Hansastadens gamla stadskärna är idyllisk och vacker, men det finns mer att utforska i Tallinn än gamla stan. Antikbodarna och bärnstensbutikerna folkas av turistgrupper så här års: men ett stenkast därifrån finns loppmarknader, snäppet lägre restaurangpriser och en känsla av autenticitet bland trähusen. Följ med på en Tallinnresa utanför de slitna hjulspåren.
Perrongen som inte finns leder dig dit
Vill man gå utanför stadsmuren och uppleva Tallinn ur ett annat perspektiv behöver man inte promenera särskilt långt. Lite förbryllande första gången, det känns som att man ska stiga på tåget till Hogwarts, som i böckerna om Harry Potter: smarttelefonens karttjänst uppmanar mig att gå till tågstationen och hitta en perrong som liksom inte finns.
Men precis då man kommer till ändan av tågperrongen och stiger ner från den börjar Kulturspåret, gamla bevarade tågskenor som leder från centrum till stadsdelarna Telliskivi och Kalamaja.
Jag är ju inte först på nöten precis, resesajter har i några år rekommenderat områdena norr om Gamla stan för den som vill uppleva Tallinns gamla arbetarkvarter, eller Hipsterville som det kallades på någon av webbsidorna jag undersökte. Området kunde beskrivas som en motsvarighet till Kreuzberg eller Prenzlauer-Berg i Berlin. Och dit åker ju alla nu. Eller alla utom jag, jag åker till Telliskivi.
Konstnären från konstnärskvarteren
Men först träffar jag Robin Nõgisto. Han bor i Telliskivi, men nu sitter han på trappan till Kino Sõprus, en biograf känd för sin udda repertoar, belägen i gamla stan. Han ska precis ta bussen till Riga, där spelar Black Sabbath samma kväll.
Robin Nõgistos konst
Robin Nõgisto (f. 1992) har sin bakgrund i gatukonsten och har studerat bildkonst vid Estlands konstakademi.
- Jag funderar på att flytta bort från Telliskivi, säger han.
För Robin handlar det mest om praktiska skäl. Men han vore inte den första konstnären att flytta bort från det konstnärsspäckade området. Ty så fungerar gentrifieringen.
Vad är gentrifiering?
Begreppet gentrifiering myntades under 1960-talet av den brittiska sociologen Ruth Glass. “Gentry”, en term som beskriver den bildade, övre medelklassen i Storbritannien var grunden för uttrycket, och Glass studerade hur just den här gruppen människor bosatte sig i nedgångna arbetarklassområden och började rusta upp dem.
Gentrifiering innebär alltså en social förändring av befolkningen i en stadsdel, att slitna gamla hus rustas upp eller rivs och ersätts med nybyggen och att nya företag grundas där.
Den svenska sociologen Susanne Hjort beskriver i sin doktorsavhandling om svensk gentrifiering att när människor med högre utbildning och inkomst bosätter sig i ett område skapas möjligheten till högre levnadsstandard för dem som bor där. Service och tjänster ökar, och i takt med att hjulet snurrar med allt högre varv flyttar allt fler höginkomsttagare in i området.
En högre efterfrågan på bostäderna pressar upp fastighetspriserna, och låginkomsttagarna - de som ursprungligen bodde i området - har till slut inte råd att bo kvar.
-Gentrifieringen är oundviklig, säger Robin. Och det han säger backas upp av studier. Det är ett stadsfenomen.
Telliskivi
Telliskivi var ett nedgånget industriområde, numera levande kulturkvarter.
Förr elektronik till sovjetarmén, idag Palak paneer för hipsterarmén
Gentrifieringens centrum kunde man kalla det för: Telliskivi Loomelinnak (ungefär “kreativ stad”). En före detta fabrik som nu rustas upp till ett kulturcentrum. Innan jag kom läste jag ett svavelosande blogginlägg från år 2013, skribenten hade besökt stället och beskrev innergården som en lerpöl och att taxichauffören vägrat köra hit.
