Efter Nio gör ett program om Svenskfinland. Hur skall man tänka då?
Vad är Svenskfinland överhuvudtaget? Är det ett geografiskt område, en språklig minoritet eller kanske genetik?
Är det en ekonomisk och kulturell elit eller ett gäng hederliga bönder och fiskare? Är begreppet exkluderande, inåtvärmande och beroende av bäste-bror-politik där styrelsemedlemmar och fondpampar håller varandra om ryggen och äter kräftor på varandras yachter? Eller är det frågan om ett lite öppnare och mer accepterande Finland, där själva minoritetsstatusen ger förståelse för utanförskapets stigma? Byter vi till flytande finska så fort det gynnar oss, eller kan vi knappt beställa tid hos frissan på det andra inhemska?
Efter Nios populära programledare Sonja Kailassaari fick frågan varför vi väljer att lyfta upp ett så eldfängt och svårfångat ämne.
– Det finns lika många olikheter bland finlandssvenskarna som bland majoritetsbefolkningen, det är jag säker på. Men vi har något gemensamt som är svårt att sätta fingret på. Det hänger ihop med vår gemensamma historia och våra rötter.
Det finns ingenting som gör Sonja Kailassaari så frustrerad som klichébilden av svenskspråkiga med rosa pikétröjor och segelbåtar, som pappa betalar.
– Jag känner minst lika många finskspråkiga som seglar, så det där stämmer helt enkelt inte. Och det leder inte till något konstruktivt att fortsätta odla den bilden.
Sonja Kailassaari själv, som troget tjänat Svenskfinland varje måndag och torsdag sedan Efter Nio började sändas för ett och ett halvt år sedan, kommer inte att medverka i programmet utan tar en välförtjänt semester (hon skall äta kräftor på en alptopp i Verbier och lira tennis med Kobbe och grabbarna).
Veckan därpå är det Efter Nios andra programledare Mårten Svartströms tur att ta en paus från sändningarna (Han skall söka sina rötter, gräva i den österbottniska myllan och sjunga snapsvisor på nedervetilska). När de är borta kommer Eder Tillgivna att hoppa in som vikarierande programledare. Det blir stora skor att fylla så önska mig lycka till. Sonja har 39 i skostorlek.
Men tillbaka till Svenskfinland. Med jämna mellanrum dyker den upp, frågan om vem som får kalla sig finlandssvensk. Är man till exempel finlandssvensk om man gifter sig med en svenskspråkig och därmed ingår i Svenskfinland via sin släkt? Det är så lustigt att den här frågan lyckas uppröra många människor. Det låter som om det skulle vara milslånga köer till Svenskfinlands port, och folk av alla slag skulle vifta med ansökningsblanketten och vara rädda att få avslag.
Hur som helst har jag hittat på ett bra sätt att avgöra vem som får kalla sig finlandssvensk. I mitt researcharbete inför det här programmet stötte jag på sidan Ankdammen.com – en sida där eldsjälar har samlat ihop finlandssvenska vitsar. Geografiskt sträcker sig vitsberättandet från Hangö i söder till Karleby i norr, och tonen är härligt och hjärtligt ofin. Som den här:
– Förvi låftar fjärte?
– Nå, he e ju fö tömde döuv!
Om man skrattar åt de här vitsarna, får man kalla sig finlandssvensk. Och om man är finlirare finns en del av historierna också som mp3, till exempel den här.
Efter Nio om Svenskfinland, torsdagen den 18 februari i Yle Fem samt på Arenan.