Clik here to view.
Tänk att sådana ställen finns. Sommarställen där tre syskon med sina vidlyftiga familjer huserar om somrarna. Det är trångt och smått. Husen är om- och tillbyggda och gården är vardagsrummet eftersom det inte finns plats för alla i stugan.
Så är det på Grönstrand vid Gennarbyviken i Öby nära Hangö. Hos syskonen Holmström.
Stället köptes av syskonens far för exakt 50 år sedan. Den 1 april 1965. När dottern Gun fanns i magen hos sin mamma. Det var hon som kom på idén att bjuda mig. Numera bor här familjerna Geisor från Borgå, Holmström från Pargas och Jansson från Nyköping i Sverige.
Vadå grannfejder
Just nu pågår en serie om grannfejder i Svenskfinland här på svenska.yle.fi. Av den får man intrycket att finlandssvenskarna gör ingenting hellre än att strida sinsemellan. De här berättelserna känns mycket avlägsna här på Grönstrand.
Tvärtom. Här tycks alla tycker om alla. Här skrattas det och ropas det. Här samlas släkten kring olika aktiviteter från morgon till kväll. Vem gör serien om släkt- och grannkärlek?
En ny familjemedlem
När jag rullar med min Vespa in på tomten står Fredrik, Guns man, vid infarten, redo att ta emot mig. Han skrattar och viftar, visar mig ett ställe jag kan parkera min Vespa på, frågar om jag vill ha någonting att dricka, ropar på de sina.
Ur husen kommer människor. Väller människor. De presenterar sig och berättar kort för mig på vilket sätt de är släkta med varandra. Så där på äkta finlandssvenskt vis. Fort tappar jag räkningen och överblicken. Vem hette vad? Vem var släkt på vilka vägar? Det här klarar jag aldrig av att begripa på ett halvt dygn, tänker jag.
Den här gången får jag en egen stuga att sova i. Den är trång och bökig så som en riktig sommarstuga skall vara. Efter att jag checkat in går jag på stugesyn i de andra stugorna. Det är lika trångt överallt. Det finns sängar, bäddsoffor och högsängar i snart sagt varje hörn. Det är mysigt och sommarstugigt.
Efter guidningen runt på tomten får jag en öl och så börjar förberedelserna för middagen. Den provisoriska grillen tänds. Nypotatisen tvättas. Den lokala korven gjort av kött från boskap som betar på ön tas fram. Långbordet dukas. Det är kallt och blåsigt men vi måste äta ute. Vi ryms helt enkelt inte alla på en gång i en av stugornas minimala rum.
Middagsbestyr
Lek på allvar
Innan vi sätter oss till bords berättar Gun för mig hur kvällen brukar gå till. Kvällen brukar nämligen gå till som alla kvällar här på ön. Och man gör förstås inte några undantag bara för att jag råkar finnas här.
Först blir det alltså mat. Efter maten blir det ringlekar. Många. Tokroliga. Jag kände inte en enda av lekarna. Lekarna är fysiska. Det är stoj, stim och skoj. Skratten ekar över hela viken
Efter lekarna blir det bastu, såklart. Det är fint att doppa sig i Gennarbyvikens klara sötvatten. Viken snärjdes av från Östersjön 1957 för att tjäna som sötvattenreservoir för masugnarna i Koverhars stålverk som gick i konkurs för några år sedan.
Nu diskuterar man att öppna bassängen på nytt. Men på Grönstrand tycker man att det är bra som det är. Eftersom det alltid har varit så.
Efter bastun blir det kortlek. Alla trängs runt ett bord i en av stugornas största lilla rum. Vi spelar Kung och slav. Jag kände inte till leken och man förklarar reglerna för mig.
Jag fattar ingenting i början men så småningom börjar det löpa. Alla har roliga och leken är passlig eftersom den ger nöje åt både vuxna och barn.
Svårt att säga adjö
Efter kortleken är det sedan sängdags. Jag går och lägga mig och somnar omedelbums. När jag vaknar nästa morgon sitter Gun och Fredrik redan på gården och äter morgonmål.
Jag håller dem sällskap och så småningom kommer de andra därtill. Efter en kväll och en natt känner jag mig som en ny medlem i familjen. Jag är verkligen ledsen att jag måste lämna dem om bara en timme.
Jag säger Hejdå och kramar Gun, Fredrik, Isak, Joel, Linus, Gerd, Fride, Lisa, Kjell, Brita och Karin. Tänk att jag lärde mig alla deras namn. Och att jag till och med vet vem som är släkt med vem på vilka sätt. Jag tänker på John F. Kennedy och säger i mitt stilla sinne och med stark tysk brytning: Jag är en finlandssvensk!
P.S. Om du också vill få besök av mig på min Tour de Svenskfinland får du gärna kontakta mig per telefon 040 844 2762 eller e-post peter.luttge@yle.fi. Den här veckan finns jag i Östnyland. Nästa vecka kan du bjuda mig till Västnyland och Kimitoön.
Du kan även följa med mina bravader på twitter (@peterluttge) och på facebook (Yle Kultur). Hashtag #tourdesvenskfinland.
