Nu kan du rösta på det du helst vill lära dig mer om inom våra ämnesområden mat, hantverk & handarbete, snickeri & bygg samt konst & måleri. Rösta på så många alternativ du vill eller bara på det som intresserar dig mest. Du kan rösta fram till den 19 mars 2017.
Vi försöker förverkliga åtminstone de tre alternativ som fått flest röster inom varje kategori.
Saknar du något du vill veta mera om? Tipsa oss då gärna i kommentarsfältet under artikeln.
Först var varuhuset ett ställe där man samlades, ett ställe som erbjöd upplevelser och nu är det ett ställe där man visar upp nya brand. Idag bestämmer kunden själv var man skaffar produkten.
- Så ser jag på varuhusets 150-åriga historia, säger Mika D Rubanovitsch, företagskonsult.
Han fick själv redan i tidig ålder smak för att sälja. Han jobbade i familjens klädaffär Nicole, där han livligt minns hur hans pappa hade näsa för speciella klädmärken och fick de större varuhusen att hitta nya märken och trender. Det lade grunden för hans eget engagemang i ekonomi och senare i Facebookgruppen “Rädda Stockmann”.
- Jag minns en mycket personlig kille på Akademiska bokhandeln, som beställde böcker på basis av det han kände på sig att kunderna ville ha. Han var intresserad av sina kunder och det gjorde att människor talade positivt om Akademen. Om man gör sig av med den här typen av försäljare då går själen förlorad.
När man tittar på gamla bilder på varuhus dräller det ofta av försäljare. Vad är det som har hänt?
- Det är ju paradoxalt att man säger att man förbättrar kundservicen och samtidigt minskar man på personal och ersätter dem med digitala verktyg. Klart man inte kan ha lika mycket personal som en gång i tiden men förbättras kundservicen om man hela tiden minskar på personalen?
Stockmanns skoavdelning 1930-1935, 2 kvinnor köper skor, expedit
Bild: Stockmanns museum
- Man har redan länge talat om att kunden är i centrum, att kunden är kung men på sista tiden har kunden på riktigt blivit den som har makt och den makten bara ökar, firmorna måste anpassa sig.
- Det skall vara lätt att köpa, det är kriterium nr 1 idag, mycket viktigare än till exempel priset. Det digitala gör det otroligt enkelt.
Hur ser du på varuhusets digitala framtid?
- Konkurrensen är hård. Man kan ju titta på Zalando som har en omsättning i miljardklass. Vissa digitala firmor har startat varuhus och de som har haft starka butikskedjor tycker att de skall jobba mera digitalt. Båda skall fungera. Man talar om omnichannel, det vill säga att kunden står i centrum, att ge en bra kundupplevelse oberoende av kanal. Idag kan leveranserna ske väldigt snabbt. Om du beställer en produkt kl. 14 kan du få den redan kl. 20, så visst är näthandel en konkurrent att beakta.En ypperlig kundupplevelse
- Om man ser tillbaka på historien skall varuhuset vara ett ställe där man får en ypperlig kundupplevelse. Varje kund, aktiv eller passiv, skall få den här fantastiska kundupplevelsen. Den saknar jag idag.
- Dessutom skall ett varuhus ha massor med brand. Tidigare räckte det att man hade vissa stora brand och man profilerade varuhuset på basen av det. Idag har det ändrats totalt. Vi har massor med olika målgrupper och segment som skall servas.
Hur möter man de unga som vill ha små personliga företag eller second hand-produkter?
- Varuhusen har inte alltid beaktat de nya trenderna men i framtiden, alltså redan idag, måste ett varuhus ha produkter och tjänster som är alternativa. Ett varuhus skall inte profilera sig med enbart dyra produkter. Varför kan inte varuhuset ha second hand-varor? Det här är ju en utmaning, det är det enda sättet att överleva.
Hur ser framtidens varuhus ut?
- Framtidens varuhus är en blandning av det gamla och något sådant vi ännu inte ens vet om. Det finns kanske en spegel som automatiskt börjar modifiera dina kläder på basen av dina profiler och tidigare inköp, föreslår kläder, som du kan printa ut direkt. Produkterna finns redan färdigt, lite i Ikea-stil. Som en framtidsvision tänker jag mig en blandning av kafeer, upplevelser, konserter, ett ställe dit man kommer för att uppleva sådant som man inte kan få digitalt, då människorna saknar den här mänskliga kontakten. Men vilket varuhus kan vara allt det här? Det är en utmaning.
Du startade kampanjen Rädda Stockmann på Facebook, hur gick den?
- Första fasen gick trögt. Förändringarna skedde alldeles för långsamt. Man tänkte i gamla banor. Man var dålig på att kommunicera med personalen. Men nu har det skett förändringar i ledningsgruppen och man vidtar snabbare åtgärder. Kampanjen satte nog i gång saker.
Idag är det ju lättare att ta del av kundernas åsikter än tidigare när de utgjorde en mer obestämd och stum massa?
- Man måste bredda sin syn på kunden och attrahera nya typer av konsumenter som kan se varuhuset som ett ställe att träffas på och handla. Men kan inte bara tänka på det fysiska varuhuset utan då måste man också tänka på att samlas digitalt. Båda kanalerna är lika viktiga, den ena äter inte upp den andra utan man ser det som en helhet.
Hur tycker du att dagens varuhus fungerar?
- Jag tycker faktiskt att de nya varuhusen är tråkiga, samma koncept, samma butiker. De borde våga profilera sig. Butikerna ser ganska lika ut och de vet inte vart de är på väg. Det finns ju vissa brand som satsar på en doft, eller ngn speciell musik. Men det borde i så fall vara hela varuhusets koncept.
Jag kommer att tänka på vissa så kallade kolonialvaruaffärer i min barndom som hade en väldigt stark doft av kaffe, frukt och godis, känns som ett gott minne av en svunnen tid. En doftvärld många skulle falla för.
- Man borde våga vara lite annorlunda och hitta en egen karaktär som sticker ut bland alla de andra.
Sigfrid Siwertz skrev redan 1949 i sin roman "Det stora varuhuset" om något som låter som Facebook.
...vad han kallade den indirekta annonseringen. Varuhuset måste jämt vara på folkets läppar”
- Det låter faktiskt som Facebook, man måste hela tiden kommunicera och vara på alerten vad gäller de senaste trenderna. Det sägs att man borde uppdatera något nytt var femtonde minut om företaget. När vi startade “Pelastakaa Stocka” och gick ut med konceptet och uppdaterade var femtonde minut så fick vi 10 000 tals kommentarer på några veckor. Då var det på människors läppar, ett företag måste vara något folk vill tala om. Människor vill kunna känna sig som en del, det skall väcka känslor.
Det är väl lite som med barnuppfostran, man skall få barnen att känna sig socialt delaktiga, få dem att känna att de hör till ett större sammanhang.
- Ja, det finns just en risk att en firma eller ett brand plötsligt blir utanför eller anser sig vara ovanför den här diskussionen. Vi har ju exempel som Nokia. Man blir så stor att man blir överlägsen. Det sker just när du får en marknadsandel som är 40-50 %. I S-gruppen och K- gruppen ser vi just den här trenden. Just då finns det en stor risk att något radikalt händer med firman. Därför måste du vara ytterst kritisk när du uppnår den marknadsandel som du har strävat efter. Då måste du vara som ödmjukast.
Det där gäller säkert människor också. Högmod går före fall.
Man kan separera kyrka och stat men inte finlandssvenskarna och Stockmann. Den navelsträngen går inte att klippa av. Förtvinar den ena går det inte heller bra för den andra
- Finlandssvenskarna är inte en tillräckligt stor målgrupp, man kan inte bygga upp ett koncept på att vi har finlandssvenska kunder, överhuvudtaget kan en image att vi är här för finlandssvenskarna bli en börda. Man kan säga att den stora massan förhöll sig kritiskt till Stockmann för att det var för mycket finlandssvenskt.
- Svenska språket skall förstås synas på Stockmann som på alla andra varuhus, det är klart att du skall få service på svenska men om vi tittar framåt så kommer det ryska språket att vara en större målgrupp än de svenska. Det kommer att svänga ungefär år 2035.
- Men Stockmann är ju ett enormt speciellt företag. Om du tittar på företag globalt, i 100 års perspektiv, hur många firmor finns kvar? Grundat 1862 finns det fortfarande kvar med samma namn och det är en otrolig del av Finlands historia. Men det här betyder inte precis samma koncept utan man måste hela tiden kunna förnya sig.
Det går runt i huvudet och vi tro, att vi kommit till ett främmande land, till någon storstad ute i världen och icke till vårt eget Helsingfors
Människor var oerhört fascinerade av det nya Stockmann. Hur skall man kunna erbjuda samma upplevelse idag?
