Hannes valde denna gång att stiga ut ur sin bekvämlighetszon. Denna gång skedde sommardrömmen på torra land. Hannes skulle hoppa upp i sadeln och rida på en pålle.
Planen var från början annorlunda. Magnus Hansén, med andra ord Mr. Svenskfinland hade lovat att vi skulle syssla med vattenaktiviteter på hans sommarstuga. Vattenaktiviteter, som är min favorit sommarsyssla. Så blev det inte. Istället var vi tvugna att tänka om och vi kom till slut fram till att jag skulle lära mig rida.
Jag har ett fåtal gånger varit uppe på hästryggen. Ridit ”ordentligt” har jag gjort en gång. På vägen till stallet var jag kolugn och trodde allt skulle gå som smort. När vi kom fram och jag såg besten kom jag på andra tankar. Jag såg framför mig att hästen löper amok, kastar iväg mig i gyttjan och stampar mig gul och blå. Jag var livrädd.
Rädslan som uppstår
När Jenni Bjondahl, som var min coach, sade att hästen känner av om man är rädd blev jag ännu räddare. Sen laddade jag till och tvingade mig att tygla min rädsla. Jag fick tag i morötter och försökte köpa hästens, som för övrigt heter Seppo, tillit. Jag tror jag lyckades.
Jenni hämtade en massa hästsaker som vi skulle använda och under tiden fick jag stå med hästen. Jag brottades med mig själv och var vid ett flertal tillfällen på väg att springa in i skogen och gömma mig. Men jag visste att det inte fanns någon återvändo.
Jenni gjorde hästen redo och jag fick leda honom ut. Redan där och då kände jag hur jag klickade med hästen Seppo. Jag gav honom någon kärleksfull klapp och vips var vi inne i hagen. "It’s on", tänkte jag.
Jag trodde inte att jag skulle vara så nervös som jag var när Jenni beordrade mig att hoppa upp i sadeln. "YOLO", tänkte jag och skuttade upp likt en vigulant fasan. Det gick bättre än jag hade trott.
Först skulle jag gå sakta framåt med Seppo. Sen skulle vi gå i cirklar. Jenni talade hästspråk och jag var förbryllad, men nöjd, eftersom Seppo lydde och vi faktiskt gick i cirklar. Jenni gav beröm, men jag anade att hon sade positiva saker för att lugna ner mig.
Trav och positiva upplevelser
Efter att vi gått i så många cirklar att jag och Seppo var helt snurriga skulle vi öka tempot, trav stod på programmet. GULP, tänkte jag men vad är det värsta som kan hända? Jenni berättade hur jag skulle göra och mitt i allt for vi framåt i en rasande takt. 
När man travar så skumpar man upp och ner likt en gummiboll. Som man kan detta vara obekvämt i och med att sadeln man åker ner i med ganska bra kraft är stenhård. Ganska snabbt började familjelyckan ta stryk och jag försökte med all kraft få in rytmen. När jag led som mest så hittade jag mitt i allt rytmen. Jag och hästen Seppo var ett och jag kände mig som Aragon från Sagan om ringen.
Efter den fartfyllda ridturen for jag och Seppo på en liten ridtur längs vägen och sen for vi tillbaka till stallet. När allt var klart kände jag direkt att detta måste jag göra igen. Det var en väldigt positiv upplevelse.
Innan jag hoppade upp på hästryggen frågade jag Jenni hur hon trodde jag skulle klara mig. Då gissade hon till sig en 8. När hästen var inne i sin hage gav hon betyget, 10-. Win, score och success var känslan efter denna veckas sommardröm. Hoppla!