandsöarna, förlåt Islas Malvinas, redan i 183 år.

Rakt nedanför Eldslandet finns det en bred sektor av Antarktis med tredubbelt anspråk: chilenskt, argentinskt och brittiskt. Inte att undra på, om det stämmer att 90% av alla Antarktis-expeditioner utgår från Ushuaia. Den av Argentina uppgivna procentsatsen verkar dock litet friserad, eftersom närbelägna Punta Arenas i Chile också är en bra utgångspunkt, och även andra länder (Sydafrika, Australien, Nya Zeeland) har baspunkter för Antarktisexpeditioner.

Postkontoret i Lapataia. Absoluta slutet på vägen från Alaska söderut. Ushuaia Bild: Kaj Arnö

Fast det mesta av detta hade jag säkert kunnat luska fram på nätet, om jag bara velat. Men som biprodukter av resandet är dagspolitiska iakttagelser trevliga komplement.

Perito Moreno-glaciären

Nordisk historia

Estancia Helsingfors grundades för över hundra år sedan av en Ramström från Sjundeå (tack Greger fån Borgå för researchen) och visar på en finlandssvensk historia på orten. Glaciar Nordenskjöld åsyftar dock inte Adolf Erik, han med Nordenskiöldsgatan och Nordvästpassagen, utan systersonen Otto, som väl måste räknas som rikssvensk.

Estancia Helsingfors Bild: Kaj Arnö

Lago Nordenskjöld Bild: Kaj Arnö

Dessa herrar var ingalunda ensamma nordbor bland pionjärerna. Argentinas näststörsta glaciär (efter Glaciar Viedma) fick under 1900-talets början ta emot en flerårig expedition från Uppsala universitet, som passade på att döpa om glaciären – som än idag går under namnet Glaciar Upsala.

Fritjof och Carmencita stötte vi dock inte på. Patagonien må ha byar förutan gator, men Samborombom ligger tydligen längre norröver.

Maten

I Argentina dyrkas köttet, det visste jag. Det finns alltid en anledning till en asado, grillfest. Som icke-däggdjurskannibal och passionerad fiskätare stod mitt hopp till närbelägna sjöar, floder och hav, och visst fanns det centolla (en stor krabba), trucha (öring) och merluza (kummel).

Fyren Les Éclaireurs i Beagle-kanalen söder om Ushuaia Fyr på Patagonien Bild: Kaj Arnö

Godast var cevichen, den sydamerikanska motsvarigheten till sushi: en cocktail av rå fisk, räkor och musslor i frisk citronsaft. Det som de lokala alltid blev lika överraskade av var att det var jag som beställde vegetarianalternativet, och inte mitt yngre kvinnliga ressällskap.

Magellanpingviner

Drycken

Min vinbildning sträcker sig just så långt att jag vet att Malbec är en druvsort man gör rödvin av. Att första uppslaget i mången restaurangs vinlista är fyllt enbart av Malbec var mer än jag visste.

Ölet är dock gott. Min vurm för Pale Ale fick utlopp på flera orter; Patagonia Pale Ale och Cape Horn Pale Ale såldes under namnet Cerveza rojo. Ett antal ölsorter var "världens sydligaste", med Austral i spetsen.

Vätskebalansen återställs på väg ner från Torres del Paine Austral, kanske världens sydligaste ölsort Bild: Kaj Arnö

Jag hittade även en redan uppdrucken burk med Antarktis-öl. Fast suktandet efter Pale Ale är ingen giltig orsak att resa långt bort; Stallhagen bjuder på IPA så nära som på Åland.

Umgänget

En resa är alltid ett bra tillfälle att lära känna sitt ressällskap bättre, så också i Patagonien. Det finns mycket tid att ägna varandra. Fast handen på hjärtat, ska det vara så svårt att avdela tid hemmavid? Lika enkelt ska det väl gå, med lite god vilja, oavsett om det gäller djuplodande diskussioner eller hämningslös hängivelse åt fysiologiska förlustelser?

Sydliga tofskarakaror, kelptrutar, sjölejon och andra djur

Skrävleriet

Wenn einer eine Reise tut, so kann er was erzählen, heter det.

