För den bröllopstokiga bloggaren och fotografen Anna Snickars går en livslång dröm i uppfyllelse den fjärde juli i år. Redan som liten flicka fantiserade hon om sitt bröllop, samlade urklipp i mappar och provade brudfrisyrer. När sedan "den rätte" kom in i bilden och Anna fick börja planera på riktigt, var det inte mycket som fick lämnas åt slumpen – eller åt fästmannen.

– Min blivande man får ta hand om transporten mellan kyrkan och festplatsen, och om bajamajorna, skrattar Anna. Resten av detaljplaneringen sköter jag själv. Det här med bröllop är ändå mera mitt intresse än hans.

Typisk könsfördelning

Anna kallar inte sig själv för "bridezilla", men hon skulle aldrig ge ifrån sig något så viktigt och värdefullt som planerandet av sitt bröllop till en utomstående festplanerare. Sonja Wikström, en av ungefär tio professionella bröllopsplanerare i Finland, säger att hon kan förstå att det känns på det sättet.

– Har man tid och lust att ordna allting själv, så är det fint. Men många unga par idag har bråttom och är stressade, de vill inte ta på sig den arbetsbörda som krävs för att ordna ett så stort och viktigt kalas. Då är det bra med ett proffs som hjälper till.

När Sonja Wikström träffar ett brudpar för första gången går de först igenom de viktigaste önskemålen gällande antal gäster, festplats, tema och färgval. Sonja gör sedan ett förslag utgående från brudparets budget. Bröllopsfirman har möjlighet att sköta allt från liveband till catering, blommor och skönhetsvård, men naturligtvis kan brudparet bestämma hur mycket de vill göra själva. Sonja Wikström bekräftar att den fördelning av uppgifterna som Anna och hennes fästman gått in för är ganska typisk i Finland.

– Ofta har brudgummen ansvar för bilen och baren, instämmer hon.

Godisbuffé, spetsar och rustikt

Om bröllopstrenderna år 2015 kan Sonja Wikström berätta att den traditionella bröllopstårtan allt oftare får ge vika för efterrättsbufféer med godis, cupcakes och andra läckerheter. Tyll och spetsar är populärt i dräkt- och skomodet i år, och så har vi en rustik lantlig trend på gång – en trend som också Anna Snickars och hennes fästman fallit för eftersom de skall ordna sin fest i en gammal lada som de fixar upp med belysning, blommor och dekorationer.

– I Sverige har jag märkt att det är mycket trendigt med bohemiska frisyrer med kransar eller blommor, säger Anna.
Men i övrigt har hon inte stirrat sig blind på vad som är hetast just nu.

– Jag är bröllopsfotograf på sidan om så jag har under årens lopp plockat åt mig de bästa idéerna från bröllop jag fotograferat. Jag använder mig också av Pinterest och Instagram för att få inspiration, berättar Anna som själv bloggar om bröllopsplanerandet och hoppas kunna inspirera andra blivande brudpar.

Gästlistan det svåraste

Att välja blommor, färger och fonter till festen är ett kärt besvär, men det finns också beslut som på allvar kan kännas svåra.

– Definitivt gästlistan, säger Anna Snickars. Från början ville vi ha ett mindre bröllop med 60 gäster, men när vi satte igång med att gallra bland våra nära och kära insåg vi snart att det var helt omöjligt. Just nu ligger vi på 110 gäster och det känns fortfarande att vi borde bjuda flera.

Bröllopsplaneraren Sonja Wikström nickar instämmande – det är ofta just gästlistan som orsakar mest trubbel i planeringen.

– Nuförtiden är det ganska vanligt att inte bjuda med barn på bröllop, eftersom det är ett enkelt sätt att begränsa gästmängden.

Smakar det så kostar det

Antalet gäster står också i direkt korrelation med hur dyrt kalaset blir.

– Om vi talar om en bröllopsfest med runt hundra gäster blir slutsumman idag mellan 5000 och 15000 euro. Det är mycket pengar men det är det värt, säger Sonja Wiklund.

På själva bröllopsdagen skall man varken tänka på pengar eller stressa över det som blev ogjort.

– Nu på förhand går det an att stressa, men när den stora dagen är här skall jag bara slappna av och njuta – gör jag inte det kommer jag säkert att ångra mig senare, säger Anna Snickars med ett bländvitt leende.

Efter Nio om fester den 30.4.2015 på Yle Fem och på Arenan
Läs också Anna Snickars bröllopsblogg

Det är ännu lite fuktigt och svalt efter nattens regn då jag beger mig iväg mot dagens tur.

Solen lyser visserligen, men i centrum av Åbo är torghandeln i full gång. Det närmar sig lunch och det gäller att kila mellan människorna på trottoaren för att inte missa buss nummer 13, som ska ta mig till Uittamo och Katrinedals naturskyddsområde. Där har jag stämt träff med Patrik Berghäll, Folkhälsans friluftsguide.

Bussen är halvtom, och då jag som sista passagerare stiger av bussen vid ändhållplatsen knappa femton minuter senare, följer chauffören mig nyfiket med blicken.

Patrik väntar redan på mig vid ändhållplatsen, som dessutom är parkeringsplats för de som besöker Katrinedals naturskyddsområde.

- Vi går direkt mot Rauvola, säger Patrik som lagt upp turen.

Träspångarna för oss torrskodda över Rauvolaviken. Vandringsled vid Vaarniemi naturskyddsområde. Bild: Yle/Annika Holmbom

Friluftsmöjligheter nära staden

Med oss har vi lätta ryggsäckar. Patrik har hand om matsäcken och övrig utrustning, närmast en kikare och en fågelbok. Jag bär så klart på kameror och annan inspelningsutrustning.

Rauvola och Vaarniemi naturskyddsområde ligger egentligen på gränsen till S.t Karins, men det går att promenera dit via stigarna och småvägarna i Katrinedal. Området består av ungefär tio kilometer skogsstigar som S:t Karinsscouterna märkt ut. Stigarna har fått namnet "Pyhän Katariinan polut" - den heligas Katarinas stigar. Men ifall man räknar till stigarna i Katrinedal, motionsspåren i Uittamo. Luolavuori och Björkas som ligger intill, så blir det svårt att hinna med alla på ens ett veckoslut.

Och vem har bråttom? Det har åtminstone inte vi, solen skiner och vi är ute för att iaktta olika vårtecknen. Katrinedal är fullt av vitsippor och blåsippor. Björken börjar också få blad. Kanske vi också ser någon fågel i Rauvolaviken?