- Människorna har ju upplevt allt! Det är nästan omöjligt att tillfredsställa dem. Det kan man se på firmatillställningar, till slut vet ingen vad man skall bjuda på? Hur skall man få in människors fritid i varuhuset? Det är medierna bra på, de har tillgång till sin publik 24 / 7, du börjar på morgonen, tittar på nyheter, lyssnar på radio, när du kör bil till exempel. Media har ständig kontroll medan varuhuset på något sätt tappat den här kontakten till människans fritid. Den måste de hitta igen.
På 60-talet fanns det framför allt en stark konsumtionskritik, hur är det idag?
- Idag skall man inte konsumera för mycket, det är inte så populärt att byta bil, man söker alternativa sätt, man återanvänder kläder. Samhället har förändrats. Om man jämför med 80-talet, ju flera julklappar desto bättre. Det var ett sätt att kommunicera framgång. Nu är det populärt att säga att vi köper bara en gåva i år. Det sker en stor förändring och varuhuset måste tackla det nya tankesättet.
- Det var en revolution när Pukeva införde kreditkortet på 60-70-talet, att betala med kredit var något fullständigt nytt. Man borde hitta på något motsvarande som skulle revolutionera hela köpbeteendet.
Har du få vänner men ett överfyllt vindsförråd i stort behov av storstädning? Då kanske Cirkeln är något för dig.
Fyra personer som inte känner varandra från förut träffas för att jobba ihop. Varje gruppmedlem får varsin gång agera värd och bestämma arbetsuppgifter. Det är Cirkeln i ett nötskal. Huvudpoängen är att du ska träffa nya människor och arbetet som utförs blir en bonus vid sidan om.
- Finländare har kanske lite svårt att närma sig varandra. Om någon börjar prata med dig vid kyldisken kanske första reaktionen är att det här är en tokig människa, säger Lisa Tobiasson som är en av de som har hand om projektet.
Vi har antagligen samma behov att vara sociala som alla andra, men det krävs ett sammanhang där det känns naturligt.
Arbetet som gruppen gör tillsammans kan lätta upp den tryckta stämning som annars kanske lätt uppstår när blyga finländare ska försöka sig på umgänge.
- Vi har antagligen samma behov att vara sociala som alla andra, men det krävs ett sammanhang där det känns naturligt. Jobbet man gör vid sidan om gör att samtalet blir mer naturligt.
När du anmäler dig till Cirkeln kan du uppge olika önskemål för din grupp, till exempel vilket område den ska vara i, vilket språk du helst pratar eller i vilken ålder gruppmedlemmarna ska vara.
- När vi sätter ihop gruppen försöker vi ta de här önskemålen i beaktande så mycket vi kan.
Men vad gör jag om jag verkligen inte trivs med min grupp?
- Eftersom det är fyra personer så tror vi nog att du sannolikt kommer överens med åtminstone en person i gruppen, säger Lisa.
Men du har faktiskt tid på dig att bestämma dig eftersom anmälan inte är bindande. När du blivit tilldelad en grupp får du antingen tacka ja eller nej till just den gruppen.
- Vi kontaktar dig och berättar hur gruppen ser ut. Vi nämner inga namn men beskriver den så långt det går. Då får du bestämma dig om du vill vara med eller om du vill vänta.
Att ta in främmande människor i sitt hem kanske inte är för alla – men uppgifterna måste inte göras i hemmet. Det finns heller inga krav på att du har ett hem.
- Ni kan träffas på ett kafé och öva språk, besöka museum, plocka svamp, storhandla … det finns egentligen inga begränsningar på vad ni kan göra så länge det passar alla, säger Lisa.
Och där gäller det att tänka till lite. Det är värden som bestämmer vad gruppen ska göra, men det finns ändå en del riktlinjer. Jobbet får inte vara för fysiskt ansträngande och inte heller för äckligt.
- Du kanske inte ber dina gäster tömma utedasset, men i övrigt finns inga begränsningar. Ni kan laga mat, göra enkla städjobb, röja upp i förrådet eller måla en vägg.
Du kanske inte ber dina gäster tömma utedasset, men i övrigt finns inga begränsningar.
Kan jag då neka till att göra en uppgift? Om jag till exempel tagit emot hjälp med att tömma förrådet, och så vill nästa person ha hjälp med att byta däck, men jag hatar att byta däck – vad gör jag då? Ja, då är det nog bara att tåla det, för när du går med i gruppen så förbinder du dig till att hjälpa alla som är med.
- Nyckeln till det här är att ha en öppen inställning. Alla uppgifter kanske inte är dina favorituppgifter, och det är heller inte en tävling om vem som erbjuder den trevligaste uppgiften – du kan bra be dina gäster om något du har nytta av. Men om bildäcksbyte är det värsta du vet så kan du ju stå och låtsas att du gör någonting. Kanske det går igenom.
Eller så kan du anmäla dig för kaffetjänst, för vad är talko utan kaffe och bulle egentligen?
Kedjebrev med varierat innehåll sprids bland unga på WhatsApp. Löften om livslång kärlek, framgång och en värld utan norovirus. Men också hot om döda hundar och clowner bredvid sängen på natten. Diskutera barnets medievardag med ditt barn, då är det lättare att hantera medieångest, tipsar expert.
Senast under lågstadietiden stiger barnet in i en mobilbarndom. Då inleds en mobilvardag där barn håller kontakt med varandra via sociala nätverk, i en värld utan insyn från vuxna. Gamla fenomen byter form. Ett kedjebrev som tidigare varit ett fysiskt papper är nu ett meddelande i en telefon. Lätt att ta emot, kopiera och sända vidare.
Att kedjebrev på WhatsApp kan vara både skrämmande och roligt är något som lågstadieeleverna Ingrid och Tindra i Vasa fått uppleva.
- Det kommer ganska ofta, och om det är något speciellt som till exempel Halloween så innehåller de ofta någon form av skräck, säger Ingrid.
- Ibland är tonen hotfull. ”Skicka det här vidare till 15 kompisar annars dör din hund i natt”, och det är ju galet, säger Tindra.
De senaste veckorna har även ett meddelande om norovirus figurerat. I det framgår symptom på norovirus och avslutas med uppmaningen "Snälla skicka detta till 20 personer för att inte detta viruset skall spridas till hela världen". Förutom direkta hot kan kedjebreven även handla om vänskap eller löften om en ljus framtid.
- Det kan stå att ”du är en jättebra kompis, skicka det här till någon du aldrig kommer att glömma”. Men, jag tycker att det är litet onödigt, varför kan man inte bara säga det personligen istället, säger Ingrid.
I dag är både Tindra och Ingrid så vana vid kedjebrev att de inte alltid reagerar på dem.
- Då jag var mindre och fick kedjebrev som innehöll hot om figurer som kommer att stå bredvid din säng i natt om meddelandet inte sänds vidare, då delade jag alltid jättesnabbt. Men nuförtiden så tar jag bara bort dem, säger Tindra.
- Jag blir bara irriterad då jag förväntar mig något roligt då telefonen piper, men så är det bara ett kedjebrev, säger Ingrid.
Även kedjebrev med löften om positiva händelser upplevs som störande. Det finns brev med budskapet att mottagaren är en god vän och att denna ska sända det vidare. Om man får sex stycken svar är man älskad.
- Om man inte får sex stycken brev tillbaka då? Då kan man ju bli ledsen, säger Ingrid.
Ju mindre ett barn är desto svårare har är det att avgöra huruvida budskapet i kedjebrevet är verkligt.
- Om det låter för galet för att vara sant är det ett tecken på att du ska prata med någon annan om det innan du reagerar på det, säger Isabella Holm, utvecklingschef på Sällskapet för mediefostran.
Ett kedjebrev är en form av emotionell manipulation där man uppmanas till en handling för att inte bli skadad eller att något hemsk inte ska ske. När denna typ av vidskepelse används är det bra om barnet kan diskutera tillsammans med en vuxen eller en annan trygg person för att inte känna sig ensamt och villrådigt.
För att förstå och kunna värdera relevansen i ett meddelande använder Holm uttrycket ”medieläskunnighet” som förutsätter en viss nivå av självkännedom.
- Om ett barn upplever ångest och press att svara då det får meddelanden, så då är det ett problem. Och då är det viktigt att barnet har redskap för att veta vad det ska göra, säger Holm.
Holm påpekar att vuxna inte har någon rätt att gå igenom meddelande på barnets telefon. Barnet har rätt till privat kommunikation enligt lagen, och enbart i de fall där man misstänker att barn är utsatt för eller begår något brottsligt har man rätt att kolla deras telefon.
