Genom det öppna fönstret hör jag hur regnet öser ner. Hela natten regnar det och på morgonen varnas det också för åska. Regnkläder alltså, inte solskyddskräm och shorts som i går.
På vägen från Gropa gård mot Branten är det nästan bara jag och daggmaskarna. Vi bryr oss inte om regnet och åskan hör jag (kanske) mullra en enda gång och sedan är också den faran över.
Jag befinner mig i bekanta trakter. Och ändå inte.
När man färdas långsamt förändras landskapet omkring en. Man lägger märke till smultronkarten vid vägen, nattviolerna, känner doften av kaprifol, hinner beundra en mörklila syren som dignar av blommor.
Och utsikten.
Vid horisonten ljusnar det redan och när jag når Charlotta Henrikssons växthus i Södersundvik har det redan slutat regna.
Från Södersundvik fortsätter Kustrutten längs med Vestlaxvägen men eftersom jag är nyfiken på kalkgruvan i Brännboda svänger jag av mot Brännboda i stället.
Marjatta Karikoski har lovat möta mig vid kalkbrottet och hon berättar att det finns flere stycken gruvor i Västanfjärd. En del, som till exempel den i Illo är hela femtio meter djup.
Jag undrar hur djup Brännboda gruvan är. Vattnet är mörkt och bergväggen ändrar skepnad allt efter som ljuset skiftar.
Västanfjärd, liksom också resten av Kimitoön, är rikt på kalk och allt som allt finns det åtminstone sex gamla kalkbrott i Västanfjärd.
Redan på 1600- och 1700-talet hade bönderna egna kalkmilor, där de brände små mängder kalk och på 1500-talet fanns det i Vestlax en marmorgruva därifrån bland annat slottskapellet i Stockholm har sin marmor.
Kalkindustrins bästa tid var på 1930-talet. På 1990-talet gjordes ett försök att bryta kalk i Norrlammala-gruvan men försöket lades ner då verksamheten inte var tillräckligt lönsam.
Jag fascinerades så till den grad av gruvan att jag inte kunde låta bli att knäppa några extra bilder.
Brännboda kalkgruva
Några bilder på Brännboda kalkgruva.
Från Brännboda är det bara ett stenkast till Lammala, Västanfjärds centrum. Just i dag är det tomt i byn och jag fortsätter mot Kalkholmen där jakten Eugenia ligger förtöjd vid bryggan, för lite strömming och nypotatis. En lunch som heter duga.
Från Västanfjärd lönar det sig att följa Kustrutten-skyltarna och i stället för att cykla ända till Björkboda och därifrån längs med väg 183 ner till Dalsbruk vika in på Galtarbyvägen som också leder till Dalsbruk. Den är mindre trafikerad men asfalterad och lättcyklad.
Når Dalsbruk på eftermiddagen. Sommartid är det här en by full av liv. Restauranger, caféer, konst och shopping.
Och lite vid sidan om ligger Britt-Marie Smeds med keramikateljé och B&B. Det ligger något japanskt i konstverkens raka och okonstlade former. Och motiven; kräftklor, fiskar, musselskal ... att se skönheten i det enkla och självklara.
Fortsättning följer - i morgon cyklar jag den sista etappen från Dalsbruk till Kasnäs!
Här kan du följa med i sociala medier hur det ser ut längs med Kustrutten.
Här kan du läsa den första delen av reportaget om cyklingen från Salo till Mathildedal.
Här kan du läsa den andra delen av reportaget om cyklingen från Mathildedal till Pederså.