Vitsippor finns det gott om i området. Vitsippor i Vaarniemi naturskyddsområde Bild: Yle/Annika Holmbom

Lummiga eklundar

Huvudmålet för dagens tur är ett utsiktstorn som står högst uppe på berget i Vaarniemi.

Vägen dit går över den vassbevuxna Rauvolaviken. För att göra promenaden lättare finns det träspångar att gå på. På vägen finns också tre stycken mindre fågeltorn. Men trots det fina vädret, lyser fågelskådarna med sin frånvaro.

På andra sidan viken går vi in i en gammal eklund. De äldsta träden är över 300 år gamla. Liknande lundar finns egentligen bara i dessa trakter, eftersom de flesta ädelträd växer just i trakterna kring Åbo och längs med södra kusten. Ekarna som står kvar i dag är stora och väldigt krokiga, många är också vackert täckta av mossor och lavar. Det har sannolikt funnits rakare och finare exemplar förr, men de har huggits ner och använts som byggnadsmaterial. Det kan vi läsa på en av skyltarna längs med stigen.

- Förr tillhörde de värdefulla ekarna Kronan, berättar Patrik. Eftersom de användes i synnerhet till skeppsbygge kartlades varje ek noga, så att man visste var de lämpligaste träden växte då man behövde byggnadsmaterial. Så det är inte helt omöjligt att en del av de här träden också nedtecknade i någon gammal bok.

De äldsta ekarna är över 300 år gamla. Vandringsled vid Vaarniemi naturskyddsområde. Bild: Yle/Annika Holmbom

Branta klippor

Förbi Vaarniemi gård, passerar vi en orienteringsstuga och stigen förvandlas till en brant trappa längs med berget. Högst uppe finns vår pausplats, ett vindskydd med eldstad. Där plockar vi fram matsäcken, som den här gången består av ostsemlor, termoskaffe och bullar. Vi har promenerat nästan tre kilometer.

Vindskyddet erbjuder övernattningsmöjlighet, det finns ett utedass en bit bort och ett vedlager.

Vidsträckta vyer

Inte långt från vindskyddet finns vårt huvudmål, ett högt utisiktstorn med vyer mot Åbo centrum, Reso, Hirvensalo och Pargas. För den som är höjdrädd kan det känns brant, men utsikten belönar den modiga! Med hjälp av kikaren kan man ta sig en titt på det senaste kryssningsfartyget som byggs på Åbovarvet. Vi skymtar också Domkyrkans torn och kan beundra "Roska-Ruka", det vill säga det gamla avfallsberget i Luolavuori. Österut har vi en fin utsikt över lyxvillorna längs med Långvattnet i Hirvensalo, och söderut över trätopparna kan man skymta cementfabriken i Pargas.

Det går verkligen ingen nöd på oss. Solen skiner. Det är nästan 12 grader varmt nu och vinden är lätt. Jämfört med de två tidigare Helt åt skogen-turerna, som kantats av blötsnö och snålblåst, så finns det tid att njuta av stillheten och låta stigvalet styras av vackra vårblommor och spännande småstigar. En tur av det här slaget i det här området kan man egentligen rekommendera för vem som helst oberoende av ålder. Det finns många stigar att välja på och mycket att se så här års. Dessutom klarar man sig med en enkel utrustning: löpskor eller stövlar, en vindtålig jacka och lätt matsäck.

Knappa tre timmar senare är vi tillbaks igen i Katrinedal. Jag tar bussen ensam in mot centrum. Chauffören tittar lika nyfiket igen på mig, min kamera och min friluftsutstyrsel. Tydligen är jag inte en alltför vanlig syn så här nära staden.

Ut på tur!

Då är det dags för er att också ta er ut! Besök Katrinedal, Rauvola och Vaarniemi, eller ett annat område i Åboregionen. Tipsa oss om andra fina ställen värda ett besök. Gör det genom att kommentera artikeln och skicka in bilder, radiovega.aboland@yle.fi. Delta också på de sociala medierna, posta bilder på Facebook, Twitter eller Instagram. Tagga oss Yle Åboland på Facebook, @yle_aboland på Twitter och @yleaboland på Instagram och glöm inte att använda hashtaggen #heltåtskogen.

Användbara länkar:

Karta över Pyhän Katariinan polut.

S:t Karins Scouterna har gjort upp stigarna i Rauvola. Deras sida om Pyhän Katariinan polut.

Åbo stads sida om Katrinedal.

Åbo stads sida om Rauvolaviken.

Visit Kaarinas sidor om Rauvolaviken (på finska) och Pyhän Katariinan polut (Den heliga Katarinas stigar)

Mer info om området på S:t Karins stads sida om Pyhän Katariinan polut

Pyhän Katariinan polut på Facebook

Övriga länkar:

Fler tips på vandringsleder i regionen.

Patrik Berghälls blogg Kors och Tvärs.

Helt åt skogen är ett samarbete mellan Yle Åboland och Folkhälsans förbund. I serien kommer vi under årets lopp att besöka intressanta friluftsområden i Åboregionen och prova på olika sätt att ta sig fram i varierande terräng.

Tidigare program i serien Helt åt skogen

Helt åt skogen stöter på patrull i Kurjenrahka nationalpark

Helt åt skogen i skidspåren

Dags att bege sig ut - Helt åt skogen

Vaaraniemi naturskyddsområde

Kitamura är japanska och betyder den nordliga byn. Kitamura är också en ny restaurang mitt i brukets kärna i Fiskars i Raseborg.

Krögare Sebastian Slotte och Sari Slotte. Sebastian och Sari Slotte Bild: YLE/Kalle Ranta

- Å andra sidan lever ju Fiskars upp på sommaren. Här finns många duktiga konstnärer och hantverkare och vi ser att vi är en av gänget, säger Sebastian Slotte.

Han berättar att idén till restaurangen givetvis kommer från Japan och från kocken Sari Slotte som är hemma från den japanska staden Kyoto.

- Vi tycker att mat som kräver mycket hantverk passar i bruksmiljön.

Restaurangen ska inredas med konstverk. En stor tavla på väggen Bild: YLE/Kalle Ranta

- Vår meny baseras på det som kallas för izakaya, alltså en pub. Izakaya har en ganska omfattande meny.

