De där första trevande spadtagen tog jag mest på skoj. För att det fanns jord, för att det fanns utrymme som var mitt.
Det var för snart ett år sedan, i mars 2013 så fort tjälen hade gått ur jordens ytskikt. Jag grävde och vände och grävde och vände. Jag bar bort stora stenar och bände upp stubbar och rötter ur marken. I något skede funderade jag på att ge upp - ingenting skulle ju ändå växa här, tänkte jag. Mina tummar hade dittills varit just så gröna att de hållit liv i en crassula i kruka i några veckors tid hemma på fönsterbrädet.
Men jag grävde vidare och fyllde på med mylla och till sist såg det hela ut ungefär så här:
Så här såg det ut i mars 2013Yle/Heidi Grandell-SonckSteg två
Sedan inleddes väntan. Jag surfade på nätet och läste på om fröer. Vilka som klarade av skugga, vilka som kunde planteras tidigt, vilka som krävde vilken temperatur för sådd. (Inga av dem jag hittade klarade av åländsk skärgårdsmull i slutet av mars. Besvikelse.)
I april planterade jag de första fröna. Det var gurka, spenat, sallad, dill, persilja, timjam, ärter, morot och mynta (som någon påstod att var lätt och bra för nybörjaren). Tomatplantorna från plantvaruhuset var min stora stolthet - jag rev snabbt bort alla lappar som vittnade om att de inte var hemmaodlade och knäppte några bilder för att minnas hur de såg ut som nya och fina.
Tomatplantor, direkt från butiken.Yle/Heidi Grandell-SonckDet växer!
Jag ritade upp stora planer för vad som skulle finnas var i landet. På teckningarna fick också den vackra hästkastanjen och alträden plats - de ramade enligt mig in allt på ett väldigt snyggt sätt där vid kanten av landet. Sedan åkte jag tillbaka till storstaden och jobbet och hoppades att naturen skulle sköta sitt. Och det gjorde den.
När jag återvände i mitten av juni var hela landet grönt. Natagräset (eller våtarven som den egentligen heter) hade tagit över precis allt och jag fick ta grannen Maj-Britt till hjälp för att reda ut vad som skulle bort och vad som skulle bli kvar i landet. Men sedan började det arta sig. Pö om pö.
Familjen såg allt mindre av mig och allt mera av min guppande bak i där jag stod i trädgårdslandet i skymningen och petade bort ogräs och smekte små salladsskott (som jag fortfarande tror att växte så bra för att jag talade vänligt med dem.)
Skörd
Sommaren gick och snart kunde jag skörda både spenat, sallad, ärter, potatis och ja- tomat så klart. Myntan växte aldrig, och örtagårdenblev det ingenting av. Men mot slutet av sommaren hade till och med gurkorna vuxit sig stora.
Här tänker jag lista några lärdomar från mitt första år som hobbyodlare:
- Myntan trivs inte i skuggan av (under) vinbärsbuskarna.
- Det GÅR att äta natagräs, till exempel i sallader.
- Prata med salladsskott, då växer de!
- Varken hästkastanj eller al hör hemma vid kanten av landet.
- Sätt inte mer potatis än vad du vill konsumera under ett helt år.
Jag vet fortfarande väldigt lite om trädgård, men det kliar i fingrarna så fort jag tänker tillbaka på förra sommaren. Det fina med den här sysslan är nämligen att man lär sig genom sina egna misstag gång på gång. Och det finns så oändligt mycket att lära sig.
Vad vill du lära dig?
I Experttimmen på torsdag svarar Johan Slätis på dina frågor om trädgård. Det ska handla om allt från vinterhärdighet till beskärning och planering av sommarens grödor. Skicka din fråga till expert@yle,fi eller ring 0600 11 12 13 när slussen öppnar klockan 19. Programmet börjar 19:30.