- Det viktigaste är att man talar med barnen mycket även då det inte finns problem och involverar sig i barnets medievardag redan då. Då är sannolikheten mycket större att barnet också berättar då det finns problem, säger Holm.
För Andreas von Weissenberg som är chef för den internationella katastrofhjälpen på Finlands Röda Kors har ordet kraft flera betydelser. Till och med i ekonomiskt kärva tider som dessa ser han en kraft i människans vilja att hjälpa andra.
I sitt arbete på Finlands Röda Kors och före det som utrikesjournalist har han bevittnat resultatet av människans kraft på gott och ont, men också vilka förödande konsekvenser naturens krafter kan ha.
Så sent som för bara en vecka sedan inträffade ett kraftigt jordskalv på Filippinerna som fick larmet för katastrofberedskap att dra igång på Finlands Röda Kors. Men den här gången var det inte frågan om någon stor katastrof, som tur.
- Nuförtiden handlar det mest om att telefonerna börjar pipa. Allt är färdigt riggat, framför allt när det gäller jordbävning, säger Andreas von Weissenberg. Nu började vi genast följa med för att se hur det skulle utfalla.
Maskineriet inom Röda Korset för händelser som denna är massivt. Främst handlar det om att ta ställning till data av olika slag, om det har varit en grund eller djup jordbävning och hur den här kraften rör sig. Det har stor betydelse för utfallet.
- En riktigt djup jordbävning förorsakar sällan väldigt mycket skador. Men sedan måste man vänta på vidare analyser om hur energin har rört sig och vad det kan betyda. Man försöker skapa sig en uppfattning om byggnaderna på plats och hur mycket man kan förvänta sig att byggnaderna tål.
Ett exempel Andreas von Weissenberg nämner är Chile år 2010. Bara några veckor efter den förödande jordbävningen i Haiti var det en ytterst kraftig jordbävning i Chile men här var förutsättningarna lite andra.
- Chile drabbades nämligen på 60-talet av en kraftig jordbävning och då gjorde man om sina koder för hur man får bygga, säger von Weissenberg. I den här jordbävningen 2010 raserades nästan alla hus som hade byggts före 60-talet medan alla de som byggts efter det klarade skalvet, därför blev skadorna inte alls lika förödande som t.ex. på Haiti.
En annan sak som är avgörande när det handlar om jordbävningar är vilken tid på dygnet de inträffar.
- Är det på natten, på dagen eller på morgonen, och vad den vardagliga rytmen kring den här tidpunkten har varit är helt avgörande, säger han. Enligt det kan man dra slutsatser om hur många som drabbats. Om det är mycket hus som har fallit samman är det avgörande om t.ex. barnen har varit i skolan då eller om det varit på natten när alla är hemma. När man vet de här sakerna börjar man pussla ihop allt för att skapa sig en bättre uppfattning om läget, och lägger sedan an efter till allt som kommer in via medier och från frivilliga och personal på plats.
Kriser på olika håll i världen har också visat att människans handlingskraft och kraft att påverka är ofantlig. Och likaså människans förmågan att i riktigt svåra lägen ändå tro på att allt ska bli bättre.
- Det finns en konstig uppfattning om att när katastrofer inträffar så blir folk passiva och själviska, och via media kommer det selektivt t.ex. bilder på butiker som plundras som stöder det här, men den här uppfattningen stämmer inte, säger Andreas von Weissenberg. Det finns massor av forskning också som visar att vi är ganska benägna att vara rationella när något händer, att vi hjälper varandra.
Som i en jordbävningssituation till exempel är de verkliga livräddarna de som är där på plats just då, som kan rädda sig granne eller sin familjemedlem ur bråten.
- Människan är ganska bra på det, och det finns en helt naturlig förklaring till det. Det handlar om självbevarelsedrift och att man vet vad som är bra att göra i en sådan situation, konstaterar han. Sedan kommer det förstås i något skede en chock som innebär att krafterna tryter, men den uppfattningen som jag hör om ibland att folk är passiva, och inte vet vad man skall göra, det stämmer inte.
Det andra som von Weissenberg ser som en stor styrka hos människor i krissituationer är framtidstron. Det gäller de som råkat ut för naturkatastrofer i lika hög grad som de som lever i konfliktzoner.
- Människors framtidstro är väldigt intressant som koncept, även om det är svårt att mäta, säger Andreas von Weissenberg. Det är något i människans psykologi som gör att åtminstone de allra flesta besitter en otrolig kraft, även om läget är illa och skulle förändras till det sämre.
- På något vis skapas det ett nytt normalt läge där man försöker hålla sig flytande, menar han. I vilken situation man än är, om man är i Aleppo och inte kan ta sig därifrån eller i något annat krisläge, har folk helt enkelt en tro på att läget kan blir bättre.
Men det beror också lite på var den egna skalan för vad som är normalt börjar.
- Det kan vara annorlunda om du levt på flykt och bott på flyktingläger i tjugo år. Då ser du förstås på ett annat sätt på tillvaron och de egna möjligheterna i livet än annars, men någonstans finns gnistan till att saker och ting kan bli bättre. Men det är otroligt, när man träffar människor vars framtid man själv har svårt att se positivt på, med tanke på eventuella politiska begränsningar osv., så brukar ändå gnistan finnas där.
Här i Finland var hösten 2015 speciell eftersom den största flyktingvågen med asylsökande kom då. Enligt von Weissenberg skedde också en tydlig förändring i attitydklimatet här i samma väva.
- Det fanns givetvis små protestgrupper som var väldigt högljudda, som fick rätt mycket utrymme i medierna. Men då samtidigt fick Röda Korset hela tiotusen nya frivilliga. Man kunde kalla det för en tyst revolution, säger han. Det var inte sådant som det talades om i offentligheten, att intresset då var så stort.
Intresset bland privatpersoner var mångfalt större än vanligt för att aktivera sig som frivillig för Röda Korset.
- Detta då jämfört med de enstaka som högljutt protesterade. Därför skulle jag tro att om man slår ut det här över samhällsklimatet så hoppas jag att det faktiskt har gått så att folk här, genom de asylsökande som kom då, har fått en bättre förståelse för världens problem och samtidigt insett att var och en av oss faktiskt kan göra något för att förbättra den.
Anderas von Weissenberg medverkar i Efter Nio om kraft på måndag 20.2.2017 kl. 21.00 på Yle Fem och på Yle Arenan.
Svårast är det för mjölkbönder att få avbytare vid akuta sjukdomsfall. Marcus och Heidi Petas från Mörskom berättar om flera problematiska situationer.
Karl-Erik Oljemark som är sektoransvarig för husdjursfrågor vid Svenska lantbruksproducenternas centralförbund i Nyland har kor i Sibbo. Han vittnar om att det är allt svårare att få sjukvikarier.
Marcus och Heidi Petas säger att de ofta själva måste ta reda på en privat arbetande avbytare som den kommunala avbytartjänsten kan anställa. Sedan brukar det nog ordna sig.
En gång fick Marcus hjärtproblem och måste åka med ambulans till sjukhus. Trots att läget var allvarligt var det nästan omöjligt att få en avbytare.
- Jag har samma erfarenhet som Marcus, säger Karl-Erik Oljemark i Sibbo.
Oljemark hade fått rytmstörningar, men kunde inte lämna gården innan det kom en avbytare på plats. Avbytartjänsten hade ingen som kunde hoppa in.
- Chefen hänvisade till kollektivavtalet och till att avbytare inte kan jobba på sin ledig dag.
Enligt Oljemark tyckte avbytaren själv att det inte var något problem att komma till undsättningen då han till slut blev kontaktad.
Oljemark är trött på att det inte vid sjukfall går att få en avbytare genom att ringa till kansliet. Där hänvisas det till att det först måste göras en elektronisk ansökan.
- Det borde fungera genom att man själv eller en anhörig ringer om man är riktigt sjuk, säger han.
Heidi Petas pekar på sin arm som är i paket. Hon har tre veckor sjukledigt. Under den tiden blev paret först erbjudet avbytare i bara tre dagar.
Paret är oroligt för djuren om det inte går att få fram en avbytare vid ett sjukdomsfall.
- Tänk om det kommer en granskning på gården just då, funderar Heidi.
Ann-Katrin Ranta-Fransman som är förman för avbytartjänsten i Östnyland förklarar att personalen inte räcker till för att rycka in vid akuta sjukdomsfall.
- Arbetslistorna går i fyra veckors perioder och det är svårt att flexa, säger hon.
Avbytartjänsten ska inte enligt henne vara den första ersättare som men mjölkbonde vänder sig till. Enligt henne ska en mjölkbonde alltid ha en egen ersättare som kan rycka in.
