Det var lördagskväll i stugan. Jag tänkte lyxa till det och fira konstens natt tillsammans med barnen. Konstens natt sa jag, för jag ville att det skulle inbegripa annat än lösgodis, chips och film.
"Men mamma, konstens natt! Du vet att jag hatar konstutställningar" sa en.
"Ja men konst kan vara vad som helst", inflikade jag! "Det handlar om att öppna sina sinnen!"
Vi valde ett sinne. Premissen för kvällen var att inga skärmar skulle brukas och då ratade barnen den audiovisuella världen. Sagor var för pjåkigt, dans, njet. Musik - vi har för olik smak för att det skulle bli en fredlig kväll. Skuggteater tände ingen på. Vi beslöt till slut att smaksinnena var de vi skulle upptäcka och laborera med.
Det var jag och två av barnen som cyklade iväg till affären. Det ösregnade och pappan i huset var ute på landet med bilen. Skulle han, den kloka och förutseende, ha varit på plats skulle hans varningsklockor börjat ringa för länge sedan. Han skulle antagligen hört på mitt röstläge att jag redan var på väg att förlora.
Väl i butiken insåg jag mitt misstag. Först kommer frukt och grönsakerna. Där gick det städat till. Vi köpte olika goda saker att dippa i gräddfilssås. Ju längre in i affären vi kom desto mer desperat blev dialogen. Jag strävade efter rena råvaror och smaker för kvällen. Barnen och supermarknaden ville pocka på mig nåt helt annat. Varför kan vi inte ta det här? Det här då, tjatade barnen. Paket efter paket ratade jag.
Plötsligt insåg jag att den här duellen hade jag haft för många gånger. Var eviga gång det blir fest, skoj eller mys tjatas det om samma saker. Dom vill ha slisk, kex, essensdränkta chips och godisberg. Sådana är barn, det vet jag. Sådan har jag också varit och det är inte det som får mig att nu tala i falsett och svettas där mellan butikhyllorna. Det är det faktum att megapåsar med mässähässäkkä finns ÖVERALLT och det KOSTAR NÄSTAN INGENTING och förpackningarna är ENORMA och JÄTTEMÅNGA och dom finns till och med på POSTKONTORET! Man kan inte röra sig någonstans utan att snubbla över dem! Det var det som fick mig att säcka ihop invid köpvagnen.
Ta fighten eller ge upp?
Samhället är totalt impregnerat av den här typen av produkter. Ska jag nu bara ödmjukt anpassa mig eller ska jag anta utmaningen, frågar jag mig själv, samtidigt som jag uppgivet lutar pannan mot det plastiga handtaget på kundvagnen.
Men just då händer nåt. Vid den långa raden av frukostflingor hör jag en inre röst. Jag vet med ens vems röst det är. Den tillhör en glad matentusiast jag träffade för en tid sedan. Hennes stil är inte att tjata om hälsa och tillsatsämnen utan hennes vapen är att inspirera och uppmuntra och lyckas få alla att gilla broccoli.
Hon kallar sig själv för mat-Hitler och skrattar åt det. Det är ett hårt jobb att orka gå motströms. "Det får man helt enkelt finna sig i", hör jag henne säga. "Är det så farligt?" frågar hon mig där i affären.
Ja, är det så farligt, tänker jag? Är jag beredd att anta utmaningen? Kommer jag att orka mixa och trixa i köket och anstränga mig lite extra för att staka fram en renare väg? Den färdiga kryddmixen som barnen älskar att ösa över de färdigt kryddade grillchipsen. -hur ska jag lyckas överträffa den? Orkar jag försöka? Vill jag?
Jag reser mig och rullar sakta fram kundvagnen. Jag vill och tänker skärpa mig, hör jag mig säga. Jag ler mot barnen och ruskar ännu några gånger på huvudet åt några av de produkter de försöker smussla in i vår shoppingvagn. Nej, säger jag med leende på läpparna och lovar tyst för mig själv att jag ska göra mitt yttersta för att lyckas servera ett lockande alternativ.
Ännu är jag inte där, inser jag då jag kollar ner i vagnen. Korgen är inte renlärd men den är bättre, roligare och mer inspirerande för mig åtminstone. Det kommer att ta tid och kräver ork att vända på skutan, men jag ska försöka med min nya stil. Jag måste handla listigt och inte tjata, det inser jag.
Jag springer in i affären en sista sväng. Jag glömde nåt, säger jag åt ungarna. Jag plockar upp en vacker broccoli ur grönsaksdisken. Den är inte ekologiskt odlad men närproducerad, den får duga. Den tänker jag koka mjuk, blanda med vitlök och nån god krydda och servera som alternativ i stället för det färdiga kryddmixet. Får den underkänt har jag stålsatt mig. Då tänker jag inte misströsta utan hitta på nåt annat till nästa gång.
"Ungar, det blir fredagsmys! Ni väljer programmet - jag dikterar käket! Jag lovar att det blir gott."