Tvåbarnsmamman Pia Lehtinen är en av 350 människor som i modern tid har avverkat den historiska rutten i krigaren San Martins fotspår mellan Chile och Argentina - ridandes på en mula.
De flesta som planerar sin semester bläddrar i glassiga resebroschyrer som frestar med spännande stadssemestrar eller bekväma all inclusive-hotell. Pia Lehtinen valde istället det ultimata äventyret, en ridtur som går längs slingriga bergsstigar och branta stup mellan Chile och Argentina.
- Jag var egentligen inte speciellt nervös innan. Jag har lång riderfarenhet och ingen akut höjdskräck. Mitt största orosmoment var nog själva campinglivet då jag inte är någon friluftsmänniska. Jag kunde ju knappt sätta upp ett tält före resan, skrattar Pia.
Historisk rutt med tragiska följder
Den 200 kilometer långa rutten över Anderna härstammar från krigaren San Martíns beslut att 1817 ta sina trupper över bergen från Argentina till Chile för att befria chilenarna från det spanska väldet. Då tog etappen 21 dagar och endast två tredjedelar av krigarna klarade sig med livhanken i behåll.
Pias grupp avverkade en del av rutten på en vecka men i omvänd riktning för att undvika att nå den högsta punkten på 4500 meter över havet redan den andra dagen och eventuellt drabbas av höjdsjuka. Noggranna förberedelser och rätt packning var avgörande och erfarna gauchon, det vill säga sydamerikanska cowboys, hjälpte till och ledde vägen.
- Jag visste nog inte riktigt vad som väntade. Ridandet kändes som den lättaste delen. Mest oroade jag mig för terrängen och eftersom jag inte annars är någon friluftsmänniska så var campandet ett frågetecken.
Med temperaturväxlingar från 30 plusgrader på dagen till fem minusgrader nattetid, utan bekvämligheter som toalett eller dusch, var gruppen tvungen att göra det bästa av situationen. Pia berättar att man snabbt anpassar sig till att göra sina behov bakom en sten och använda sin ridkjol som huvudkudde.
- Efter åtta timmar i en svettig sadel inser man tjusningen i att tvätta håret i nollgradigt vatten.
Mulan säkrast på fötterna
Ryttarna fick själva välja om de ville rida på en häst eller en mula - korsning mellan häst och åsna - och eftersom Pia inte tidigare ridit en mula valde hon en sådan.
- De är mer säkra på fötterna än hästar. De sätter bakhoven exakt där framhoven stigit och på slingriga, steniga stigar uppe i bergen är precision såklart inte att förakta. Hästarna snubblade mer.
Med stupande branter vid sidan av stigen är höjdskräck inget att föredra. Pia berättar att en tysk medresenär upplevde ett nära ögat-ögonblick då hästen slant en bit över kanten, men som tur klarade ekipaget sig med blotta förskräckelsen.
- Jag valde att inte tänka på riskerna utan fokuserade mer framåt och vad som fanns bakom nästa krök. Dessutom var det så gudomligt vackert att man inte hann tänka på det farliga. Men visst höll både folk och fä i sig lite extra då det kom en vindpust på 35 meter per sekund.
Kargt men hisnande vackert
Efter sju dagar i sadeln och 200 avverkade kilometrar bakom sig med kan Pia se tillbaka på sitt stora äventyr med stolthet och lycka. En och annan insikt fick hon också med sig från Anderna.
- Vi var ju totalt avskärmade från resten av världen med ingen annan utväg än helikopterskjuts vid eventuellt olycksfall. Det var på ett sätt skönt att inte vara tillgänglig utan bara leva här och nu. Det är något jag försöker påminna mig själv om att göra även här hemma.