Inte bara fisk på menyn

Det japanska köket förknippas ofta med sushi. Sushi finns också på menyn i restaurang Kitamura. Men på menyn finns också annat än fisk.

- Vi har sushi med fisk men också vegetarisk sushi. Vi har också kötträtter på menyn, säger Sebastian.

Koppar på bordet Bild: YLE/Kalle Ranta

- Restaurangen har fulla rättigheter och vi kommer att ha både vin och öl. Vi har det japanska risvinet sake och så har vi bland annat också ett par ölsorter från det lokala bryggeriet här i Fiskars.

Japansk mat på finskt vis

Kocken Sari Slotte tycker att japansk mat passar i den finländska munnen.

- Jag tillverkar japansk mat på ett finskt sätt. Jag använder finska råvaror, men smaken är ändå japansk på ett äkta vis.

Hon har gått kockskola här i Finland, men också praktiserat på restaurang i Japan.

En tavla och lampa i ändan av restaurangen. Bild: YLE/Kalle Ranta

Krogen döpt efter kocken

Sari Slotte hette tidigare Kitamura i efternamn. För henne är det en dröm som går i uppfyllelse då krogen är döpt efter henne.

- Det gör mig väldigt lycklig, säger hon.

Krögarparet Slotte säger att Kitamura kommer att, åtminstone till en viss mån, se japansk ut.

- Många har säkert besökt en kinesisk restaurang. I dem används mycket träinslag, graveringar och rispapper. Vi är nog inte riktigt på den linjen här, säger Sebastian.

Han säger att japanska restauranger ofta inreds med konst .

- Vi vill göra den här restaurangen sådan att den ser ut som vårt ställe. Det gör vi med respekt för den omgivning vi är i.

Grupper på trettio personer

Restaurangen finns alltså i Fiskars centrum i ett gammalt trähus. Kitamura ligger i Samlingslokalen, alltså byggnaden bredvid Fiskars Wärdshus. Själva restauranglokalen rymmer 24 sittplatser. Terrassen utanför kan ta upp till trettio gäster.

- Vi kan också ta emot grupper på högst trettio personer. Då lyfter vi in ett extra bord, förklarar Sebastian.

Restaurangen kommer att vara öppen alla dagar utom måndagar fram till slutet av augusti. Sebastian kommer att servera och Sari lagar maten.

- Vi kommer också att anställa en person i köket och två servitörer, säger Sebastian.

Vägg i vägg till restaurangen finns en festsal. Den kommer att utnyttjas av Kitamura åtminstone den 23.e maj då Kebu det vill säga Sebastian Teir att ge en konsert där.

Keramik, smide, måleri, vävning, träsnide, sävarbeten... Margit Håkans från Västerhankmo behärskar en mängd olika hantverk. Nu ställer hon ut sina arbeten på Stundars.

- Jag är född sån här, säger Margit om sitt stora intresse för hantverk och att lära sig nya saker.

Margit tycker att det berikar livet att ha idéer och förverkliga dem. Att kunna gläda andra genom att ge ett hantverk i gåva är också trevligt.

Efterträdare sökes

Av säv har Margit gjort både prydnads- och bruksföremål. Mattor, löpare, korgar och så förstås innersulor till skor - säven är bra till mycket.

Råmaterialet skaffar hon själv. Det är ett tungt jobb att åka ut med båten och tiden då det går att skörda säv är kort.

- Man skördar kring midsommar, en vecka före och en efter. Då går säven ännu att ta i och dra upp en bunt åt gången. Andra tider går det inte, då släpper säven inte från rotstocken utan man måste ta upp dem ett och ett.

Att torka säven tar hela hösten. Den måste ligga torrt och luftigt, annars möglar den.

Margit undervisar också i sävarbete. Med ålderns rätt kommer hon så småningom att sluta med kurserna, men först skulle hon gärna att någon tar över.

- Intresse finns nog, men de tycker det är så tungt med att skörda och torka råvaran.

Utställningen med Margit Håkans går att se i "Föuse" på Stundars fram till och med den 18 juni.

Margit Håkans hantverk

Margit Håkans från Västerhankmo ställer ut sina hantverk på Stundars

En klädhängare eller tamburmajor som håller ordning på ytterrockarna.

I svenska akademins ordlista beskrivs tamburmajor som är en person som går i spetsen för en musikkår men det är också ett uttryck man skämtsamt brukar använda för en garderobsvaktmästare. Precis som garderobsvaktmästaren tar den klassiska klädhängaren hand om ytterrockarna och uppfyller därmed kriterierna för att få kallas "en riktig tamburmajor".

För att snickra ihop denhär klädhängaren behövs:

• 1 st 1500 mm x 35x35 mm trälist (stolpen)
• 2 st 300 mm x 40x40 mm trälister (klädkrokarna)
• 2 st 400 mm x 55x30 mm trälister (foten)
• 1 st 180 mm lång rundstav med diametern 20 mm till att fästa knopp, krokar och stång
• 1 st 70 mm lång rundstav med diametern 20 mm till att fästa foten
• 1 st stor träkula

Gör såhär:

• Fasa av kanterna på stolpen så att den får åtta kanter. Fasningen gör man lätt med en liten hand hyvel. Fasningen är en dekoration.
• Fäst fotdelens två trälister i varandra med en halft i halft fog. Limma fast.
• Borra in ett ca 40 mm djupt hål med en diameter på 20 mm i båda ändarna av stången.
• Borra hål genom foten. Använd samma borr och borra hålet exakt i mitten av krysset.
• Rita och såga ut krokdelarna. Såga också ihop krokdelarna med en halft i halft fog. Limma fast.
• Borra 20 mm hål genom krokdelen.
• Limma fast 180 mm långa rundstaven i övre delan av stången, sätt krokdelen på samma rundstav och tryck ner den mot stången
• Borra 20 mm hål i en stor träkula och limma fast den uppe på rundstaven.
• Olja, lacka eller måla klädhängaren.

Klassisk klädhängare

Att fixa om t-tröjor är ett roligt sätt att förnya kläderna i garderoben. Här kommer två nya tips. Har man en symaskin så kan man t ex göra denna modell med stjärna och har man en sax så kan man t ex göra en fläta på t-tröjan.