Även jag tycker mig har något att berätta, och delade rätt frikostigt med mig av fotografier på Facebook. Men var detta rätt och riktigt? Drevs jag bara av en vilja underhålla mina Fejan-vänner med bilder av lustiga toalettskyltar och en selfie med "Finlandia Light" (ost, ej vodka) framför Perito Moreno, eller ville jag skryta med min resa?

Finlandia-osten finns till salu i Argentina Bild: Kaj Arnö

Det ligger status i resande, och kanske jag indirekt skapade ett ännu större koldioxidavtryck än mitt eget, genom att inspirera andra?

Den som gör en resa har något att berätta.― Matthias Claudius (1740-1815): Urians resa kring världen

Kanske jag koketterar då jag först förlustar mig i Patagonien, och sedan publikt låtsas ha ont samvete för det. Men i ärlighetens namn var paddlingen i Magellans sund inte lika bra som i Skärgårdshavet. Precis lika få delfiner, men enformigare rutt – bara kust, inga öar.

Kaj Arnö

Känner du ibland att du har alldeles för mycket saker? Har du svårt att släppa taget om i grund och botten onödiga grejer? Då riskerar du att bli en hamstrare.

Våra liv består av relationer, känslor, uppgifter – och prylar. Vi samlar på oss mängder av saker och vi gör det av en orsak. Våra hjärnor är nämligen programmerade till det, berättar Yle Uutiset. De har fastnat i en annan, knappare tid, då man var tvungen att hålla fast vid det man hade.

Vi är intresserade av samma saker som på stenåldern.

- Det är ett spännande fenomen, människan har utvecklats under en annan tid än den vi nu lever i. Vi tänker på samma sätt och är intresserade av samma saker som på stenåldern.

Förut var man tvungen att samla på sig saker och hålla fast vid dem hela livet, för man kunde inte bara gå och handla nytt.

Att göra sig av med saker kan ibland göra ont, för vi skapar emotionella band till våra saker. Enligt Piha känns det så pass jobbigt att bli av med en resurs att inte ens en ny resurs väger upp det.
Då finns risken att man blir en hamstrare.

Människan är ett annorlunda djur

En hamstrare samlar och samlar och har väldigt svårt att slänga. Till och med att kasta bort en gammal pizzakartong kan framkalla ångest.

- Hos vissa uppstår ett tillstånd där de inte uppfattar information rationellt, utan man förstör för sig själv via samlandet, säger psykologen Anders Englund.

När man har ett förhållningssätt till materiella grejer som är destruktivt för en kan samlandet alltså börja räknas som en sjukdom.

Människan kan gå emot sina drifter.

Människan är inte det enda djuret som samlar. För att rasen ska överleva är det viktigt att lagra, eftersom tillgångar inte är jämna. Men människan är det enda djuret som kan kontrollera sina drifter och medvetet välja att gå emot dem.

- Man kan ändra på sitt beteende. Ofta tänker vi att evolutionen styr oss, men människan har en förmåga att bete sig i emot sina drifter, berättar Samuel Piha.

Alla samlar på sig saker, det är hur vi gör det som målar upp gränsen mellan sjuk och frisk.

- Om en person kan diskutera sitt samlande med andra utan att bli besvärad, då är samlandet okej. Men om man till exempel ska bo med någon och det orsakar gräl och ångest borde man kanske söka hjälp, säger Englund.

Samhället är inte byggt för att slänga

Under största delen av människans existens har inte konsumtionen sett ut som den gör i dag. Det är bara i några hundra år som vi haft ett samhälle som lutar mer åt slit-och-släng-hållet.

- Konsumenten är en varelse från stenåldern. Konsumtionsomgivningen vi lever i har bara existerat i några hundra år, medan människan utvecklats under en lång period, säger Samuel Piha.

I vår värld finns mer butiker än återvinningsstationer

- Vi har slängt och donerat mycket. Men det är svårt att göra sig av med saker! I vår värld finns mer butiker än återvinningsstationer.

