Certifierade kaffen är inte nödvändigtvis mera etiska än omärkta kaffesorter. Kritiken mot de globala organisationerna som upprätthåller certifikaten växer, då certifikatnyttan kan upplevas vara marginell.
Det ökade utbud av olika certifieringar har gjort att både konsumenter och producenter känner en vilsenhet inför de olika märkningarna. Rejäl handel, regnskogscertifikat och UTZ är några av de största, vilket också medför stora administrativa kostnader, märkte Teija Kuusela, som driver ett kafferosteri i nära samarbete med ett plantage i Zambia.
– Vi hade UTZ-cerifiering, men odlarna fick inte så mycket mera betalt för kaffet att det skulle ha täckt merkostnaderna för bland annat den årliga auditeringen som krävdes, säger Kuusela.
Omärkt betyder inte oetiskt
Hon tror det finns bönder som gynnas av att garanteras en skäligare inkomst tack vare certifikaten. Men fast hon och plantaget avstått från märkningen hindrar inget att de tillverkar ett etiskt kaffe där också odlarna får skälig lön.
På Kafferosteriet Kaffa i Helsingfors håller Svante Hampf med. De köper in kaffe för rostning från många håll men använder sig inte av något certifikat.
– Ändå vet jag att vi betalar betydligt mera för kaffet. Dessutom hittar vi inte kaffe av tillräckligt hög kvalitet bland de certifierade bönorna, säger Hampf.
Han tycker det är enkelt att hitta etiska kaffeproducenter, bara man är villig att betala tillräckligt. Ett högre pris syns också i återförsäljningspriset, men kunderna förstår orsakerna och är villiga att betala för både kvalitet och etik, konstaterar Hampf.
"Kaffe mest oetiska råvaran"
Kaffe är en av de största organiska handelsvarorna i världen och omsätter över 11 miljarder euro årligen. Samtidigt är det en mycket kontroversiell produkt då kaffet odlas i många av världens fattigaste länder och odlarna får en väldigt liten bit av kakan.
– Det är säkert en av de mest oetiska råvarorna i världen, och med största sannolikhet är ett kaffe man köper i butiken i Finland väldigt oetiskt, säger Svante Hampf.
Hans erfarenhet är att det enda sättet att förvissa sig om att kaffet är etiskt producerat är att anlita bara sådana återförsäljare med inblick i hela kedjan. Därför har hans företag ofta direkt kontakt till gårdarna för att kontrollera med vilka villkor kaffet produceras.
– Ändå kan vi inte vara hundra procent säkra på vart alla pengarna går. Det strävar vi efter, men det är svårt, säger Hampf.
Kvaliteten beaktas sällan
Teija Kuusela har samma erfarenhet av bristen på transparens i betalningarna för organisationerna. Det blir merkostnader för såväl bönder och rosterier och de pengarna tas ut av konsumenterna.
- Gynnas kaffeproducenterna av det här: inte alltid, svarar hon på sin retoriska fråga.
Ett annat problem som Kuusela upplever med certifikaten är att kvaliteten inte beaktas.
- Många märkningar tar ingen notis till hur kaffet smakar, så kvaliteten lider på bekostnad av etiken, beklagar sig Kuusela som också är den enda finländare som verkar som licensierade kaffejury och vid sidan om sitt företagande reser runt världen för att provsmaka och bedöma kaffen.