Du behöver:

• en t-tröja
• en bit trikå i en annan färg än t-tröjan (till stjärnmodellen)
• textilkrita (till stjärnmodellen)
• sax
• synål (till flätan)
• symaskin (till stjärnan)
• sytråd
• knappnålar

T-tröja nr 1 med Stjärna

1. Rita upp en figur på ett papper eller printa ut Lee's stjärna här (länk i pdf)
2. Klipp ut pappersmodellen.
3. Klipp till en tygbit i avvikande färg, så stor att den är minst 3 cm större än din figur / stjärnan, runtom hela.
4. Sätt in tygbiten i t-tröjan och nåla fast den i t-tröjans framsida där du vill ha den.
5. Lägg nu pappersfiguren ovanpå t-tröjan och rita runt med en textilkrita.
6. Sy längs den ritade konturen med trestegsraksöm så att den färgade tygbiten sys fast på insidan av tröjan.
7. Rita en stödlinje tvärs över stjärnan.
8. Sy första raksömmen längs stödlinjen och sedan följer du den linjen med pressarfoten och syr en ny parallell linje så att det blir ca 1 cm mellan sömmarna.
9. Sy på samma sätt linjer över hela stjärnan (eller den figur du valt).
10. Klipp bort extra trådändor.
11. Klipp nu upp tyget mitt mellan sömmarna. Gör försiktigt ett hack i t-tröjans tyg och stick in saxen och klipp endast i t-tröjstyget, inte i den extra tygbiten. Klipp upp så mellan alla parallella sömmar.
12. Dra med handen över figuren så att t -tröjans tyg rullar sig och tygbitens färg blir synlig.
13. Sväng t- tröjan till aviga och klipp bort extra tyg men lämna ca 1 cm runt kontursömmen.
14. Sväng tillbaka. Klart!

Så gör du en t-tröja med stjärna

T-tröja nr 2 med fläta

1. Vik t- tröjans framsida dubbel längs ena sidan (där du vill ha flätan), se till så att ryggsidans tyg inte är med i vecket.
2. Klipp hack längs den vikta kanten med ca 1,2 cm mellanrum.
3. Ta tag i den första klippta fliken och dra följande under och över den.
4. Fläta på så sätt ända upp till axeln.
5. Sy fast den sista öglan med synål och tråd på axelsömmen på tröjan så att flätan inte åker upp.

Så gör du en fläta på en t-tröja

Det kliar i fingrarna, det doftar jord. Snart är det dags att ta fram spaden och sätta i gång med trädgården.

Bibliotekarie Anna-Maija Koskimies-Hellman på Vasa stadsbibliotek har plockat ihop en boklista med inspiration till vad man kan göra i trädgården med hela familjen.

Roliga trädgårdsidéer för hela familjen (Clare Bradley)

Lilla odlar-skolan (Sofi Hjort & Lisa Sollenberg )

Odla med Tuva (Sofi Hjort & Lisa Moroni)

Skoj att fixa i trädgården (Nina Holmlund red.)

Trädgård för tassar och tår (Susanna Hultin)

Odla: steg för steg (Clara Lidström & Annakarin Nyberg)

Lilla grönsakslandet (Bella Linde & Vanja Sandgren)

Barnens egen odlingsbok (Gunnel Nilsdotter & Eva Rönnblom)

Anton i trädgårdslandet (Görel Kristina Näslund & Lars Klinting)

Pomonas äppelbok (Görel Kristina Näslund & Gunilla Hansson )
Pomonas rosenbok (Görel Kristina Näslund & Gunilla Hansson )

Barnens egen krukväxtbok (Eva Rönnblom)

Grodan Oskars stora trädgårdsbok (Anita van Saan)

Det växer och gror (Lars-Eric Samuelsson, Ulf Schenkmanis, Louise Tarras)

Kom ihåg att det finns kunnig personal som gärna hjälper dig hitta rätt bok på ditt eget biblioteket.

När författaren Kjell Westö slinker in i Efter Nios studio den här regniga helsingforskvällen är han en kvart försenad. Men han har en god orsak.

– Arbetsdagen for iväg med mig, ursäktar han sig ödmjukt.

Kjell Westö jobbar på en ny roman, den som skall bli hans sjunde. Fortfarande kan han alltså bli så uppslukad av skrivandet att tid och rum försvinner. Han vill inte själv ta ställning till om han har en ovanligt livlig fantasi, men han berättar att han alltid har haft ett behov att hitta på saker.

Måste förbättra verkligheten

– Det hade jag redan som barn. I skolan älskade jag att skriva uppsatser, så länge man fick skriva fantasiuppsatser, men när man i gymnasiet måste börja skriva faktabaserat var det inte lika intressant längre. Jag minns framför allt att jag då jag kom tillbaka från sommarlovet inte nöjde mig med att berätta att jag varit på sommarstugan i flera månader – jag måste hitta på fantastiska historier om hur jag hade rest till Brasilien. Givetvis trodde ingen på mig, skrattar Kjell Westö.

Han kallar det för något slags behov att att komplettera och förbättra verkligheten med berättelser och sagor. Berättelserna är både intrig- och karaktärsdrivna. En gång blev Kjell Westö ombedd att i en enda mening förklara varför han skriver. Meningen han valde var "Jag skriver för att främmande personer kommer in i mitt huvud, och börjar prata och kräver att få komma ut."

Inspireras av gamla fotografier

Varifrån kommer då dessa personer som poppar upp i Kjell Westös huvud och vill ut? Eftersom han ofta skriver historiska romaner och gör en diger research, så är det ofta från gamla fotografier och dokumentärfilmer som inspirationen kommer.

– Det kan vara en människa som står helt i marginalen som fångar mitt intresse. Ofta har jag ingen aning om vem det är på bilden, men de fångar mig. Sen sitter jag helt fascinerad och betraktar bilden hur länge som helst, och hur många gånger som helst. Och så börjar jag fantisera om vem den där människan är.

Ett exempel kommer från tiden då Kjell Westö arbetade med boken Där vi en gång gått. Han fick syn på ett fotografi från tidigt 1900-tal av en ung kvinna som spelade tennis i fotsid kjol och hade en enorm rosett knuten under hakan. Hon såg väldigt arg ut. Den bilden av en ilsken flicka, uppenbarligen ur överklassen, tvingad att spela tennis och bära rosett, var väldigt viktig när en av bokens huvudpersoner Louise Lilliehjelm växte fram.

Skrivandet måste vara fritt

Kjell Westö skriver utgående från en stor tankekarta som han gör upp när historien börjar ta form. Han har alltid stommen för intrigen klar när han sätter igång med själva skrivarbetet.