Minnen som lever i ett gammalt godispapper

Om det känns omöjligt att slänga saker kan man också ringa ett proffs – en ordningskonsult. Susanne Kousa och Eva-Lena Wakonen jobbar båda som ordningskonsulter. De knackar alltså på hos människor och reder upp.

Enligt Kousa är det inte vanligt att samlandet går helt överstyr, men det händer.

- Vissa kanske inte ger bort ett gammalt godispapper för att de har ett minne kopplat till det. Gamla tidningar brukar folk också samla på sig, husisar från 90-talet i stora högar. Tidningar tror människor ofta att de kommer att hinna bläddra igenom.

Alla minnen bor inte i dina prylar och du behöver inte 30 par jeans

- Det vanligaste jag ser är att det är ett par eller en familj, och i deras hem finns inte bara deras egna saker utan också andras. Man kanske har ärvt saker eller har vuxna barn som flyttat och lämnat efter sig.

Ordningskonsulten har inga känslor knutna till kundernas saker, så slängandet blir därför mycket enklare.

- Utmaningen i vårt jobb är att kunna få kunden att förstå att allt inte behöver sparas. Alla minnen bor inte i dina prylar och du behöver inte 30 par jeans, säger Kousa.

Du är inte ensam

Susanne Kousa bekräftar att det finns väldigt många i Finland som har problem med att de samlar på sig för mycket grejer.

- Många känner skam över det och det känns pinsamt att ta kontakt. Efterfrågan motsvarar inte ännu det behovs som finns, folk vågar kanske snart be om mer hjälp.

I slutändan brukar det ändå kännas skönt att rensa bland prylarna. Eva-Lena Wakonen berättar om en känsla av befrielse som hon ofta ser hos kunder. Det svider lite, men sen känns det bra.

- Tanken ”tänk om där är något viktigt” är vanlig. Men i dag finns information på andra ställen, du behöver inte papper från studietiden, säger Kousa.

I dag klarnar det vilka restauranger som får en Michelinstjärna i år.

Årets nordiska Michelinguide offentliggörs i Köpenhamn vid lunchtid. Den nordiska upplagan ges ut för andra gången.

I fjolårets guide finns fyra finländska restauranger: Demo, Olo, Ask och Chef & Sommelier i Helsingfors, som har en stjärna var.

Som bäst kan restaurangerna få tre stjärnor.

Guiden har utkommit sedan 1900 då bildäckstillverkaren Michelin delade ut en guide till alla som köpte en bil.

Enligt företaget var målet med guiden att få folk att göra utfärder till olika restauranger så att bildäcken skulle slitas.

Filip Langhoff är en av restaurangägarna i Finland som kan stoltsera med en Michelinstjärna, men vad innebär egentligen stjärnan för verksamheten?

- Det är tredje gången vi fick en stjärna, så det är klart det är en lättnad att den hölls hos oss och att den är med oss tillsvidare, säger Filip som driver restaurangen Ask tillsammans med sin fru Linda Stenman-Langhoff.

De nordiska Michelinstjärnorna delades ut i dag, och förutom Ask fick också Demo, Olo och Chef & Sommelier en stjärna var.

Det ligger prestige i att få en stjärna eftersom den är en fin kvalitetsutmärkelse. Stjärnan är inget som Filip aktivt kämpat för, han ser den mer som en bonus, men ändå en bonus han helst inte vill förlora.

- Du kan heller inte riktigt jaga den där stjärnan, för du får den eftersom det du gör är riktigt bra. Det enda sättet att hålla kvar den är att satsa på det du gör och förbättra dig hela tiden, säger han.

Filip och Linda driver den enstjärniga restaurangen ihop. filip langhoff och petra stenman-langhoff Bild: Yle/Parad Media

När som helst kan en inspektör komma in - känner du av någon press?

- Jo, jag känner nog av den. Det blir en inbyggd press, säger Filip.

Om Filip skulle misstänka att det kommit in en inspektör till restaurangen kan han ändå inte fokusera endast på den personen.

- Inspektörerna är väldigt professionella, så de kollar också vad som händer runt omkring lika mycket som de kontrollerar det som händer åt dem själv. Därför måste du se till att helheten är bra, säger han.

