Vi få så mycket till vårt hushåll, att vi nästan ha grönsaker året om, d.v.s. mor lägger in en del på buteljer och torkar andra. Kål, lök och jordärtskockor hafva vi förstås friska under hela vintern.Grönkålschips och smoothie på späd Pac choi, palsternacksqueneller och ugnsrostad rödbeta marinerad i egna örter.
Den som drömmer om en egen odlingslott kanske har detta för ögonen.
Och det är många som drömmer om en egen täppa, ett stycke jord att sätta spaden i. Tjock mylla att stoppa händerna i.
- Det är härligt att trampa runt i eget land, säger en 24-årig helsingforsare som nyligen kommit över en parcell på 50 kvadratmeter i andra hand.
Han ska odla grönkål, rödbeta, bondbönor, kålrot, morot, ärter, sallat och potatis. Gräslök finns där sedan tidigare.
Lantsorter populära
Man kan säga att de gamla lantsorterna är tillbaka på bred front; folk vill äta traditionella grödor. Det är växter som anpassat sig genetiskt till den lokala miljön där den odlats - de har alltså inte modifierats.
Exempel på lantsorter är rova, potatis, svart vinbär, äppel och potatislök.
Vad är det fråga om?
Kostcirkeln sluter sig - vi är tillbaka där vi startade för hundra år sedan. Nu är mat från eget land högintressant igen.
Självproducerade grödor är en verklig lyxprodukt i globaliseringens tider - man vet vad man sår och man vet vad man får (oftast åtminstone).
Barnfamiljer på cykel är en mycket vanlig syn i kolonistugeområden - många föräldrar tänker inte på kostnader när det gäller bra mat för barnen.
Inte heller avskräcker mängden arbete; det fysiska arbetet är ju en del av odlingens charm. Och belöningen - ja, den kommer i slutet av sommaren.
- Jag är beredd på hårt arbete, säger 24-åringen som är grön som odlare.
Frisk luft och samhällsfrid
Men varför började man odla på små jordplättar inne i städerna? Och varför började folk bygga pyttesmå stugor invid sina odlingslotter?
Initiativet kom från samhällets toppskikt, fabriksägare och stadsledning. Tanken var att arbetarbefolkningens husmödrar skulle få mat i skafferiet och barnen få andas frisk luft.
Ungdomarna skulle hållas borta från ofog och familjefäderna från krogen. Alla skulle hållas borta från eldfängda möten där samhällsfrågor debatterades. 
Inramningen utgjordes av urbaniseringen och målgruppen var arbetarstadsdelarnas industriarbetare i trånga bostäder där tuberkulosen blomstrade.
Städerna började helt enkelt dela ut små jordbitar via odlarföreningar åt mindre bemedlade familjer - det främsta motivet var att hålla arbetarbefolkningen nöjd i en politiskt turbulent tid då idéer om jämlikhet och demokrati började cirkulera i allt större kretsar. 
Idén om odlingslotter kom västerifrån (England och Tyskland var först ute) via Danmark och Sverige och det var finlandssvenska damer som tog konceptet till Finland vid sekelskiftet 1900. 
Borgå - och därmed Finland - fick officiellt den första koloniträdgården sommaren 1915. Projektet blev aldrig riktigt färdigt, men man kan ändå konstatera att det nu är 100 år sedan koloniträdgårdsverksamheten kom igång i Finland.
Under de följande åren dök det upp koloniträdgårdar som svampar ur jorden på många håll i landet.
Intresset för odlingslotter exploderade efter att arbetsdagens längd år 1916 fastställdes till åtta timmar från tidigare 10-14. Plötsligt hade människorna i städerna massor med fritid.
Kristider = hunger = ökat intresse för odling
Inbördeskriget 1918 blev följande uppsving; det anlades koloniträdgårdar på bred front i många städer. Matbristen var stor i städerna. 
Potatisen var då suverän kung på täppan - knölen var så pass populär att det på många håll stipulerades en hur stor andel av odlingsarealen som fick upptas av en gröda. 
Samma trend märktes under fortsättningskriget, både vad gäller lotternas popularitet och potatisens dominans. Då var den mat som odlades i koloniträdgårdar helt avgörande för matförsörjningen i städerna. 
Blomrabatter fick ge sig - det fanns inte utrymme för estetik och fåfänga.
Potatisen höll det finska försvaret på benen och hemmafronten vid liv. Potatis odlades i varje tänkbar mull- och torvhög, i ämbar hemma hos folk och man lärde sig att få fram nya potatisar av till och med potatisskal med synliga groddar på. 
Människor var utsvultna i det hårt ransonerade krigssamhället och trädgårdarna vaktades dag och natt - annars vandrade grödorna i väg.
Liksom också de husdjur - som undantagsvis fick hållas på kolonilotterna - skulle ha gjort om koloniträdgårdarna inte hade ordnat med hård bevakning.
År 1942 beviljades nämligen undantagslov för något som varken tidigare eller senare skådats på kolonilotterna: Det blev tillåtet att hålla husdjur.
Grisar, kaniner, höns och får fick man ha - men de skulle störa så lite som möjligt och lukta så lite som möjligt.
Varje medborgare deltar effektivt i försvaret på sin lott. Den som producerar nyttoartiklar uträttar ett lika ärofyllt arbete som soldaten på fronten.
Koloniträdgårdsföreningarna ordnade med nattpatrullering och upptäckte med jämna mellanrum någon som i sin desperation försökte stjäla ett kålhuvud eller några äpplen.