– Men det är otroligt viktigt att betona att det måste finnas en frihet i skrivandet, och för mig är det just det som är fantasi. Om man är för rigid så kväver man sin egen fantasi. Under arbetets gång händer det en massa saker och det dyker upp nya personer, så den färdiga boken har till sist en ganska avlägsen likhet med den ursprungliga tankekartan, förklarar Kjell Westö.

Alla författare är olika och för Kjell Westö är det viktigt att poängtera att det här med fantasi inte är något okomplicerat.

– Om jag hade den typen av fantasi med vilken man skapar Sagan om ringen eller Muminvärlden, då hade jag redan gjort det. Men jag har den typens fantasi som får sin näring ur en social verklighet, ofta en mycket konkret politisk verklighet. Det är det som sätter igång mig. Men det är inget principbeslut, jag bara är sådan.

Ny bok låter vänta på sig

Många av Kjell Westös böcker utspelar sig i ett historiskt Helsingfors. Också i den bok som nu är under arbete är händelserna förlagda till huvudstaden. Men den här gången blir det inte så mycket "helsingforsfrosseri". Kjell Westö berättar att han sin vana trogen arbetar väldigt långsamt, så vi får vänta ett tag till på den boken.

Efter Nio om fantasi den 4 maj i Yle Fem och på Arenan

Efter nios reporter Lasse Grönroos har alltid haft en livlig fantasi. Som barn påverkades Lasse mycket av fantasy-, science fiction- och skräckfilmer och lekarna formades utgående från Stjärnornas krig, Indiana Jones och Dracula.

Sandlekar

I dagens läge ter sig science fiction-filmen Invaders from Mars (1953) väldigt fjantig, men för Lasse som såg den på tv på 80-talet var den en guldgruva av idéer. I filmen sjönk folk ner i sanden där det gömde sig rymdvarelser i ett hemligt rymdskepp (eller någonting ditåt).

Lasse skaffade följaktligen en ballong, grävde en grop i sandlådan på gården, grävde ner sin ena arm med ballongen och fyllde igen hålet med sand. Sedan placerade han sina plastsoldater i "öknen". När Lasse under sanden släppte ut luften ur ballongen så sjönk soldaterna ner i sanden som i filmen.

Rymdimperiet slog till

Vad Lasse gjorde efter att ha sett Jaws (1975) och Towering Inferno (1974) skall vi inte gå in på, men den film som gjorde allra största intrycket på Lasse i början av 80-talet var Star Wars. Närmare bestämt The Empire Strikes Back (1980). Lasse såg den ursprungliga filmtrilogin i fel ordningsföljd och lusläste The Return of the Jedi-seriealbumet. Minst 12 gånger om dagen.

Fick Lasse då en vriden bild av omvärlden genom att titta så mycket på fantasifyllda äventyrsfilmer? Antagligen. Fast det behöver inte vara en dålig sak. Vi vågar inte ens tänka oss en hurdan person Lasse skulle ha blivit om han hade tittat på A-studio eller Söndagsöppet med samma frenesi som Stjärnornas krig.

Lasse förverkligade sin fantasi

I varje fall fick Lasse nu i Efter nio förverkliga en av sina barndomsfantasier. En ljussabelduell med självaste Darth Vader. Lasse kontaktade Johnnie Saares som leder den finska Nordic garrison-gruppen som är den del av den internationella 501 legion-gruppen av Star Wars-fans som syr och bygger sina egna dräkter exakt som de ser ut i filmerna. Nu talar vi inte om foliehjälmar och svarta badkappor utan proffsdräkter som synas i fogarna till minsta detalj och söm och måste godkännas ända från USA för att man skall få bli medlem.

Nordic garrison-gänget gör sedan välgörenhetsframträdanden på t.ex. mässor eller dyker oväntat upp i metrotåget och sådant. För duellen med Lasse dök Saares tillsammans med Esa Koli upp med två Imperial crewman-dräkter, en TIE-pilotdräkt och förstås Darth Vader-dräkten.

10000 € och dräkten är din

Arbetet med Darth Vader-dräkten var så arbetsdrygt och hjälmen har dessutom den riktiga Darth Vader-skådespelaren David Priwses autograf att Saares inte säljer dräkten för under tiotusen euro. Du läste rätt.

Efter Nio om fantasi, måndagen den 4 maj 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

Sonja Kailassaari och Mårten Svartström på Efter Nio satte fantasin på prov och bandade in nya röster till animationsfilmen Muminfamiljen på Rivieran.

Under ledning av skådespelaren och regissören Maria Sid fick programledarna ge sitt yttersta för att Mumin-karaktärerna skulle bli trovärdiga. Båda programledarna höll med om att det var en otroligt svår uppgift. Maria Sid var i det stora hela ändå nöjd, trots vissa små anmärkningar.

– Sonja, din inlevelse är fin, med ditt uttal blev lite väl helsingforsiskt, instruerade Maria Sid.

Sid påpekar vidare att man måste glömma bort allt annat då man ska leva sig in i något. Precis som Sonja och Mårten själv märkte är det en fysisk prestation att dubba olika karaktärer.

– Men ni blev ju faktiskt bättre vartefter, gudskelov! berömde Sid.

Se den slutliga trailern:

Efter Nio om fantasi, måndagen den 4 maj 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

Om två år hoppas ägarna till Borgå ridstall att stallet ska kunna värmas upp med komposterad hästspillning. Råvara finns det gott om: De tiotals hästarna producerar ett lastbilsflak "bränsle" varje månad.

Spillningen läggs i ett lastbilsflak hästavföring i ett lastbilsflak Bild: Yle/Stefan Härus

Tanken är att med hjälp av hästspillning värma upp vatten som cirkulerar i rör i stallets betongplatta som i sin tur avger värme.

Spillningen medför kostnader

Tillsvidare är hästspillningen närmast en utgift. Varje månad fylls ett lastbilsflak med hästspillning. Den förs till Helsingfors vattens slamkomposteringsanläggning i Sköldvik i Borgå, där spillningen så småningom förvandlas till mylla. Årligen betalar Borgå ridstall cirka 1 200 euro för att få föra hästspillningen dit.

En av stallets ägare, Ida Haapasalo, säger att det är den enda lösningen just nu.

Borgå ridstall ligger nära tornhusen i Gammelbacka. borgå ridstall i uddas, borgå Bild: Yle/Stefan Härus

- Det finns gott om åkrar och ängar runt stallet, men eftersom det inte är vår egen mark, kan vi inte dumpa hästspillningen där. Det kunde man i vilket fall som helst inte göra med hänsyn till miljön.