En Michelinstjärna kan innebära stora förändringar

Många restaurangägare upplever att restaurangen förändras när det kommer in Michelinstjärnor i bilden. Filip säger att de upplevde en liten förändring i början, när allt var nytt, men att de ändå lyckats hålla kvar den avslappnade stämningen de började med. Däremot har han kollegor som upplevt ganska stora förändringar, både i stämning och klientel, efter att de fått en stjärna.

- De har upplevt att klientelet blivit mera kräset och har en sorts bild av hur restaurangen ska vara, säger han.

Filip berättar att en stjärna inte alltid betyder att restaurangen blir snofsigare och dyrare med mindre portioner. Guiden har blivit lite mer modern och delar ut stjärnor till olika sorts matställen, numera finns till exempel också sushirestauranger med på listan. För att du ska få en stjärna ska du vara exceptionellt bra inom din kategori, och den kategorin kan i princip vara vad som helst.

Den nordiska versionen av Michelinguiden har bara funnits i ett år. Två exemplar av en röd bok. Bild: Michelin Nordic Guide 2016

Men hur fungerar egentligen det här med Michelinstjärnor? Här får du svaret i fem punkter.

Varför finns den?

Michelinguiden ges ut varje år av den franska däcktillverkaren Michelin. Den utkom för första gången år 1900 och stjärnorna för restauranger började delas ut på 1930-talet. Syftet med guiden var att få bilåkarna att åka ut på små resor och helt enkelt slita på däcken. Därför finns både restauranger och hotell med i guiden.

Hur fungerar det?

I teorin kan vem som helst rekommendera en restaurang till Michelinguiden, men om tipset går hem vet man inte. Alla inspektörer är anonyma så restaurangen vet aldrig om ifall de varit där.

Stjärnorna ges ut av inspektörer som ska besöka restaurangerna med 18 månaders mellanrum. Är en restaurang på väg att förlora sin stjärna eller få fler kan fler besök läggas in. Guiden har fått kritik för att det ibland tar längre än 18 månader mellan besöken, vilket innebär att de kanske inte är så uppdaterade som de borde vara.

En restaurang som kandiderar för en Michelinstjärna får fyra besök. En tvåstjärnig kandidat får tio besök innan en möjlig uppgradering till tre stjärnor. Besöken sker anonymt och Michelin betalar räkningarna.

Guiden ges ut en gång i året, vanligtvis i mars. I år är det andra gången den nordiska guiden kommer ut. Det firar man med att byta namnet från Michelin Guide Nordic Cities 2015 till Michelin Nordic Guide 2016. Den nordiska guiden kommer att finnas med i Michelinguidens applikation för Europeiska hotell och restauranger.

Vilka är inspektörerna?

En inspektör är ofta utbildad på en restaurang- eller hotellskola och har flera års erfarenhet av branschen. En ny inspektör genomgår en sex månader lång utbildning där hen får ta del av den gemensamma synen kring hur maten bedöms. Det är viktigt att det alltid är samma sorts bedömning, oavsett vem som gör den. I slutet av utbildningen besöker man flera olika restauranger tillsammans med en erfaren inspektör. Sedan är man redo att ge egna betyg.

Vad beaktas?

Efter att inspektören ätit på restaurangen fyller hen i en rapport. Fem punkter tas i beaktande:

• Kvaliteten på ingredienserna.
• Tillagandet och kombinationen av smaker.
• Kreativiteten.
• Värde för pengarna.
• Kvalitet över tid – den ska hållas jämn och inte variera.

Det handlar alltså bara om maten. Rykten har gått om att också inredningen och servisen bedöms, men det stämmer inte. Inspektörerna tittar också på det, och de syns i guiden med sked- och gaffelsymboler (man kan få en till fem korslagda bestick). Men de påverkar alltså inte beslutet att ge eller ta bort en stjärna. Hotell belönas på samma sätt och betygsätts med ett till fem torn.

Vad betyder stjärnorna?

• En stjärna innebär en väldigt bra restaurang i sin kategori.
• Två stjärnor innebär utomordentlig matlagning, värt en omväg.
• Tre stjärnor innebär en exceptionell kokkonst, värt en resa.