En mjölkbonde har rätt till avbytare 26 dagar i året och dessutom rätt att köpa avbytare i 120 timmar. Många har inte råd att betala och nöjer sig med minimi.
Dagens mjölkgårdar är ganska långt automatiska och det här ställer stora krav på avbytaren.
- Det är ett krävande arbete, konstaterar Oljemark.
Ranta-Fransman från avbytartjänsten säger att de anställda får utbildning i robotanvändningen och säger att avbytarna nog klarar av jobbet.
Mjölkbönder upplever att det är ett problem att det är så få avbytare som kan köra traktor. Ranta-Fransman kontrar med att det finns bönder som inte tillåter avbytaren att använda traktorn.
Avbytare och mjölkbönder har ibland problem att hitta ett gemensamt språk. Marcus och Heidi Petas upplever personligen att det inte är svårt för dem att tala finska.
- Vi brukar skriva instruktionerna på finska, säger de.
Ranta-Fransman upplever själv att hon har för få avbytare som behärskar svenskan, men avbytaren och bonden har nog enligt henne hittills kunnat kommunicera på något sätt.
Det finns östnyländska mjölkbönder som har fått måttet rågat av de såligt fungerande kommunala avbytartjänsterna och gått in för att ordna avbytare själva.
Marcus och Heidi Petas i Mörskom har också övervägt det här alternativet, men kommit fram till att det är för riskfullt.
- En privat avbytare har ingen sjukvikarie. Blir den avbytaren sjuk så kommer ingen i stället, säger de.
Avbytarservicen ska efter landskapsreformen inte längre falla på kommunerna, utan på landskapen. Det här betyder att avbytarens arbetsområde kan bli ännu större och avstånden längre.
Det att antalet mjölkgårdar hela tiden minskar gör också att avbytarens arbetsresor från en gård till en annan blir allt längre.
- I framtiden blir det nog ännu svårare att få avbytare, tror Oljemark.
Christophe Galfard är lite som en fysikens rockstjärna. Han sysslar med astrofysik men är också en populärvetenskaplig författare som drar fulla salar när han föreläser. Galfard har jobbat för den kända fysikern Stephen Hawking i sex år och nu är han också aktuell med boken Universum i din hand som blivit en internationell succé.
Christophe Galfard talar med en lätthet och intensitet som skvallrar om att han är en van talare som kan ta sin publik på rätt sätt. Men att han förutom franska och engelska också talar svenska är det inte många som vet.
- Min mamma är svensk, så därför talar jag också lite svenska. Men bara lite, tillägger han. För hon talade inte tillräckligt mycket svenska med mej.
Men för att samtalet ska kunna glida över till mer svårbegripliga ämnen som fysik på hög nivå byter han till arbetsspråket engelska.
Christophe Galfard är i Finland för att föreläsa i astrofysik. Men vad gör då en astrofysiker, kan man ju fråga sig.
- Som fysiker försöker man klura ut naturens lagar. Det finns lagar som alla känner till, det vet t.o.m. folk som inte är vetenskapsmän, säger han. Det berättade jag också för de studerande som jag föreläste för tidigare idag.
- Jag vet t.ex. att om jag slänger innehållet i det här vattenglaset på er så blir ni inte glada, fortsätter han med ett leende. Vi vet också att vattnet som jag slängt inte kommer att vända om halvvägs och försvinna tillbaka in i glaset, just för att det finns vissa lagar inom fysiken som stämmer. Kosmologi igen handlar om att klura ut universums historia och de lagar som gäller i universum. Att fundera ut vad de fysiska lagar vi känner till kan säga oss om universums historia. Att fundera ut sådana lagar som vi inte ännu har, helt enkelt mysteriet kring den kunskap som vi har idag.
Man behöver inte lyssna länge för att ryckas med i pratet. Det är just det han blivit känd för, sitt sätt att förklara svåra saker så att en lekman förstår. Och just det har varit en av hans målsättningar.
- Jag tror ju att om någon säger att den inte förstår vad någon berättar för den, så handlar det mer om att berättaren förklarade det hela på fel sätt och med för många svåra termer.
Det kräver mycket jobb att förklara något svårt på ett enkelt sätt. Ett trick som Galfard gärna använder sig av är berättelser och liknelser. För vem gillar inte en god historia?
- En annan sak är att man också måste vara anspråkslös när det kommer till att försöka förstå sig på universum, konstaterar han. Mycket inom vetenskapen passar helt enkelt inte in i våra sinnen, i vår intuition eller i vår verklighetsuppfattning. Vi måste minnas att vi t.ex. är extremt små i förhållande till kosmos, men gigantiska i jämförelse med t.ex. en atom. När vi talar om vetenskap och kosmos måste vi minnas att det finns så många ställen och saker som vi aldrig upplevt med våra sinnen, som vi inte riktigt kan referera till. Därför måste man ha ett öppet sinne för allt man upplever och tänka sig att man ska bege sig ut på en resa med inställningen att jag kanske inte kommer att förstå allt men jag är ändå öppen och mottaglig.
Galfard påpekar att mycket av vetenskapen är sådan att inte ens vetenskapsmän förstår den.
- I slutet av en av sina föreläsningar i kvantmekanik lär Einstein ha sagt att om ni förstod mej nu så har jag inte varit tillräckligt tydlig. Det förklarar det ganska bra.
På sin webbsida har Galfard en frågespalt där han svarar på besökarnas frågor, vad som helst som har med universum att göra. Han vill svara på allt. Han påpekar att det inte finns några dumma frågor. Därför vågar vi också fråga en av de vanligaste frågorna. Tror han att det finns liv någon annanstans också eller är vi är ensamma här? Galfard kontrar genast med en egen fråga.
- Talar vi om liv eller intelligent liv? Det beror väl på hur man defienierar det. Men till att börja med så har vi ju inte ännu upptäckt liv någon annanstans. Att någon annan redan skulle finnas här bland oss kan vi avskriva redan på basen av mängden teknologi vi har för att upptäcka det, det har inte hänt ännu.
Han påpekar att det viktiga är att sätta saker i perspektiv. Det är nu tjugotre år sedan man upptäckte en planet som precis som vår kretsar runt en annan sol.
- Det var år 1994. Vetenskapligt sett är detta lika med igår, i jämförelse med mänsklighetens historia. Redan idag känner vi till mer än fyratusen andra sådana planeter. Vi letar efter en planet, där livet som vi känner till det, kan existera. Så att vi ska förstå det.
Personligen tror Galfard på att det finns liv någon annanstans.
- Men kan jag bevisa det? Nej, inte ännu. Finns det intelligent liv där ute? Kanske, men vi har inte sett det än, och om det skulle finnas många andra där ute som skulle kommunicera så att vi skulle förstå det, så skulle vi upptäcka det, ifall det finns. Men som sagt måste vi minnas att vi tidsmässigt bara är i början ännu. Men inom tjugo år har vi säkert hittat något, det tror jag.
Christophe Galfard medverkar i Efter Nio om stjärnor på tordag 9.3.2017 kl. 21.00 i Yle Fem och på Yle Arenan.
Mosaikmönster är något som människan sysslat med de senaste 5000 åren - inget nytt under solen. Det bevisar bara hur användbar och vacker mosaiken är. Sätten att göra mosaik på är många och det går att använda allt från glasskärvor, porslinsbitar till små, små stenar.
De flesta hårda ytor går det att göra mosaikmönster på. Jag har valt stubbar - härliga, rejäla stubbar!
Om du också vill pröva så behöver du det här:
Stubben behöver vara torr och stadig. Se till att den har en jämn, plan yta fri från smuts.
Innan du börjar med mönstret skall du se till att du har alla bitar du behöver. Färgkoordinera dem i högar eller om du ska göra ett specifikt mönster rada ut mönstret på förhand så du vet att att bitarna räcker till. Eftersom jag skulle göra ett cirkelformat mönster började jag i mitten.
Sprid ut lite lim åt gången och tryck ner stenarna i limmet, en åt gången. Använder man större bitar kan man placera limmet på biten direkt. Det gör inget att det blir mellanrum mellan stenarna, fogmassan kommer att täppa till hålen senare. Jag radade stenar ända ut till barkkanten, som fick fungera som en naturlig inramning. Låt limmet torka.
Blanda fogmassan enligt instruktionerna på förpackningen. Använd handskar och andningsskydd. Bred ut massan över mosaikstenarna, ända ut till kanten. Torka genast bort överflödig massa och upprepa torkandet efter 10-15 minuter. Intorkad fogmassa är svår att få bort. Upprepa torkande med fuktig svamp eller trasa tills ytan är ren och fin. Låt torka.
