Idefix, Ramzes, Bianca, Nikita och Blixten. Jag har svårt att minnas alla namnen. Men jag har inga problem med att minnas känslan av att höra till och känna sig värdefull och behövd. Jag var hästtokig i tonåren.
Jag tillbringade all min lediga tid i stallet. Vi hade byggt upp en egen liten hierarki i stallet och de flesta av oss var flickor. Någon pojke rymdes med då och då men hade inget att säga till om. I stallet rådde det total flickmakt. Girlpower.
Då jag läser Sabine Forsbloms bok Maskrosgudens barn (2015) sköljer alla minnen över mig på en gång.
Mocka skit, rykta och sadla, leda ut hästarna i inhägnaden, hjälpa upp eleverna i sadeln och leda runt nybörjarna som inte fick rida själva. Efter en ridlektion där de små eleverna också fick lära sig alla svordomar som fanns i det finska språket, tog stallflickorna in hästarna, borstade av dem, kratsade ur hovarna, lade på dem täcken, bar in vatten och hö, mätte upp havre och melass i ämbar, bar ut maten och satt i sadelkammaren och putsade seldon. De var stallets armé som visste att utan dem skulle ridskolan stänga imorgon.
Sabine Forsblom, Maskrosgudens barn (2015)
Hästflickor jobbade gratis
Det är märkligt hur mycket jobb vi gjorde gratis. Utan hästflickor skulle nog var och vartannat stall vara tvungna att lägga ner. I de olika stall som jag har spenderat oändligt mycket tid och gjort en hel massa oavlönat arbete fanns det dessutom en förutbestämd hierarki.
Det var alltid ett flickgäng som styrde och ställde mest och vi andra gjorde de sysslor som de sedan delade ut åt oss. Mycket tacksamt dessutom. Man fick ett sorts erkännande då man deltog. Man kände sig behövd och viktig. Och även om jag tjatar på att jobbet gjordes utan lön så fick man ändå en rejäl belöning.
Jag hade alltid en speciell häst som jag skötte. Min sköthäst. Till dessa hästar fick jag ett speciellt band, jag gav dem mängder av kärlek och de gav mej tillit och likaså ett stort lass kärlek tillbaka. Och jag växte mig starkare i en sammanvävd gemenskap där vi alla var viktiga.
I timmar satt jag i ett hörn nära boxdörren utan att säga något och utan att titta på henne. Satt bara stilla där med en morot i handen som jag lärt mig i en Wahlströms flickbok. Satt där i hennes värme och doft och såg hur hon stod och gnagde på bräderna i väggen, hur hon flyttade vikten över från en fot till en annan, hur musklerna rörde sig under huden, hur hon klippte med sina små öron, hur hon slog med den långa vita svansen. Och hur hon långsamt, långsamt flyttade sig närmare. Tills hon en dag var så nära att hon sträckte fram mulen och tog moroten ur min hand. Tills hon en dag lät mej smeka henne på halsen, tills hon en dag lade sitt huvud i min famn där jag satt vid dörren till boxen.
Sabine Forsblom, Maskrosgudens barn (2015)
Hästen fraktades ut på pråm
Så en sommar, året var 1991 och jag skulle fylla 11. Skolan tog slut och sommarlovet inleddes med att jag fick en alldeles egen sköthäst som kom på sommarlov till Pörtö. En ö som ligger i den yttre finska skärgården.
Hästen transporterades ut på en pråm en sen junikväll då havet var lugnt. De följande åtta veckorna fanns sommarhästen hos mig och min kompis på ön. Vi hade delat ansvar över hästen. Det var tidig väckning varje dag. Ännu tidigare än då jag skulle till skolan.
Girlpower som hänger kvar
Det skulle utfodras, ryktas, släppas på bete, ridas och så vidare. Allting gick bra, några små missöden till trots. Men mängden jobb som jag gjorde med min alldeles egna sommarhäst var ofantligt mycket för min 10-åriga kropp och hjärna. Och när jag tänker på det såhär i efterhand tror jag definitivt att nyckeln till min outtröttliga vilja och arbetsmani hängde ihop med en extra stor dos girlpower. Som nog fortfarande finns kvar i mig. Men efter den sommaren önskade jag mig ingen egen häst i födelsedagspresent.
Böcker i bersån om finlandssvensk girlpower söndagen den 17.7 klockan 16.20 med repris på tisdagen den 19.7 klockan 22.15.