En av USA:s första kvinnliga superstjärnor. En kavat tjej med osedvanlig träffsäkerhet. Bruden med bössan som vinner både mannens hjärta och beundran. Och sommarteater som vinner över århundradets ösregn.

Lurens sommarteater ger i år musikalen Annie Mästerskytten som handlar om prickskyttarna Annie Oakley och Frank Butler, som både tävlar mot varandra, jobbar med varandra, och faller för varandra. För här brottas både kärleken och stoltheten i två unga människors hjärtan.

Vi bänkar oss förväntansfullt på vridscenen i Kuggom, Lovisa, men cirkusmanagern (Robin Sundberg) hinner bara säga pjäsens första repliker och så öppnar himlen sig.

Regnet formligen vräker ner, det är nästan så det är komiskt, men ensemblen håller tappert humöret uppe och spelar på som om det inte fanns något monsunregn alls att tala om. Och även om det är jobbigt att bli sådär dyblöt de första fem minuterna, och första akten kanske hade kunnat ha ett lite högre tempo, så lyfter pjäsen efter hand och i andra akten har man redan glömt vädret.

Broadwaysuccé

Annie Mästerskytten baserar sig på Broadwaysuccén ”Annie get your gun”, som hade urpremiär i New York år 1946, med musik av Irving Berlin. På Lurens är det Markus Fagerudd som står för den musikaliska ledningen.

Historien baserar sig löst på Annie Oakleys (1860–1926) spektakulära liv, och hennes talang som prickskytt, vilket gjorde henne till en av de första kvinnliga superstjärnorna i USA.

För regin står Oscar Silén, och i huvudrollerna ser vi Emma-Sara Raunio som Annie, och Johan Aspelin som Frank Butler. Resten av ensemblen, som består av både vuxna och några barn, spelar både assistenter, cowgirls, indianer, dansare, societetsdamer, ryssar och allt möjligt annat – och skapar tillsammans en fin helhetsbild och stämning i varje scen.

Musikal med stark kvinna i spetsen

Pjäsens stora behållning ligger i sångnumren, där Emma-Sara Raunio och Johan Aspelin, bland andra, gör både högklassiga solonummer och duetter. Vi får också njuta av flera så kallade evergreens (alltså låtar som blivit kända hits under åren), så som “You can´t get a man with a gun”, There´s no business like show business” och ”Anything you can do”.

Att Annie Mästerskytten har en stark kvinnlig karaktär som huvudroll är också ett stort plus i kanten. Annie är en mångfacetterad och kavat kvinna som sticker ut hakan och tar plats, vilket verkligen inte alltid är självklart när det kommer till kvinnokaraktärer inom teater.

Annie Mästerskytten på Lurens sommarteater, Emma-Sara Raunio som Annie Bild: Mats Tuominen

Applåder åt alla

På slutet applåderade både publiken åt ensemblen och ensemblen åt publiken, för att vi alla överlevt vädret och tillsammans fått en lyckad sommarteaterkväll.

Annie Mästerskytten spelas på Lurens sommarteater i Lovisa (Kuggom) till och med lördag 1.8.2015.
Biljetter samt mera info finns på teaterns hemsida www.lurens.fi

Sommaren är den vanligaste tidpunkten för folk att tappa bort sig. Röda Korset ger dig tips hur vi ska hålla huvudet kallt, bokstavligen, ifall det händer dig.

Röda Korsets frivilliga räddningstjänst deltar ofta i sökandet av personer som är borttappade. Det är polisen som ansvarar för efterspaningarna av försvunna personer och de tar sedan hjälp av frivilliga.

I juli förra året var frivilliga räddningstjänsten (på finska Vapaaehtoinen pelastuspalvelu, även kallad Vapepa) med och letade vid 28 personers försvinnande. Det här är tio fler än genomsnittet per månad sett till hela året.

Drabbar gamla och barn

Rolf Sund är beredskapschef på Röda Korset i Österbottens svenska distrikt och menar att typexemplet på vem som oftast anmäls försvunnen har förändrats.

- Nuförtiden är det tyvärr mest äldre personer, ofta dementa, som tappar bort sig. Även barn försvinner ofta då familjer rör sig på nya platser under sommaren. Visst kan bär- och svampplockare också komma bort, men nuförtiden har de flesta av dem telefoner på sig, dessutom med gps-sändare.

Ny metod

Förutom skallgångskedjor, som innebär att man i led av människor söker igenom ett område, har man nu tagit i bruk en ny metod för att hitta försvunna personer. Den nya metoden innebär patrullsökning där patruller på tre personer söker igenom områden som tilldelas dem. Varje gång tre frivilliga finns samlade kan man därmed skicka ut en ny patrull.

- Vi kommer använda metoden då vi har bråttom. Man kan snabbare söka igenom ett område med färre personer. Metoden kommer framför allt användas i bebyggda områden eftersom skallgång fortfarande är det effektivaste verktyget i skogsterräng, säger Rolf.

Vatten viktigast

Ska man ut i okända marker och inte vill ha med sig sin telefon kan det vara bra att meddela någon om i vilket område man tänker röra sig. Det kan också vara bra att ha med sig karta och kompass, något att skydda huvudet med om det är soligt och något att dricka.

- Tar man bara med sig en sak så ska det vara vatten. Det förhindrar både värmeslag och uttorkning.

Har man ändå tappat bort sig så gäller det att inte få panik.

- Om man är helt vilse så är det bra att sätta sig ner och vänta på att någon hittar en. Om man väljer att fortsätta gå så ska man tänka på var man har solen i förhållande till vilken riktning man går i för att därmed kunna hålla samma riktning.

Utesimskolorna i Östnyland har haft väldigt få deltagare hittills i sommar. Temperaturen, den hektiska livsstilen och den nya arrangören kan vara orsaken.

I Lovisa har intresset varit svagt för simskolorna i sommar. Tidigare år då utesimskolor ordnats vid Plagen har upp till 40 barn deltagit. Då simskolan började på måndag deltog bara ett barn i den finska gruppen och sju barn i den svenska. Några fler dök upp på tisdagsmorgonen.

Föräldrar och morföräldrar följer med simskolan i Kokon. Simskola i Kokon. Bild: Yle / Hanna Othman

– Det är en jätteskillnad, säger Lovisa stads idrottsinstruktör Karolina Hovi. Ifjol var det också kallt och då var det också ganska få deltagare, men åren innan det hade vi 40 elever.

Flera orsaker

– Det kalla vädret inverkar, men dagens hektiska liv gör att då folk har semester så vill de inte binda sig vid fasta tider, tror Hovi.

Simskolorna vintertid inne i simhall har ändå haft många deltagare. Utesimskolor lär ändå barnen att simma också i grumligare,kallare vatten som rör på sig mera.

Vattentemperaturen. Temperaturen är låg i Kokongropen. Bild: Yle / Hanna Othman

Också i Borgå har aningen färre deltagare sökt sig till simskolan vid Kokon siminrättning. Simlärarna har endast fjorton barn att hålla ögonen på, nästa grupp som börjar på måndag har redan dubbelt fler anmälda.

Endast 16 grader i vattnet

Under första veckan av simskola visade termometern i Kokongropen bara 16 grader, nu har graderna stigit till 19. Några föräldrar har köpt våtdräkter till sina barn för att de inte ska frysa för mycket.

Kokon siminrättning i Borgå. Simskola i Kokon. Bild: Yle / Hanna Othman

Det är i år första gången som Folkhälsans lokalavdelning i Borgå arrangerar utesimskolorna i Borgå. Simombudet Cecilia Björkskog bekräftar att vädret påverkar anmälningarna till simskolan.

– Genast då solen skiner ploppar det upp flera anmälningar till kurserna. Antalet simelever är lite färre än tidigare år men det kan också ha att göra med att det är första gången Folkhälsan arrangerar kurserna.

Simskola i Kokon. Bild: Yle / Hanna Othman

Trots att kurserna hålls på helt samma sätt som tidigare och år och delvis med samma lärare så har det för somliga varit oklart att också finsktalande deltagare är välkomna.

Sibbo kommun uppmanar bärplockare att undvika området kring Svärdfelts gamla skjutbana. Orsaken är att jordmånen där är förorenad.

Kommunen har nu låtit sätta upp varningsskyltar kring skjutbanan. Området ligger norr om Nickby.

Jordmånen är förorenad av den skjutbaneverksamhet som pågick i flera decennier fram till 1980-talet.

Området är i behov av sanering och en saneringsplan har redan gjorts upp.

Man kan i alla fall riskfritt röra sig i området och använda det till andra former av rekreation.

