Det är bara du och jag just nu. Vi sitter mittemot varandra och spänningen finns i luften. Det outtalade svävar över våra huvuden och vi båda vet att det bara är en tidsfråga innan det börjar pirra sådär ljuvligt och det oundvikliga kommer att ske. Du sträcker ut din hand... för att kolla den senaste aviseringen på mobilen.
Få saker gör mig lika irriterad som då den människa jag valt att spendera min tid med fokuserar mer på sin mobil än på mig. Då jag mitt i en mening ser hur personens blick får något glasartat över sig för att sedan snegla ner på telefonen för att antagligen inte kunna motstå frestelsen att genast kolla upp vad pipsignalen var fråga om istället för att lyssna på det jag har att säga.
Alla har vi suttit på kaffe eller vid matbordet då någons telefon plötsligt avbryter gemenskapen och ens medmänniska bara inte kan låta samtalet passera obesvarat. Man sitter där och känner hur maten och hjärtat kallnar medan den andra prioriterar något högst ordinärt samtal och babblar på hur länge som helst.
För mig personligen är överdriven telefonanvändning en röd flagga. Det börjar krypa i mig av irritation och jag känner mig helt enkelt bortprioriterad. Som att jag – som ändå bemödat mig att ta tid för att personligen mötas – inte är lika viktig som person X som finns någonstans där ute.
”Jag vill inte tävla om uppmärksamheten med en telefon. Det är oschyst och helt enkelt respektlöst.”
År 2016 är det knappast någon av oss som med handen på hjärtat kan leka Jesus och säga att vi alltid agerar just korrekt i alla situationer. Men den allmänna, socialt accepterade attityden att fri mobilanvändning i princip alla situationer är okej bekymrar mig. Är det fråga om ett nödfall så kan man givetvis svara men handen på hjärtat, hur ofta är det fråga om saker som inte kan vänta en liten stund?
På dagis har det satts upp en lapp på alla dörrar som uppmanar föräldrar att lämna telefonen i fickan då de hämtar sina barn, en uppmaning som man kunde tänka sig var snudd på absurd men antagligen behövs då den nu finns där. Jag hör hur bekanta gruffar om män och kvinnor som vid matbordet hellre skrockar åt bekantas uppdateringar på Facebook istället för att se sina egna barn i ögonen.
Detta är ingen moralpredikan och jag är absolut ingen bakåtsträvare då det kommer till teknik men det finns rätt plats och tid att njuta av allt det fina, roliga och spännande våra telefoner, paddor och datorer har att erbjuda.
Då vi låter våra riktiga s.k. IRL-relationer lida till förmån för att ständigt vara uppkopplade är det någonting som är fel. Låt inte mobilen vara orsaken som får din flickvän att himla med ögonen eller dina barn att vända sig till någon annan för att du inte är närvarande.
Om dina nära och kära alltid hamnar att se ditt ansikte upplysas av ett blåvitt sken och nöja sig med ett frånvarande ”Mhmmm....” kan det faktiskt hända att en dag då du kollat igenom alla dina aviseringar, lusläst alla kvällstidningar, skickat alla dina mejl och slutligen lägger ifrån dig telefonen så finns det ingen kvar.