Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Så låter det i Vårt Land, och man får känslan av att nationalskalden är lite stolt över fattigdomen i Finland. Johan Ludvig Runeberg skrev dikten 1846. Ännu tydligare är den romantiserande bilden av fattigdom i Bonden Paavo, som han skrev 13 år tidigare. Fattigbonden Paavo är en idealfinländare i alla bemärkelser. Inte bara litar han på att Gud skall hjälpa honom ur svårigheter som missväxt och nöd, han kommer ihåg att dela med sig av sitt knappa bröd då grannen har det svårt.
Den svenska litteraturvetaren Staffan Bergsten skriver i Den svenska poesins historia, att "det var i hög grad Runebergs förtjänst att fattigdom upphöjdes till den finska folksjälens adelsmärke".
Vad är det för dravel, Runeberg? Varför skall man förhärliga fattigdom? Att se fattigdom som ett smickrande karaktärsdrag är väl att förringa alla dem som dagligen kämpar för ett bättre liv, både utomlands och här hos oss?
Och om ett folks och ett lands fattigdom kan ha gett upphov till något slags kollektiv stolthet, är den personliga eller privata fattigdomen skambelagd. Mathias Rosenlund skriver i sin färska bok Svallgränden 5, om den ständiga skam han under studietiden kände för att han kom från en enklare bakgrund än sina studiekamrater. En skam som tyngde honom till marken och fick honom att rodna och stamma och hela tiden tampas med ett mindervärdeskomplex som överskuggade hela tillvaron.
"Det har funnits sjukdom, svårigheter, fattigdom som har ställt sig i vägen. Ett tillstånd av tyngd och formlös oro och ångest. Under många år var det så jag levde, ur hand i mun, med vräkningshot, med trasiga kläder, med en ursinnig hopplöshet, med ett stort förband av omöjligheter ständigt i givakt framför mig."
Eller som en annan finlandssvensk romanaktuell författare, Sabine Forsblom, beskriver sin uppväxtmiljö i Borgå i Maskrosguden barn:
"Man kunde se hur de grå byltena som var invånarna släpade sig fram genom den tjocka snön om vintrarna, man kunde se hur de endast bodde i köket under den kallaste tiden, man kunde se hur Lindströmskan piskade upp sina magra, skitiga ungar med rottingen. Och man kunde se hur de feta råttorna orädda satt och tittade en i ögonen på köksgolvet när man gick till skafferiet för att få sig en bit surbröd till kvällsvard."
Fastän det materiella välståndet i vårt land har vuxit sedan Runebergs dagar finns de personliga berättelserna om fattigdom kvar. Och de har väldigt lite med glans och ära att göra.
Dessutom har vi i Finland idag en växande grupp människor som kommer hit med tomma händer och som ger oss nya perspektiv på begreppet fattigdom. I förhållande till dem kunde man i och för sig önska lite mer bonden Paavo-mentalitet av vårt arma folk.
Efter Nio om fattigdom, måndagen den 26 oktober i Yle Fem samt på Arenan.