Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan, står det i Psaltaren.
Eller, som vi barn sa då jag var liten: Man måste ingenting annat än dö. Det här var möjligtvis frustrerande för min mamma, som sagt att jag måste städa mitt rum, men utan tvekan är det sant.
Vi vet alla att vi ska dö en dag. Men det verkar som om de flesta av oss gör sitt bästa för att låta bli att tänka på saken.
Vår kultur är dödsfrånvänd. De flesta har aldrig sett en död kropp. Jag kommer på mig själv med att inte ha koll på vad som händer med kroppen efter döden. Hur kommer kroppen från sjukhuset till bårhuset? Blir den automatiskt obducerad? Sys den ihop igen, lagas den fin och sminkas, även om det i Finland inte är brukligt med öppna kistor? Vilka människor kommer i kontakt med min kropp efter att själen flugit ut? Och varför har kyrkan ansvaret för begravningen trots att jag inte tillhör kyrkan?
Kanske är det naturligt för en levande organism att kämpa emot döden, men den skulle säkert te sig mindre skräckinjagande om den inte var så tabubelagd. Det här hymlandet är starkt förknippat med västerländsk modern kultur, andra tider och andra länder har andra inställningar.
Till exempel i Sydamerika kunde man redan för sjutusen år sedan konsten att balsamera sina döda. Kropparna fick peruker och gjordes fina och fick bo kvar med familjen. När det var fest togs de fram och fick vara med. *
När vi i Finland firar Allhelgona gravallvarligt (ursäkta ordleken) med tända ljus och dystra miner, drar mexikanerna ut på gatorna i den vilda festivalen De dödas dag. De äter dödsskallar av socker och klär ut sig till skelett.
På något sätt känns det livsbejakande, det här dödsbejakandet. Eftersom det inte går att undvika döden, är det kanske kontraproduktivt att undvika att tala om den.
* Det här har jag lärt mig i en bok om mumier som jag brukar läsa högt för mina barn (Malin Lilja: Mumier, Natur och kultur). Jag kan rekommendera den för barnen älskar den, speciellt ett ställe där Tutankhamuns mumie tappar snoppen!
Efter Nio om döden, torsdagen den tredje november i Yle Fem samt på Arenan.