Månen är lite som vädret, känns det som. Alla talar om den men ingen gör någonting åt saken. Gör vad då åt månen? Nå åker tillbaka dit, naturligtvis.
Sedan Eugene Cernan, den sista människan på månen, lämnade de sista fotspåren på vår närmaste granne i rymden den 14 december 1972, har månsanden fått ligga så gott som ostörd.
Fast inte helt och hållet, faktiskt. Ryssarna landade ett par obemannade farkoster på månen 1974 och 1976, Luna-21 och 24. Kineserna landade en rover på månen så sent som 2013, Yutu hette den, Chang’e hette landaren. Ja, och så har flera olika rymdsonder kraschlandats på månen under årens lopp.
Men annars har det varit väldigt tyst och stilla på kära gamla Luna under årtiondena som har gått sedan Apolloexpeditionerna.
Nu bär det av igen! Eller?
Kanske tystnaden håller på att brytas nu. Bemannade expeditioner får vi sannolikt vänta på ännu ett bra tag, men med god tur kan vi inom kort få njuta av färskt bildmaterial från månen, i gnistrande högupplösning, innan året 2017 är till ända.
Google Lunar X Prize är ett initiativ som utlystes 2007, med internetföretaget Google som sponsor. Tjugo miljoner dollar vankas åt den som först (fem miljoner för andra plats) lyckas landa en obemannad robotbil, en rover, på månen och dessutom lyckas köra den en sträcka på minst 500 meter.
Dessutom ska rovern i fråga skicka hem högupplöst direktsänd TV-bild och stillbilder. Den ska också lyckas förbli aktiv i minst en månad på månens yta. En bonuspott är utlovad för den som dessutom lyckas leverera bilder från någon av Apolloexpeditionernas gamla landningsplatser.
Och finalisterna är...
I åratal såg det lite tveksamt ut, huruvida någon på riktigt skulle få igång en utmaning som ens hade någorlunda chanser att lyfta från marken. Deadlinen har skjutits fram ett antal gånger, men nu tycks Google mena att det är i år eller aldrig. Nu är vi inne på slutrakan, nu är fem finalister utsedda och färdiga för start.
Och de fem finalisterna av de mer än trettio team som har anmält sitt intresse sedan 2007, de är:
• SpaceIL från Israel
• Moon Express från USA
• Team Indus från Indien
• Hakuto från Japan
• Synergy Moon, med representanter från 15 olika länder.
Det här betyder, som den alerte läsaren noterar, att vi inte har ett enda team som representerar Europa. Och det kan ju betraktas som lite pinsamt. Vi hade ett tyskt team som kallade sig Part Time Scientists som kom nära, men de lyckades inte inom utsatt tid övertyga arrangörerna om att de hade ett giltigt kontrakt med en raketoperatör.
Regel nummer 1: du behöver en raket
Det är ju raketerna det hänger vid, sist och slutligen. Att bygga en fjärrstyrd rover som kan rulla omkring på månen är inte en oöverkomlig utmaning. Det finns säkert teknologer här hemma i Otnäs som åtminstone påstår att de skulle klara av det om de fick pengarna.
Den verkligt svåra biten är att få ut rovern i rymden. Då måste man känna någon som känner någon som spelar golf med Elon Musk, så att säga.
Det första teamet som meddelade att de har fixat en skjuts åt sin rover var Israels SpaceIL, och de hade uttryckligen gått vägen via Elon Musk, de har nu ett kontrakt med SpaceX som lovar att skjuta iväg deras månlandare under årets andra hälft.
Moon Express har bokat en resa hos ett uppstartsföretag vid namn Rocket Lab, de har en bärraket vid namn Electron som dessvärre inte ännu har testats i verkliga förhållanden.
Synergy Moon har även de ett kontrakt med en leverantör, Interorbital, vars Neptune 8-raket inte till dags dato har flugit i rymden en enda gång.
De två återstående, Team Indus och Hakuto, har valt en lite udda men kreativ lösning: de samåker, de delar raket ut i rymden. Bägge teamen sänder iväg sin landare med en raket ägd och driven av den indiska rymdstyrelsen ISRO. Och det är beprövade doningar, deras raketer har genuina rymdkilometrar på trippmätaren.
Varför ett nytt månrace?
Varför gör då X Prize-stiftelsen det här, vad är poängen med en sådan här tävling? Ett av de uttryckliga målen med Google Lunar X Prize har varit att få ned priserna på rymdtransporter. Det är just nu ruskigt dyrt att köpa en biljett på en Sojuz eller en Ariane. Den privata rymdsektorn behöver en knuff i ryggen för att man ska få lite fler alternativ och konkurrens till de gamla, statliga aktörerna.
Därför ingår det i reglerna för Google Lunar X Prize att varje team måste fixa sin finansiering huvudsakligen från privata källor. Maximalt tio procent av ett teams budget får komma från statliga kassakistor.
Alla företag som behöver satelliter, inklusive Google och telekomfirmorna, har enorma summor att vinna på att det blir billigare att skjuta upp satelliter, och att teknik- och materialkostnaderna pressas ned.
Men så finns det nog säkert också en genuin strävan efter att återuppliva den breda allmänhetens intresse för rymden. När nästa rymdkapplöpning startar på allvar så måste fronten vara bred. Peter Diamandis, X Prize-stiftelsens grundare, säger så här på stiftelsens webbplats:
- Det har gått flera årtionden sedan vi utforskade månen på dess yta, och det kan dröja länge innan något enskilt land återvänder till månen. Till och med då kommer det att ske under enorma kostnader och sannolikt med liten inblandning från allmänheten.
Och nu: från ord till handling
En fjärrstyrd rover som rullar omkring på månen och plåtar reliker från månfärdernas guldålder må vara något av en antiklimax efter alla de stora drömmar vi hade på sextiotalet om permanenta månbaser och semesterresor till Mars, men det är kanske hur som helst en början. Och innan 2017 är slut så vet vi hur det gick.
Ett litet steg för en radiostyrd bil, men ett jättekliv för den privata rymdsektorn.