Självhushållning - den nya livsstilstrenden enligt experterna. I takt med att vi lämnar landet för staden så breder också lantligheten ut sig. Urbana odlare och koloniträdgårdsodlare tar sin plats i staden.

- Det handlar om att överleva. Vi måste återerövra kunskapen om odling för att överleva. Vi håller på att glömma hur man bär sig åt, säger självhushållningsförespråkaren och journalisten Bella Linde.

För att mata alla hungriga munnar har man de senaste decennierna behövt effektivisera matproduktionen. Tyvärr har den här effektiviseringen många negativa effekter på både
natur och miljö. Och inte minst på den mat vi äter. En grönsak som fraktas hit från andra sidan världen tär inte bara på naturen utan också på kvaliteten.

- Det finns tre skäl till att vi ska odla våra egna grönsaker. Det första är att vi inte kan bete oss som vi gör med jorden. Odling med konstgödsel, bekämpningsmedel, och
långa transporter påverkar klimatet negativt. Det andra är att grönsaker som odlas nära och utan besprutning av bekämpningsmedel är nyttigare och näringsrikare. Och sist att återknyta kontakten till jorden, berättar Bella Linde.

Bella Linde, författare till boken Rätt ur jorden - en handbok i självhushållning, och Lilla grönsakslandet Bella Linde - Rätt ur jorden

- Människan mår bra av trädgårdsarbete. Och oavsett om du skaffar dig en stor eller liten odling så är det en angenäm känsla att ta makten över sin mat och att få i sig näring sprungen ur den egna jorden, säger Bella Linde.

FRÅN BALKONG TILL KOLONITRÄDGÅRD

Helsingforsbon Charlotte Lindroos började odla på sin balkong hemma i lägenheten. Efter ett par år växte sig passionen större och hon ansökte om att få hyra en kolonilott från Helsingforsstad.

Charlotte Lindroos med döttrarna Elina och Siri odlar nya morötter. Försommarens kyla förstörde den första odlingen. Skam den som ger sig! mamma med döttrar odlar i stan

- Man kan ju börja i liten skala på balkongen och titta vad som växer där, säger Charlotte Lindroos.

Jag får lugn i själen av att komma hit. Det är nog det bästa.

FOKUS PÅ NÅGRA ARTER I TAGET

Själv odlade Charlotte både potatis, tomat, bönor, örter och blommor på balkongen men till slut tog krukorna över och när familjen inte längre själva fick plats så fick det bli ett trädgårdsland i koloniträdgården i utkanten av bostadsområdet.
Charlottes kolonilott är en prunkande oas med potatis, morötter, gräslök, bärbuskar, blommor, sallad, gurka, lök, kål. Ja, listan är lång! Men vad ska man akta sig för som nybörjare?

- Kanske att ha en jättemassa olika sorter. Fokusera mera på några huvudsorter. Rovor och rötter är ganska lätta och tacksamma. Det som är säkert är lök och potatis, rädisa och rödbetan.

Det bästa med att odla i egen kolonilott tycker Charlotte Lindroos är att man får lugn och ro.

- Jag får lugn i själen av att komma hit. Det är nog det bästa. Det är ganska viktigt och det är bra för min mentala hälsa. När jag gör annat arbete som är mera hjärnarbete och känsloarbete så är det bra att komma hit och få fingrarna i jorden.

Det sämsta är förstås ogräset! Finns det några tips på att hålla ogräset borta?

- Det skulle vara att täcka det. Täcka alla gångar med något men jag har så stort här så jag skulle behöva massor för att täcka. Sand till exempel men det har jag ännu inte fått till.

Döttrarna Siri och Elina är ofta med ner till kolonilotten. De har ett eget trädgårdsland med morötter och potatis. Just den här sommaren har morötterna inte klarat sig så idag odlar Siri och Elina nya.

- Jag tycker det bästa är att man planterar på våren, sen hösten när man får smaka på sina växter och örter och allt möjligt som man har planterat. Och man kan också göra rabarbersaft och rabarberpaj och allt möjligt. Elina nickar instämmande.

Charlotte själv tycker det är viktigt att döttrarna får se var maten kommer ifrån och att det är jobb bakom det.

Även Bella Linde, som också har skrivit en bok som riktar sig till barn, Lilla Grönsakslandet, förespråkar att barnen måste få med sig den här kunskapen till framtiden.
- Det är livsviktigt! Vi måste förvalta den här kunskapen åt framtida generationer. Därför har jag skrivit mina böcker om självhushållning.

Den inhemska jordgubbsskörden har blivit mogen senare i år på grund av den kalla våren. Mängdmässigt ser den ändå ut att bli normal i Östnyland.

I Illby i Borgå odlar Peter Boije jordgubbar av Bounty-sorten, en art som vanligtvis blir färdig lite senare under sommaren. Tack vare de senaste dagarnas varma och soliga väder så ser hans skörd ut att bli endast några dagar senare mogen än ifjol.

I jordgubbslandet intill Postbacken lyser röda bär redan på många ställen. De är ändå aningen förrädiska, många av bären är fortfarande vita på andra sidan. Många små och vita bär skymtar mellan bladen och skvallrar om att det inom någon vecka kommer att finnas mycket att plocka – om vädret fortsätter varmt.

Det kan bli många god jordgubbar av de här karterna om vädret hålls gynsamt. Omogna jordgubbar. Bild: Yle / Hanna Othman

– Det får gärna vara soligt och varmt på dagarna men inte för hett. Också lite regn är välkommet eftersom plantorna dricker mycket, men det får inte heller bli för vått.

Peter Boije räknar med att öppna portarna för självplockare på torsdagen. Räcker bären till för alla?

– Vi har haft en ganska riklig blomning så jag skulle säga att det blir ett okej år.

Otåliga bärplockare

Telefonen har gått het hos Peter Boije då folk frågat om man redan får komma och plocka. Han har fått svara att det inte är någon vits med att plocka omogna bär.

Intresset för självplock av jordgubbar håller i sig, det har till och med ökat enligt Boije.

Peter Boije har redan i flera år odlat jordgubbar. Jordgubbsodlare Peter Boije. Bild: Yle / Hanna Othman

– Det blir allt vanligare att folk kommer ut och plockar. Man tar barnen med sig och visar dem hur jordgubben växer. Och man får ju äta samtidigt. Hittills har vi inte installerat en personvåg, säger Boije med en glimt i ögat.

Priset på jordgubbarna kommer att vara lite högre till en början, men Boije säger att det kommer att sjunka igen mot slutet av säsongen.

På konstmuseet Ateneum öppnar sig i sommar en mystisk värld fylld av skogsväsen, folksägner, mytologiska berättelser och trolldom. Utställningen den magiska norden tar besökaren på en vandring genom både skrämmande och fascinerande berättelser från förr.

En person som alltid varit fascinerad av mytologi och naturens alla väsen, är konstnär Jan Jämsen. Ända sedan barnsben trivdes han bäst ute i skogen, och också som vuxen finns fantasin och hängivenheten för det mytologiska kvar.

Jämsen är också grundare och numera låtskrivare till det finländska folkmetalbandet Finntroll, vars musik på många sätt är inspirerad av mytologi och naturkrafter.

I symbios med naturen

Ateneum har lyckats skapa en magisk oas mitt i stadens myller, men samtidigt så påminner kontrasten oss om att allt har sina sidor.

För fastän man kan låta sig förtrollas av gamla sagor och myter så var allt inte bara bättre förr. Det fanns mycket sjukdom och elände, som vi idag med hjälp av vetenskapen kommit ifrån.

Men samtidigt så exploaterar vi också vår natur som aldrig förr, och där har vi verkligen ett och annat att lära oss av våra förfäders traditioner och sätt att leva i symbios med naturen och skogen.

Sagorum

Den magiska norden erbjuder också de allra yngsta besökarna en möjlighet till lek och fantasi i utställningens sagorum, där barnen (och varför inte de vuxna också) får leka fritt.

I rummet finns både böcker, leksaker, rekvisita och kostymer för barnen att utforska. För när det kommer till sagornas värld, så är det ju oftast barnen som är experterna.

Men värt att minnas är talesättet: ”Man slutar inte leka för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar leka.”

Theodor Kittelsen: Näcken, illustration till Troldskab (1887) Bild: Nasjonalmuseet / Jacques Lathio

Turistmagnet

Utställningen Den Magiska Norden pågår fram till den 27.9.2015 och innehåller verk av både norska och finländska konstnärer, så som Akseli Gallen-Kallela, Gerhard Munthe, Theodor Kittelsen och Hugo Simberg, och samtliga verk är från sekelskiftet 1900.

