Jag har alltid älskat trädgårdar. Idén att kunna välja vilka blommor, träd och buskar man vill ha omkring sig. Vilka läkeväxter man vill ha lättåtkomliga. Vilka grönsaker, frukter och kryddor man vill kunna skörda.
Mina trädgårdar har växlat mellan ganska stora projekt och som just nu, krukodling på en solig terrass. Storleken spelar ingen som helst roll, men däremot står det helt klart att jag behöver någonstans att stoppa fingrarna i jorden.
Det som varit gemensamt för mina trädgårdar är att de har varit nyttoträdgårdar. För mig är det en sådan enorm glädje att skörda det jag odlat, att ta vara på rikedomen i trädgårdslandet.
Sommaren i fjol höll jag på och testade recept till Trädgården på Strömsö. Jag syltade, lade in, mjölksyrade, torkade och kokade. Jagade rätt på gamla recept och provade nya. Lyckades och misslyckades. Och slogs gång på gång av hur skönt det är att stå i köket och röra i en gryta fylld med kaneldoftande krusbärsmarmelad, hur roligt det är att se en mjölksyrningsprocess komma igång och hur meditativt det är att sitta och sprita ärtor och rensa bär. Och vet ni, trots att jag testade kanske 60 recept i somras tog det faktiskt inte så värst lång tid.
Att ta vara på det trädgården bjuder gör mig lycklig och får mig att känna mig rik. Jag tänker på hur det var för hundra år sedan när landsortsborna var tvungna att ta vara på allt de odlade för att överleva vintern. Klumpen i magen när hyllorna fortfarande gapade tomma i oktober, eller lättnaden när man stängde dörren till en fullpackad matkällare. För mig är det nog fortfarande lite så.
När jag ser mina rader med syltburkar och inlagd gurka vet jag att det innebär att jag klarar vintern utan att behöva köpa produkter som innehåller tillsatser jag inte vill ha eller råvaror som transporterats över halva världen. Jag vet att jag får mina syrade morötter med just den kryddning jag gillar. Jag kan välja rättvisemärkt socker i min marmelad. Det är också en sorts rikedom.
Att odla sin trädgård
