Den finska fotbollslegenden Atik Ismails karriär var på topp på åttiotalet. Det gick bra för laget och det var mycket kändisfester med glitter och glamour. Men samtidigt fick han tampas med sin allt svårare alkoholism.
I finalmatchen mellan HJK och FC Kuusysi i Suomen cup i augusti 1981 gjorde Atik Ismail hat trick, något som för alltid skulle placera honom på den finska idrottskartan. HJK vann matchen 4-0.
- På åttiotalet var fotboll lite som rock n’ roll, det var fart och fest hela tiden, säger Atik Ismail. Åttiotalet var roligt, jag gillade rock och Hurriganes var stora. Det var som om allt blev bättre på åttiotalet, inom den finska fotbollen blev allt mer proffsigt och finländarna fick bättre självkänsla när det handlade om idrott överlag. Det samma hände i musikbranschen.
Det glada åttiotalet
Under 1960- och 70-talen revolterade de unga väldigt mycket men det här avtog på åttiotalet.
- Man behövde inte vara rebell på samma sätt längre, förutom då för punken och sådana som Pelle Miljoona och liknande typer, skrattar Atik Ismail.
Finland blev också mer internationellt under åttiotalet och trender som fanns på andra håll i världen kom snabbare hit.
- Jag minns att jag såg Rolling Stones på stadion i början av sjuttiotalet. Där var vi omkring femtusen personer i publiken. Tio år senare i början av åttiotalet kunde stadion vara fullsatt på en liknande konsert, säger han. Det var stor skillnad.
Lärde sig svenska
För Atik har det svenska språket varit bekant ända sedan skolan och uppväxten i Helsingfors och han talar gärna svenska.
- Vi hade en bra lärare i svenska i skolan, men mest lärde jag mig svenska för att jag också spelade handboll en tid. Det spelades mycket på mera svenskspråkiga orter som Karis och Ekenäs i Västra Nyland. Men sen blev min svenska ännu bättre av att jag tillbringade ett år i Stockholm och spelade fotboll i AIK. Det var roliga tider, minns han. Sverige har en fantastisk fotbollshistoria med många medaljer.
Alkoholismen blev ett bekymmer
Men för Atik hade kändisskapet och festerna som fotbollen förde med sig också en avigsida. Det var inte lätt att kombinera livet som toppidrottare med de ständigt återkommande festerna.
- Mitt eget problem med alkoholen började uppenbara sig mera under 80-talet, säger han. Och många av oss som var med då gick det senare illa för, så pass illa att några till och med dog.
Men Atik säger att han själv hade tur, att han då råkade ha en jättebra och förstående chef.
- Paavo Einiö förstod sig på konstnärssjälar som mig. Han bestraffade mig förstås för mina snedsteg men han sade också att han visste att jag var en god människa eftersom jag också alltid uppriktigt ångrade mig.
Festandet pågick ganska vilt i många år men trots det var Atik noga med att hålla igång takten på tränandet.
- Fast jag hade ordentlig darra och baksmälla så kunde jag vanligtvis träna tre eller fyra timmar i Haga, Tölö eller Centralparken dagen efter, berättar han. Det var mitt sätt att återgå till verkligheten och vardagen.
Vändpunkt 1989
För Atik var fotbollen allt. Men med framgången i fotboll kom också kändisfesterna och ett liv i bästa rock n’ roll-stil och mot slutet av åttiotalet kom väggen emot. 1989 hade det gått så pass långt att han måste räcka upp händerna och be om hjälp.
- Jag var riktigt nere då, berättar Atik. Och som tur fick jag hjälp. Jag minns det så bra, det var i oktober 1989, jag hade precis träffat Kirka i Kuopio och också han uppmuntrade mej till att söka hjälp.
Då vände det och Atik inledde en fyramånaders vårdperiod. Efteråt är han glad för att det gick som det gick och åt att på den tiden gick det lättare att få vård för alkoholism än det är idag.
- Från och med den nionde april 1990 lade jag på korken för gott och sedan dess har jag varit nykter, säger han.
Självbiografi på gång
På frågan om vad det hade blivit av Atik om han inte hade satsat på fotbollen har han inget klart svar.
- Pappa var en riktig arbetare, så kanske något sådant. Fast fotbollen gav mej sedan ett klart socialt sammanhang och det var bra stämning. Jag har svårt att se mitt liv utan fotbollen, medger han. Som ishockeyspelare var jag värdelös, jag blev alltid placerad i målet för att jag var så stor. När vi spelade mot IFK och Pepe Lehtonen sköt från röda linjen ropade jag på mamma och sprang min väg.
Musiken har haft en stor betydelse för Atik men att själv syssla med musik var aldrig aktuellt. Men däremot har han alltid gillar litteratur.
- Skrivandet hade kanske varit ett annat alternativ om det inte varit för fotbollen, säger han. Jag gillade alltid att skriva och har alltid läst mycket.
Som bäst håller han också på att jobba på en självbiografi, där också det vilda åttiotalet spelar en stor roll.
- När jag funderade på att börja skriva fick jag ett råd av en vän. Han sade att om man redan har fyra eller fem olika projekt på gång så ska man ta sig an ännu ett sjätte för att klara av de övriga.
Atik Ismail är gäst i Efter Nio om 80-talet på torsdag 19.11.2015 kl. 21.00.