Bland verken hittas också flera målningar från vårt nationalepos Kalevala, samt från de norska vikingaberättelserna.

Jan Jämsen ser utställningen som både traditionell och samtidigt modern, i varje fall mystisk och spännande, och säger att den är ett utmärkt skyltfönster för turister som vill veta mera om våra nordiska mytologier och historier.

Fiskarsin Juustola har börjat producera ost i Fiskars bruk i Raseborg. Första leveransen landar troligen i butikshyllan i nästa vecka.

Det handlar om ett litet artesanysteri som till börja med tillverkar två sorts bondostar. Den ena osten är en traditionell finsk bondost. Receptet har ysteriet fått ta över efter Veikkolan Perinnejuusto i Lojo som efter 20 år i branschen nu lägger ner.

Hannu Nikander från Veikkolan Perinnejuusto och Thierry Jung skär upp ostarna. Thierry Jung och Hannu Nikander skär upp ost. Bild: Yle/Malin Valtonen

Kända företagare står bakom idén

Bakom företaget Fiskarsin Juustola Oy står fem delägare varav två är verksamma i Pojo. Det är West Charks Jan Westman och Jari Leinonen från Rekolan Panimo som samarbetar med Tuomo Holm och Pauli Sarelius från bryggeriet i Mathildedal samt Elina Rantamäki från bageriet i Mathildedal i Salo.

Westmans butik Delitukku i Pojo har sålt osten Veikkolan Perinnejuusto. När Westman hörde att osttillverkningen skulle upphörade pratade han med Jari Leinonen om möjligheten att ta över verksamheten. Jari Leinonen blev eld och lågor och på den vägen är det.

Från vänster Jan Westman, Pauli Sarelius, Hannu Nikander, Thierry Jung, Jari Leinonen och Tuomo Holm. Från vänster Jan Westman, Pauli Sarelius, Hannu Nikander, Thierry Jung, Jari Leionen och Tuomo Holm. Bild: Yle/Malin Valtonen

- Av allt som finns här, från korv till öl, så är det ost som vi har saknat till picknickkorgen.

Småskalig start

Ysteriet finns vägg i vägg med ölbryggeriet Rekolan Panimo. I lokalen har Petris Chocolate Room tidigare verkat.

Ostförsäljningen kommer till en början vara ganska småskalig. Meningen är att företaget ska leverera ost till helgerna.

- Det viktigaste är att vi håller en jämn kvalité, säger Westman.

Såhär ser den traditionella finska bondosten ut. Ost tillsammans med en informationsskylt. Bild: Yle/Malin Valtonen

20 000 kilogram ost om året

Veikkolan Perinnejuusto har tidigare producerat 10 000 kilogram ost om året. Visionen är det dubbla i Fiskars.

- Vi har räknat med att vi kommer bra igång så kan vi fördubbla produktionen i den här lokalen, säger Jan Westman.

Tanken är att osten i något skede ska bli ekologisk.

Mjölkens kvalité viktig

Ysteriets ostmästare Thierry Jung är hemma från franska Alperna. Han har tillverkat ost i femton år i sitt eget ysteri. Han är van att göra ost av getmjölk men det är det svårt att få tag på i Finland. Därför görs ostarna i Fiskars på komjölk.

- Det är samma process men smakerna är annorlunda, säger Jung.

Fransmannen Thierry Jung har flyttat till Fiskars för att göra ost. Ostmästare Thierry Jung. Bild: Yle/Malin Valtonen

- Det viktigaste när man gör ost är mjölken.

Ät osten med vin och bröd

Han rekommenderar att man äter Fiskarsostarna med bröd och vin eller öl.

- Man äter inte ost med smör och sylt där jag kommer ifrån, berättar Jung och tillägger att alla får äta ostarna som de själva vill.

På campingplatsen Ekudden i Lovisa kan man njuta av den romantiska stämningen i herrgårdsmiljö. Den fridfulla omgivningen och de kulturhistoriska byggnaderna lockar turister år efter år.

Gräsmattan är våt av regnet, vatten droppar ner från träden och det doftar sommar. Ett ljusblått hus med en enorm glasveranda möter mig och jag har svårt att tro att jag är på en campingplats.

Ungefär tio husvagnar står parkerade på gräsmattan som sträcker sig långt ut till stranden. Eftersom det just har slutat att regna är inte många av husvagnarnas invånare synliga. Den första människan jag stöter på är Leila Koivikko som är på väg för att hämta sin tidning.

Koivikko och hennes man har tillbringat sina somrar på campingplatsen sedan år 1997. I år anlände paret den 11 juni, och de kommer antagligen att stanna ända till den sista augusti. Koivikko är själv hemma från Lovisa, och tycker därför om att vistas i staden under somrarna.

– Jag har många släktingar och bekanta som bor här i området.

Fridfullt och vackert

Paret Koivikko är stationerade i Lahtis under resten av året, och åker hem till sin villa ungefär en gång i veckan för att sköta om hemmet och blommorna. Nu har paret en husvagn med ett tillhörande tält som de tillbringar sommaren i. Koivikko tycker om blommor och har försett också husvagnen och tältet med prunkande blommor.

Leila Koivikko och familjens husvagn. Leila Koivikko. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Leila Koivikko berättar att bilen och husvagnen fört dem runt hela Finland. Paret har sett många finska sommarstäder och har också besökt Norge med sin husvagn. Men under de senaste åren har de stationerat sig i Lovisa. Men varför är då campingplatsen här så lockande? undrar reportern.

– Titta omkring dig, säger Koivikko och pekar mot den grönskande parken som närmast får en att tänka på en gammal herrgård.

Det är lugnt, fridfullt och vackert. Parken med sina grusgångar och alléer skapar en romantisk stämning tillsammans med de gammaldags trähusen som majestätiskt blickar ut över den stora gräsmattan.

– Stranden är nära och tidigare hade vi ett svanpar här. Storkar har vi också sett.

Camping är också dyrt

Om man som paret Koivikko brukar tillbringa sommaren på Ekudden, får man snabbt bekanta. Campinggästerna brukar ibland umgås tillsammans och till exempel spela bordsspel om vädret är dåligt.

Paret Koivikko brukar ofta promenera in till stan eller åka iväg på någon annan utfärd. Kotka, Borgå, Pernå och Langinkoski förtjänar ett besök på sommaren.

Parken är stor och vacker. Lovisa camping. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Många tror kanske att camping är ett billigare alternativ än en sommarstuga.

– Alla tror att det är hemskt billigt, men så är det inte. Bensinen är ganska dyr nuförtiden.

Förutom bensinkostnaderna kostar det en hel del att bo på ett campingområde. Vanligtvis brukar det kosta mellan 30 och 35 euro per dygn plus elkostnader, säger Koivikko.

Hon tycker att husvagn är bättre än en husbil, och tältet i anslutning till vagnen ger mycket extra rum.

Vädret påverkar

Lovisa stad äger fastigheterna och tomten vid Ekudden och ansvarar också för att husen hålls i gott skick. Själva campingplatsen drivs av Jouni Vesanen.

Början av sommaren har inte varit någonting att hurra för.

– Vädret påverkar hur många kunder vi har här. I april och juni har det varit lugnt.

När vädret är dåligt brukar de flesta finländska camparna stanna bara en natt för att sedan åka vidare i hopp om sol och värme. De utländska turisterna stannar i regel längre eftersom de oftast planerat sin rutt på förhand.

– Ungefär trettio procent av våra kunder är utländska. Vi har en hel del stamkunder som kommer till Finland från Europa varje sommar.

Turisterna kommer från många olika länder, bland andra Tyskland, Holland, Storbritannien, Frankrike och de andra nordiska länderna. Turisterna är mest intresserade av kultur och historia, de gamla trähusen och fästningarna. Många vill höra mer om Ekudden historia, berättar Vesanen.

Långa anor

I början av 1800-talet fanns en brädgård, en tegelfabrik och andra små industrier i det närliggande området.

Personen bakom den vackra parken och empirehusen är konsuln och Lovisabon Alfred Björkstén (1829-1896). Björkstén lät bygga en villa vid namn Brädgården för att komma bort från staden och ut i den friska naturen.

Just nu inrymmer Villa Brädgården campingens reception. Det finns också ett hotell i den andra empirebyggnaden som heter Villa Björkstén. Det huset namngavs av Walter Björkstén 1917, efter att han köpt stället.

