Om man är en lycklig och välbalanserad individ hör det till att man ler i mjugg åt alla bantningsdieter som prånglas ut på marknaden. Man ska liksom lite stå över det där, man ska tycka att "hej, det är mycket enkelt: ät inte mer än du förbrukar". Man ska också tycka att "mat ska vara nånting helt naturligt, jag äter självklart middag med min familj varje kväll, och på fredag tänder vi levande ljus".
Men varför är de här bättrevetande så selektiva när de dömer ut dietföljarna? De flinar bara åt bantarna fast vi har en hel drös av andra typer som har mer eller mindre problematiska inställningar till föda.
Ta t.ex. veganerna. Från min ungdom kommer jag ihåg en reklam i (tidningen) Kaurapuuro. En vältränad muskelknutte gör en karatespark rakt upp i luften och texten lyder "minä en ole koskaan juonut maitoa - ja se kyllä näkyy" (Jag har aldrig druckit mjölk och det syns). Det var en parodi på Valios mjölkkampanj och meningen var att visa hur superveganen också är en supermänniska. Samtidigt visade den på vissa veganers onaturliga inställning till överlopps fläsk i människokroppen (fläsket är tecken på svaghet och ska bort). Med rätt urval av mat når man målet.
Äkta vara-rörelsen vill förstås att vi ska få naturliga matupplevelser. Samtidigt ska man inte äta processerade fiskprodukter bl.a. för de kan innehålla "skräpfisk". Och köttbullarna har ju, ve och fasa, broilerskinn i sej. Ingenting kan man köpa i butiken för allt är förgiftat av tillsattsämnen. En variant av äkthetsmänniskan är hon som oberoende av tillfälle kräver att få veta precis vad som ligger på fatet innan han kan tänka sej att smaka.
Är det för att veganerna är ideologiska och äkta-vara-människorna naturbarn som man ska se upp till dem? Bantaren, däremot, tänker bara på sej själv och klarar inte ens av att följa sin diet. Är det så de bättrevetande tänker? Låter inte speciellt humant.