Verkligheten är en gråskala. När den gestaltas i medierna blir den däremot svartvit. Två parter av motsatt åsikt får debattera med varandra, och fokus är på själva motsättningen. Tyvärr präglar den här typens journalistik de allra flesta finländska medier.
Det säger Anu Koivunen, som är medieforskare och professor, samhällsdebattör och en storkonsument av allehanda medier. Hon efterlyser debatter där det finns åtminstone tre ståndpunkter.
– Oberoende om vi diskuterar flyktingar, vaccinering eller dieter, så lönar det sig att föra fram flera perspektiv än bara A och B. Det är mitt förenklade budskap.
Regeringen sätter agendan
Anu Koivunen säger att politiken i Finland har blivit medialiserad. Det vi konsumenter ser i medierna är regisserade utspel, då beslutsfattare bjuder in journalister till en presskonferens för att ta del av ett på förhand bestämt innehåll.
– Det är regeringen som sätter agendan för politisk journalistik. Vilka frågor som diskuteras bestäms av regeringen. Sedan förekommer det en viss granskning, eller försök till granskning, där politikerna ändå bara upprepar samma fraser som de har lärt sig utantill.
Svårt att komma åt myndigheterna
Oberoende medier är en av demokratins hörnstenar, och det är mediernas ansvar att granska myndigheter och beslutsfattare. Tyvärr är det svårt att komma åt myndigheterna, och det beror på dessas skickliga mediestragegier och dugliga PR-människor.
Anu Koivunen tar som exempel på Helsingin Sanomats artikel om Migrationsverket, i vilken anonyma källor inifrån beskrev situationen som ohållbar. Tjänstemännen avslöjade att de inte har tillräckligt med tid att behandla ansökningarna och att de inte förstår varför olika beslut fattas.
– Den här nyheten slog ned som en bomb – men det var PR-maskineriet hos myndigheten som hade lyckats förvandla den egentliga frågan till ett "kommunikationsproblem". Journalisternas frågor om myndighetens agerande försvann, och istället sitter vi och funderar på hur synd det är om de anställda på Migrationsverket som har det så stressigt.
Journalisten medborgarens bästa kompis
Det finns enligt Anu Koivunen ingen "quick fix" för det här problemet. Men hon säger att journalisten ska vara medborgarens bästa kompis, och tänka på att ställa de frågor som är viktiga för vanliga finländare.
– Det paradoxala är att offentlighetslagen innebär att journalisterna i princip har tillgång till allt. Det finns också många journalistiskt högklassiga utgivningar och en stor mängd grävande journalister som ställer de relevanta frågorna. Att få ordentliga svar är däremot mycket svårt.
En annan poäng är att mediekonsumenterna borde vara beredda att betala för kvalitetsjournalistik – för sådan kostar pengar.
Skippa personfixeringen
Anu Koivunen är enligt egen utsaga en politiknörd och en storkonsument av politisk journalistik. Det som hon finner minst intressant är alla spekulationer kring vem som blir ett visst partis nästa ordförande. Ändå fylls spalterna ständigt av sådana här diskussioner, eftersom de är så frestande – personfixerad journalistik väcker alltid intresse. Det går dessutom lätt och snabbt för en journalist att presentera gallupsiffror och spekulera kring dessa.
– Det här är den enklaste formen av politisk journalistik, och den genererar många klick. Men fokus på personer inom politisk journalistik ökar inte förståelsen för politiska processer.
Efter Nio om medier, måndagen den 19 september i Yle Fem samt på Arenan.