Just nu är hotellverksamheten den viktigaste inkomstkällan. Både finländska och utländska turister brukar övernatta ett par dagar i den gula villan med utsikt över parken.

Villa Björkstén. Campingen i Lovisa. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Jouni Vesanen berättar att en äldre fransk herre en gång övernattade på hotellet. Mannen var en stor beundrare av kompositören Sibelius, och planerade att besöka alla viktiga ställen i Finland där Sibelius vistats.

– Efteråt fick jag veta att han var en världsberömd kapellmästare som dirigerade Sibelius.

Men det är inte alla som förstår att uppskatta de gamla empirehusen och den engelska parken. En del finländska turister tycker att man kunde riva ner de gamla husen och bygga nytt, och asfaltera gräsmattan.

– De utländska turisterna brukar stanna vid grinden. De förstår inte att man kan campa på ett kulturhistoriskt ställe.

Lovisa camping. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Många evenemang i Lovisa

Ritva Hämäläinen och hennes man har precis anlänt till campingplatsen på fredagseftermiddagen då reportern stöter på dem. De är från Borgå och brukar tillbringa varje sommar här.

– Förra sommaren var vi här i en månad. Här är så lugnt och vackert.

Paret brukar röra sig i olika städer med sin husvagn, men deras hemplats under sommaren är Ekudden.

– Vi åker till städer där det ordnas olika evenemang. I Lovisa händer det ganska mycket under sommaren. I Borgå ordnas det däremot ganska få evenemang, det förstår jag inte.

Turister är bra för ekonomin

Nöjda kunder är det bästa sättet att marknadsföra sig, berättar Jouni Vesanen.

– Vi hade en grupp holländska bloggare här för en tid sen, och efter det så dök en massa holländare upp här.

Med tanke på regionens ekonomi skulle det löna sig att satsa på att få turisterna att stanna längre i Lovisa. Det tillför mest pengar till stadens företagare, säger Vesanen.

– De som stannar en natt och fortsätter efter det lämnar inte mycket pengar kvar här.

En tour genom Svenskfinland. Från Kotka till Kokkola. På sommaren. Det har jag alltid drömt om.

På min Vespa. Med lätt packning. Oplanerad. Spontan.

Att möta finlandssvenskarna på sina stugor. Sina smultronställen. Att dokumentera finlandssvenskarnas semestervardagar. Det ospektakulära. Lunken.

Är finlandssvenskarna gästfria?

Jag vill samtidigt testa finlandssvenskarnas gästfrihet. Går det att fixa övernattningar i svenskbygderna? Så där bara? Via ett upprop i radion och på webben?

Finlandssvenskarna säger ofta att de är mera utåtriktade än finnarna. Mera vänliga mot främlingar. Mera liberala. Mera spontana. Upp till bevis!

Så här ser vi ut. Hela ekipaget. Min Vespa PX 200 och jag. Peter Lüttge Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

Vad behöver jag?

Mina behov är enkla: en bastu och en sängplats. Eller ett ställe att sova på. Jag har ett liggunderlag och en sovsäck med mig. Bastu och sängplats kan vara på samma ställe. Men det är inget måste. Vid behov badar jag också bastu flera gånger om dagen.

Detta är min plan A. Min plan B är att våldgästa mina vänner som bor längs med vägen. Och min plan C är att övernatta ute: i ladugårdar, busskurer, under broar.

Vad förväntar jag mig?

Roliga och spännande möten? Uppiggande bastubad? En bastuöl, kanske? En liten bit kvällsmat? En guidning i området? En fisketur? Prat och samvaro? Olika evenemang?

Det lär bli en och annan blick mot himlen för att kolla med vädergudarna. Peter Lüttge Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

Alles kann, nichts muß! säger man på tyska.

Hur får man tag på mig för att erbjuda mig bastu och husrum?

Antingen ringer man 040-8442762 eller så skickar man epost till peter.luttge@yle.fi.

Eller så vinkar man när jag rusar förbi på min kännspaka vita Vespa. Jag har en andra hjälm med mig, så det är bara att hoppa på.

Hur vet man var jag är?

Man kan följa mig på twitter under @peterluttge. Eller kolla fb-sidan Yle Kultur.

Min preliminära plan är följande:

Vecka 29: Östnyland och den östra huvudstadsregionen
Vecka 30: Den västra huvudstadsregionen, Västnyland och Kimitoön
Vecka 31: Kimitoön, Åboland och Åland (Kökar)
Vecka 32: Österbotten

Hallå? vill någon ha mig som gäst hos sig? Peter Lüttge Bild: Yle/Anna-Maija Kalén

Hur kan man följa med mina bravader?

Genom att lyssna på Radio Vega. Jag kommer att höras live i Radiohuset, Nöjesfredag och Lördax. Och i den lokala morgonradion i respektive område.

På twitter (@peterluttge) och facebook (Yle Kultur). Hashtag #tourdesvenskfinland

Också här på svenska.yle.fi skriver jag regelbundet om mina möten och eskapader.

Borgåsnäckan har varit ett återkommande problem i mången Borgåträdgård över åren. Snäckan trivs i värme och fukt, i sommar har den i alla fall fått mycket av den senare.

– Vi har bott här i 30 år och jag tycker snäckorna har ökat de senaste tio åren, säger Maria Grandell som bor i empirestadsdelen i Borgå. Hennes lummiga trädgård attackeras av Borgåsnäckan, också kallad fläckig lundsnäcka, under sommarmånaderna.

– Jag har de senaste åren fört en aktiv snigelkamp och samlar upp tusentals sniglar i veckan. Om det är fuktigt på försommaren får man ligga i och samla upp dem, säger Grandell.

Maria Grandell hittar tusentals Borgåsnäckor i sin trädgård. Maria Grandell-Strömgård hittar en snäcka i sin trädgård. Bild: Yle / Hanna Othman

Maria Grandell tycker att det i år verkar vara lite färre snäckor i hennes trädgård, men hon är inte säker på om det beror på vädret eller för att hon så aktivt plockade bort snäckor i början av sommaren.

Biologen Anders Albrecht, bekant röst från Naturväktarna, säger att det att man plockar bort snäckorna torde vara det effektivaste sättet att bli av med dem. Varje snäcka kan lägga tiotals ägg.

– Eller så kan man skaffa en igelkott till gården genom att ordna med övervintringsholkar. Jag tycker inte man ska använda snigelgift. De träffar så ofta fel, säger Albrecht.

Snäckorna har i våras ätit upp en av Maria Grandells pioner. Rosorna får vara i fred. Pioner. Bild: Yle / Hanna Othman

Maria Grandell har gett upp tankarna på ett ört- och grönsaksland. Då hon försökt anlägga ett grönsaksland åt snäckorna de upp det mesta, och det de inte åt helt och hållet var fullt av hål och oätligt.

Hennes metod att göra sig av med snäckorna är att samla upp dem i en platspåse och slänga den med blandavfallet.

På den positiva sidan så har mördarsnigeln, den ökända spanska skogssnigeln i alla fall inte ännu hittat till Östnyland trots att den orsakat problem på annat håll i södra Finland.

I Maria Grandells trädgård trivs Borgåsnäckan. Maria Grandell-Strömgårds trädgård är grön och lummig. Bild: Yle / Hanna Othman

Så där, gott folk. Min Tour de Svenskfinland kan börja. Vespan är packad och klar. Första övernattningen också.

Direkt efter att jag varit med i Lördax ringde telefonen. Det var Kenneth från Nickby i Sibbo. Han bjöd in mig med detsamma. Han och hans ledarhund Herr Duffe. Han är nämligen synskadad.

I kväll vankas det kvällsmat och bastu. Och i morgon bitti kommer Radio Vega Östnyland och frågar honom och mig hur det har varit. Klockan 8:40. I en radio nära dig om du bor i trakten.

Så här ser ekipaget ut när du närmar dig bakifrån Baksidan Bild: Yle/Peter Lüttge

Lätt packning

Det är inte så mycket som ryms på en Vespa. Jag har packat för 5 dagar: kalsare, strumpor, t-skjortor, handduk, ett extra par byxor, crogs, en tröja, regnställ, lite hygienartiklar, en sovsäck och ett liggunderlag. Allt ryms i väskan på pakethållaren.

Det här skall med! Packning Bild: Yle/Peter Lüttge

Allt packat i regntäta påsar. Jag tror de behövs den här sommaren. Packning Bild: Yle/Peter Lüttge

En extra hjälm är med i fall att någon vill hoppa på och åka med en stund. den andra hjälmen Bild: Yle/Peter Lüttge

Det lilla praktiska lådan frampå en Vespa. I den ryms allt det som behövs under resan. den praktiska lilla lådan Bild: Yle/Peter Lüttge

Som ni kan se kör jag old school-navigering. Det är kartan som gäller. En gps skulle bara kännas opraktisk och otidsenlig på en gammal Vespa.

