På fredag 31.7.2015 är det Finlandspremiär för filmen ”She´s funny that way”, regisserad av Peter Bogdanovich. Filmen klassas som en komedi, och jag skulle inte påstå att den inte är det, men hysteriskt rolig är den i alla fall inte.
Jag kan erkänna att jag smålog på vissa ställen, men jag skrattade aldrig högt. Det var liksom lite för mycket tarvliga (och förutsägbara) missförstånd för att det skulle nå upp till verkligt underhållande höjder. Men försökte, det måste jag i alla fall medge att filmen gjorde.
Kalkylerande rådjursögon
Filmens huvudperson är en ung kvinna som jobbar som eskortflicka (”call-girl”), men här är det definitivt fråga om intimare umgänge än bara middagar och hålla-handen. Huvudpersonen heter Isabella ”Izzy” Patterson och spelas av Imogen Poots.
Izzy känns ganska vild och egensinnig, naiv men ändå med skinn på näsan, och man får en känsla av att inte riktigt veta var man har henne. Ifall hon bara driver med en eller menar allvar. Hur smart är hon egentligen under den ganska lättsamma fasaden och de stora oskyldiga ögonen? Hon väcker mitt intresse med sin rättframhet och barnslighet, sitt pillemariska leende och känslan av att hon lever rätt mycket i sin egen lilla värld, dit jag egentligen inte äger tillträde.
Så är det hela filmen igenom faktiskt. Ena sekunden tror man att man läser alla karaktärer som en öppen bok, och nästa sekund vet man inte vad man ska tro.
”Squirrels to the nuts”
Men till handlingen då. Den rike och berömde regissören Arnold Albertson (Owen Wilson) är notoriskt otrogen mot sin fru Delta (Kathryn Hahn) med olika eskortflickor. Till saken hör dock att han inte bara avnjuter deras sällskap utan också har för vana att få dem att tycka om honom, och sedan erbjuder han dem plötsligt 30 000 dollar ”för att starta ett nytt liv”. Han lägger ut texten om att han inte vill att de ska behöva jobba som eskortflickor längre, och så drar han en gullig liten filosofisk anekdot om ekorrar och nötter i Central Park.
Flickorna faller pladask varje gång, och en av dessa flickor råkar vara Izzy (Poots). Nåja, det tar inte länge innan regissörens förflutna börjar komma ikapp honom och den ena sanningen (eskortflickan) efter den andra kommer fram i ljuset och råddar till allt för huvudkaraktärerna.
Bakom kulisserna
Handlingen utspelar sig lite som ”teater i teatern” (eller i det här fallet ”teater i filmen”) där Arnold ska regissera en pjäs med Izzy och frun Delta i huvudrollerna. I kalaset ingår också den brittiska skådespelaren Seth Gilbert (Rhys Ifans) som är förälskad i Delta, och manusförfattaren Joshua Fleet (Will Forte) som är förtjust i Izzy.
Dessutom är orsaken till att Izzy är med i pjäsen det faktum att regissören Arnold gett henne 30 000 dollar när de möttes tidigare via eskorttjänsten, och pengarna har hon nu alltså använt för att satsa på sin skådespelarkarriär… Så ni förstår att luften dallrar av intriger som bara väntar på att avslöjas.
Underlig accent och prostitution
Två saker störde mig dock med filmen. Den ena var Izzys accent. Alltså inte att hon hade en accent, utan att jag inte fattade varför hon hade det. Ingen annan pratade så och det etableras att hon är från New York, och hennes föräldrar hade heller ingen accent, så det gjorde mig lite konfys.
Det andra är att jag är trött på hur prostitution behandlas i vissa filmer. Det framkommer att den eller den karaktären jobbar som eskortflicka/prostituerad utan att man problematiserar det överhuvudtaget. Det framstår nästan som något glamouröst, som ett vettigt alternativ, och inte som den våldsamma och förnedrande verklighet som det faktiskt oftast är. Tyvärr också ofta med människohandel i bakgrunden.
I filmen kallar sig Izzy för en ”musa” (definition: ”gudinna som inspirerar konstnär”), men hon har alltså sexuellt umgänge med männen hon träffar.
Otrogna mansgrisar och hysteriska kvinnor
Det finns en sak med filmen som jag hade svårt att få grepp om känslomässigt, och det är mansgrisöverflödet. Filmen försöker göra det till något roligt, men det funkar inte riktigt. I något skede så öppnas denna aspekt upp lite mera och det framkommer vissa avsikter som kanske gör bilden av mansgrisen lite mera nyanserad. Nästan berättigad, men ändå inte.
Jag har svårt att bestämma mig för vad jag ska tycka om vissa (manliga) karaktärer, men ur en filmisk synvinkel är det väl ett ganska smart drag. Fast att vara en notoriskt otrogen sexköpare kommer aldrig att vara okej, oberoende av ur vilken synvinkel man ser på saken.
Det känns lite ensidigt att männen porträtteras antingen som mansgrisar eller som lågstatus-good-guys, och att majoriteten av kvinnorna antingen är hysteriska eller bedårande/supersnygga. Snark liksom.
Knäpp psykolog och Tarantino
Till historien hör också psykologen Jane Claremont (Jennifer Aniston) som mest verkar vara i behov av terapi själv. Psykologkaraktären är för mig den underligaste, och minst trovärdiga i filmen, men efter hand framkommer det att vissa saker kanske inte riktigt är som de verkar vid första anblicken.
Faktum är nämligen att allt egentligen utgår från en intervju som Izzy ger en journalist (Illeana Doulas) i en New York-bar, där hon återger historien som utgör filmens handling. Izzy har också en benägenhet att krydda de flesta av sina uttalanden med citat av kända skådespelare ur forna filmklassiker, så som Marilyn Monroe, Audrey Hepburn, James Dean osv., vilket på sitt sätt krånglar till trovärdighetsaspekten ytterligare.
Vad är egentligen sant och vad är endast en fiktiv historia skapad i Izzys huvud? Det ger filmen aldrig riktigt något svar på, men det är egentligen också filmens största behållning.
När sedan självaste Quentin Tarantino dyker upp och skruvar handlingen ännu ett varv så klistrar åtminstone jag in en extra stjärna i kanten (och det är den här filmen i behov av).
There´s no business like showbusiness
Vad som egentligen är sant och vad som bara är påhitt i en bransch där vad som helst kan hända är kanske en fråga som vi aldrig kommer att få svar på. För inte ens dom som lever i den världen, där Broadway och Hollywood är vardagsmat, verkar ha svar på det.
Jag upplevde det lite som att den här filmen kastar tittaren både in och ut ur kulisserna, och dessutom verkar njuta av det.
En tanke höll sig ihärdigt fast i mitt huvud då jag promenerade hem från biografen: ”There´s no business like showbusiness”. För det enda som är säkert i showbusiness är att ingenting är säkert.
She´s funny that way har biopremiär i Finland i morgon fredag 31.7.2015.