Redo att användas!
Jag har döpt detta hantverk till pixelrya. Det påminner om en rya men bilden är uppbyggd punktvis som pixlar vilka bildar färgfält, som blir en figur. En pixelrya kan alla vara med och göra tillsammans. Jag har utgått från ett helt vanligt korsstygnsmönster men bytt ut varje korsstygn till en garnboll i motsvarande färg. Garnbollar klarar en fyraåring bra av att göra så låt det bli ett roligt familjeprojekt!
Det är alltid extra skoj med stora projekt. Till den här fågeln behövdes 443 garnbollar. Vi påbörjade projektet på en slöjdkryssning och bad om hjälp med bolltillverkningen. Sammanlagt har ca 100 personer hjälpt oss att göra bollar så det tog inte så lång stund att få ihop bollarna. Använder man dessutom det snabbaste sättet att göra bollar på, på handen, istället för på paffcirkel så tar det bara ett par minuter att göra en boll. Men vem räknar minuter när man sysslar med hantverk?
Genom att inte göra bollar som täcker bakgrunden till motivet så sparar man ändå en hel del tid. Jag valde flätad rotting som bakgrundsmaterial så att den kunde lämnas synlig. Den flätade rottingen säljs på metervara och är dessutom billigare än t ex riktig ryabotten. Vanligtvis används den här typen av rotting till stolsitsar och elementskydd men jag tycker att den passade mitt ändamål ypperligt med alla hål.
Eftersom vår bild blev så stor ( 200 x 180 cm) delade jag in motivet i tre delar anpassade efter rottingens bredd (rottingen säljs i två storlekar så välj den som passar ditt motiv bäst). Tänk på att man även kan lägga rottingen på höjden om man t ex vill ha en smalare väggbonad, då kanske man inte alls behöver skarva om man väljer den bredare rottingen (jag använde den smalare som är 60 cm bred, eftersom den passade bäst just i det här fallet).
Vill du också göra något liknande?
Sök reda på ett korsstygnsmönster med ett motiv du gillar. Räkna antal korsstygn så vet du hur många bollar som behövs. Gör man bollarna på handen så blir de ca 5 cm i diameter så då kan du räkna ut hur stort ditt konstverk kommer att bli om du tar antalet kryss på bredden gånger 5 cm och sedan antalet kryss på höjden gånger 5 cm.
Skriv nu en lista på alla färger som finns med i mönstret och räkna hur många kryss det är i varje färg. Då vet du hur många bollar du ska ha av varje färg.
Utgå från färgerna i korsstygnsmönstret och plocka ihop garner i motsvarande färger. Det går bra att använda olika sorters garner. Ett nystan på 50g med ca 100 m räcker till 6-8 bollar beroende på hur tjocka och täta bollar man gör. Använder man tunnare garner så måste man vira flera varv.
Det finns många olika sätt att göra garnbollar: på dubbla paffcirklar med hål i mitten, med hjälp av ett bollverktyg i plast, runt stolsben, på gaffel eller stekspade, på rektangulär paffbit eller på handen. Jag rekommenderar att man gör bollarna på handen till det här projektet men för barn 4 - 7 år rekommenderar jag en rektangulär paffbit istället för handen.
Gör så många bollar som du behöver av varje färg.
Det liksom kändes i luften redan då man kom ombord att det var något speciellt på gång, att det inte var en helt vanlig nöjeskryssning.
Folk stod i grupper här och där med fokus på en träbit, en tygbit eller en tofs. Det grävdes i kassar och väskor bland nystan och mönster och det klämdes och kändes på stickat och virkat oavsett om plagget hängde på en galge eller på en person.
Passagerarna på just den här kryssningen hade något ovanligt nyktert och målmedvetet i blicken samt stenkoll på tiden, för det på förhand planerade schemat måste ju hålla – det finns så mycket nytt att lära i hantverkssvängen och så många likasinnade att vara nyfiken på. Det var en alldeles speciell dag till havs!
Slöjdkryssning ordnades i januari. Med på båten fanns omkring 300 personer - både amatörer och proffs.
Målet med kryssningen var att lyfta fram hantverkskunnandet som finns på båda sidor om Kvarken.
Under kryssningen kunde man delta i pop-up workshoppar och föreläsningar. Man kunde också testa allt från att styra en robot till att spinna ull och virka in en cykel.
Strömsös deltagande bestod delvis av att Lee Esselström och Jim Björni höll en föreläsning om hur det är att vara hantverkare på tv.
Slöjdkryssningen var ett samarbetsprojekt mellan Loftet, Västerbottens hantverksförening, Stiftelsen Juthbacka, Västerbottens läns hemslöjdsförening och slöjdlärarutbildningen vid Åbo Akademi och Umeå universitet.
Arrangörerna hoppas att det skall bli ett årligen återkommande evenemang.
Insinuerar vårsolens avslöjande strålar att det är dags att uppdatera lyan? Då finns det några saker du ska tänka på innan du sätter igång.
Katarina Paasi köpte sin första lägenhet som 22-årig studerande och genomförde en totalrenovering. Under årens lopp har hon köpt, renoverat och sålt ytterligare åtta lägenheter och på så sätt kunnat byta upp sig på bostadsmarknaden. Projekten har också gett massor med kunskap och erfarenhet som hon nu delar med sig av.
- Man kunde säga att vi har renoverandet i blodet, ett intresse som genomsyrar hela familjen. Det var antagligen orsaken att jag vågade börja så tidigt.
Katarina själv har lärt sig göra det mesta av familjemedlemmar men även entreprenörer hon anställt och övat med. Hon poängterar dock att det finns vissa saker som man inte ska experimentera med själv.
- Till exempel badrum ska man vara väldigt noga med. Om det skulle visa sig läcka ligger man riktigt risigt till. Man är trots allt ansvarig i tio år för en renovering man gjort. Det gäller att antingen själv ha stenhård koll eller anlita en ansedd firma med försäkringarna i skick.
Med flera projekt i bagaget vet Katarina hur viktigt det är att man har en bra plan för hur renoveringen ska genomföras. Utöver lägenhetspriset måste man ha en realistisk bild av sin egen budget och planera enligt den.
- Den tänkta budgeten brukar ha en tendens att svälla och den slutliga prislappen brukar oftast ha ett 5 procents tillägg. Därför är det är viktigt att ha en viss marginal ifall oförutsedda problem eller utgifter skulle dyka upp.
Vill man spara pengar gäller det att göra så mycket man kan själv. Rivningsjobb och städning är sådant som de flesta klarar av och sparar in många kostsamma arbetstimmar.
- Varför betala någon för att städa? Dessutom har du bättre koll på projektet om du går dit varje dag och ser att allt går enligt plan och överenskommelse.
Ifall man inte har oceaner med kapital att sätta på sin renovering gäller det att tänka smart och välja var man satsar lite extra och var man kan spara en slant. Det kan dock vara knepigt att orientera sig i djungeln av alternativ där priserna varierar från lågpris till lyx.
- Det gäller att fundera på sin egen livssituation och vad som passar bäst för en själv. Har man hund och småbarn kanske det inte är läge att satsa en förmögenhet på ett golv. Tjocklek och möjlighet att slipa det längre fram är också viktiga faktorer.
Även förmånliga möbeljättar har riktigt bra alternativ då det kommer till t.ex. kök. Katarina tipsar om möjligheten att t.ex. köpa en billigare skåpstomme och sedan satsa lite extra på personligare skåpdörrar.
Då det kommer till själva arbetet kan det vara svårt att veta vem man ska välja. Det kryllar med företag och entreprenörer, utländska killar eller inhemska gubbar. Hur ska man veta vem som är bra?
- Det finns webbplatser där man kan kolla upp företag och se att de har sina försäkringar i skick. Sen skulle jag antagligen använda mig av vänner och bekantas erfarenheter. Leta upp bevisat bra folk så hittar du säkert pålitlig hjälp till uppdateringen av ditt hem.
När man tar en titt på Isabella Löwengrips blogg, Instagram- eller Facebook-konto idag ser man bilder av en vacker, målmedveten ung kvinna som tycks hinna med allt från entreprenörskap och möten till semesterresor och småbarnsvardag. Det känns som en glansbild av vardagen.
Men för dem som följt med henne längre, eller rent av från början för tolv år sedan är det inte detta som lockar. Utan snarare ärligheten och känslan av att allt är möjligt.
När det kommer till drivkraften så är det just hennes målmedvetenhet som känns beundransvärd. Men för tolv år sedan när hon startade bloggen, då under namnet Blondinbella, var det inte lika klart vart vägen skulle ta henne.
