Vad är en pizza utan det där gröna krafset man strör över till sist och som får plåtbrödet att dofta så där äkta italienskt och lantligt?
Oregano (origanum vulgare eller kungsmynta.) är en latinsk form av ett egentligen grekiskt namn som har med oros, berg och ganos, skönhet att göra. Som många andra örter inom familjen Labiatae eller mintväxter behöver oregano inte särkilt mycket vatten och trivs därför bra på bergssluttningar där den växer vilt och sprider en härlig doft i sommarvärmen, i synnerhet i Medelhavsländerna, men någon riktig skönhet är den nog inte med sina små vita blommor. Däremot hör oregano faktiskt till de få ursprungligt vildväxande kryddörterna även i Nordeuropa.
Örter som oregano har använts som bakteriedödare, magmedicin och för matkonservering. De innehåller nämligen ett antioxidationsmedel som förhindrar att oljor och annat matfett härsknar.
Oreganon har en nära släkting som ursprungligen kommer från norra Afrika och sydvästra Asien, nämligen origanum majorana eller mejram. Mejram kallas också i folkmun för fattig mans oregano, men används snarare som krydda i ärtsoppa, korv, till höna och kalv snarare än på pizza.
Basilika, (ocimum basilicum), kommer ursprungligen från Indien, möjligen ännu längre österut. Enkel att odla även på våra breddgrader bara den inte utsätts för frost.
Inte heller basilikan kan stoltsera med sin blomsterprakt, men det är inte för de små rödvita blommorna vi trånar efter örten, utan bladen som fungerar utmärkt som färska i sallader, soppor eller drinkar och inte minst tillsammans med färska mogna tomater och mozzarella ost. Och som krydda i sköldpaddssoppa är basilikan faktiskt fullkomligt oslagbar.
Redan de forna egyptierna insåg basilikans potential, då som balsameringskrydda. Ett senare exempel på den traditionen hittar vi i Keats av Boccaccio inspirerade dikt om Isabella, en dam som lägger sin mördade älskares avskurna huvud i en kruka med basilika, varav det håller sig tämligen färskt.
Basilikan var en sorgens sinnebild i det antika Grekland, hatets i Rom. Till medeltidens tro om basilika hörde att den alstrade skorpioner. För att skaffa sig en dylik kompis skulle man lägga några basilikablad under en kruka och efter en tid, gud vet hur lång, kunde man hitta en stingslig liten filur när man lyfte man krukan.
Man trodde också att basilika var bra mot snuva och vårtor, melankoli och alltför vild fantasi.