Restauranger med Michelinstjärnor är ofta dyra (men det är inget krav). Den som är sugen på riktigt bra mat till en billigare peng kan istället hålla koll på utmärkelsen Bib Gourmand, som delats ut sedan år 1995. Den står för vällagad mat till ett rimligt pris.

Resonaari är en musikskola där alla får lära sig spela i egen takt. Många elever har en funktionsnedsättning eller inlärningssvårigheter. Nu har skolan före detta elever anställda som musiker.

Det finns oaser här i världen, oaser av pur glädje. Jag har besökt en sådan plats och den finns i en källare i en vanlig tegelvilla i Helsingfors.

Det är prydligt, med nya gardiner och raka rader av maracas och andra rytminstrument på hyllplan längs med väggarna. Det luktar ovanligt fräscht här för att vara en träningslokal, lägger jag märke till.

- Vi vädrar ofta, skrattar Kaarlo Uusitalo, en av två verksamhetsledare för specialmusikskolan Resonaari.

Just nu vädras här inte, just nu tränar Resonaari Group inför en spelning som ska äga rum på Hotell Presidentti tillsammans med det kända partybandet Jean S. Trummisen Marlo Paumo räknar vant in låten och bandet kickar igång. Jaakko Lahtinen sitter bakom sitt röda keyboard. Hans själfulla röst ljuder genom hela huset.

Kaarlo Uusitalo räknar in låten åt Resonaari Group. Resonaari Group övar inför en spelning. Bild: Yle / Eero Poskela

Ingen trodde på musikskolan

Resonaari är en musikskola för elever med specialbehov: Många har olika typer av funktionsnedsättningar, andra har inlärningssvårigheter. Det finns också två seniorband, ett av dem består av damer som aldrig rört ett instrument innan pensionsåldern.

För drygt 20 år sedan hade inte särskilt många trott att det är värt att lägga ner resurser på musikundervisning för specialgrupper. Inte går det ju, så varför ens försöka, var den allmänna attityden. Men Kaarlo Uusitalo och Markku Kaikkonen, den andre verksamhetsledaren för Resonaari, har överbevisat alla tvivlare många gånger om under de två decennier som Resonaari varit verksamt.

Nu har musikskolan för elever med specialbehov över 260 elever i både individuell handledning och gruppundervisning. Musikskolan upprätthålls av Helsingforsmissionen som är en organisation som kämpar för de fattiga och utstötta i samhället.

- Vår filosofi går ut på att alla har rätt att lära sig spela musik, och att alla kan lära sig, säger Kaikkonen. För varje elev hittar vi det bästa sättet att lära sig. Alla spelar-filosofin ska uppfyllas hos varenda en av dem.

Markku Kaikkonen är verksamhetsledare för musikskolan Resonaari Bild: Yle / Eero Poskela

Musiken kan förändra livet

Musikundervisning för specialelever innebär jämlikhet och demokrati: alla har en chans att lära sig spela ett instrument, säger Markku Kaikkonen.

- Det är intressant att ponera vad det innebär för en människa att förvärva en ny kunskap, och vilka övriga effekter musiken har på livet. På ett personligt plan kan det innebära att kommunikationsförmågan övas upp och det blir lättare att fungera i grupp. För en del kan det i sin tur innebära att rollen i den egna familjen förändras.

Många barn med funktionsnedsättning kan ha en ganska marginaliserad roll i familjen, och plötsligt står hen där på scen med finska artister. Då förändras rollen i familjen och kanske i hela samfundet.

- Det blir spännande då elever i vår verksamhet förflyttas från marginalen mot centrum, som aktiva aktörer, i egenskap av musiker – i förlängningen speglas det på det övriga samhället, säger Kaikkonen.

Tre killar spelar gitarr Bild: Yle / Eero Poskela

Anställda musiker, en ny modell

Bandet tar en paus. Killarna travar ut genom dörren och upp för trappan. Marlo Paumo och Jaakko Lahtinen stannar kvar för en pratstund.

- Jag gillar att vara här. Det är avslappnad stämning, beskriver trummisen Paumo.

