Det känns litet som att vara ett dörrknackade Jehovas vittne när man talar om Kiss ifall man är lika insnöad på bandet som tidigare finska Kiss Army-bossen Henrik Creutz eller Svenska Yles redaktör Lasse Grönroos.
Och när Kiss är i stan är det julafton igen. VR har låtit sminka de ikoniska stengubbarna vid Helsingfors järnvägsstation i Kiss-smink och i Yle Vega dryftade Creutz och Grönroos sitt Kiss-diggande kvällen innan konserten.
På fotot ovan ser vi en 13-årig Henrik med ett brett leende på de svarta läpparna. Året var 1987. Idag är han en 43 år gammal familjefar och jordbrukare på Malmgård i Östra Nyland. Var och hur började det hela för Henrik?
- Långt över 3/4 av mitt liv har jag varit Kiss-fan. Jag föddes en vecka före deras första album kom ut så det känns som att det här kanske är min grej, berättar Creutz.
- Jag såg en bild av Creatures of the night-skivomslaget (1982) och tänkte att det här bandet är coolt, utan att jag kände till musiken. Det var ungefär 1984 jag började digga Kiss och min första skiva jag köpte var just Creatures of the night.
I slutet av 80-talet grundade Creutz Kiss Army-fanklubben i Finland.
- Vi fick ihop 70-80 Kiss-fans. Men sedan 1996 kom det ordentligt igång i och med återföreningen och Tomi "Lordi" Putaansuu tog över, berättar Creutz.
Idag är Marko Syrjälä president för det som nu heter Kiss Army Finland och han berättar att klubben har "några hundra medlemmar". Nu ordnade de t.ex. evenemang både före och efter Kiss gig i arenan.
Ungefär hälften av de dryga 800 medlemmarna i Kiss Army Finlands Facebook-grupp är officiella fanklubbsmedlemmar som betalt sin medlemsavgift.
Henrik Creutz har varit på Kiss-konserter med hela sin familj; med sina föräldrar och med sin bror och den här gången köpte han bra sittplatser åt sig själv, frun och båda barnen. Men barnens Kiss-diggande påminner inte om hans egen ungdoms.
- Vi har lyssnat ganska mycket i bilen på Kiss, jag och min pojke och dotter. Min dotter är åtta och min pojke är fem.
- Speciellt pojkens smak och val av låtar är av en helt annan kaliber än mina var i början. Han har valt ganska avancerade Kiss-låtar.
- Mycket från den tidiga perioden och hela åttiotalet är helt och hållet borta. Den nyaste låten han tycker om är I was made for loving you från 1979.
Vi konstaterar att vi båda minns siffror såsom portkoder och telefonnummer via årtal relaterade till Kiss.
Dyker t.ex. talet "76" upp i något sammanhang så går tankarna till skivan Destroyer som kom ut 1976. "86" är Asylum-turnén med de neonsprakande kläderna och 1979 Dynasty-skivan. "1996" återföreningsåret o.s.v.
Dregen från The Hellacopters och Backyard Babies har berättat att han är likadan.
- Litet pinsamt, men det är kanske en sån där sak som bara Kiss-fans förstår, skrattar Creutz.
- I tonåren delade jag in tiden i tiden före och efter 1982, Det var före och efter Creatures of the night, de två stora tidsepokerna, berättar Creutz.
Kiss svek inte
När Kiss spelar i en mer eller mindre fullsatt Helsingforsarena inför 9500 människor den 4 maj är mediepådragetkring bandets Finlandsbesök stort.
Medlemmarna i Kiss börjar vara till åren komna. Paul Stanley är 65 och Gene Simmons 67. Trummisen Eric Singer är 58 och gitarristen Tommy Thayer som är yngst är 56.
När det svarta Kiss-lakanet hissas upp och ner ett par varv och knyts ordentligt före giget ska börja så spekulerar säkert många hur Stanleys röst ska hålla. Han har ju haft problem med den i flera år.
Till sist får de upp lakanet som det ska, lamporna släcks och lakanet trillar ner för att avslöja världens hetaste band uppe i takkanten på sina flygande plattformar.
"You wanted the best, you got the best! The hottest band in the world: KISS!!".
Till klassiska öppningslåten Deuce (1974) kommer de ner och festen är igång.
Vi tar setlistan först. Kiss brukar spela tryggt och förutsägbart, litet trist när det gäller låtval. Men ikväll bjuder de faktiskt på några överraskningar.
Flaming Youth från Destroyer (1976) har bandet nästan aldrig spelat live och de hårdaste fansen kommer nästan i byxorna.
Från den osminkade perioden hör Lick it up (1983) numera till de obligatoriska hitarna och den kommer redan som tredje låt, men jag blir personligen glad över Crazy Crazy Nights (1987) som är nostalgisk för mig.
Say Yeah från Sonic Boom-plattan (2009) är enda låten från 2000-talet och ett välkommet alternativ till t.ex. Calling Dr. Love som de tack och lov lagt på hyllan nu.
