När Salih Mehmedagic skruvade upp sin parabolantenn för 23 år sedan blev det fest inne i lägenheten på Åvägen i Närpes. Alla jublade och applåderade då signalen gick fram och den bosniska kanalen syntes i tv-rutan.
- Och sedan dess har parabolen funkat felfritt, säger han.
Sonen Mensur Mehmedagic påpekar att bilden försvinner då det blåser ute, men Salih håller inte med.
- Den funkar felfritt. Parabolen håller i hundra år.
När han skaffade den hade han bott i Finland två år redan. Kriget pågick i hemlandet och själv hade han kommit hit som flykting efter 17 dagars flykt i skogen och nästan fem månaders fångenskap i koncentrationsläger. Han hade stort behov av nyheter, så tills han hade råd att köpa parabolen fick han skaffa dem på annat håll.
- Jag köpte en jätteliten radio av en romsk man, säger Salih. Den var sextio år gammal och till först var det svårt att få in bosnisk radio på den, men jag märkte att det funkade i källaren.
Jag skruvade och skruvade och fick in kanalen på 148 MHz. Den siffran minns jag hela livet.
Salih satt i källaren så ofta han kunde, också då nyheterna var sådana att han knappt ville höra dem.
- Det var död och dåliga besked, säger han. Men det gick ju inte att slita sig därifrån heller.
När han köpte parabolen gav han radion vidare till en annan bosnisk man, i en annan källare, och nu är det istället bosnisk tv som hörs i bakgrunden på dagarna.
- När man kommer hem från jobbet knäpper man på både lampan och tv:n direkt, säger han.
Det känns som om man knäpper på Bosnien.
Sonen Mensur har vuxit upp i Finland och mest bekantat sig med hemlandet via tv-rutan.
- Jag och pappa pratar svenska sinsemellan, säger han. Men hela livet har det varit bosniska i bakgrunden. Bosnisk musik, bosniska nyheter och bosniska komedier.
- Men det är mest pappa som kollar, säger han. Jag behöver ingen parabol.
Ändå har något sjunkit in genom åren, eftersom Mensur har lättare att skratta åt bosnisk humor än åt finländsk.
Grannarna Melisa Elkaz och Merjema Dizdarevic håller med. De säger att man skrattar åt en massa onödigt i Bosnien.
De bor i samma hus och deras familjer har skruvat upp sina parabolantenner på taket och balkongen.
- Det ger oss över 300 tv-kanaler, men vi tittar bara på två, säger Merjema.
Merjema bor i lägenheten under Melisa och ibland hör hon gapskratt både från Melisas vardagsrum och från sitt eget.
- Då vet jag vad föräldrarna tittar på, säger hon.
Det är en bosnisk komediserie som heter Galen, frånvarande och normal och som handlar om fyra män som delar bostad. En far, hans son, sonson och sonsons son.
- De beter sig som ungkarlar allihop och har en egen städerska, säger Melisa.
Som de flesta bosniska humorserier är den också full med svordomar.
- Men våra svordomar funkar inte som era, säger Melisa. Hur ska jag förklara?
- Hästen, till exempel. Det kan användas som en svordom. Och om man säger hästen i en humorserie blir det väldigt roligt. Men om någon säger hästen till sin partner i ett gräl så är det slut på den relationen.
Merjema håller med.
- Ja, då har man gått för långt över gränsen.
Vietnamesisk stämning
Grannen Thang Nguyen har ingen parabolantenn.
- Det behövs inte då man har internet, säger han.
Familjen hade en förut och Thang minns hur hans pappa skruvade upp den på en lång stång och band fast den, så att den inte skulle vrida sig i blåsten.
- Redan om den flyttar på sig en liten centimeter är signalen borta, säger Thang.
- Vi har vietnamesisk inredning, äter vietnamesisk mat och tittar på vietnamesisk tv, säger han. Man vill känna sig hemma.
Thang säger att parabolerna skruvas upp för att man längtar och saknar.
- Vi trivs här. Finland är vårt hem, men vi vill också öppna ett fönster till hemlandet, säger han.
- Det blir vietnamesisk stämning och det känns bra.