Vi är rätt ödmjuka i Finland. Vi jobbar hellre än skryter över vår egen betydelse över resultatet. Några sådana betänkligheter led inte Ludvig XIV av.
Solkungen, som Ludvig XIV gärna ville bli kallad, ville vara bäst och störst och så exotisk som möjligt. Hans slott i Versailles inramades av en fantastisk trädgård som byggde på symmetri och former.
Nu ville inte vi vara sämre. Men vi tog ner det några steg och tänkte oss en köksträdgård indelad i sjok och mönster. Det tänkte vi oss kunna hantera och det passar bättre med den österbottniska mentaliteten. Och vad är då bättre att fylla den med, än våra kära trogna rotsaker. Rotsakerna som utgjort basen i våra kök och fyllt hungriga magar i århundraden.
Med det sagt behöver man ju inte alltid utgå ifrån vad som borde vara rimligt. Mandelpotatisen t.ex., den borde ju inte växa så bra uppe i Lappland, ändå gör den det! Och att göra häckar av grönkål och sen äta upp dem i form av chips, känns också oväntat, men fullt möjligt.
Och för att ytterligare bevisa vad som faktiskt kan skapas för att lämnas till eftervärlden, helt enligt Solkungens självsäkra manér, tycker jag att vi ska göra flera grafiska minnesbilder att sätta upp på väggen, som konstverk för andra att beundra. Kan Solkungen så kan vi!
I en potagere möter nyttan skönheten
Trädgården på Strömsö söndagen den 15.2 kl 17.25
