Att hoppa från klippor, byggnader och broar ner i vatten kan låta som något som sker i en actionfilm. Tuukka Palonen och Niko Laitila har klippdykning som hobby. De har hoppat i ifrån bland annat Emsalöbron, lyftkranen vid Nosturi i Helsingfors och murarna runt Sveaborg.
- Då tio meter från ett hopptorn inte längre räcker börjar man söka mera utmaning. Att hoppa i naturligt vatten är helt annat än att hoppa i det klara bassängvattnet, säger Tuukka Palonen.
Att välja ställen att utföra sina hopp är en balansgång. Laitila förklarar att han tycker om att hoppa från ställen som människor känner igen. Han hoppar trots att det är lite knivigt på ett moraliskt plan, för då kan någon utan den rätta kunskapen och erfarenheten apa efter och göra något dumt och i värsta fall skada sig.
- Så länge man kan utföra hoppen säkert är det mycket givande, förklarar Niko Laitila.
Säkerheten i fokus
Att hoppa från höga höjder är inte riskfritt. Hastigheterna blir höga och att landa fel kan i värsta fall leda till att man svimmar då man träffar vattenytan. Dessutom ska man vara mån om att det inte finns något i vattnet som kan skada en.
Då Palonen och Laitila förbereder sig för ett hopp brukar de ha dykare att kolla att det inte finns något som står upp från botten. Dessutom väntar åtminstone en, helst två dykare på hopparen då han landar så att han kan bli räddad ifall han svimmar vid landning. Det absoluta minimidjupet för att hoppa är fem meter.
- Att kolla från sjökortet eller bara genom att ekoloda hittar man inte bråte som har blivit kvar från till exempel brobyggen. Därför måste en dykare alltid kolla hur det ser ut före man hoppar, förklarar Laitila.
Då säkerhetsanordningarna är fixade är det bara att hoppa, så länge nerverna håller. För Laitila och Palonen är det viktigt att stället de hoppar från är högre än tio meter, för annars kunde de lika bra gå till ett ställe med ett hopptorn.
- Emsalöbron är ett bra ställe att öva hopp från cirka 20 meter som redan börjar vara ganska högt, förklarar Palonen.
Världsmästarskap i high diving
Det ordnas världsmästarskap i simhopp från 27 meter för män och 22 meter för kvinnor. Då byggs en ställning vid ett tillräckligt djupt vattendrag för att kunna utföra simhopp från en hög höjd. Vid landning har kroppen nått en hastighet på 85-90 km/h då man hoppar från 27 meter. Vid hopp från 22 meter når kroppen en hastighet på 72-75 km/h.
Världens högsta hopp utfördes år 2015 av Lazaro Schaller från 59 meter. Då nådde han en hastighet på 123 km/h. Schallers hopp räknas ändå inte som high diving eftersom han inte utförde några volter eller spinn, utan hoppade fötterna före. Schallers hopp utfördes i ett vattenfall.
- Alla som tävlar i världsmästarskapen har en mycket bättre teknik än oss för de har en bakgrund i simhopp. Vi kör mer freestyle, förklarar Palonen.
Palonen och Laitila har ändå tävlat i Splash diving contest i Tyskland. I den tävlingen är tanken att man ska hoppa på ett sätt som orsakar största möjliga plasket.
- Sen håller vi också på med clownhopp, och jag är regerande finsk mästare i clownhopp, säger Laitila stolt.
”Inte farligare än fotboll eller ishockey”
Hittils har killarna klarat sig bra utan skador. Blåmärken är den vanligaste skadan som Palonen och Laitila får av sin gren.
- Det som brukar höra grenen till är spruckna trumhinnor, men det kan ske redan då man hoppar från en brygga, förklarar Laitila.
- Efter att vi har varit på riktigt höga ställen och hoppa brukar vi jämföra vem som har fått största blåmärket, berättar Palonen skämtsamt.
Ifall du vill se hur hoppen ser ut kan du kolla in det här. (Emsalöbron vid 5:05)