Ni vet att ni kan ta kontakt med mig för att erbjuda bastu och sängplats. Resan börjar i Östnyland. Så om du har plats och lust att träffa mig ring 040 844 2762 eller eposta peter.luttge@yle.fi. Jag bits ej!

Via nättjänsten Airbnb kan man hyra ett rum hos en privatperson när man åker på resa. I Borgå har antalet personer som hyr ut rum ökat markant under de senaste åren. Många turister vill gärna utforska den lokala kulturen på landet.

Ann-Sofi Ijäs är i full färd med att visa bastun för sina gäster Doris och Bruno Füeg från Schweiz. De bor i ett rum som familjen Ijäs hyr ut via tjänsten Airbnb.

Airbnb är en internationell organisation på nätet där man kan hyra ett rum hos en privatperson. Om man ska på resa och inte vill bo på ett hotell kan man gå in på Airbnb:s webbplats och leta efter rum i staden där man vill bo.

Ann-Sofi Ijäs från Vessö i Borgå hyr ut ett stort rum i familjens eget hus och tre mindre spartanska rum på ett loft.

– De som har bott här har tyckt att det är jätteroligt att inte alltid bo på hotell. Man får kontakt med lokalbefolkningen som kanske kan tipsa om någonting som man kanske inte annars skulle veta om.

Ijäs har hyrt ut rum i två somrar. När hon började fanns det bara ett fåtal personer som hyrde ut rum i Borgå. Nu har antalet stigit till närmare 220 stycken.

Folk vill bo på landet

Under sommaren har Ann-Sofi Ijäs ungefär två par gäster i veckan. Det är oftast utländska par som väljer att övernatta hos henne.

– Jag tycker att det har kommit lämpligt med gäster. Sådana människor som kommer hit kommer just för att det är på landet. De flesta har hyrbil.

Orsaken till att intresset för Airbnb ökar är att turister gärna vill lära känna kulturen och människorna bättre.

– Jag tror inte att det beror på att det är billigare. Jag tror att det är en viss sorts människor som söker sig till den här typen av boende.

Ijäs tror att det kanske finns ett behov av lite flera liknande övernattningsställen i Borgå.

Roligt att träffa olika slags människor

Sjäkv tycker hon att det är väldigt roligt att inkvartera turister. Det gamla barndomshemmet på Vessö är stort och barnen håller på att flytta ut. Därför passade det utmärkt att hyra ut några rum.

Dessutom är fördelen med Airbnb att man inte behöver starta något företag för att kunna vara med i verksamheten.

– Jag är intresserad av människor och kan tala många språk. Det är så roligt när folk kommer från olika länder och jag får prata med dem och öva mina språkkunskaper. Och dessutom betalar de.

Ann-Sofi Ijäs har inte några negativa erfarenheter av Airbnb.

– Jag brukar säga att jag bara tar emot trevliga människor. Jag har aldrig behövt avvisa någon.

På det här loftet kan man sova hos familjen Ijäs. Sängar på ett loft. Bild: Yle/Sofia Strömgård

Ijäs brukar försöka uppfylla gästernas önskningar och se till att de trivs.

– Jag brukar ta reda på vad de är intresserade av och sedan rekommendera någonting för dem.

De utländska turisterna tycker att det är ganska lugnt i Finland jämfört med hur det är i deras egna länder.

– De fascineras av den lugna livsstilen.

Borgå verkade trevligt

Doris och Bruno Füeg från Schweiz har kommit till Finland för att följa med evenemanget Gymnaestrada i Helsingfors. Paret bestämde sig för att se lite mer av Finland när de ändå är här och totalt tillbringar de fyra veckor i Finland.

– Vi är pensionerade så vi har tid att resa.

Nu har de rest i Finland i två veckor. I Borgå ska de stanna i två dygn.

– Det var svårt att bestämma sig för vad vi ville se i Finland, och vi ville inte köra i hundratals kilometer. Vi tyckte att Borgå skulle vara ett väldigt trevligt ställe att besöka.

Det är första gången som paret Füeg använder Airbnb för att hitta övernattningsställen. Orsaken är att de gillar att bo på små ställen och komma i kontakt med människorna som bor där.

– Sedan vill vi lära oss mer om kulturen och landet.

Många nyanser av grönt

Doris Füeg berättar att hon kollade ifall de kunde hyra ett rum hos någon på alla ställen som de planerade att besöka i Finland. Men de hittade inte rum att hyra i alla städer.

– Vi besökte Helsingfors och Åbo och där bodde vi på hotell. Men stora hotell ser likadana ut överallt i världen. Speciellt i Finland är naturen så vacker, därför ville vi bo på landet.

Finland är ganska annorlunda men paret Füeg berättar att de gillar landet.

– Vi gillar lugnet, alla nyanser av grönt i naturen och de vackra sjöarna.

I Finland känner de sig väldigt avslappnade. Trafiken är lugn och det är inte så stressande att köra omkring här, säger de.

Lördag 22 augusti är datumet som alla regionens cykelvänner skall pricka in i sina kalendrar. Då cyklas tredje upplagan av Tour de Östnyland!

Tour de Östnylands rutt Bild: Google / Hanna Othman

Från Lappträsk styr vi sedan kosan mot Mörskom och cyklar slutligen via Nickby till Borgå dit vi anländer vid kvällskvisten.

Idel glada miner år 2013 tour de östnyland Bild: YLE/ Oscar Gustafsson

Ingen behöver cykla hela sträckan - i fjol var det flera som cyklade till Lovisa där de vände tillbaka.

Tour de Östnyland är inget regelrätt motionslopp. Det kostar inget att delta, det är ingen tidtagning och inga saftstationer. Vi brukar givetvis stanna och äta på vägen.

En del av rutten är på grusväg lappträsk Bild: Yle/Benjamin Helling

Alla cyklar i egen takt, på eget ansvar och vi hoppas att alla använder hjälm.

I fjol deltog ett trettiotal cyklister. Vi hoppas på stor uppslutning också i år!

Trötta men lyckliga i mål sista gruppen hemma Bild: Yle/Benjamin Helling

Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet ute på Själö norr om Nagu håller på torsdag öppet hus. Här fungerade ett spetälske- och mentalsjukhus från och med 1600-talet fram till 1960-talet då universitetet tog över. Vi gjorde en rundtur på förhand, följ med!

Till Själö tar man sig med båt, egen eller med denna som avgår från Nagu gästhamn. M/s Östern tar besökaren till Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Med M/s Östern avklarar man den sju kilometer långa sträckan på 25 minuter. M/s Östern tar besökaren till Själö på ca 25 minuter. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Professor och forskningsföreståndare Ilppo Vuorinen har tillbringat inte mindre än 23 sommarsäsonger på Själö. Forskningsföreståndare Ilppo Vuorinen på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Förbindelserna är idag mycket bättre än förr, vilket bl.a. beror på att ön ligger på turistrutten Skärgårdens ringväg. M/s Östern. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Östern anlägger kajen några tiotal meter ifrån forskningsfartyget Aurelia. Själö hamn. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Med båten anländer inte bara forskare och turister utan regelbundet en massa varor. Forskningsinstitutet har eget kök och på ön uppehålls också en kiosk av Själös hembygdsförening. Traktorn på väg med varor från båten till öns kiosk. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Vy på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Vid första anblicken så har livet stått rätt stilla på Själö de senaste 50 åren. Tiden har nästan stått stilla. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Vyerna kunde vara hämtade ur en gammal finsk film. Så snart ser vi ett par gå fnittrande in i en hölada... Nej det gör vi inte. Elsystem från förr... Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Men precis som i gamla finska filmer finns här också kossor. De är här på grönbete från fastlandet och har inget med forskningen att skaffa. Däremot ser de till att hålla landskapet i skick så ön inte blir igenvuxen. Kor från fastlandet på semester på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Gammalt är det och äldre blir det då vi närmar oss de forna sjukhusbyggnaderna. De gamla sjukhusbyggnaderna på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

1800-tals arkitektur. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Arkitekt för huvudbyggnaden var Pehr Johan Gylich, som arbetade med samma stil som Carl Ludvig Engel. Gylich kallades t.o.m. för Åbos Engel. Och vackert blev det, eller hur? 1800-tals estetik på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

1800-talet närvarande. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Fin arbetsvy. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