- Jag var fjorton år när bloggen startade och då kunde jag ju inte drömma om att jag skulle blir entreprenör och starta bolag, säger hon. Där och då var med mer att jag ville skriva en dagbok, fast på nätet. Jag ville bli advokat och göra något helt annat.
Men som sexton år gammal började hon driva bloggen som ett bolag och hennes karriär som företagare inleddes.
- Då märkte jag att det är ganska härligt det här med att vara sin egen chef, att man då själv kan bestämma hur länge man får sova på morgonen, och det var väldigt mycket frihet så jag fastnade.
Hon berättar att hon växte upp väldigt snabbt, eftersom hon flyttade hemifrån redan som fjortonåring och grundade bolaget med bloggen vid sexton.
Men hurdan var den fjortonåriga Isabella, jämfört med den som vi ser idag?
- Det är stor skillnad, säger Isabella. På den tiden gick jag i höstadiet och var mobbad. Det var en tuff tid i livet, både hemma och i skolan, så att flytta till eget boende var bäst för mig där och då. Jag fick ett jobb samtidigt på ett café och så hade jag studierna. Men jag hade inga kompisar i skolan så jag sökte mig till ett politiskt ungdomsförbund istället där jag lärde känna andra kompisar. Och så startade jag bloggen.
Från början var det att skriva en dagbok, men när Isabella inte fick några läsare så hittade hon på karaktären Blondinbella på bloggen.
- När livet var ganska tufft på riktigt så var det väldigt skönt att få ha den här fiktiva personen som jag kunde låtsas vara. Jag var Blondinbella i två år, men när jag sedan skulle driva företaget och få andra bolag att köpa annonser på bloggen så blev det ganska svårt när jag hade låtsats vara någon helt annan i två års tid. Då måste jag börja berätta vem jag var istället. Och det tog tid att vända varumärket.
Hon konstaterar att det var en process hon jobbade med ända till för några år sedan.
- Jag började ju som en ganska provocerande fiktiv karaktär, som kallade sig för Blondinbella, som hade ganska starka åsikter och som ville verka äldre. För att vända varumärket var jag tvungen att visa att jag egentligen är ganska klok, att jag är en vettig människa. Så det har tagit tid att visa att jag är en entreprenör. Jag är inte bara en ung provocerande tjej, utan jag kan också lite saker.
Och visst fanns det läsare som kände sig lite lurade när berättelsen bakom den fiktiva Blondinbella kom fram.
- Folk märkte att det här stämmer ju inte som du har skrivit. Men sen när jag började förklara varför det hade blivit så, att jag hade haft det så tufft och att det varit mitt sätt att hitta mitt eget spelrum där jag fick vara hur jag ville, då fick de ju också en förklaring till varför det hade varit så.
I dag har Isabella Löwengrips blogg hisnande 1,3 miljoner läsare i veckan, främst i Sverige, Norge och Finland, och har blivit en riktig framgångssaga. Nyckeln till framgången är ärlighet, menar Isabella.
- Jag tror att det vi ser online är väldigt perfekt, det är mycket filter och retuscheringar. Alla liv känns så perfekta när man ser på Facebook. Jag har alltid varit väldigt ärlig med mina utmaningar, t.ex. när jag blev mamma, att det inte alltid är så lätt, att man skriker på dem när de inte sover ibland. Att det är stökigt hemma och pasta under bordet. Jag har talat om psykisk ohälsa och min adhd. Jag har varit väldigt öppen, både när det gått väldigt bra i livet och för företagen, men också när det inte funkar och är tufft. Det tror jag gör att det blir mer intressant att följa under så många år. Det inte bara det glamourösa med ett bra filter, utan man får verkligen följa mig på min resa mot att nå mina mål.
Numera är det inte bara bloggen som gäller. Isabella driver flera företag, har varit chefredaktör för tidningar, hon skriver och föreläser. Men varifrån kommer drivkraften?
- Jag har alltid sporrats av att vara självständig, klara mig själv och sätta nya mål, utmana mig själv och se hur långt jag kan nå. Jag är nyfiken och vill hinna med allt och det är också därför jag har startat elva bolag under de här åren. Många har ju inte fungerat så klart, men under min tonårstid så ville jag testa mycket. Det har också gjort att jag idag som 26 år gammal har bolag som har börjat växa och nu är vi ganska många anställda. Jag hoppade ju av gymnasiet så det här har varit mitt sätt att lära mig.
När Isabella ser bakåt kan hon inte säga att hon skulle ångra något eller att det skulle finnas något som hon direkt skulle vilja ändra på.
- Däremot kan jag vända på det lite. Också då när jag var tonåring har jag alltid valt att gå min egen väg. Jag har inte lyssnat på så många andra, vad de tycker och tänker, om ska jag starta det här projektet eller inte, eller som i mitt fall att välja mellan bolag och gymnasiet, och det var ett svårt beslut.
En annan sak var att hon valde att skaffa barn rätt tidigt.
- Jag var tjugotvå när jag gifte mig och tjugotre när jag fick mitt första barn. Så det har varit ett vinnande koncept för mig att inte lyssna på så många andra utan jag gör som jag själv vill, då blir det bra, säger hon.
Framtiden ser hon positivt på, och en hel del planer och nya mål finns det också.
- Jag är duktig på att pensionsspara, säger hon med ett skratt. Så jag tänker ganska långt fram. Men jag älskar ju mål och att planera. Jag ser nog åren som kommer, fem-tio år framöver, och jag ser nästa steg hela tiden. Just nu vill jag driva mitt eget skönhetsbolag och göra det internationellt, likaså mitt eget investmentbolag. Och jag hoppas att bloggen kan finnas i fler länder och få fler läsare. Så fort jag har uppnått ett mål så kommer det flera, det är mitt sätt att sporras varje dag.
För Isabella är det viktigaste att målbilden är klar, att man vet var man ska hamna.
- Sedan är det jättesvårt att se själva vägen till målet. Oftast behöver man bara jobba mot målet så brukar det bli tydligt vart man vill. Men det viktiga är ju på något vis att det roliga inte bara är att nå målet utan också att resan dit blir en viktig del i det. Resan är ju nästan det roligaste för det är där jag lär mig saker också. Det som är bra är att inställningen blir: stöter man på problem och utmaningar på vägen så tänker man att nu ska jag lära mig något utav det här, för att sedan kunna nå mitt mål där framme. Så jag har fått en ganska positiv inställning till livet och det gör att jag blir en ganska glad person.
I arbetsbilden för Isabella ingår också att åka runt och föreläsa. Oftast handlar det om att inspirera folk till att våga starta företag.
- Man träffar så många intressanta personer med så många bra idéer, man vill ha sitt eget men vet inte hur man ska komma igång. Framför allt märker jag att folk är så rädda för vad andra ska tänka och tycka. Vad händer om jag misslyckas? Men vad händer om du lyckas? Att försöka vända på det, det är det jag vill få fram. Jag kommer från en miljö där det inte fanns några kontakter, inga pengar i början och jag var väldigt ung. Jag hade väldigt många saker emot mig men ändå har jag kunna bygga upp mitt eget. Och kan jag så kan andra också.
Under årens lopp har Isabella själv och det hon gjort ofta förekommit på löpsedlarna. I och med detta och bloggens popularitet han hon också alltid fått ta emot mycket kritik. Tidvis har hon också fått utstå regelrätt smutskastning. Men trots det har hon gått vidare.
- Det är alltid tufft att ta emot kritik, konstaterer hon. Det jag försöker tänka på är att det är en jobbroll som man går in i, det här med att vara offentlig. Fastän det blir väldigt nära inpå. Sedan måste jag tänka att kritiken som jag får är mot min jobbroll och inte mot mig privat.
Men visst får hon kritik som också känns.
- Jag kommer ihåg när jag blev mamma. Det var igen en ny roll som jag gick in i, som jag ju då inte var säker i, minns hon. Att då får höra att jag var världens sämsta mamma för att jag glömde bebisens mössa när vi gick från BB till bilen, och att jag fick tvåtusen kommentarer kring att jag inte kommer att fixa det här för att jag ju glömde mössan redan dag ett, det gör ont förstås. Men man måste bara tänka på att det alltid är lättare att kommentera något negativt än positivt.
Trots att hennes blogg och konton på sociala medier svärmar över av kommenatrer ser hon det som sin plikt att läsa dem alla, även de negativa.
- Men samtidigt har jag ju världens bästa jobb för jag får också höra en massa fina komplimanger varje dag. Jag får höra att jag är duktig och inspirerande. Det är få som får höra så mycket fint varje dag, så jag är snarare tacksam.
