Många föräldrar, lärare och andra fostrare, har dålig koll på åldersgränserna för datorspel och vad spelen egentligen innehåller och går ut på. För många vuxna kan spelvärlden te sig obekant och skrämmande. Man måste helt enkelt bemöda sig lite och ta sig ur sin egen bekvämlighetszon, anser Mikko Meriläinen, expert på datorspel och spelfostran.
- Vi koncentrerar oss allt för mycket på spelens negativa effekter. I stället borde vi acceptera att datorspelen är en del av barnens vardag. Att spelandet i sig är en hobby precis som att läsa böcker och träna fotboll. Man kan inte längre dra skarpa gränser mellan det virtuella och den så kallade vanliga tillvaron, menar Meriläinen.
Det första steget för att närma sig datorspelsvärlden ur barnens synvinkel är att ställa frågor och diskutera. Det viktigaste rådet Meriläinen har att ge, är ändå att spela själv. Om det känns svårt, lönar det sig att låta barnet fungera som lärare och expert.
Forskning visar att de föräldrar som själva spelar, tillsammans med barnen, har strängare spelregler hemma och givetvis betydligt bättre koll på vad som lämpar sig. Föräldrar som håller sig borta från datorspelsvärlden slarvar betydligt mer med åldersgränserna till exempel. Det här visar Barnens mediebarometer från 2013. Forskning visar också att barn mellan 3 och 8 år oftast spelar datorspel ensamma, medan de betydligt oftare tittar på tv i vuxet sällskap.
Hur insatt ska man då vara?
Hemma hos familjen Simons spelar sönerna Max 14 år och Gilbert 16 år gärna krigsspel. Spelet Battlefield 4 som har åldersgränsen 18, är det som gäller för tillfället.
Före barnen får ta sig an ett nytt spel, bedömer barnens pappa, Ant Simons, vad som är lämpligt.
- När det gäller krigsspel tittar jag först själv på dem. Barnen får visa det värsta åt mig och så gör jag en bedömning av något slag. Ju mer realistiska spelen är, desto värre är det.
Ant Simos spelar sällan själv, han säger sig vara för klumpig och långsam för det. Men han läser spelrecensioner och kollar in spelen på YouTube i förväg.
- Det är bra att följa med så att jag kan tala om spelen med deras rätta ord tillsammans med barnen, det är viktigt. Om jag inte gör det kan jag heller inte motivera varför de får eller inte får spela ett spel.
Skärmtid ett föråldrat begrepp
![mobilspel]( "Många barn och unga lämnas ensamma i den virtuella världen.")
![mobilspel]( "Många barn och unga lämnas ensamma i den virtuella världen.")
Många barn och unga lämnas ensamma i den virtuella världen.
mobilspel
Hur mycket ska man då låta barnen uppslukas av datorspel och det virtuella?
Mikko Meriläinen, som för tillfället doktorerar i ämnet spelfostran, tycker att hela ordet skärmtid är föråldrat. Det viktiga är inte hur länge man spenderar framför skärmen utan vad man gör framför den.
- Som förälder borde man i stället följa spelets rytm och struktur och anpassa speltiden efter det och inte stirra blint på klockan. Det är dessutom en stor skillnad om barnet spelar, chattar eller är på Wikipedia, säger Meriläinen.
Hos familjen Simons är man ganska noga med hur mycket skärmtid barnen får per dag. 9-åriga Ida har två timmar tid till sitt förfogande, 14-åriga Max tre och 16-åriga Gilbert får bestämma själv.
- När Gilbert fyllde 15 fick han fria händer vad gäller skärmar. Han kunde visa att han klarar av att göra mångsidiga saker. Han har balans i livet och fick fria händer. Det här sker dock inte per automatik, betonar Simons.
Skräp eller kvalitet?
Det är lite samma som att säga att endast dokumentärfilm är kvalitativ tv eller att bara klassiker av välkända författare är bra litteratur.
Det är ganska långt pappa Simons som definierar vad som är skräp eller kvalitet när det kommer till både spel och filmer. Han skulle också gärna se att barnen spelar lite smartare spel då de spelar.
- Krigsspel kommer lågt på listan men däremot får barnen komponera musik på datorn hur mycket som helst. Chatta får de också utöver sin skärmtid. Om familjen ser på ishockey eller en film tillsammans, räknas det heller inte.
Max Simons anser att man också lär sig genom att spela krigsspel.
- Undervisningsspel och krigsspel går inte att jämföra med varandra, de hör till helt olika kategorier. Krigsspelen lär en fingerfärdighet, snabbhet och taktik, som i fotboll.
Mikko Meriläinen är inne på samma linje. Han har inget emot pedagogiska spel i sig men understryker att det viktigaste ändå är underhållningsvärdet som spelen medför och att det helt enkelt är roligt.
- Det är lite samma som att säga att endast dokumentärfilm är kvalitativ tv eller att bara klassiker av välkända författare är bra litteratur.
Onödig oro
Överlag anser Meriläinen att föräldrar inte ska oroa sig så mycket över skärmtid och datorspel. Om tjafset visavi speltider är det största problemet man har med sina barn, kommer man ganska lätt undan, menar han. Men Meriläinen understryker ändå att föräldrarna ska vara närvarande i den virtuella verkligheten. Föräldrarnas uppgift är att finnas till hands och begränsa vid behov.