- Ha, ha, de gör de ibland fortfarande men det är för att vi inte vill ha stora parkeringsområden här, utan tycker att man ska promenera hit i stället, skrattar Raimo Matvere, innehållsproducent för Telliskivi Loomelinnak.
Fabriken producerade elektronik för den sovjetiska försvarsindustrin. Hemliga grejer, som Matvere uttrycker det. Enligt legenden tillverkades det delar till satelliten Sputnik. Men det är ingen som kan bekräfta att det skulle vara sant så det förblir en skröna.
Skumma slitna kvarter rustas upp
Senare tillverkades här delar till järnvägarna som började elektrifieras efter andra världskriget. Och då Estland blev självständigt, privatiserades tomten. År 2003 beslöt staden att den gamla fabriksbyggnaden skulle byggas om till ett storslaget kulturkvarter, men på grund av ekonomisk recession blev det inte av.
Företaget Telliskivi Creative City köpte området år 2009 och erbjuder nu utrymmen för konstnärer, designers och andra inom kreativa yrken. På innergården finns restauranger och klubbar som spelar livemusik på helgerna, varje lördag ordnas ett populärt lopptorg. 
- Visst ser vi att de mest udda typerna redan har lämnat området. Men vi brukar bjuda in dem för olika evenemang, säger Matvere.
Ett sådant evenemang gick av stapeln bara någon vecka innan mitt besök. En performancegrupp var inbjuden för ett konstevenemang och de beslöt att göra något som inte var överenskommet med arrangörerna.
- Jag var i Berlin och fick ett samtal att nu brinner här en bil. Det finns fortfarande spår efter branden ute på gården.
Jag hittar inte spåren, kanske har de regnat bort.
Men ungefär där går gränsen för vad som är okej att göra på Telliskivi Loomelinnak: Ingen ska riskera att skada sig eller känna sig otrygg. Annars har Matvere svårt att lägga fingret på vilken sorts evenemang eller restaurang som passar verksamheten. Han går på magkänsla.
- Vi är medvetna om gentrifiering, men vi tycker att vi har bidragit till att det här området är mer säkert och trivsamt för många. Vi försöker ändå välja samarbetspartners och evenemang noggrant: det ska inte bli ett shoppingparadis av det här, försäkrar Maatvere.
Vackert slitage
Min känsla är att man vill behålla det slitna, men som en look, en yta. Det är ändå viktigt att göra allt ordentligt. Och visst är det trivsamt här, trots att stormvinden nästan får uteserveringarnas parasoll att lyfta och flyga iväg. Det blir en upptäcktsfärd att hitta vackra och lustiga detaljer mellan utslagna glasrutor och högar av bråte. Mycket av slitaget har också att göra med att man inte hunnit reparera allt här än. Och utanför Loomelinnak skulle pengar vara väsentliga för att kunna renovera de förfallna trähusen. Pengar, som samtidigt skulle köpa bort autenticiteten i området.
Jag promenerar norrut, in i Kalamaja. Kikar in på innergårdar: en del lummiga och välskötta, andra fallfärdiga. Ser rätt få människor på gatorna, de som pratar med varann gör det mest på estniska.
Kalamaja
En promenad genom stadsdelen Kalamaja.
Ska folket få gå vid havet?
Gentrifieringens yttre gränser tar slut vid havet. Ett bråk har pågått på debattsidorna i den estniska pressen. Ska man bygga en strandpromenad för folket eller inte? Eller ska strandtomterna överlåtas till privata aktörer att göra vad de finner bäst med?
I år firas havskulturåret i Estland och därför har några museer och medborgarorganisationer gått ihop för öppna ett promenadstråk längs stranden ända från centrum till Noblessnerhamnen. Där ska man kunna utforska de gamla byggnader som ligger precis intill havet. Beta-promenaden öppnar officiellt den 12 juli. 
Framtidens inneställe
Jag kommer ut till Noblessneri. Här ska det bli fint om ett år eller två. Jag får veta att några av de mest prominenta gallerierna från innerstaden ska etablera showrooms här. Det finns ett kafé nere vid strandbrynet men det finns ingen uppenbar väg dit ner från den väg jag hamnat på. Mina skoskavsdrabbade fötter besluter i stället för mig att hoppa på en buss.