Om det var ett hungrigt barn som ertappades brukade nåd gå före rätt. Vilket i och för sig ibland fick föräldrar att fortsätta skicka ut sina barn på matjakt.
Under kriget var de viktigaste odlingsväxterna potatis, selleri (gav smak i maträtter i brist på kött och exportkryddor), purjolök, gullök, rödbeta, frilandsgurka, krasse, sallat och gräslök.
Eftersom man inte fick in kolonialvaror uppmanades folk att odla tobak, cikoria (kaffesurrogat), persilja, dill, anis och kummin - örterna för att förbättra smaken på rätter där kött borde ha funnits men där det fattades. 
Och för att det inte fanns socker uppmuntrades odling av sockermajs och palsternacka med hög stärkelsehalt.
Prydnadsväxterna gjorde come back
Efter kriget ville människor glömma allt elände och satsa på estetik. Prydnadsväxterna tog tillbaka sina gamla platser i parkernas rabatter och i koloniträdgar började husmödrar friskt dela med sig av sina perenner och så ettåriga sommarblommor - nu fanns det ju plats igen.
Stockrosor och pioner gjorde entré, och också bergenia, rosenbuskar, tulpaner, nejlikor och krysantemer hittade sina platser på 1970-talet. 
Som minst var intresset för odling av ätliga grödor under det ekonomiskt goda 1980-talet.
Den stora depressionen i början av 1990-talet ökade igen intresset för nyttoväxter, men det är först under de tio senaste åren som folk skaffat sig kolonilotter för att seriöst odla ätbara saker - nu i miljö- och matmedvetenhetens namn. 
Nu vill man ha både blommor och ekologisk mat
Kolonilotten är för många också ett medvetet alternativ till utlandsresor. Andra vill framför allt arbeta fysiskt som motvikt till allt sittande på jobbet.
För många känns det korta avståndet till odlingslotten eller kolonistugan från bostaden mycket viktigt - det är ett ekologiskt stugval. 
Men det är inte så lätt att få tag på en kolonilott, särskilt inte i huvudstadsregionen, och där är också kolonistugorna dyra.
I Gumtäkt fanns i medlet av maj en kolonistuga på 26 kvadratmeter till salu för 98 000 euro - alltså mycket dyrare än de förmånligaste mormorsstugorna en bit från huvudstaden.
Oftast är stugorna mindre och billigare än så - den vanligaste storleken är 14-19 kvadratmeter och priset 20 000 - 50 000, enligt försäljningsuppgifter. 
Och hur är det om man bara vill odla någonting och odlingssäckar inte räcker till?
I Helsingfors är det inte lätt att få en odlingslott. Exempelvis i Vik finns 106 personer i kö för en lott efter att årets utdelning gjorts. En del hoppfulla odlare har köat där sedan 2011, och väntetiden är nu 5-10 år.
Också kolonilotterna i Hertonäs har tagit slut och kötiden är 1-2 år. Samma sak gäller för odlingslotterna i Lillhoplax. I Torparbacken finns varken kö eller lediga parceller - folk har väl gett upp hoppet. 
I Anneberg i Arabia ansökte 400 personer om en odlingslott - det fanns två lotter att dela ut. I Majstad är den genomsnittliga kötiden för en parcell tre år - fem lyckliga fick en lott i år.
I Bocksbacka och Baggböle finns däremot några lediga odlingslotter kvar.
Intresset för kolonilotter är stort även i Vanda; lotterna brukar ta slut varje år och kötiden är 1-2 år. Också i Esbo har intresset för kolonilotter ökat under de senaste åren, men Yle Nyheter fick inte tag på någon ansvarsperson som kunde ge exakta siffror. Men en promenad vid lotterna i Mankans ger åtminstone vid handen att de allra flesta lotter (om inte alla) var upptagna. 
I Borgå, som för exakt 100 år sedan vann tävlingen om vem som hann först i Finland, är alla mångåriga odlingslotter uthyrda och det finns människor i kö. Däremot finns det många ettåriga lotter till uthyrning; skillnaden är den att alla förarbeten utförs av staden.
- Efterfrågan ökar när regnen minskar, tror Timo Lumijärvi som sköter koordineringen av lotterna.
Helsingforsare får inte hyra av de lediga lotterna i Borgå; de är avsedda för kommuninvånarna.
I Åbo är kolonilotterna slut på vissa håll, bland annat i Studentbyn, men det finns enstaka platser kvar i andra kolonilottsområden.
I Vasa är lotterna slut i Högbacken men det finns lotter kvar på andra håll, så där går det ännu att få tag på en bit odlingsmark för säsongen.
Litteratur:
- Abelin, R: Koloniträdgården. En bok för stadsbor och industrisamhällen. Sveriges arbetare tillägnad. Stockholm 1907.
- Berglund,K: Längtans blommor. Om gammaldags trädgårdsväxter. Värnamo 2004.
- Blennow: Europas trädgårdar. Kristianstad 2002.
- Englund-Hallgren: Koloniträdgården. Stockholm 1974.
- Hautonen, K, Kauppinen, J & Raninen, T. Siirtolapuutarhan käsikirja. Helsinki, 1991.
- Parikka, O, 1995. Pastanviljely Helsingissä. HY/Kasvintuotantotieteen laitos. Pro gradu.
- Rappe-Lindén-Koivunen: Puisto, puutarha ja hyvinvointi. Viherympäristöliitto. Jyväskylä 2003.
- Siivola, Salonen, Kutschka: Siirtolapuutarha - kaupunkilaisten paratiisi, Sulkava 1999.
- Tidningen Siirtolapuutarha 1939-1946