På det hela taget så minns jag båda våra graviditeter som rätt så lugna perioder. Kanske det är mitt selektiva minne; kanske min hustru upplevde det helt annorlunda.
”Är du inte klok, vi var ju helt hysteriska och tänkte döda varandra dagligen och jag åt grus och du drack solkräm!”
Nja, nej, så illa var det inte. Jag minns att hon åt hejdlösa mängder nektariner, det var något som jag bar hem från butiken dagligen. Och jag åt massor med choklad. Fast det gör jag annars också. Och ingen av oss var väl värst svåra på det där med att googla alla de där skräckhistorierna om allt som kunde gå fel under graviditeten och framför allt under förlossningen.
En färsk undersökning som Yle Uutiset har gjort, där de har talat med barnmorskor, tyder på att väntande mammor alltmer har börjat känna oro i takt med att kommunerna har sparat in på förlossningscoachingen, men dels också på grund av att de blivande mammorna googlar en massa horrorberättelser om allt elände som kan hända med barnet om man ens tittar på en flaska rödvin eller om man äter en laxsmörgås. En barnmorska som Yle Uutiset har talat med säger att hon förbjuder sina klienter att använda Google under graviditeten.
Jag kan ju fatta varför det kan vara klokt. Jag menar, störtfloden av information som vi utsätts för dagligen kan ju också i normala fall kännas överväldigande. Och under en graviditet så är man ju kanske lite extra känslig och mottaglig för information om allt möjligt som eventuellt kan påverka barnets hälsa under graviditeten och senare i livet; om det sedan gäller mat, motion eller Metallica på hög volym. Den ena undersökningen säger si och den andra löpsedeln säger så. ”Stina-Lena, 33, fick våldsamt sug efter lakritssnören, åt 1500 meter – barnet fick inlärningssvårigheter. Oho! Katso kuvat!”
"Kroppen vet nog bäst!" Eller så inte.
Jag tror ju inte att vi moderna människor är mer benägna till stress och nojor än våra avlägsna förfäder på den afrikanska savannen. Också de flippade säkert ut, blev stressade och fick irrationella begär; grym lust att äta lera och liknande. Men de hade inte tillgång till all den här informationen och desinformationen som vi drunknar i.
Pica kallas det när det går så långt att det blir ett syndrom, det där då en gravid kvinna får en oförklarlig och oemotståndlig lust att äta tapetklister eller is eller solrosfrön eller till och med cigarrettfimpar. Och faktum är att vi inte vet vad det här beror på. Det finns de som menar att en plötslig lust att äta tavelkritor är kroppens sätt att säga att hej, nu har jag kalkbrist; gör något åt saken! Eller att ett plötsligt chokladbegär kan tyda på att kroppen behöver magnesium. Eller det motsatta, som också drabbar gravida kvinnor: att någonting som vi i normala fall älskar att äta plötsligt fyller oss med äckel. Men det finns ingen forskning som skulle bekräfta någon som helst samband mellan besynnerliga begär och kroppens behov.
Som en forskare uttryckte saken; om kroppen skulle ha den här mekanismen, att vi skulle drabbas av häftiga begär då vi behöver någon speciell sorts näring; då skulle vi drabbas av dem också utanför graviditeterna. Hur ofta har du drabbats av en helt galen impuls att äta spenat på sistone? Och då borde ju gräddtårta eller pommes frites ju också börja smaka apa när kroppen märker att vi är överviktiga. Så vi ska kanske inte överskatta kroppens listighet, även om vi ju nog ska lyssna till signalerna som den sänder, för helt dum är den inte.
En sådan signal är ju det här som vi kallar sunt förnuft. Både min hustru och jag var lite äldre då vi fick vårt första barn. Med åren lär man sig ett och annat om vad som funkar och vad som inte gör det. Mer än man tror, faktiskt. Det minskade på stressen för oss, tror jag.
Och har man ändå en tendens att ta stress och oroa sig, som nu för det här med vad som är bra att äta och vad som inte lämpar sig under graviditeten, tänk då på de där avlägsna förfäderna på savannen. Vill man ta det säkra före det osäkra; undvik allt som inte fanns redan på deras tid. Och det gäller alltså både mat, dryck och Google.