På Själö grundades alltså på 1600-talet ett sjukhus för spetälskesjuka och sinnessvaga. Ingen mindre än dåvarande kungen Gustav den andra Adolf gav order om det. Det här var ju Sverige. De gamla sjukhusbyggnaderna på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Här ser vi en kopia av det brev han skrev om saken år 1619. Gustav II Adolf gav order om ett spetälskesjuhus på Själö 1619. Här en kopia av brevet. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

De ursprungliga byggnaderna från 1600-talet finns inte bevarade. Den äldsta är en träkyrka från 1733 som vi snart ska gå till. Men det som du ser här är sjukhusbyggnaderna från 1800-talet som byggdes under den tid Finland var underställt Ryssland. Spetälskan var nu sällsynt och ön hade helt övergått till att ta hand om personer med olika typer av, enligt tidsandan, diagnostiserade mentala problem. Vården lämnade en hel del övrigt att önska och isolering i olika former var här allmänna metoder. Inledningsvis var det ett sjukhus för både kvinnor och män men under den ryska tiden ändrades upplägget så att alla manliga patienter fördes till Kexholm i ryska karelen medan alla kvinnliga därifrån fördes hit och därefter var Själö ett mentalsjukhus enbart för kvinnor. Kontor. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Gallren framför glasen hänvisar lågmält till historien. Gallren för fönstren talar lågmält om sitt historiska förflutna. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Utrymmena kan bokas även för andra ändamål än forskning, t.ex. som nu för dragspelsfantaster. Musikevenemang arrangeras också. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

I laboratoriet träffar jag åbobon Mikael Elfving som forskar i strömming. Och gissa vad vi ser här? Mikael Elfving forskar i strömming. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Bilden tog jag genom att placera mobilkameran där du normalt tittar med dina ögon genom ett mikroskop och det vi ser är en genomskärning av ett slags ben från strömmingshuvudet. Här räknar Mikael årsringarna på strömmingen precis som på ett träd! Genom att kolla fiskarnas ålder och övriga mått kan man sen dra olika slutsatser om hur hela beståndet mår. En del av ett strömmingshuvud. Tro det eller ej. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Strööming i fokus. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Och vad har vi här för mysigt? Strömmingsmagar. Och det är inte Mikaels lunch. Strömmingsmagar. Jo. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Jag utlovade 1700-tals träkyrka och det ska det bli. På väg till kyrkan på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Träkyrkan på Själö byggdes 1733. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Själö museikyrka. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Själö museikyrka. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Den här sidan av kyrkan var på 1700-talet reserverad för de som insjuknat i spetälska. Just här kring träkyrkan var förresten de spetälskesjukas utrymmen placerade på 1600-1700-talet. På den tiden var det här en skild liten ö och det passade bra då man ville hålla de allvarligt sjuka borta från resten av människorna på ön, som alltså befann sig kring de nuvarande forskningsbyggnaderna som du just såg. Men landhöjningen har på några hundra år förändrat landskapet rejält så nuförtiden är detta en udde så det är bara att promenera hit. Själö museikyrka. De spetälskas sida. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Här intill finns också en liten gästhamn dit man kan komma med egen båt och kiosken som jag nämnde som uppehålls av föreningen Pro Själö. På ön finns en antal sommarstugor som tillhör ättlingar till den sjukhuspersonal som jobbade här i början av 1900-talet. Och det är de som också driver föreningsverksamheten och kiosken. Pro Seili-Själö har en kiosk intill den lilla gästhamnen på Själö. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Säg cheese. Den här synen möter en fisk som oförhappandes råkar simma förbi då en av forskarna är ute på uppdrag vadandes i strandvattnet. Den smalare delen som professor Ilppo Vuorinen håller mot ansiktet är som ett cyklopöga och den bredare delen riktar man neråt mot forskningsobjekten i vattnet. Så här forskar man i strandvatten. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Matias Rosenback sommarjobbar med forskarnas båtar och maskiner. Matias Rosenback sköter om maskinparken. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Mer spännande saker finns både på och kring Själö och det hör du om i Radio Vegas program Kvanthopps första sändning för hösten den 20 augusti. Bland annat får du följa med ut till den mätpunkt där havsforskningens data samlas in. Forskningsfartyget Aurelia vid Själö hamn. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Nytt från och med i sommar är att den datan går direkt från havet ut på webben så att vem som helst kan ta del av den. Just nu inga blågröna alger i siktet. Bild: Åbo universitet och Åbo yrkeshögskola. Skärmkopia 16.7.15. Här spanas det efter blågröna alger.

På Själö registreras väder-, vind- och vattensituationen. Resultaten kan ses på nätet. Bild: Åbo universitet. Skärmkopia 16.7.15.

På tal om webben, jag ska inte glömma fiskgjusefamiljen här på Själö. Tyvärr hade jag inget objektiv som kunde ha tagit oss närmare boet på plats och ställe men där uppe i tornet finns familjehemmet. Och på pinnen till höger om boet finns webbkameran. Då det nuvarande paret fick ungar i början av sommaren drog de miljonpublik via webben. Här har fiskgjusar trivts sen 1970-talet. Sen flera år tillbaka är deras familjeliv reality-webb. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Ärlig reality-tv finns. Bild: Åbo universitet och Åbo yrkeshögskolas webbkamera vid fiskgjuseboet på Själö. Bilden kopierad i samband med morgonmålet 16.7.15.

Kanske hinner du förresten själv besöka Själö i sommar, med egen båt eller med M/s Östern? På torsdag 16.7.15 är det som sagt öppet hus på forskningsinstitutet. Då får man se utrymmen som annars är stängda för publiken. Men själva ön kan du i övrigt besöka vilken dag som helst. Hälsa kossorna från mig. Kapplöpning? Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Skärgårdshavets forskningsinstitut vid Åbo universitet
Tidtabell för båten till Själö
Nagu i Pargas stad

Här kan du läsa mer om Själös historia

Kvinnorna på Själö samt andra yle-produktioner om Själö

Radiohuset i Radio Vega, onsdag 15.7.15:

Sibboborna John Strandberg och Daniel Silén brygger öl hemma i Nickby. Efter några år av experimenterande har hobbyn resulterat i riktigt goda drycker.

– Jag vaknade en morgon år 2012 och tänkte att det skulle vara ett roligt sommarprojekt att brygga öl. Jag hade haft som hobby att smaka på olika ale från små bryggerier och tänkte att det inte kan vara så hemskt svårt att göra själv, berättar John Strandberg.

I början försökte han göra öl av extraktpaket som man kan köpa i affärer, men resultatet blev aldrig riktigt bra. Ett år senare frågade han om kompisen Daniel Silén ville experimentera tillsammans med honom och extraktpaketen lämnades på butikshyllan. Istället köpte killarna malt och humle.

Utrustning för att brygga öl hemma. Utrustning för att brygga öl hemma. Bild: Yle / Hanna Othman

– Många har fördomar mot de som brygger sitt eget öl, att de är ute efter en billig fylla. Men min tanke var från början att göra något gott, någonting som påminner om sådant man kan köpa i affären, säger Strandberg.

Killarna har precis gjort en ny sats, det ska bli en honungsöl. Det handlar om ett recept de hittat i en amerikansk tidning för dem som brygger öl hemma och receptet innehåller pilsner, malt och honung. På internet kan man också hitta många klonrecept, recept som borde få ölen att smaka som specifika kommersiella ölsorter.

John Strandberg gör etiketter till de olika ölen han och kompisarna brygger. Ickekommersiella lflaskor. Bild: Yle / Hanna Othman

Att blanda i jäst, humle och malt tar några timmar, efter det ska ölen hällas i jäsningshink. Efter två veckor i jäsningshinkar kan drycken hällas på flaska. Före drycken är färdig att avnjutas ska man ändå räkna med åtminstone en månad på flaska, ibland till och med lite längre.

Utrustningen är inte dyr, tillsammans har alla hinkar, burkar och rör kostat ungefär 150 euro.

– Vi är fyra killar som brygger öl tillsammans. Jag gillar det sociala med det, inte skulle jag syssla med det här ensam, säger Daniel Silén.

Fortfarande en sällsynt hobby

John Strandberg och Daniel Silén känner inte till andra i Östnyland som brygger sin egen öl, men Daniel har i Åbo bryggt tillsammans med ett bryggningssällskap. Den vägen har han lärt känna andra som har ölbryggning som hobby, och vet till och med några som startat ett eget mikrobryggeri.

– I Amerika brygger många sin egen öl, men i Finland är det fortfarande mera sällsynt, säger Daniel Silén.

