Clik here to view.
Thang Nguyen gick i lågstadiet när han såg ett spöke första gången. Det satt uppe i ett träd, hemma i Vietnam. Hans föräldrar är buddhister och Thang visste att de brukade tillbe döda släktingar, men han hade inte själv haft så många tankar på Gud. Och inte på spöken heller, för den delen.
- Livet gick mest ut på att leka, säger han. Stränderna var långa och vita och havet var grönt.
Nära hemmet fanns det också ett stort träd och det var därifrån han hörde barngråt när han sprang förbi.
- Så jag stannade upp och såg en kvinna sitta där med ett barn i famnen. Hon hade långt hår och var genomskinlig, så jag blev rädd och sprang hem till föräldrarna.
Då de tröstade mig sa de att det fanns massor av spöken i just det trädet. Att de känner många som sett spöken där.
Det var hemskt i början, men med tiden har han försonat sig med tanken på att det finns andar överallt.
- Jag kan inte se dem, men jag tror att de är här med oss, säger han.
För det mesta är det också en trygg känsla, eftersom många andar är hans egna döda släktingar. Sedan han fyllde femton har han tillbett dem regelbundet.
- Alla får varsin släkting att be till, säger Thang. Farfar är min Gud, så jag ber till honom minst två gånger i månaden.
Clik here to view.
Hemma på Åvägen i Närpes finns ett altare som Thang och resten av familjen brukar stå vid då de ber. För att räckas dit måste de stå på en pall, eftersom altaret är uppskruvat på väggen, nära taket.
- Det är för att andarna svävar ovanför oss, på en högre nivå, säger Thang.
I andarnas värld är också tiden lite annorlunda.
- De vandrar i en annan takt, säger Thang. Alltid lite efter oss.
Andarnas tideräkning syns i familjens almanacka, där varenda dag har dubbla datum. Ett datum för den västerländska tiden, och ett datum för den buddhistiska tiden, som är den tid som andarna rättar sig efter.
- Alla våra högtider och bönedagar går enligt den buddhistiska kalendern, säger Thang.
Clik here to view.
Bönedagar är den första och den femtonde varenda månad, liksom den dag som hans farfar dog.
- Då serverar vi god mat på altaret, säger Thang.
- Och frukt och presenter. Precis som på en födelsedag, fast tvärtom, eftersom det är dödsdagen vi firar. Dagen som han blev en Gud.
När Thang stiger upp på pallen för att be, så börjar han med att tända rökelse och presentera sig.
- Jag säger hej, jag heter Thang. Sen säger jag också min pappas namn, så att farfar ska veta vems son jag är. Och efter det kommer själva bönen.
Bönerna kan gälla vad som helst.
- Om jag ska på resa till exempel, så ber jag att han sköter om mig hela vägen.
Thang kan också önska sig saker, som förra hösten då han han gärna ville ha finländskt medborgarskap. Då lade han ansökningsblanketten på altaret innan han förde den till polisstationen.
- Ansökningsblanketten och en massa frukt, säger Thang. Och så bad jag om att farfar skulle hjälpa mig.
Sedan gick det snabbt, bara någon månad senare kom beskedet om att Thang fick bönesvar och då köpte han genast mera frukt, och kakor och godis, åt farfar.
- Jag ville visa hur tacksam jag var, säger Thang.
Farfar äter den andliga delen av kakan
När gåvorna stått på altaret en liten tid, ett par timmar eller några veckor ibland, är det tillåtet att äta eller dricka upp dem själv.
- Vi får inte ens smaka på maten innan vi serverar den på altaret, men efteråt får vi äta upp resterna, säger Thang.
Han tänker sig att farfar ätit upp den andliga biten av maten då, och att han själv tar del av den fysiska.
- Vissa mänskor påstår att maten smakar annorlunda efter att den serverats på altaret. Att den blivit mindre söt. Men jag har svårt att tro på det. Det kan ju aldrig undersökas eftersom vi inte får smaka på maten innan och jämföra.
Thang är inte så noga med alla regler, egentligen.
- Jag är buddhist, men inte till hundra procent, säger han.
Till Buddha ber han bara i templet, hemma i Vietnam.
- Och då ber jag att han ska ta hand om alla mina döda släktingar.
Clik here to view.
Thang Nguyen medverkar i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen Bakom parabolen här