- Sedan behöver man inte alltid godkänna de negativa kommentarerna, man kan också bara ta bort dem, de har liksom ingen rätt att stå där. Man måste bestämma hur mycket plats de ska få. Men det är ju klart att får man tio positiva kommentarer och sedan en negativ så är det ändå lätt att den negativa stannar på något vis. Man måste bara jobba med sig själv och tänka nej, jag ska bara lyssna på de här tio positiva istället.
De som läser hennes blogg är främst kvinnor mellan tjugofem och fyrtiofem år, av dem har hälften barn.
- Det är det här med barnfamilj och kvinnor mitt i karriären, att man försöker få ihop livet med familj och jobb, som är det gemensamma. Så jag och läsarna lever ganska liknande liv på den punkten.
Som bäst lever Isabella i spännande tider för hennes blogg håller på att expandera internationellt också.
- I nuläget finns bloggen på svenska och engelska. Den engelska drivs av två personer som översätter i jour så fort jag har skrivit något. Men nu i dagarna släpps bloggen också i tysk och fransk översättning. Det beror på att ett av mina bolag expanderar till de länderna och då känns det mer naturligt att kunna vara där på det lokala språket.
- Jag hoppas ju på en internationellt stor blogg. Vi i Norden är duktiga på det här med jämställdhet och att man som kvinna kan göra både och, även som ung. Och det vill jag visa, att man faktiskt kan klara av både bolag, karriär och barn.
Med tanke på framtiden har hon ännu mycket som hon vill göra och uppnå.
Det finns hur mycket som helst, skrattar hon. Jag skrev en lista med hundra saker jag vill göra innan jag dör för några månader sedan. Och det var ganska svårt, till och med för mig som gillar mål, att komma på hundra stycken. De första femtio kom jag på men de sista femtio var svåra. Men jag är ju entreprenör, jag brinner för det och vill gärna fortsätta med det, och att lite som Richard Branson bygga ett internationellt bolag, det vore coolt!
Med på hennes hundra mål-lista fanns att köpa en viss bil efter tio år som entreprenör och sedan drömmer hon om att åka upp i rymden.
- Jag skulle också vilja ta fram en egen chokladkaka med Marabou, så det är både stort och smått. Öppna en egen förskoleverksamhet vill jag också göra. Det finns så mycket och jag skulle ju vilja göra allt. Det är också därför jag startade mitt eget investmentbolag, för att kunna gå in i andra bolag och få vara med på ett hörn.
Hon har till och med varit i kontakt med brittiska entrepenören och äventyraren Richard Branson.
- Jag har faktiskt försökt, och skrivit upp mig för att få åka upp med det där planet med vilket man precis kommer upp där ovanför stratosfären, men vi får se. Nu har jag barn så jag har blivit lite feg av mig. Det var lättare innan jag hade barn, då hoppade jag fallskärm, men nu vågar jag knappt åka berg- och dalbana längre.
På svaret om hon har några gränser eller begränsningar är svaret entydligt.
- Nej, det har jag inte! När jag var tolv ville jag bli statsminister i Sverige men sedan minskade målet till advokat. Oprah har t.ex. alltid inspirerat mej. Man måste ju få sikta högt, om ett mål inte susar till i magen är det för nära, menar hon. Jag måste fråga mig: kan jag verkligen tänka på de här stora drömmarna, vågar jag säga detta högt? När man nästan skäms för att säga målet högt, då har man lyckats nå rätt nivå.
Isabella Löwengrip är gäst i Efter Nio om mål måndag 13.3.2017 kl. 21.00 på Yle Fem och på Yle Arenan.
Sparsamheten har ökat. Allt fler har som rutin att ha med sig en ryggsäck eller en tygkasse då det är dags att bege sig till butiken. En del kunder köper i dag en plastkasse bara i yttersta nödfall.
I dag köper bara ungefär var tredje konsument en vanlig plastkasse i matbutiken.
De stora anhopningarna av plast ute på oceanerna bekommer dock inte alla människor. En del av de kunder som Yle har talat med ser inte det hela som en samvetsfråga.
- Jag är ganska säker på att den här plastkassen inte hamnar i havet.
En rundfrågning som Yle gjort i en Prisma-matbutik i Tammerforstrakten visar att det är vanligt att den som handlar i en matbutik alltid rutinmässigt köper en plastkasse och packar ner sina varor i den .
En del kunder säger att de tycker att det är besvärligt att alltid komma ihåg att ta med sig en tygkasse. Om den inte ryms i en ficka måste man ju "bära den med sig" på något sätt.
Och för många är det självklart att återanvända plastkassarna som soppåsar i hemmet.
Kommer man direkt från jobbet måste man ju köpa en plastkasse. Det är irriterande för man vill ju skydda naturen.
- Över 90 procent av de förpackningspåsar som kunderna köper är plastkassar. Försäljningen av flergångskassar fördubblades ändå i fjol. Ganska få kunder har med sig en egen kasse, säger servicechef Saara Kauste på Prisma.
Enligt Kauste var papperskassarna populära då de kom medan folk nuförtiden mer sällan köper papperskassar.
Om jag blir erbjuden små plastpåsar på apotek eller i klädbutiker tackar jag nej. Små inköp ryms i väskan. Jag tar inte emot plastpåsar i onödan.
En av kunderna beklagar sig över att allt kött förpackas i plast - men konstaterar samtidigt att det är svårt att göra något åt det.
- Ska man börja ta med sig egna kärl till butiken?
- Om vi har glömt vår kasse hemma så handlar vi inte alls utan går ut ur butiken. Vi är pensionärer så vi kan komma tillbaka en annan dag!
- Vi köper en plastkasse bara i yttersta nödfall. Vi vill skydda naturen. Det finns alldeles för mycket plast i världen. Haven kvävs av det.
I S-gruppens butiker ser man en trend där flergångskassar och biologiskt nedbrytbara frukt- och grönsakspåsar blir allt populärare, säger informationschef Outi Hohti vid SOK.
- Försäljningen av flergångskassar ökade i fjol med närmare 30 procent i jämförelse med året innan.
Det såldes ungefär 160 miljoner plastkassar och 1,3 miljoner flergångskassar.
Enligt Hohti köper bara var tredje kund en plastkasse i matbutiken.
- Å andra sidan säljs det mera rullar med soppåsar eftersom kunderna i allt högre grad använder egna kassar i butiken.
I fjol gick det åt cirka 250 miljoner plastpåsar för frukt och grönsaker i S-gruppens butiker.
- De plastkassar som är tillverkade av returmaterial finns i varierande grad beroende på tillgången på dem.
- Den största andelen återvinningsmaterial finns i Prismas gråa plastkassar. Där är returandelen 90 procent. I medeltal är procenten 56 i de plastkassar som är till salu.
I Keskos butiker var plastkassarnas andel av inköpskassarna i slutet av fjolåret 95 procent, flergångskassarnas andel 3 procent och pappers- och biokassarnas andel 2 procent, säger Timo Jäsle, chef vid Keskos minuthandel.
- Nu har vi börjat ta betalt för alla plastkassar i K-gruppens matbutiker, inom järnhandel, i jordbruks- och maskinaffärer samt inom möbelhandeln.
Kesko strävar efter att erbjuda allt fler alternativ; flergångskassar, bomullskassar, jutekassar, papperskassar och kassar av returplast.
Tunna småpåsar i plast kommer inte att finnas vid kassorna längre i slutet av 2017.
Speciellt mängden tunna plastpåsar ska minskas, säger Jäske.
- Tunna småpåsar i plast kommer inte att finnas vid kassorna längre i slutet av 2017. Man kan få en tunn plastpåse om man har en rinnande blombukett eller ett köttpaket som läcker vätska.
Både S- och K-gruppen uppmuntrar sina kunder att minska på plastavfallet.
Kunderna ser förändringarna i sin vardag: Småpåsar är inte längre en självklarhet vid kassorna.
Avsikten är att minska på miljöförstörelsen. Plast ska inte få förekomma i vattendragen och naturen.
Återanvändning av plast uppmuntras också vid plastinsamlingsställena RINKI invid stora matbutiker.
Ursprungstext: Anne Heino/Yle Uutiset
Egentliga Finlands reseparlament samlar 130 turismaktörer på Villa Lande i Kimito för gemensamma satsningar
Kimitoön har från tidigare samarbetat med närkommunerna kring turism, men nu finslipas produkterna. För det är färdiga produkter som behövs när man ska locka turister.
Nina Vesterinen från Arbets- och näringsministeriet bekräftar att de asiatiska turisternas andel har ökat med 30%, men att det finns en stor tillväxtpotential i turismen från Mellaneuropa. Den potentialen måste man nu ta tag i samband med den uppmärksamhet Finland har fått inom resebranschen. Hon påpekar ändå att de inhemska turisternas andel i Egentliga Finland är 81% av det totala antalet turister.