Redskap för ölbryggning.

– Det är en rolig hobby att brygga öl, men vi har inga planer på att bli kommersiella, säger John Strandberg.

Killarna rekommenderar ölbryggning som hobby för personer som har tålamod. Det är hemskt viktigt att desinficera allting man använder, första timmen går till att städa upp och sista timmen till att städa efter sig.

"Hobbyonsdag" är en sommarserie i God morgon Östnyland på Radio Vega.

Den kalla och regniga försommaren har inverkat negativt på honungssäsongen, berättar biodlare Mia Bruce i Liljendal.

Bina flyger inte när det regnar och de vill också ha varmt. Det skall gärna vara över 20 grader varmt för att nektarn skall stiga i blommorna.

- De bikupor som vi har öppnat den här veckan har varit tomma, fulla i bin men ingen honung.

Situationen har lett till att bina svärmat mycket i år. Mia Bruce uppmanar den som ser bisvärmar att så fort som möjligt ta kontakt med en biodlare eller med någon myndighet. Det är väldigt viktigt att få fast svärmande bin. Det är ett stort skördbortfall om de försvinner.

Bruce tror att en del av honungsskörden ännu kan räddas om det blir varmt och fint väder i slutet av juli och hela augusti. Problemet är att många blommor redan har blommat färdigt.

- Om den inhemska honungsskörden blir liten i år, finns det en risk att butikerna tar in utländsk, billigare honung om det inte finns biodlare i trakten som kan leverera tillräckliga mängder.

Ett annat gissel för biodlarna, kvalster, kan åtgärdas. Honungssugna björnar är också ett problem på många håll i Finland.

Ett mål med min resa kors och tvärs genom Svenskfinland var att dimpa ned i folks vardag. Både den vanliga vardagen och semestervardagen. Att vara journalist utan en agenda. Att bara tacka och ta emot och hänga med.

I tisdags ringde Oa Granqvist till mig och bjöd in mig till familjens stuga på Lilla Opanholmen nära Gumbostrand i Sibbo. Hon sade att här finns många barn och en hund och stug- och båtliv och ingenting särskilt eller extraordinärt.

Jag tyckte att det lät hur bra som helst att de' var ingenting särskilt me' de' som Evert Taube sjunger.

En inte alls ovanlig stuga i skärgården stugliv Bild: Yle/Peter Lüttge

Jag hämtades av Oa Granqvist vid den rätt så ordinära hamnen i Gumbostrand i Sibbo. Hon kom med en öppen båt med en motor på 20 hästkrafter som troligen är av den modell som är den mest vanliga i skärgården.

Efter en lämplig kort båtresa såg jag en typisk vik med en stuga som det går tretton på dussinet i skärgården.

Adrian och Jerry i en båttyp som var och varannan äger båttur Bild: Yle/Peter Lüttge

Jag fick sova på en sådan där gammal och charmig bäddsoffa som finns i alla stugor. Även annars var allt som det skall: brunnsvattnet som var lite grumligt, vassen som borde ha slagits i fjol och viken med sin gyttjiga botten.

Sade jag redan att det fanns rikligt med mygg i skogen?

Bäddsoffan som var så där lagom obekväm stugliv Bild: Yle/Peter Lüttge

Efter en tid fick vi upp eld i den mysigt trånga bastun med sitt sammelsurium av plastbyttor och -skopor. I ett hörn fanns samlingen av schampo med ett bäst före-datum från 10-talet.

Vi värmde oss och kastade bad med en skopa som ett av barnen hade snickrat på träslöjdstimmen. Och nu gick det att träffa ugnens heta och brokiga stenar med den.

Efter bastun bestämde vi oss för att ta båten och leka vattenlekar. Vi band allt möjligt som flyter bakom båten och övade oss på allehanda konster. Det bästa var ett gammalt vindsurfingbräde som hade legat oanvänt bakom stugan sedan gud vet när.

Vattenlekar på ett gammalt surfbräde

Efter buset i viken återvände vi till bastun eftersom vattnet var rätt så kallt och luften var rå. Vi fick inte riktigt upp värmen. Veden var lite fuktig och det var dåligt drag i skorstenen.

Tjock rök bolmade ut över viken bastu Bild: Yle/Peter Lüttge

Vi hängde upp alla kläder och handdukar i bastun. Det var det enda sättet att få dem torra tills nästa dag. Sedan blev det lite skoj och stoj i stugan till det var läggdags.

Lagom roligt med lagom roliga hattar Peter Lüttge Bild: Yle/Peter Lüttge

Men innan man går till sängs måste man borsta tänderna. En plastmugg, Pirkkas helt ok tandkräm och en tandborste som jag tog med från ett annat ställe av misstag skall duga den här gången.

Vilket stilleben stugliv Bild: Yle/Peter Lüttge

Jag vaknade av ett åskväder på morgonen. Jag väntade lite med mitt morgonbestyr tills regnet upphörde. Sedan var det dags att gå på ännu ett av de fantastiskt fantasifulla utedass Finland är full av.

Ett hjärta är ett måste på ett dass utedass Bild: Yle/Peter Lüttge

När jag kom från dasset såg jag en bild som kunde har målats av Caspar David Friedrich. Ni vet, den där tyska målaren som älskade att porträttera människor bakifrån. Framför ett mäktigt landskap.

Här var landskapet inte mäktigt. Men i och med att det inte finns mäktiga landskap i Finland skall den här bakgrunden duga.

Peter Josef Lüttge. Mädchen über Lilla Opanholmen (2015) stugliv Bild: Yle/Peter Lüttge

Sedan var det dags att går ner till "storstugan" för att inta frukosten. Papperstallrikarna och -muggarna brände vi efteråt i bastuugnen.

Lägg märke till den nyanlagda sandstranden framför stugan. Få se hur länge den hålls på plats. stugliv Bild: Yle/Peter Lüttge

Till sist bedarrade åskvädret och solen kom fram. Vi utnyttjade det tillfälligt soliga vädret för en liten utflykt till en av stadens öar: Norrkulla. På Norrkulla finns en kiosk som på sommaren är öppen alla dagar från 10 - 18 men inte den här dagen.

På öns nästan högsta punkt finns ett utsiktstorn som man kan ser sig vida omkring om man skulle ta bort några av de höga träden som omger den.

Norrkulla

Det var den kvällen och dagen. I stort sett. Det var ingenting särskilt med den. Därför var den också helt underbar. Så underbar som bara en sådan här helt vanlig semesterdag kan vara. Utan krav eller måsten.

Till sist vill jag tacka familjen Granqvist för sin generositet. Och att det orkade dela sin vardag med mig. Tack så hemskt mycket. Ni var ett härligt gäng och ett finfint sällskap. Vi ses. Jag lovar.

Det bästa av sällskapet i den bästa av världar: Adrian Granqvist, Jerry Roine, Oa Granqvist och Mary Granqvist. Tyvärr ser man inte så mycket i bakgrunden. utsiktstorn Bild: Yle/Peter Lüttge

P.S. Om du också vill få besök av mig på min Tour de Svenskfinland får du gärna kontakta mig per telefon 040 844 2762 eller e-post peter.luttge@yle.fi. Den här veckan finns jag i Östnyland. Nästa vecka kan du bjuda mig till Västnyland och Kimitoön.

Du kan även följa med mina bravader på twitter (@peterluttge) och på facebook (Yle Kultur). Hashtag #tourdesvenskfinland.

Självhushålla på honung och samtidigt bidra till att ekosystemet förblir balanserat är något som lockar allt flera.

Under senare år har bin och andra pollineringsinsekters betydelse fått mycket uppmärksamhet och det rapporteras om en global bidöd. Att själv kunna bidra till att öka antalet bin i världen och samtidigt få ha en meningsfull hobby är populärt.

Max Wahlund var bara 21 år gammal när han bestämde sig för att prova på det här med biodling. Tillsammans med en kompis skaffade de sig fyra bikupor och det blev kärlek vid första ögonkastet.

- Efter första sommaren så blev jag helt fast i det och det här är nog något som kommer att följa mig resten av livet.

Tillsammans med sin kompis åkte Max och köpte ett startpaket hos en biodlare, det var fyra år sedan, vännen hoppade av men Max valde att fortsätta på egen hand. Var det dyrt att skaffa bin?

- Utrustningen har varit dyr men det har gett sig tillbaka många gånger. Det är viktigt att ha en bra utrustning, bra skyddsnät och dräkt och bra lådor och slungningsverktyg.