Bandet Paumo spelar trummor i heter Resonaari Group. Det består av den grupp elever som avancerat längst. De uppträder regelbundet. Tre av musikerna är anställda hos Resonaari.

Vi håller på att utveckla en helt ny profession. Vad är det att vara musiker då man har specialbehov?― Markku Kaikkonen, verksamhetsledare för Resonaari

- Vi håller på att utveckla en helt ny profession. Vad är det att vara musiker då man har specialbehov? Hur kan vi bäst ta vara på deras enskilda styrkor och specialkunskaper? Det blir otroligt intressant att se vad det innebär då en sådan här grupp börjar verka ute på kulturfältet, vad som helst kan hända! utbrister Markku Kaikkonen.

En viktig aspekt är att musikerna får en skälig, kollektivavtalsenlig lön för sitt arbete.

- Alla ska ju få lön för sitt jobb, och det finns mycket att göra för att personer med funktionsnedsättningar ska vara jämlika på den punkten, säger Kaikkonen.

Skivinspelning och arbetsresor

Marlo Paumo har arbetat som musiker för Resonaari i några år nu. Förutom att göra spelningar av olika slag har han och hans kolleger fått kompetens att undervisa i rytmik för nybörjare på musikskolan eller för seniorer på servicehem.

- Före jag började här sjöng jag karaoke varje helg, det var min grej. En vanlig musikskola hade nog inte varit något för mig. Där går undervisningen för snabbt, men här har jag fått gå framåt i egen takt, säger Marlo.

Jaakko Lahtinen till vänster, Marlo Paumo till höger. Jaakko till vänster spelar keyboards, Marlo till höger är trummis. Bild: Yle / Eero Poskela

- Den ska sedan säljas på bandets spelningar. Jag har valt med ABBA-låtar den här gången, säger Jaakko.

Marlo och Jaakko förbereder sig för sommarens arbetsresa. Resonaari Group ska åka på en internationell konferens i specialmusikpedagogik i Edinburgh i juli.

- I stället för semester, ha ha.

De är vana resenärer. Den längsta arbetsresan med Resonaari Group gick till Japan där de var för nåt år sen och visade upp verksamheten för lokala specialpedagoger. Samarbeten med finska artister på finska scener är bekant för dem.

- Jyväskylä, St. Michel, Nyslott, räknar de upp.

Det blir en positiv kulturrevolution som det lönar sig att vara med om!― Markku Kaikkonen, verksamhetsledare för Resonaari

En kulturrevolution i antågande?

Markku Kaikkonen har varit med om otaliga glädjens stunder i sin oas. Han verkar så lycklig. Jag undrar om det ännu finns något han drömmer om.

- För många kan det ta länge att lära sig, men att de gör det är så fantastiskt! Och det är svindlande att tänka sig vad som kommer att hända nu då lärandets demokrati och jämlikhet ökar i Finland och i övriga världen. Vad kommer inte att hända under de följande 20 åren? Fantastiska grejer! Det blir en positiv kulturrevolution som det lönar sig att vara med om, säger Markku Kaikkonen.

Jaakko har en tydlig dröm.

- Jag vill uppträda på kryssningsfartyg. Jag tar min keyboard och min mikrofon under armen och sätter mig där och spelar och sjunger, och så dansar folk. Det är framtiden!

Strömsbergs kvarn vid Borgå å är den nästäldsta kvarnen i Finland som fortfarande är i bruk. Landets äldsta ännu fungerande kvarn är klosterkvarnen i Nådendal.

Mjölnaren Matti Hannula har gett över mjölnaryrket åt sonen Jani men fortfarande har pappa kvarnen som sysselsättning under pensionärsdagarna.

Strömsbergs kvarn i Borgå säljer också trävaror Strömsbergs kvarn i Borgå Bild: Yle/Sune Bergström

Kvarnen säljer sina produkter i kvarnbutiken Strömsbergs kvarn i Borgå säljer egna produkter Bild: Yle/Sune Bergström

Det var efter biskopsgården som Strömsberg fick sitt namn Den gamla biskopsgården invid Strömsbergs kvarn Bild: Yle/Sune Bergström

År 1723 grundades Borgå stift och Strömsbergs gård blev biskopsgård fram till år 1923.