Samarbetet mellan Kimítoön, Salo och Forststyrelsen (MAPE) har nu anställt 3 personer som ska jobba med utvecklandet av turismprodukter. I Kimitoön är det designföretagaren Jenni Moberg som har anställts för 15 månader. Moberg fick en rivstart i sitt jobb på världens största resemässa ITB i Berlin för en vecka sedan.
Jenni Moberg har tidigare jobbat med att utveckla designprodukter för export till Japan. Nu ska hon bekanta sig med företagen på Kimitoön och tillsammans med dem försöka utveckla reseprodukter som kan serveras för turister. Eftersom Kimitoön vill satsa på den tysta turism som just nu är en global resetrend kan hon tänka sig att involvera exempelvis vildmarksguider i arbetet.
Skapa ett effektfullt armband av filttyg och pärlor med hjälp av smockingteknik. Tekniken är enkel men ger en imponerande effekt.
Smocking handlar om att skapa 3D-effekt med tyg. Tyget rynkas på olika sätt med hjälp av stygn som sys antingen för hand eller på maskin. Det finns olika sömnadstekniker som används inom smocking, just den här modellen passar för nybörjare. För den som är mer van vid att sy är det bara fantasin som sätter gränser för produkter som man kan dekorera med hjälp av den här tekniken.
För mönster och beskrivning står slöjdlärarstuderande Heidi Mäkiniemi.
Du behöver:
pappersmönster
Gör så här:
Skriv ut och klipp ut mönstret. Gör ett hål på varje ritad prickmarkering med hjälp av en kraftig nål. Använd t.ex. en frigolitskiva som underlag när du gör hålen. Nu är det enkelt att rita av mönstret på filttyget med hjälp av pappersmallen. Det går bra att markera prickarna med en vanlig tuschpenna. Akta så att markeringen inte går igenom tyget. Prickarna i mönstret anger var du ska gå igenom tyget med nålen och de svarta bollarna visar pärlornas placering. Om du jobbar med ett tyg som har rät- och avigsida skall du rita mönstret på avigsidan.
Vi ville nåltova en tavla som många kunde jobba kring på samma gång. Själva bottenplattan är både nåltovad och våttovad men motivet har nåltovats på tavlan av många frivilliga.
För instruktionerna står slöjdlärarstuderande Lovisa Brandt, Paulina Svenfelt och Sofie Nordström.
Du behöver:
Nåltova fast ullen i skumgummit. Lägg ullen i tunna lager ovanpå varandra så att ullens fibrer går vågrätt och lodrätt turvis. Se till att ullen går tillräckligt långt över kanterna för den kommer att dra ihop sig vid tovningen.
Då man nåltovar behöver man en speciell tovningsnål. Det är bara att picka nålen upp och ner genom ullen för att ullen ska fästa i skumgummit.
När du nåltovat fast ullen så att den sitter bra kan du börja våttova. Blöt skummgummit med varmt vatten och arbeta in tallsåpan. Börja med lätt hand och an efter ullen fäster kan man gnugga hårdare.
När ullen sitter och ytan känns fast sköljer du ur madrassen för att sedan låta den torka. Det kan ta ganska lång tid, ett torkskåp påskyndar torkningen.
Ifall du tycker att ullen är för tunn eller lös går det att våttova den lite till. Gör då likadant som tidigare - nåltova först fast ull och våttova sedan.
När du är klar med bottenplattan är det bara att nåltova fast de motiv du vill ha på din tavla.
Har man lite förkunskaper om elektronik och mekanik kan man bygga en egen radiostyrd kran. Det här är en kran med armar som kan gripa om ett föremål.
För beskrivningen står Jonatan Ainasoja.
Du behöver:
Gör så här:
Klipp ut en pappersmall av din kran för att testa funktionerna. Tänk på var hålen kommer för de rörliga delarna och var servona ska passas in. Tänk på att inte göra en större kran än vad dina servon klarar av.
Såga ut kranens armar i björkfanér enligt pappersmallen.
Borra ett hål för kullagret i bottenskivan och fäll in lagret.
Fäst pelarna i bottenskivan med lim. Ytbehandla botten.
Såga ut rundstålet och placera det i kullagret.
Gör hål i armarna för de rörliga delarna och såga ut var servona ska placeras samt hålen för mässingsloden som kommer från servona.
Tänk på att du måste pröva dig fram, med tanke på vad du använder dig av för servon. Ju starkare servon desto effektivare kran.
Vad skulle framtidens slöjd kunna handla om? Allt från traditionella tekniker som karvsnitt och tovning till nymodigheter som RC-stydning och metallåtervinning, blir svaret om man frågar blivande slöjdlärare.
I samband med Slöjdkryssningen 2017 gjorde Strömsö ett samarbete med en grupp slöjdlärarstuderande vid Åbo Akademi. De studerande har fått göra instruktioner för Strömsös webbsidor. Här hittar du deras instruktioner.
Karvsnitt är en gammal snideriteknik som använts för att dekorera träföremål. Här kan du läsa Johan Lindqvists och Philip Holms tips om tekniken.
Att hitta sin cykel bland hundratals andra är ett typiskt vardagsbekymmer för en studerande. Med Veronica Lönnqvists och Elin Björkströms virkade cykelaccessoar blir det kanske lite lättare att hålla reda på sin egen cykel.
Blir man någonsin för stor för att leka med radiostyrda apparater? Jag tror inte det. Är man riktigt intresserad av elektronik och servoteknik kan man göra som Jonatan Ainasoja och bygga sig en egen kran.
Snygga, personliga smycken kan man skapa av tomma aluminiumburkar. Den som gillar att kombinera metallpyssel med virkning kan hitta flera idéer bland instruktionerna som Jasmine Hermansson, Alexander Nyblom, Roland Wahlsten och Matilda Byström gjort.
Det här är yllekonst som man kan skapa tillsammans. Lovisa Brandt, Paulina Svenfelt och Sofie Nordström tipsar om vad man kan tänka på om man vill tova en tavla.
Smältpulver är ett roligt hobbymaterial. Med det kan man bland annat emaljera smycken och nyckelringar av kopparplåt. Här hittar du instruktionen till emaljeringen som Christoffer Forsblom och Fredrik Borgmästars har gjort.
Glas släpper igenom ljus som inget annat. Finns det dessutom ett mönster i glaset så blir det en härlig brytning som i sin tur skapar nya mönster.
Om du har några udda assietter i skåpet kan de komma till användning på ett helt nytt sätt. Har du dessutom ett gammalt fönster kan du skapa ett alldeles unikt insynskydd.
Du behöver:
Tvätta fönstret, fönsterkarmen och assietterna. Placera fönstret liggande på ett bord, gärna med ihopvikta handdukar under glaset. Placera ut assietterna på glasrutan i ett lämpligt mönster. Tänk på att assietterna ger extra tyngd till glasrutan så du måste bedöma hur mycket du kan belasta ytan.
Klicka ut några limdroppar på baksidan av assietten och tryck mot glaset. Efter 5 sekunder sitter fatet som berget.
Sedan är det bara att placera härligheten framför ett fönster och du har lite mindre insyn men lika mycket ljusflöde som förut.
Sumpmarksväxter är en växtgrupp som idag är rätt okänd för många. Till växtgruppen hör ett stort antal kända perenner, t.ex. iris som vi idag odlar i våra vanliga rabatter. Men hit hör också en hel del spännande och mindre kända växter, en del förekommer också i vilt tillstånd hos oss som t.ex. kabbeleka, missne, blåsäv och vattenklöver.
Skillnaden mellan vatten- och sumpmarksväxter är att sumpväxterna odlas i ett växtunderlag som har kapacitet att behålla en stor mängd vatten, medan vattenväxterna planteras i öppet vatten som t.ex. i en damm.
Har du redan en gammal damm i din trädgård så kan du enkelt omvandla den till en fungerande sumpmark.
Annars gör så här:
Sumpmarksväxter som trivs i nordiskt klimat
Förkolnade granstubbar
Stegplattor i betong
Tänk dej en vårkväll - temperaturen sjunker, grodorna kväker och en lätt dimma lägger sej över våtmarken, virvlar upp och försvinner. Stäng ögonen och känn vårdoften!
Det är det här som trädgårdsanläggning handlar om – att skapa och återuppleva stämningar och upplevelser. Lite dimma fixar du lätt med en dimmaskin för utomhusbruk nersänkt i en hink i rabatten. Dimmaskiner finns i olika storlekar och går lätt att få tag på i bl.a. nätbutiker.