Samlas in för hand

Oberoende att rutinerna kring komposteringen förändras i framtiden, kommer basarbetet att kvarstå - det vill säga insamlandet. Det görs nu för hand och så kommer det också att fortgå.

Alice Tallberg samlar hästspillning i hagen. alice tallberg skyfflar hästbajs vid borgå ridstall Bild: Yle/Stefan Härus

- Det finns inga som helst möjligheter till automation här. Antingen läggs spillningen i skottkärra eller i traktorns frontlastare och så dumpas den i flaket inne i stallet. När flaket väl är fullt, förs innehållet till slamkomposteringsanläggningen i Sköldvik, berättar Haapasalo.

Hur det rent praktiskt fungerar i framtiden när hästspillningen ska användas för att värma upp stallet, kan Haapasalo inte uttala sig om ännu. Det projektet blir aktuellt först om ett par år.

- Före det blir aktuellt att bygga komposteringsanläggningen så är andra saker aktuella, som till exempel att förnya hagarna, bygga ett sadelrum och överhuvudtaget förbättra den yttre imagen, säger Haapasalo.

Livsmedelssäkerhetsverket Evira startade för två år sedan webbsidan oivahymy.fi som finns till för att konsumenter enkelt ska kunna ta del av de rapporter som hälsoinspektörer gör på restauranger runt om i landet.

Marina Häggman är överinspektör på Evira och projektledare för Oiva som idag firar två-årsdag. Varifrån kom idén?

- Det fanns en tanke om att man måste öka öppenheten till konsumenterna. Hälsoinspektörerna sitter på en massa information om restaurangers tillstånd och det kändes viktigt att denna ska delas ut och på så sätt öka öppenheten.

Alla rapporter kommer upp på sidan och sedan kan nyfikna gå in och söka upp matställen i den egna kommunen och enkelt få information om dessa.

Marina Häggman är överinspektör på Evira. Marina Häggman är överinspektör på Evira. Bild: Yle / Hannah Norrena

Finska matställen håller måttet

Hurudant är det allmänna tillståndet på de finländska restaurangerna?

- Det är väldigt bra. De flesta får glada smileys och de ställen som uppmanas att korrigera något GÖR det också. Det att konsumenten nu kan se rapporten gör att företagarna är angelägna om att få ett bra omdöme.

Det är de lokala hälsoinspektörerna som gör inspektionerna medan Oiva samlar informationen och publicerar den i ett lättillgängligt format för konsumenten.

- Det som Oiva ser på är den allmänna renligheten, att maten förvaras i rätt temperaturer och att innehållsbeskrivningar alltid är tillgängliga. Speciellt för människor med allergier kan det vara direkt livsfarligt om inte restaurangen har koll på vad de ger sina kunder. Klädsel och förpackningsmaterial ska vara rätta. Hälsoinspektörerna undersöker hur företagarna följer de här stadgarna och påpekar eventuella brister.

Vilka är då de vanligaste felen?

Det att konsumenten nu kan se rapporterna gör att företagarna är angelägna om att få ett bra omdöme.

- Det är oftast de grundläggande grejerna som kan fallerar. Restaurangarbetare är såklart medvetna med att redskapen ska vara rena medan saker i omgivningen inte alltid håller samma renlighetsstandard. Lyckligtvis brukar de allra flesta vara medvetna om att det är en självklarhet att ett utrymme i vilket man lagar mat åt andra ska vara rent. Temperaturerna kan vara en annan fallucka, t.ex. fisk har en väldigt låg förvaringstemperatur som inte alltid uppfylls i köken.

Skillnader på kedjor och småföretagare

- Jag får ofta frågan om man kan säga vilka typers matställen som är de största bovarna, om stora kedjor klarar sig bättre än små privatägda företag eller om etniskt ursprung har någon betydelse men det har ingen skillnad. Hygienen är just så bra som företagaren vill hålla den. Alla har fördelar och brister och det viktigaste är att var och en tar sitt ansvar för att de följer lagen.

Även om en restaurang får en anmärkning för någon brist så är inte spelet förlorat. Man kommer då på plats och ställe överens om hur lång tid det tar att åtgärda problemet och sen gör inspektören ett nytt besök för att kontrollera om det skett förbättring.

- Vi vill absolut inte straffa någon eller hålla kvar en ledsen smiley längre än vad det tar för företagaren att åtgärda problemet. Då allt är som det ska blir smileyn genast gladare och vi med den.

Marina Häggman gästade Lördax på Radio Vega 2 maj 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.

Övervikt är fortfarande ett finländskt problem, som kostar mycket för samhället. Men finländarna vill inte bekämpa övervikt med skattemedel, visar Yles enkät.

Den goda nyheten är att finländarna ser ut att ha slutat lägga på hullet. Men trots att utvecklingen inte längre går mot att vi blir allt fetare, är övervikt fortfarande ett utbrett problem i Finland.

En enkät som Yles finska nyheter låtit Taloustutkimus göra visar att finländarna inte är beredda att använda mer skattepengar i kampen mot övervikt. 57 procent av de svarande är av den här åsikten.

Samtidigt tycker finländarna inte heller att människor som lider av övervikt ska betala mer för hälsovård. Av de svarande tycker 73 procent att det inte är rätt att överviktiga människor åläggs extrabetalningar.

Dyrt för hela samhället

Fetma har kopplats direkt till ökningen av diabetes typ-2 och till sjukdomar i stöd- och rörelseorgan. Övervikt kostar för hela samhället.

Forskningsprofessor Veikko Salomaa vid Institutet för hälsa och välfärd THL håller med om att det inte är rätt att överviktiga betalar extra för vården.

- Vi har ansenliga socioekonomiska skillnader i frågan om övervikt, säger Salomaa. Skulle man kräva att de som lider av övervikt betalar mer, skulle det bli en börda för människor som redan är i den svagaste positionen.

Salomaa såg gärna att man bekämpade övervikt med skattepengar i en större utsträckning än nu.

- Utan vidare borde man i hälsovården, som bekostas med skattemedel, göra mer för att motverka och sköta övervikt. Levnadsvanorna påverkar vikten och man borde rikta mer resurser till det.

Statistiken visar att finländarna är det fetaste folket i Norden. Alkoholen är enligt Salomaa en bidragande orsak till det. Mest oroad är han över att allt fler barn och unga lider av övervikt.