Strömsbergs kvarn omnämns första gången i skrifter år 1541. Möjligen har där funnits en kvarn redan på 1300-talet under kungsgårdens tid.

Mjölnare Matti Hannula vid Strömsbergs kvarns kvarnmaskiner tillverkade i Sverige. Mjölnare Matti Hannula vid Strömsbergs kvarns kvarnmaskiner tillverkade i Sverige Bild: Yle/Sune Bergström

Kvarnmaskineriet är tillverkat i Sverige Strömsbergs kvarnmaskiner är tillverkade i Sverige Bild: Yle/Sune Bergström

Den här maskinen sållar bort allt från småsten till järnspikar från säden som ska malas Mjölnare Matti Hannula vid Strömsbergs kvarns spannmålsrensningsmaskin Bild: Yle/Sune Bergström

Rökning och mjöldamm hör inte ihop - en gång brann halva kvarnen upp Rökning är förbjudet i Strömsbergs kvarn på grund av mjöldammet Bild: Yle/Sune Bergström

Mjölsiktningsmaskin till vänster och maskin för tillverkning av mannagryn till höger Strömsbergs kvarns mjölsiktmaskin till vänster och mannagrynsmaskin till höger Bild: Yle/Sune Bergström

Ett gammalt spannmålssikt hänger på väggen Gammalt sikt i Strömsbergs kvarn Bild: Yle/Sune Bergström

Ett gammalt brödtråg modell större Gammalt brödtråg i Strömsbergs kvarn Bild: Yle/Sune Bergström

Det färdiga mjölet hamnar i stora säckar Strömsbergs kvarn i Borgå säljer egna produkter Bild: Yle/Sune Bergström

Sedan vägs det upp i mindre påsar Strömsbergs kvarn i Borgå säljer egna produkter Bild: Yle/Sune Bergström

Kvarnens egen butik är öppen i februari måndagar till torsdagar kl. 8-16, däremellan enligt överenskommelse Strömsbergs kvarn i Borgå säljer egna produkter Bild: Yle/Sune Bergström

Upp och ner är slutresultatet när golvlampan får en ny skärm och skruvas upp i taket.

Det går egentligen att använda vilken golvlampa som helst och riktigt roligt blir det om man skruvar upp flera olika modeller av golvlampor i en grupp i taket. Rumshöjden spelar en viss roll, skall lampan hänga över ett bord så fungerar den bra som sådan men om man vill ha den mitt i taket kan en bordslampa passa bättre.

El-delen får man lov att jobba lite med. En bordslampa med avbrytaren på foten blir omöjlig att tända utan stege och där går väl gränsen för bekvämlighet. En elektriker kan dra om el-delen så att lampan fungerar med strömbrytaren på väggen.

Tyget på lampskärmen är lätt att byta. Sprätta bort det gamla tyget om det är ofräscht och sy en tub av nytt tyg. Gör kanaler i båda ändarna av tygtuben. Sätt in ett snöre och trä på tunneln på skärmen och vips! har lampan en ny skärm.

Det svåraste momentet i den här förvandlingen är att få skärmen på golvlampan vänd så att den på något sätt ser rättvänd ut i taket trots att den är felvänd :)

Golvlampa i taket

Producentpriserna på mjölk och kött sjönk år 2015 jämfört med året innan. Spannmålspriset hölls oförändrat medan producenterna fick mer betalt för ägg och potatis.

Det visar statistik från Naturresursinstitutet Luke.

I fjol betalade mejerierna i genomsnitt 38 cent per liter till mjölkproducenterna.

Bild: YLE / Hanna Othman

Producentpriserna på kött har sjunkit för andra året i rad. Svinköttspriset sjönk mest, med åtta procent. Också det genomsnittliga producentpriset på fårkött började sjunka.

Producentpriset på matpotatis steg varje månad under hela 2015 och utgjorde 22 euro per hundra kilo i december 2015. På årsnivå var det genomsnittliga producentpriset på matpotatis 21 procent högre än året innan.

Producentpriset är det pris som jordbrukaren får för sina lantbruksprodukter exklusive moms.