Min äldsta son föddes 1978, då jag var 22 år och studerade på Helsingfors universitet. Jag hade tänkt på att bli forskare eller lärare eller jobba inom näringslivet och så blev jag mamma. Jag blev överraskad av mina känslor.- Min! Och sin! En helt ny människa som jag ville vara nära.
Jag har aldrig varit speciellt barnkär, människor är människor oberoende av hur långa de är. En del tycker jag om, andra inte. Men den här, han var speciell, och ju fler månader han fanns bredvid mig, desto klarare blev det för mig att vi hörde ihop.
Så det att föra honom på dagvård fanns inte på min karta. Jag brukade skoja om att om någon skall hjärntvätta honom är det jag själv. Stora ord jo, men stora människor är viktiga för ett litet barn. Jag ville själv förklara om hurdant livet är, vad som är rätt och vad som är fel. Jag ville lyssna på just honom, vem han är och vad han behöver. Jag ville bestämma vad han skall äta och när han skall sova. Jag ville berätta sagorna, sjunga sångerna, blåsa på såren och skratta med i glädjen. Och jag ville höra de första orden och se de första stegen. Och jag ville själv svara på alla frågorna.
Sen när systern föddes 1981 och lillebror 1984 var det samma sak. Jag bara ville sköta dem själv hemma i deras egen miljö. Nå "hemma" var ett relativt begrepp. Jag insåg ganska snart att minst tre dagar i veckan måste mitt vuxna jag ha program. Annars tappade jag perspektivet. Så barnen lärdes att rita, läsa och hänga i famnen då mamma var på möten, på kaffe, och på föreläsningar. Det gick på mina villkor men barnen var med mig.
Men det betydde ju då också att jag blev en hemmafru. Ok, barnen var i parken, på kyrkans dagklubbar och lekis. Det kändes viktigt att de fick leka med andra barn och lära sig fungera i grupp. Men min tidsanvändning styrdes av deras behov och eftersom jag var hemma så var också all hemskötsel mitt ansvar. Ekonomiskt var jag helt beroende av min man. Jag trodde också väldigt mycket på kärnfamiljen, på att vara ett stöd i mannens karriär, den sammanhållande kraften o.s.v. Saker där jag kanske tänker lite annorlunda nu.
Jag jobbade för hemvårdsstöd, hade dagbarn en tid, gjorde vikariat på skolor, turades om hämta och föra med väninnor, var politiskt aktiv, sekreterare i några föreningar och började studera igen. Men hela tiden upfattade jag och familjen mig som hemmafru, hemmamamma. Och det gjorde ju samhället också. Inga pensionspoäng, minimal sjukpeng, inga semestrar, o.s.v.
Man kan säga att det var ett dumt val. Att jag var influerad av förlegade värderingar. Att jag överbetonade min roll i barnens liv och berövade dem behövliga sociala erfarenheter. Och mig själv arbetserfarenhet och social status. Vi hade det ekonomiskt rätt bökigt i många år fast det sen blev bättre då maken gjorde karriär. Sen blev jag frånskild, lämnad och insåg konsekvenserna av mina val. Situationen var ju inte särkilt munter, försök nu förklara för en hyresvärd att arbetslös ensamförsörjare är helt ok. Men jag hade min del av det vi byggt tillsammans och livet hittade nya vägar.
Nu med facit på hand så ångrar jag ingenting. I dag skulle jag kanske förvänta mig att min livspartner skulle dela allt med mig, barn, hem och jobb, på lika villkor. Men jag fick så mycket. Jag lärde mig en massa och upplevde otroliga stunder i vardagen, en vardag som aldrig kommer igen. För mig är det oersättliga år! Och nu är barnen stora och nu har jag alla möjligheter att göra annat. Jag kan utforska livet i mina radioprogram, jag kan förverkliga mig själv och leva mitt liv som jag vill. Precis som jag gjorde då. 
Jag är tacksam för att ha fått välja. Det får inte alla.
Vi diskuterade det att här med att vara hemma och fru med forskaren Lena Marander-Eklund och Sissel Stenbäck som inte egentligen hade något val.