Tusen finländare tillfrågades för enkäten.

Pekka Mommo, Yle Uutiset

Efter nio införskaffade en kamera, närmare bestämt en tablett försedd med videokamera, och skickade ut den i världen. Uppgiften var att filma en selfie-video samt berätta vilken uppfinning man inte skulle kunna leva utan.

Vår första försökskanin var givetvis Svenska Yles egen vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund. Han förevisade som första person sin schweiziska armékniv i Efter nio-studion. Därefter gav Marcus kameran vidare några dagar senare och materialet laddades automatiskt upp i molnet åt oss.

Käppar i hjulet

Så hur gick det? Nå, kameran fastnade direkt någonstans på vägen och de fantastiska tracking-systemen vi hade fungerade inte. Vi lyckades per telefon hitta den i detta tidiga skede och efter ett par veckor var kameran på gång igen. I ett experiment som det här kan man aldrig utesluta den mänskliga faktorn.

Uppfinningar

Det började dyka upp videon på molnservern. Cykeln föreslogs som den bästa uppfinningen liksom digikameran och barnvagnen. Men sedan blev det stopp igen. Den 24 maj var det meningen att kameran skulle återbördas till oss, eller åtminstone att den som då har den skulle kontakta oss. Kontaktuppgifterna och instruktionerna är tydligt fasttejpade på tabletten. Inga samtal eller mail har vi fått.

Har du sett vår kamera?

I skrivande stund har tabletten varit avstängd i två veckor och går inte att spåra. Det sista livstecknet är en videofil med två unga flickor som lyfter fram hörlurarna som sin favorituppfinning.

Känner du igen flickorna på videon eller har du hört var vår kamera kan befinna sig? Om vi får den tillbaka så skickar vi gärna iväg den på nya äventyr. Med ett helt nytt uppdrag. Sprid ordet. Rädda kameran.

Kontaktuppgifter:
lasse.gronroos@yle.fi

Läs också: Den vandrande kameran

Biblioteket i Nickby satsar på att få liv i parken utanför under sommaren. Biblioteket erbjuder bland annat odlingslådor, hängmattor och petanque.

Personer med gröna fingrar kan hyra en odlingslåda för sommaren. Lådans storlek är 120 x 100 centimeter. Hyran är 20 euro för tiden mellan maj och augusti.

Det finns tio lådor att hyra. De hyrs ut anefter, de tio första som hör av sig får hyra en låda. Kulturproducent Pamela Brunila tar emot reserveringar.

Nickby bibliotek. Bild: Yle/ Alexandra Karlsson

I parken serveras kaffe och det finns trådlös nätförbindelse där. Sommarsäsongen avslutas med en byfest där vem som helst får uppträda.

Tre äldre personer har avlidit i en magsjukdom som misstänks ha spridits genom okokta hallon.

Ett misstänkt utbrott av matförgiftning skördar liv på äldreboenden i Ljungby i södra Sverige. Tidigare hade två äldre bekräftats döda och på tisdagen avled ett tredje offer i sviterna av magsjukan. Samtliga dödsoffer är över 85 år.

- Vi kan bekräfta att den tredje personen som fick föras till sjukhus under helgen också har avlidit, säger Stefan Ahlrik, pressansvarig på Region Kronoberg, till SVT.

Magsjukan misstänks ha brutit ut i och med att de äldre serverades en parfait med okokta hallon i fredags. Det svenska Livsmedelsverket rekommenderar att man kokar bären men storköket har inte följt rekommendationerna.

Polisen har inlett en förundersökning för vållande av annans död, skriver Aftonbladet.

Flera andra personer har insjuknat och smittskyddsläkare Arne Runehagen säger till SVT att man inte kan utesluta fler dödsfall.

Ingen man har någonsin tidigare studerat till kosmetolog på yrkesinstitutet Prakticum. Reportern Lasse Grönroos såg till att det blev en ändring i saken.

I normala fall skulle alarmklockorna börja ringa då en vuxen karl greppar en ung tjejs fötter med gummihandskförsedda händer. I det här fallet är det okej, eftersom det sker under kontrollerade omständigheter.

Lasse Grönroos dag som kosmetog var till en början förvirrande och utmanande. Men slutresultatet tillfredställde. Ska man vara fin, får man lida pin!

Efter Nio om kvinnlighet, torsdagen den 7 maj 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

Redan som liten förstod Jennah Vain att det var nånting som inte stämde med hennes kropp. Hon var ofta tyst och grubblade, har hennes mamma berättat. Hon minns att hon såg upp till sin mamma och tyckte mera om mammas utseende än sitt eget.

– Jag stod framför spegeln och skrek ”Jag är en flicka! Jag är en flicka!”. Jag minns en fantasi jag hade under barndomen om att jag en morgon skulle vakna upp som flicka.

Hon är tacksam att hennes mamma hade läst psykologi på Soc&kom och att mamman bejakade Jennah Vains behov. Hon fick låna mammas smink och smycken och till och med gå ut till sandlådan i flickkläder.

– Det tråkiga var att jag snabbt märkte att det inte var okej. Jag blev mobbad av andra barn och lärde mig att förtrycka och förtränga mitt sanna jag. Barndomen och tonåren var tuffa. Jag grät ofta.

Dubbelliv och självmordstankar

Jennah Vain som beväring. Jennah Vain som beväring Bild: Jennah Vain

Redan i gymnasiet levde hon dubbelliv. Bland skolkompisar var hon pojke men i andra kretsar var hon tjej. När hon var kring 20 började hon söka information om könsbyte. Att vara transsexuell i 1980- och 1990-talets Finland var svårt och ensamt. Samhället på den tiden var konservativt och internet var inte så utvecklat. Under militärtjänsten bet Jennah Vain ihop för sin pappas och släktens skull.

– Jag genomled armén, men det var hemskt. Machokulturen kändes helt bisarr för mig, även om jag lyckades fejka det rätt bra.

Senare i livet spelade hon också den manliga rollen för sin flickväns skull. Småningom växte Jennah Vains illamående till den grad att hon började tänka självmordstankar.

Att omforma den manliga kroppen

Jennah Vain som nyopererad. Jennah Vain Bild: Jennah Vain

År 2008 påbörjade Jennah Vain könskorrigeringsprocessen som innebar flera stora operationer och hormonbehandlingar. Sammanlagt tog processen ca 1,5 år.

