Otaliga timmar framför en osande dieselspis och fysiska bestraffningar: Det var vardag för kvinnor i restaurangköken. Utställningen "Rinta rinnan", sida vid sida, är en hyllning till kvinnorna inom hotell- och restaurangbranschen och deras historia.
Min mormor var kokerska vid folkhögskolan i Kronoby. Hon jobbade där tills hon gick i pension, och efter det lagade hon världens bästa köttbullar då hennes barnbarn kom på besök.
Jag är absolut inte unik i den bemärkelsen. Tusentals kvinnor har jobbat som kokerska och kallskänka, kaffekokerska och potatisskalerska, diskare och spritkassa (en arbetsuppgift som gick ut på att mäta upp exakta mängder sprit, och hålla ordning på spritkvittona, eftersom det var noga med att rapportera all spritförsäljning till Alko). Många har eller har haft en mommo som varit kokerska.
Mommo fanns i mina tankar när jag besökte Hotell- och restaurangmuseets utställning “Rinta rinnan”, Sida vid sida.
Viktigt eftermäle
Utställningen består till största delen av fotografier av kvinnor i arbete, men också berättelser i form av ljudupptagningar och en möjlighet att prova på både kockens och servitrisens utstyrsel.
Maria Ollila har sammanställt utställningen. Det viktigaste för henne var att visa på den bredd av kvinnlig arbetskraft och kunskap som alltid funnits där, men som vi inte sett då vi bländats av (manliga) stjärnkockar. En hyllning till kvinnligt arbete, och en uppmuntran till nya generationer av restaurangarbetare. 
Manlig förkörsrätt
Det finns otaliga exempel på ojämlikhet inom den här världen. Kokerska och kock hade exakt samma innehåll i sin utbildning, men kvinnorna blev kokerskor och männen blev kockar. De senare fick sedan både ära, berömmelse, en högre position i samhället och en högre lön.
Köksmästaren kunde till och med drämma till kokerskorna, kallskänkorna och hjälpredorna, till exempel med en trasa eller en djupfryst kyckling
I köket var rollfördelningarna tydliga: Köksmästaren bestämde och kokerskorna skulle hålla sig till sina ansvarsområden. Fysiska bestraffningar delades ut ännu på 1970-talet.
- Köksmästaren kunde till och med drämma till kokerskorna, kallskänkorna och hjälpredorna, till exempel med en trasa eller en djupfryst kyckling, berättar Maria Ollila.
Den hemska naftaspisen
Dåliga arbetsförhållanden var vanliga ännu på 1970-talet. Särskilt drabbande är en berättelse om den dieseldrivna spisen:
Den var som helvetet på jorden. --dieseloljan skulle pumpas in i en stor behållare med handpump. Därifrån sprutade motorn den vidare med enorm kraft in i det enorma, rödbrinnande spisåbäket. Cementgolvet brände i fotsulorna, det osade från ögonfransarna. Då stekerskan ännu hade ugnen att göra med, var det en riktig prövning. Ibland läckte det diesel och det osade, det var som att vara i fyllan, spisen gungade i ögonen och huvudet värkte. Blodtrycket steg och hjärtat bultade. Den spisen skadade mångens hälsa.
Jag kan inte minnas att mommo någonsin klagade - på nånting. Men jag tror inte heller någon kom på tanken att fråga henne om arbetet. Själv förstod jag inte värdet i att prata om mommos erfarenheter innan det var för sent och hon gick bort.
Oförtjänt dåligt rykte
Servitrisen fick dras med en stämpel som var svår att bli av med: Servitrisjobbet förknippades länge med prostitution. På 1800-talet florerade restaurangprostitutionen. Det dröjde ändå länge innan gemene man hade möjlighet att besöka restauranger och därför satt stämpeln envist kvar.
- Kvinnorna fick börja gå på restaurang utan manligt sällskap på 1960-talet. Det blev inte vanligt att ta med sig familjen, med barn och allt, på restaurang förrän på 1970-80-talet. Då restaurangbesök var få förunnade, fanns det grogrund för fördomar mot kvinnor i restaurangbranschen. Att studera på restaurangskola har varit orsak nog att inte få ett hyreskontrakt för en lägenhet, berättar Maria Ollila.
Massvis med jobb
Tusentals kvinnor har arbetat inom hotell- och restaurangnäringen. Arbetskraft behövdes eftersom allt gjordes själv.
- Exempelvis på Hotell Palaces restaurang jobbade på 1960-talet åtta kallskänkor med att sylta lökar och lägga in gurkor, vid sidan om det vanliga arbetet. Varje höst var det otroligt bråttom då massvis med råvaror skulle konserveras inför vintersäsongen, berättar Maria Ollila.
Jag minns hur glad mommo var över sin enorma frysbox. Det måste ha varit en lyx.
Fina ögonblick
Det finaste med utställningen är ögonblicksbilderna från kaffepauser och annan bakom kulisserna- dokumentation. Stunder av glädje där i köket, av förtrolighet över en hink med potatisskal.
Många av de arbetsuppgifter som utställningen “Rinta rinnan” beskriver finns inte längre idag. Diskmaskinen diskar, potatisskalarmaskinen sköter det som kvinnorna på bilden gjorde förr.
Visst är det mer jämställt inom restaurangbranschen idag. Men många ingrodda sedvänjor lever fortfarande kvar, som Yle Huvudstadsregionens granskning från december visar.
Museet fortsätter med nutidsdokumentation. Man har exempelvis filmat en hel dag på restaurangskolan Perho och i år kommer museet att dokumentera fenomenet Food trucks, restaurangskåpbilar. Sån’t som är härligt retro att gotta sig i på en utställning om 50 år.
"Rinta rinnan" på Hotell- och restaurangmuseet i Kabelfabriken, Helsingfors, 8.3.2016-8.1.2017.