Flaming Youth från Destroyer har bandet nästan aldrig spelat live och de hårdaste fansen kommer nästan i byxorna.
Scenen är magnifik, om än inte lika spektakulär som förra besökets enorma robotspindel som kom ner från taket.
Den här scenen är tagen från den show de körde i USA när de spelade i Las Vegas, bekant från Kiss Rocks Vegas-dvd:n.
Det är en massa screenar, även i taket ovanför bandet och publiken. Och så har de sina sedvanliga ramper som far upp och ner. Och bomber och rök.
Herrejävlar vad det smäller! Från första till sista låt är det en pyroteknisk orgasm utan like. Som vanligt. Och de kör med mycket scenrök, vilket alltid ser coolt ut.
Jag noterar små detaljer: Gene tvättar flera gånger händerna på en våt trasa. kanske han får svettiga händer bland bomberna?
Innan Gene ska flyga upp i taket för att sjunga War Machine så står en snubbe i kulisserna och visar upp ett stort "X" åt Gene så han skall veta när han ställt sig på exakt rätt plats med vajrarna fästa på ryggen.
Paul Stanleys röst är alltid det största orosmomentet. Men Starchild levererar. Ställvis är han litet svag i tonen, men jag har sett mycket värre konserter där han varit riktigt kraxig.
Helsingfors är turnéns andra gig efter Moskva och det märks att de är litet ovana ännu. Det uttrycker sig i att Paul ofta kikar på någon luntlapp på golvet, troligtvis setlistan och hans mellanspeakar känns inte så inövade.
Det här är en bra sak. Det känns litet mer avslappnat än normalt. Paul har väldigt väldigt mycket ärende hela tiden åt publiken och han ger som alltid 100%.
Den ursprungliga "Struttern" flirtar med publiken, gör kullerbyttor med gitarren och kastar plektrum åt fansen. Han dissar de trista typerna som sitter i publiken och får dem att ställa sig upp.
Stanley nämner VR:s stenstatyer i Kiss-masker och tackar flera gånger Finland för det varma mottagandet. Att sen Firehouse går litet knaggligt gör ingenting.
Det känns litet mer spontant än vanligt och man ser att bandet är på gott humör och ivriga att få bränna av klassiker efter klassiker i ett hav av pyro och konfetti.
Gene Simmons är alltid Gene Simmons. Bara axelskydden blir större för varje år som går. Snart syns inte hans huvud längre. Bara en tunga som sticker ut.
Gitarristen Tommy Thayer ser cool ut i de svarta latextrikåerna och i ett skede smyger Gene bakifrån och överraskar Tommy med att knipa honom i baken eller vad han nu gör med handen i skrevet på lead gitarristen... Thayer svarar med att peta bort Gene med gitarren i en liten piruett.
Breda leenden på scen och i publiken.
Bandet har kört med scenperuker så länge att de yngsta fansen i arenan i Helsingfors inte ens var födda då.
Redan i köpvideon med konserten från Animalize-turnén 1984 bar Gene peruk. Det berodde iofs på att han varit med i en film där karaktären skulle ha kort hår.
Men t.o.m. Singer har scenperuk numera så han inte behöver klippa och färga håret i Kiss-frisyr till vardags.
Nästsista kyssen?
Den här gången har Kiss ingen ny skiva med sig i bagaget. Liksom många andra gamla band tycker de det känns motigt att lägga ner tid och pengar på ett nytt album som ingen ändå köper utan bara lyssnar gratis på.
De har sagt att de så småningom slutar turnera.
Det kan med andra ord vara sista gången vi ser Kiss. Eller nästsista, för de måste ju rimligtvis inom några år göra en till avskedsturné. Det har ju ändå gått 13 år sedan den förra "Farewell"-turnén. Den gången ångrade de sig och har kört på för fullt.
Men bandet vi ser på scen är proffsiga och "on fire" till skillnad från Kiss i början av 2000-talet när Ace Frehley och Peter Criss var litet "trötta" och det hela gick på rutin och lät ganska trögt.
Paul Stanley frågar om vi vill ha dem tillbaka en annan gång och det vill vi definitivt. Utgående från torsdagens konsert vågar jag ge dem en eller två långa världsturnéer ännu efter denna. Jag har sett hälften yngre band med en energi som är 30% av Kiss.
I Psycho Circus flyger Paul ut över publiken och sjunger på en snurrande rund miniscen mitt i publiken och Tommy Thayer får sjunga Shock Me.
Kvällens allra sista låt är också litet otippad: I was made for loving you.
Vill ni läsa en opartisk recension av Kiss får ni vända er till någon som inte spottat ketchup framför spegeln på 80-talet, rest till England och Sverige för att se dem eller byggt platåskor av vedklabbar på landet som barn.
Och jo, jag köpte ytterligare en ny Kiss T-skjorta.