Jag har två rader av böcker i min bokhylla. På den främre raden står så kallad finlitteratur och på den bakre raden står så kallad fullitteratur. Det betyder karskt sett att Toni Morrison och Sofi Oksanen får njuta av beundransvärda blickar och kan sola sig i boknördars kommentarer om den fina litteratur som jag har i min bokhylla. Medan Marian Keyes och Unni Drougge får skämmas på bakre raden. Jag tycker till och med att bokomslagen på min finlitteratur är ack så oändligt mycket vackrare än fullitteraturens skrikiga och skräniga pärmomslag.
Men vem är jag som bestämmer vad som är finlitteratur och vad som är fullitteratur? Blir det inte allför elitistiskt att dela in folk enligt vad de läser? Om sanningen ska fram så läser jag väldigt gärna böcker av bägge genrer och kanske till och med hellre den lättlästa sorten. Den lättlästa sorten är givetvis den s.k. fullitteraturen. Jag tycker att det finns mycket bättre namn för dessa böcker. Som till exempel snabbmatslitteratur, bladvändare, kioskvältare.
För att jag över huvudtaget skall orka läsa höglitteratur, svårläst litteratur, litteratur som får en att känna sig intellektuell, som kräver rentav två läsgenomgångar för att man ska förstå vad författaren egentligen menar, måste jag få växla med mina bladvändare. Jag brukar ofta läsa två böcker parallellt, vissa kvällar måste jag få något lättläst, spännande, genomtuggat. Andra kvällar kan jag orka kämpa mig igenom tungläst och svår litteratur. Men oftast avslutar jag ändå med några sidor bladvändarlitteratur.
Feelgoodromaner
Marian Keyes har alltid följt mig på vägen. Jag började läsa hennes böcker redan som 15-åring. Då utkom hennes första roman Vattenmelonen (1995). Jag fullkomligen slukade hennes historia om Claire som får barn men i samma stund som barnet kommer till världen lämnar hennes man henne för en annan kvinna. Jag älskade historian, jag älskade Keyes sätt att skriva och jag älskade känslan den lämnade i mig. Känslan av att jag aldrig ville sätta ner boken utan bara fortsätta att läsa natten igenom.
Marian Keyes fortsatte att leverera. Just vid millennieskiftet fick hon sitt genombrott och hon fortsatte sin karriär rakt uppåt. Det blev över dussinet romaner som sålts i miljontals exemplar. Keyes beskrev den hjärtskärande smärta man som kvinna upplever då man blir lämnad, i än den obehagligare situationen efter den andra. Keyes kan skriva smart, vasst och roligt. Chick lit-grenrens mästare har äntrat scenen och står fortfarande kvar som dess okrönte drottning.
Chick-lit är ett väldigt laddat begrepp. De flesta författare blir sura om man antyder att deras böcker är chick-lit. Lite som att säga att något är fult eller dåligt, att det handlar om skämslitteratur. Samtidigt kan jag förstå att benämningen är nedlåtande och att man inte ser dess kvalitativa egenskaper utan nedvärderar den omdiskuterade genren. Men likaväl som jag kan njuta av att läsa dick-lit tycker jag att man även här kunde reclaima ordet och hylla chick-lit som genre och på så vis uppgradera dess status.
Keyes går hem hos mig främst för att hennes böcker är som att slötitta på tv-serier. Men också för att hennes feelgoodromaner har kolsvarta inslag. Med humor tar hon upp en rad av dagens samhälleliga problem. Det avverkas alkoholmissbruk, psykisk ohälsa och ruttna förhållanden.
I en artikel i The Guardian för några år sedan förklarar Keyes att hon har kunnat skriva om precis de här sakerna för hon har upplevt dem själv. När hon var 20 var hon alkoholist, vid 30-års ålder försökte hon begå självmord och det slutade med att hon lades in på rehab. Men det svåraste hon upplevt vart hennes depression som hon nyligen kom ut ur. Att skriva var det som slutligen räddade henne.
Kravlöst och motståndlöst
När jag är ute och löper så brukar det oftast kännas riktigt tungt och trögt, som att jag springer genom en tjock sörja och ingenting känns roligt. Men när jag kommit hem igen belönas jag visst likaså med en stor dos endorfiner. Samma känsla har jag då jag läser en riktigt svårläst bok som kräver av mig så kroppen skriker av utebliven syre och jag känner hur mjölksyran har klassträff i mina muskler.