– Jag minns första gången jag berättade till min mamma att jag bestämt mig för att genomgå könsbyte och bli kvinna. Mammas respons var kort och gott: ”Det är väl ingen nyhet, det har vi vetat hela tiden.”

De stora komplexa operationerna kom med en hel del risker som inkontinens, oförmåga till orgasm, smärta etc. Allt gick sist och slutligen bra. Stöd har hon fått av familjen, av vänner och kolleger. Hon har turen att jobba i musikbranschen och upplever att människor där är mera vidsynta och förstående.

Bilden av Jennah Vain just efter operationen ser smärtsam ut. Hon har bandage runt brösten, på näsan och runt käken. Dessutom var operationerna dyra.

– Jag ångrar ingenting. Här kände jag mig fri och lycklig! Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.

Den biologiska förklaringen på transsexualitet

Allmänläkaren Robert Berghholm berättar att det nuförtiden finns biologiska förklaringar till att en på tusen personer upplever att de är födda med fel kön.

– Tidigare tänkte man att transsexualitet är en psykisk sjukdom men den rådande medicinska teorin idag är att det redan under fosterstadiet skett en hormonstörning. Hjärnan har utvecklats mot det kvinnliga hållet medan kroppen utvecklats mot det manliga hållet.

Hemma i sin kropp

Även om det idag är tabu att tala om kvinnligt eller manligt, och att det är stereotypt att kategorisera könen i olika fack, känner Jennah Vain att det finns tydliga skillnader på vad som är tillåtet för en man och vad som är tillåtet för en kvinna.

– Jag har alltid känt mig mera hemma bland flickor. Jag förstår deras diskussioner bättre, jag är feminin och känslig. Jag passade aldrig in i det pojkiga eller manliga facket. Nu har jag äntligen ett yttre som motsvarar mitt inre och min själ.

Text: Katja Turpeinen

Efter Nio om kvinnlighet, torsdagen den 7 maj 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.

I Zegar i Kroatien har man en egen metod att finna tryffel.

I största delen av världen letar man tryffel med hjälp av dyrbara hundar, som har skolats till det värdefulla uppdraget. Svin har alltid visat talang för att hitta de ädla svamparna.

Men i den kroatiska byn Zegar hade nog ingen kommit på tanken att ens börja leta efter tryffel i den steniga marken, om det inte varit för bonden Marko och hans getter. Getterna har visat sej vara naturbegåvningar och tryfflarna är av den allra värdefullaste sorten.

Men trots att ett kilo av de svarta tryfflarna skulle ge en ordentlig extra inkomst säljer bonden Marko Radmilovic inte, utan delar broderligt med sina getter.

Alla går vi omkring och drömmer om den stora kärleken. Vissa möter den redan i unga år medan andra får harva runt i relationsdjungeln en längre tid innan de hittar den rätte. Sedan finns det de som aldrig träffat en lämplig partner vid mjölkhyllan i butiken, på jobbet eller ute på krogrundan och då kan det vara dags att testa alternativa metoder för att få till en fullträff på kärlekens piltavla.

I dagens värld är det lyckligtvis få som höjer på ögonbrynen om en bekant berättar att hen nätdejtar eller använder sig av någon dejtingapplikation för att utöka sin bekantskapskrets och möjligtvis också hitta den stora kärleken. Vill man hellre träffa nya människor öga mot öga kan s.k. snabbdejtning vara ett sätt - och gillar man teater kan man nu även kombinera dessa två.

Snabbdejta på teatern

Svenska Teatern i Helsingfors satsar i maj 2015 på ett koncept i vilket man både vill bjuda på en kulturupplevelse och förhoppningsvis även skapa nya bekantskaper för publiken. Efter pjäsen, som lämpligt nog handlar om en första dejt mellan två människor, får publiken möjlighet att snabbdejta varandra.

Manusförfattaren till komedipjäserna Dates John Lundsten, skådespelerskan Sophia Heikkilä och dramaturgen Linnea Stara är alla involverade i denna nya produktion som i bästa fall i det långa loppet leder till nya finlandssvenska skattebetalare.

Fr.v. Linnea Stara, Sophia Heikkilä och John Lundsten. Linnea Stara, Sophia Heikkilä, John Lundsten Bild: Yle / Hannah Norrena

John Lundsten som skrivit komedipjäserna Dates har tidigare främst gjort sig ett namn i TV-branschen med program som Putous, Pasila, Napamiehet och Salatut elämät på sitt CV. Möjligheten att skriva för teatern tog han emot med öppna armar.

- Jag var jätteglad att få skriva något för teatern för jag har tidigare bara skrivit för TV och dejting är dessutom ett spännande tema. Det handlar bl.a. om Tinder och hur människor i den virtuella världen sätter ut bilder på sig själva som inte alltid stämmer överens med verkligheten.

Förändra ditt liv på 5 minuter

Sophia Heikkilä är skådespelare och trots att hon är fåordig om själva handlingen i pjäserna avslöjar hon att det handlar om en första dejt mellan två människor i Helsingfors och hur den kan gå till. Trots att hon personligen inte längre är inne i dejtingdjungeln beskriver hon hur snabbdejtningen på teatern kommer att gå till i praktiken.

Cecilia Paul spelar i Svenska Teaterns pjäs Dates. Dates är en relationskomedi på Svenska Teatern Bild: Cata Portin

- Vi har 40 platser, 20 för kvinnor och 20 för män. Efter pjäsen får var och en publiken träffa varandra i ca. 5 minuter innan man flyttar ett steg vidare till nästa. Fattar man tycke för någon kan man sedan be kontaktuppgifter av teatern.

Är man intresserad av att träffa nya människor behöver man inte vara orolig för att inte platsa in i sällskapet. Olika föreställningar är för olika åldrar.

- Vi har tre ålderskategorier, 25-35, 35-50, 50+, och sen ordnar vi också två HBTQ-kvällar, en för män och en för kvinnor. Man måste förhandsanmäla sig så vi kan se till att det finns ungefär lika många män och kvinnor. Man kan komma hit och snabbdejta först och hittar man någon spännande människa kan man se den andra pjäsen veckan därpå och sedan om ett år eller två komma på barnföreställning, haha.

John Lundsten, Sophia Heikkilä och Linnea Stara gästade Lördax på Radio Vega 2 maj 2015 och intervjuades av Hannah Norrena och Jukka Isojoki.