Våra barn hoppade i soffan tills den gick sönder. Soffbenen vek sig och brast. Nåja, det var en gammal soffa, full av rödvinsfläckar och babyspytt. Eftersom minstingen är över två kändes det helt okej att köpa en ny.
Soffan beställdes och levererades, doftade fabrik och var insvept i plast. Barnen var ivriga och hjälpte till. Åttaåringen tog stora kökssaxen och klippte lite här och lite där. KLIPP. KLIPP. KLIPP.
Klippte ett stort hål i sofftyget. Den nya soffan hade inte varit i huset i fem minuter förrän den var sabbad.
Jag skrek i raseri, åttaåringen gömde sig och grät. Jag är hemsk. Vilket i-landsproblem. Man har fått friska barn som dessutom vill hjälpa till och så skriker man dem olyckliga över jordiska ting.
Drömmen om ett vackert hem, matad av inredningstidningars svala interiörer, är dömd att misslyckas. Det är helt enkelt omöjligt att förverkliga den. Och strävan urholkar glädjen och livet.
För om man kommer så långt att hemmet är estetiskt inrett och var sak har sin plats (vilket är mycket osannolikt), så kommer fasen och fasan av att upprätthålla ordningen. De små råddjuren kommer naturligtvis att fortsätta rådda – de gör bara vad de måste göra. Utmattade föräldrar plockar och plockar och skriker sig hesa och alla mår dåligt.
Och har du någon gång lyckats städa färdigt (vilket är mycket osannolikt), exporterat barnen till annan ort, tänt doftljus och lagat trerätters och gästerna står på tröskeln, så kommer du inte att få några credits överhuvudtaget för ditt vackra hem. Tvärtom. Din städmani kommer att få gästerna på dåligt humör eftersom de själva har det stökigt hemma och de uppfattar det som kritik att se hur bra du har lyckats. Ingen älskar dig mer för att ditt hem är klanderfritt.
Tänk själv. Vad är trevligare – att bjudas till ett hem av orörd perfektion, där man knappt vågar sätta sig av rädsla för att knyckla till soffpläden, hallen är tömd på skor och din jacka trollas bort så fort du ger den ifrån dig? Eller att bjudas till ett mysigt virrvarr av goda dofter, uppslagna böcker och tassande barnfötter, där maten inte är färdig och du själv får hjälpa till att tillreda den, medan du smuttar på ett glas rödvin som det inte gör något om du spiller ut, för det finns så mycket fläckar överallt redan?
Det ligger dessutom en stor hedersbetygelse i att bli hembjuden till råddvarianten. En riktigt god och nära vän behöver man nämligen inte städa för.
Det finns ett uttryck på finska som beskriver det klanderfritt välstädade: Vimpan päälle. Det låter nästan som ett ortsnamn – välkommen till Vimpanpää. Här finns det inga dammråttor i hörnen. Inga lik i garderoberna. Ingen halväten ostsmörgås under soffan.
Om du, som jag, har en inneboende längtan till Vimpanpää, försök stå emot. Försök förstå att det är en dröm som skall få förbli en dröm. Försök aldrig förverkliga den, för det kommer aldrig att lyckas och den drar olycka över hela familjen på vägen. Om du ger upp den drömmen kommer du att bli rikt belönad – du blir lugnare och snällare, barnen blir mer harmoniska och gästerna kommer att tycka du är underbart avslappnad. Din partner blir gladare när du slutar tjata över kvarglömda strumpor på diskbänken och uppfällda toalettsitsar. Du blir älskvärdare – din inre bohem är faktiskt mycket trevligare än din inre perfektionist.
Ingen kommer att klandra dig. Och om någon gör det, en snörpig svärmor eller fotografen från Gloria Koti som oväntat dyker upp på din tröskel (för det gör de ju ständigt), så har du alltid ett givet svar: Ni kan dra åt Vimpanpää.
Efter Nio om drömmar, måndagen den 16 november kl 21 i Yle Fem samt på Arenan.