Den snälle busschauffören
Jag är dum nog att inte ha köpt ett av de där väldigt billiga dagskorten för kollektivtrafiken. Man kunde betala med jämna pengar men jag har bara en tjugolapp. Busschauffören låter mig åka med i alla fall.
En dam stiger fram och växlar några ord på ryska med chauffören.Bussen är på väg mot stadsdelen Kopli, där många som tillhör den ryskspråkiga minoriteten bor. Den har det inte alltid lätt. Och deras närvaro är kvistig för Estland.
The result of gentrification is the displacement of the previous population, whether it was a planned or an unplanned process, someone is always displaced and excluded, which is not uncommon to areas experiencing social distress.
Kopli har inte hunnit rustas upp så mycket än. Inga storslagna byggarbeten. Kopli betyder paddock, alltså en inhängnad äng för boskap. Stadens hästar betade här på medeltiden, och fiskare bodde i små hyddor nära stranden. Man idkade tegelbränning. Fram till 1918 kallades Kopli på tyska för Ziegelskoppel - tegelbetet.
Medelklassresenärens samvete gör sig påmint
Med Sovjettiden kom industrin. Nu finns här mest vildvuxna gårdar och nötta hus. Inte många kaféer utprickade på karttjänsten. Än. För det som hör gentrifieringen till, är att pionjärerna, konstnärerna, först flyttar ut till ett arbetarklassområde. Sedan följer mediefolk efter, och börjar skriva om sina nya kvarter. Andra journalister dyker upp och vill skriva om det nya coola. Och så följer resten av medelklassen med. Den ryskspråkiga damen ger mig en snabb blick i ögonvrån och stiger av. Jag tänker att jag måste te mig just som jag känner mig: Svettig, klumpig, malplacerad.
...när man blivit en självklar del av turisternas barrundor har autenticitet gått förlorad, även om de yttre attributen är de rätta.
Jag åker en tur med bussen som stannar vid vändplatsen och kör sedan tillbaka mot Kalamaja. Där stiger jag av vid Lennusadam, havsmuseet beläget i en gammal sjöflygplanhangar.
Lite konst på den saken!
På väg tillbaka mot centrum tittar jag in på ett museum. Det ser inte ut som ett museum men karttjänsten försäkrar att jag kommit rätt: EKKM, Estlands museum för modern konst, har i 10 år funnits i den här övergivna kontorsbyggnaden som tillhört Tallinns gamla värmeverk.
De försöker arbeta utanför den etablerade museiscenen och arbetar tätt ihop med konstnärer, skriver de på sin webbsida. I fem år har de delat ut sitt eget pris för samtidskonst, Kölerpriset. Som redan blivit kritiserat för att vara för likriktat och inte alls lyfta fram olika typer av konst.
Den senaste Kölerprisvinnaren Alice Kasks utställning pågår fram till 24 juli. Lokalen är spännande, nästan mer spännande än utställningen. Till övervåningen går man längs med en metalltrappa som skulle få finländska säkerhetsmyndigheter att tappa fattningen. Ett av verken finns i ett utrymme med sluttande golv och jag gillar det provisoriska staketet som hejdar mig från att ramla ner mot Kasks konstverk.
En bohem puls
Tallinn är spännande på så vis att vart man än tittar finns kontrasterna där. Ett flera hundra år gammalt kyrktorn, en skinande fasad i glas och ett ruckel samsas om utrymmet - alltid ackompanjerad av ljudet från en gatuborr. Rootermankvarteret precis intill hotell Viru mitt i centrums shoppingdistrikt illustrerar det här på ett fint sätt.
Fasaden är vackert renoverad, men på innergården finns en varningsskylt om att man ska gå in där på egen risk.
Inte som Berlin, nej. Främst eftersom de enda av annan hudfärg än vit som man ser i centrala Tallinn antagligen kommit dit med turistbuss eller lyxkryssare. Men nära nog för den som vill uppleva något av samma bohema puls man kan finna i Berlin utan att sätta sig på ett flygplan.