– Neger! Bögjävel! Fröken! Fjolla!
Jani Toivola vet allt om att leva i ständig skräck. Han var det enda mörkhyade barnet i en skola med 400 elever. Det var vardag för honom att bli slagen, höra glåpord och få ryggsäckens innehåll utspritt över hela våningsplanet.
Det som gjorde mest ont var inte orden utan tystnaden – att ingen talade om mobbningen.
– När jag tänker tillbaka på den tiden är det inte elakheterna jag funderar på, utan tystnaden som omgav det jag gick igenom. Jag tror inte att det var ett medvetet val att lämna mig ensam med mina upplevelser – folk var helt enkelt rädda för att prata om det.
Hudfärgen ett icke-samtalsämne
Jani Toivola har inga barndomsminnen av sin kenianska pappa, som försvann ur bilden i ett tidigt skede. Hans afrikanska rötter diskuterades aldrig i hemmet.
Så här i efterhand ser Jani Toivola att det fanns en djup klyfta mellan honom själv och mamman, i och med att mamman var vit och han själv mörkhyad. Den här olikheten med allt vad den innebar blev för otäck för mamman att kännas vid, så hon teg hellre.
Åratal senare, som vuxen, har han tagit upp saken med sin mamma.
– Mamma berättade att tanken på allt jag måste utstå på grund av min hudfärg gjorde henne skräckslagen. Hon valde att inte tala om det eftersom tystnaden kändes som en trygghet. Hon ville freda vårt hem från alla de otrevliga saker som jag måste kämpa med utanför hemmet.
När jag blir stor ska jag bli vit
De gånger som Jani Toivola i sitt liv har brutit en långvarig tystnad har det alltid lett till något positivt. När man vågar göra något som man är lite rädd för kan livet ta nya vändningar. Ett exempel på det här var när han kom ut som homosexuell.
– Jag undrar idag varför jag, stackars unga människa, ensam bar på en så stor börda så länge. Livet handlar inte om att hemlighålla, trycka ned saker och vara ensam. I samma stund som jag berättade kände jag mig otroligt lycklig och lätt.
Om alla de här erfarenheterna berättar Jani Toivola i sin nyutkomna bok Musta tulee isona valkoinen (ungefär När jag blir stor ska jag bli vit).
Enligt honom själv är det inte en självbiografi, utan en bok om att vara människa. Varje människa borde kunna lita på sin egen berättelse, utan att behöva dölja någon sida av sig själv.
Jani Toivola gömmer heller inte undan några sidor av sig själv i boken. Han beskriver mycket detaljerat allt från barndomens drömmar om att bli matmor på en lantgård till den första ångestfyllda sexuella upplevelsen med en annan man, ute i strilande regn i en mörk skog i Brooklyn.
Drömde om att bli förälder
Längtan efter egna barn har löpt som en röd tråd genom Jani Toivolas liv. Som barn tog han ivrigt hand om sina småsystrar, som tonåring jobbade han på barnläger med stor entusiasm. Hans stora dröm var att en gång ha ett eget litet barn att ta hand om.
Länge såg det ut som om drömmen skulle förbli en dröm. Jani Toivola levde i ett förhållande med en man som inte var mogen för familjeliv, och jobbade 14-timmars arbetsdagar i Finlands riksdag, när ett e-postmeddelande från en vilt främmande kvinna fick livet att ta en ny vändning.
Vill du bli pappa till mitt barn?
Kvinnan, som hette Kirsi, föreslog att de skulle försöka få ett barn tillsammans. Hon ville gärna bli mamma men kunde inte tänka sig att vara förälder på heltid. Hon hade följt Jani Toivola på avstånd och kommit till att han skulle vara en bra pappakandidat.
Deras bekantskap resulterade i en liten dotter, som Jani Toivola idag är ensamförsörjande pappa till. Livet som riksdagsledamot och ensamförälder är tidvis tungt, men Jani Toivola känner sig lyckligt lottad.
– Jag känner en stor tacksamhet över att jag är förälder idag och inte på sjuttiotalet, eftersom det talas så mycket mer om föräldraskap nu. Det ger mig de verktyg jag behöver för att samtala med min dotter och uppfostra henne på mitt eget sätt. När min mamma var ensamförsörjande med mig var situationen en helt annan – så mycket var tabubelagt då.
Tala är silver men lyssna är guld
Det finns ändå många positiva aspekter på tystnad. I sitt arbete som riksdagsledamot har Jani Toivola medvetet gått in för att prata mindre och lyssna mer.
– Jag kom till en punkt då jag tröttnade på att höra min egen röst. Jag insåg hur viktigt det är för en samhällspåverkare att ta in andras erfarenheter och samla på sig information. Ibland är det viktigt att hålla tyst.
Efter Nio om tystnad, måndagen den 17 oktober i Yle Fem samt på Arenan.