Vad försiggår egentligen på ett stickcafé? Yle Östnyland umgicks med ett gäng glada damer som träffas i Tessjö bibliotek varannan onsdag.
Det är onsdag eftermiddag. Klockan tickar långsamt framåt och ska småningom slå halv tre.
På Tessjö bibliotek i Strömfors är det fortfarande tyst och stilla, men en efter en börjar ett gäng färgsprakande damer droppa in. Snart är ett av borden i bibliotekets bakre hörn ockuperat. Garnnystan och stickor uppenbarar sig ur handväskorna.
Stickcafé under ledning av Desirée Kantola är en tradition som har hållit i sig i fem år nu, ända sedan mars 2010. Många av deltagarna har varit med ända från början, medan andra har fallit bort eller kommit till. Som arrangör fungerar Nylands hantverk rf.
I dag är förutom Kantola också Barbro Neuvonen, Anja Strömberg, Ancki Skog, Raili Äijö, Helena Björklund, Salme Kinnunen och Irmelin Järf på plats – och förstås Yle Östnyland.
Här ska det stickas vantar, halsdukar och disktrasor, bara för att nämna några av damernas projekt.
Stickcaféer på tre orter
Yle Östnylands reporter har haft Desirée Kantola som handarbetslärare i femman och sexan i Pernå kyrkoby, och minns att hon då stickade ett par mörkgröna sockor.
– Kommer du ännu ihåg hur man gör? frågar Ancki Skog.
Reportern medger något försynt att hon tyvärr har tappat bort den kunskapen för många år sedan.
– Du får väldigt gärna komma hit och repetera, säger Kantola. Jag har ett stickcafé i Borgå också om det är närmare.
Förutom i Tessjö leder Kantola stickcaféer också i Lovisa centrum och i Borgå. I Lovisa är caféet inne på sitt tolfte år, i Borgå på det nionde eller tionde året.
Till Tessjö kommer turen varannan onsdag.
Bibliotekarien är med på ett hörn
Som mest har caféet haft fjorton deltagare, kan bibliotekarie Gunnel Paakkarinen berätta. Hon skriver nämligen flitigt upp det mesta som händer i biblioteket.
Hon brukar vara till stor hjälp för deltagarna i stickcaféet också på andra plan.
– Har du en sax? Jag är utan sax i dag, ropar Irmelin Järf och strax är Paakkarinen framme vid bordet med en i högsta hugg.
– Här finns allt vi behöver, förklarar Kantola. Ibland har vi behövt väga garn för att veta om vi behöver köpa mer eller inte, och då har vi fått använda den våg Gunnel använder i posten.
Den sociala biten är viktig
Förstås är stickningen huvudrollsinnehavare under träffarna men det sociala utgör en viktig del.
Utöver handarbetet diskuterar damerna ditt och datt, på svenska och finska om vartannat. Det blir många goda skratt under den en och en halv timme som Yle Östnyland är med på träffen och stämningen är gemytlig.
Damerna tar sig också tid att dricka en kopp kaffe tillsammans.
– Vi har det bra här eftersom vi kan ventilera hela byn om vi vill. Men hittills har vi nog inte varit så intresserade av andras affärer. Vi har fullt upp med vårt eget, säger Kantola.
Handarbete får gärna ha fel
Den här gången landar diskussionen in på misslyckade stickningar. Är man själv nöjd och slutresultatet ser bra ut, så har man stickat tillräckligt bra, tycker Kantola.
Men Helena Björklund medger att hon har en liten yrkesskada då det gäller stickning.
– Om jag märker att jag har stickat fel stör det mig så mycket att jag sprättar upp stickningen och stickar partiet på nytt, säger hon.
– Någon har sagt att ett handarbete inte är ett riktigt handarbete om man inte kan se några skavanker alls, säger Kantola.
Stickade åt nyfödda bebisar
Till träffarna kommer Kantola utrustad med inspiration. Dessutom hjälper hon deltagarna förverkliga sina egna stickningsprojekt om det behövs.
I dag behöver Irmelin Järf lite goda råd om hur hon ska fortsätta med den vackra, lila scarf hon håller på och stickar.
En av deltagarna har också tagit med sig fem par rosa sockor, som också kan användas som vantar, samt en pytteliten mössa – perfekta för en nyfödd bebis. Sockorna och mössan ska föras till förlossningsavdelningarna i Borgå eller Kotka.
Plaggen väcker stor förtjusning bland damerna.
– Vi brukar ibland delta i olika projekt. Till exempel har vi stickat kaniner åt Röda Korset och stickat sockor åt militären, säger Kantola.
– Då fick alla välja vem de stickade åt, och vi fick Carl Haglund att komma till Lovisa för att ta emot sina sockor. I Lovisa pratar vissa fortfarande om ”vår Calle” eftersom han hälsade på alla och ställde frågor. Det var inte valtider, så det visar att han var intresserad på riktigt.
Varje träff inspirerar
Men vad är det egentligen som lockar damerna till stickcaféet, år ut och år in?
– Samvaron här är trevlig, säger Ancki Skog. Och så får man en massa nya idéer.
– ”Dessa” har med sig något nytt varje gång, inflikar Barbro Neuvonen.
Irmelin Järf säger att det är behändigt att kunna sitta bredvid Kantola och få hjälp med stickningen om det är något man själv är osäker på.
Billig och bra medicin
Kantola menar dessutom att stickandet är utmärkt meditation. Vill man gå in i sig själv och slappna av är det bara att plocka fram stickningen. Och om man vill koncentrera sig ordentligt och få tankarna bort från andra saker kan man välja ett svårare mönster.
Behoven är olika varje gång.
– Stickandet är en bra och billig medicin. Man håller sina händer rörliga och det sociala nätverket hålls i skick. Dessutom rör man på sig. Om man behöver mer garn måste man ju ut någonstans för att köpa det, säger hon och skrattar.
– Och så är det ju en hobby som ger bra presenter.
Stickcafé i Tessjö
Damerna träffas i ett hörn av Tessjö bibliotek varannan onsdag.