Svärmar

Just den här dagen när vi besöker Max har en svärm just satt sig i en björk och han har fullt upp med att fånga svärmen

- Svärma är binas naturliga sätt att föröka sig och dela på sig. Det som har hänt är att arbetsbina har konstaterat att det är för trångt i kupan och därför fött upp en ny drottning. Sen har den gamla drottningen bestämt sig för att det är dags att fara vidare.

Svärmas det ofta?

- Nej, inte så ofta. jag brukar ha ganska bra koll så att de inte svärmar men bina de bygger svärmcellerna på lite kluriga ställen i kupan och ibland hittar man de inte förrän det är för sent.

Medelåldern på biodlarna i Finland är hög, den ligger på sjuttio plus så Max Wahlman är en av de som bidrar till att få ner den här siffran något. Hur ser intresset för biodling ut hos de unga?

- Många av mina kompisar finner ämnet jättefascinerande men ingen av de är biodlare. I min närmaste vänkrets är det bara jag som är biodlare.

Ari Seppälä har haft bin i 29 år, det som började som en hobby för hans dåvarande flickvän och nuvarande fru, blev så småningom deras levebröd. Idag driver de finlands största ekologiska biodling, Voi Hyvin- hunaja. Ari berättar att i början var hans roll att köra bilen när frun behövde ge sig ut till sina kupor men efter bara tre veckor var också han fast.

- Det är fascinerande. En sak är den där känslan när man går till kupan, man vet aldrig vad som har hänt. Varje gång är det lika spännande, nuförtiden är jag professionell och öppnar mellan 50-100 kupor per dag men ändå är det samma känsla – vad har hänt?

Bidöden

I veckan rapporterade medierna att tre biodlingar i Loimaa drabbats av bidöd där femtiotal kupor dött. Vad kan det här bero på?

- Ingen vet ännu med säkerhet men vi kan ju gissa att det är bekämpningsmedel som har används på fälten i det specifika området.

bikupor i Lojo

Bekämpningsmedel får endast spridas på kvällstid mellan 20-24 för att just skydda pollineringsinsekter och bin men i det här fallet kan man ha brutit mot det. Inom EU har kemikaliegruppen neonikotinoider förbjudits helt.

Ett bekämpningsmedel man började använda på 90-talet men som nu har visat sig bidra till den massiva bidöd som sker i sydligare delar av Europa, länder som Tyskland, Frankrike och Italien är några utav de hårdast drabbade.

Finland tillåter dock att denna kemikalie användas. Ari Seppälä tror att det beror på att Finland lutar sig mot de resultat som forskningen på just denna kemikaliegrupp uppvisar.

- Egentligen har man inte kommit fram till att det är farligt för bina men man kan gissa att det är så. I Sverige pågår nu en bra forskning som förhoppningsvis kan påvisa sambandet mellan bidöd och neonikotinoider.

Flera bin än någonsin

De nya bekämpningsmedlen ska vara säkrare för oss människor men farliga för bina. Oron bland biodlarna i Finland har på senare år blivit större. Andra förklaringar till bidöd tillskrivs ofta varroakvalstret. I västra Finland finns det varroakvalster på 70 procent av bisamhällena, medan i östra Finland ca 30 procent, enligt uppgifter från Livsmedelssäkerhetsverket Evira.

- Ja, visst blir man orolig att det här ska bli värre. Det som har hänt i Loimaa är inte första gången. För några år sedan drabbades biodlare i Ingå för samma problem. Annars har vi flera bin än någonsin i Finland, det beror nog på att det har blivit väldigt populärt att skaffa sig bin. Så de finska bina har det bra. Sen har ju bina sjukdomar som till exempel varroakvalstret som kan slå ut hela bisamhällen. Så det är många saker som kan orsaka bidöd.

Det mest värdefulla bin och biodlare ger åt Finland är pollinering

Bin och pollinering är inte bara viktigt för våra växter utan också för vår överlevnad. Om bina försvinner så riskerar vi att skördar minskar dramatiskt och att livsmedel blir dyrare. Omkring en tredjedel av den mat vi äter är ett resultat av pollinering.

- Det mest värdefulla bin och biodlare ger åt Finland är pollinering. Om man beräknar genomsnittsvärdet för honung ligger det kanske på 6-7 miljoner euro per år. Medan pollineringsvärdet är 30-50 miljoner euro per år. Så det är mycket mer värde i pollineringen än i honungen. Utan pollineringen så skulle skogsbären försvinna och jag kan inte tänka mig att någon kommersiell till exempel äppelodling skulle kunna överleva.

I Finland produceras cirka en och en halv miljon kilo honung årligen. Hur många flygningar måste bina göra för att få ihop ett halvt kilo?

- Det beror lite på vädret men jag skulle säga en halv miljon flygningar för ett halvt kilo.

Viktigt att skaffa sig bra utrustning när man skaffar bin. biodling

Fakta: Biodling

Det är främst honungsbin som odlas. Detta för att få fram honung och vax, samt utnyttja dem som pollinatörer.
Bina samlar nektar ur blommor. Nektarn lagras sedan som honung i vaxceller efter vattenavdunstning.
Honungen utvinns av biodlaren genom att vaxkakorna centrifugeras, så kallad slungning. Bina får sockerlösning som ersättning för honungen, som är deras vinterfoder.
Drygt en miljon ton honung produceras över världen varje år..
Källa: Nationalencyklopedin (TT)

Fakta: Så här gör du för att skaffa honungsbin

Lägg undan cirka 1000 euro för bikupor och verktyg.
Anmäl dig till en kurs. Den hittar du via Finlands Biodlarförening.
Skaffa dig en mentor som kan guida dig. Fråga den du köper bina av till exempel.
Anmäl att du har bin. Finlands Biodlarförening har mer information på sin hemsida.
Om du bor i ett tätbebyggt område fråga grannarna om det går bra.
Om du placerar bikuporna på någon annans mark än din egen fråga om lov.
Köp dina kupor i mars/april och börja ditt liv som biodlare.

Bloggen "Mitt Åbo" har redan haft 4 000 unika läsare som varit på jakt efter det vackraste och hippaste i Åbo.

- Vi kollade hur folk hittar vår sida på nätet. Oftast googlar de sommarevenemang i Åbo, säger Felicia Söderlund.

"Mitt Åbo - an insiders guide to Turku" är en blandning av färgstarka bilder och recensioner av allt i Åbo som riktar sig till unga vuxna. I någon bild kanske Domkyrkan törnar upp sig över tittaren, medan en annan bild avslöjar inredningen i någon av stadens många restauranger, och en tredje pulserar av nattklubbens neonsken. Ibland kan det till och med vara en joggingrutt ut mot Hallis, med kartor och bildinslag.

Bakom inläggen finns en grupp marknadsföringsstuderande: Söderlund, Mikaela Mäkelä, Sofia Essén och Mia Kronberg.

- Inslagen utgår från vad vi gillar, säger Kronberg.

- Vi ville att bloggen skulle vara stilren. Att det skulle finnas fina bilder, men att det annars skulle vara svart på vitt. Det tycker jag vi har lyckats med, säger Söderlund.

Ut på Instagram

I takt med att sommarjobben börjat har gruppen satsat mest på Instagram.

- Det tar inte lika mycket tid att sätta upp en bild. På så vis kan vi inspirera folk att testa nya saker och platser trots att vi kanske inte hunnit skriva om det på bloggen än, förklarar Kronberg.

Nu vill gruppen att allmänheten också delar med sig av sina smultronställen i Åbo.

- Använd hashtaggen mittåbo, så kan du vara med i det här och berätta om ditt favoritställe i Åbo, säger Essén.

Mia Kronberg, Felicia Söderlund och Sofia Essén är glada över hur många läsare de nått. Mia Kronberg, Felicia Söderlund och Sofia Essén. Bild: Yle/Adrian Grönqvist

Började som en universitetskurs

"Mitt Åbo" började som ett kursarbete i marknadsföring i mars. Söderlund, Essén, Kronberg och Mäkelä fick för sig att deras blogg skulle bli en personlig reseguide av insatta Åbobor.

- Det var Mikaela som först föreslog det. Hon är från Helsingfors och kände att hon själv skulle uppskatta en sådan blogg, säger Kronberg.

De andra tre är uppvuxna i Åboland - Essén och Söderlund kommer från Pargas, och Kronberg från Åbo - men alla ser sig som Åbobor.

- Vi har studerat här i fyra år så vi har en mycket liknande upplevelse, säger Söderlund.

Om du är intresserad av det hippaste och vackraste i Åbo kan du kolla in gruppens senaste fynd på deras blogg.